Moskébranden

Högerextrema attentat och
Ny Demokrati i riksdagen

Söndag 15 augusti 1993

ågorna lyste upp den mörka augustinatten. Det tog ett tag, men till slut hade branden fått ordentligt fäste. Den hade börjat på byggnadens utsida, i träfasaden, och spred sig sedan upp längs väggen. När lågorna tog sig in mellan inner- och yttertaket var byggnaden bortom räddning.

En bilist på närliggande riksväg 45 larmade 112. När brandkåren kom fram, vid ettiden på natten, fanns inte mycket kvar att göra.

Moskén i Trollhättan totalförstördes i branden. Den stora takkupolen rasade in och resten av byggnaden fick svåra vattenskador i brandkårens släckningsarbete.

– Det finns ingen naturlig förklaring till branden, så vi kan inte se annat än att den var anlagd, konstaterade Ove Brolin, vakthavande befäl vid polisen i Trollhättan när medierna började ringa.

Han berättade också att det fanns misstankar om vilka gärningsmännen var.

Några timmar före branden hade ett gäng ungdomar skrikit och skränat utanför moskén. De hade gjort nazisthälsningar och obscena gester mot församlings­medlemmarna. Det var inte första gången. Shiamuslimerna som brukade delta i bönestunderna hade trakasserats tidigare. Av rasistiska slagord sprayade på väggarna, upphängda grishuvuden och – vid ett tillfälle – av ett brinnande kors.

Nu var moskén – en av två för Sveriges shiamuslimer – totalförstörd.

En bedrövad Anvar Aladdin, ordförande i församlingen, berättade att det inte bara var en plats för bön och eftertanke som gått förlorad. Moskén hade också varit ett centrum för det lokala biståndsarbetet:
”Det har inte enbart varit en gudstjänstlokal, utan en social samlingspunkt. Det här blir ett stort avbräck för den hjälp vi kan ge de muslimska flyktingar från Bosnien som kommer hit.”

Polisens misstankar om att branden var anlagd grundades inte bara på teknisk bevisning. De senaste veckorna i Trollhättan hade varit oroliga, med flera grova våldsdåd med rasistiska förtecken. Som så många gånger förr i samband med denna typ av brottslighet var flera av de inblandade aktiva sverigedemokrater.

en 18 juli, under den lokala festivalen ”Fallens dagar”, hade ett gäng skinnskallar bestående av ett tjugotal personer terroriserat Trollhättan. Vrålande och skanderande slagord som ”Sieg heil” och ”Ut med packet”, och med utsträckta högerarmar, drog gänget runt i de centrala delarna av samhället. De gav sig i princip på alla som de inte tyckte såg tillräckligt ”svenska” ut.

En ung trollhättebo, med ursprung i Iran, fick en ölburk kastad rakt i ansiktet. Sen attackerade gänget med slag och sparkar. Under rättegången berättade offret att han blev misshandlad av en enda anledning, för ”att jag hade fel hårfärg, vad jag kan förstå”.

Därefter gav sig skinnhuvudena på en grupp nykomna flyktingar från Kosovo, som dock lyckades sätta sig i skydd på flyktingförläggningen, tätt följda av den skrikande och vrålande mobben. I sina försök att ta sig in i den låsta lokalen sparkade angriparna bland annat in en glasruta i en av ytterdörrarna.

Värre gick det för två andra Trollhättebor, båda med somaliskt ursprung. De hanns ikapp av ett halvt dussin av skinnhuvudena vid Drottningtorget, mitt i samhället. En av männen föll och överöstes av sparkar. Angreppet leddes av Sverigedemokraternas lokale företrädare i Trollhättan, en 24-årig man, som förutom att sparka på sitt offer också sprutade tårgas i ögonen på honom.

Misshandeln pågick länge och var ytterst brutal.

Tomas, en av dem som senare åtalades, valde att samarbeta med polisen och gav ett detaljerat vittnesmål. Han berättade hur en 16-åring i gänget tog sats och måttade en kraftig spark mot den liggande mannen. En 17-åring sparkade mannen flera gånger i huvudet, medan den lokale ledaren för Sverigedemokraterna utdelade tre, fyra kraftiga sparkar.

Tomas berättade att han själv sparkade en gång ”för att inte bli betraktad som en fegis”.

Misshandeln avslutades med att 16-åringen och den lokale ledaren för Sverigedemokraterna hoppade jämfota på mannens huvud.

”Jag mådde inte bra när jag såg det där”, berättade Tomas på rättegången. ”Jag trodde han dog … det var så hemskt att jag nyktrade till då.”

Den misshandlade mannen låg medvetslös i två veckor. Efter uppvaknandet led han fortsatt av svåra problem med både balanssinnet och synen. ”Jag minns att de hoppade på mitt huvud. Jag förstod att jag kunde dö”, berättade han på tingsrättsförhandlingarna, under en kortare permission från sjukhuset där han fortfarande vårdades.

Misshandeln fick stor uppmärksamhet i medierna, på samma sätt som den efterföljande rättegången. Tingsrätten i Trollhättan var fylld till sista plats, dels med ett halvt dussin journalister, men framför allt med anhängare till den åtalade sverigedemokraten och hans kamrater.

En uppenbart skakad Karin Bojs rapporterade för Dagens Nyheter i en längre artikel:
”Det var en chockerande upplevelse att höra tonårsflickor skoja om nazisthälsningen, att höra publikens hån mot utländska personer som blivit misshandlade och att höra den hätska tonen mot medierna, med tillmälen som ’media med långa näsor’ och ’vi får väl slå ned dem’.”

När åhörarna lämnade tingsrätten stod en medlem från Sverigedemokraterna vid utgången och delade ut flygblad. De flesta i publiken tog tacksamt emot var sitt exemplar.

ordbranden mot moskén i Trollhättan fick till en början relativt liten uppmärksamhet i medierna, trots att det var den första kända förstörelsen av en moské i fredstid sedan Aqsa-moskén brändes i Jerusalem på 1960-talet. Men detta skulle snart förändras. Och det var inte Sverigedemokraterna som hamnade i mediernas medelpunkt utan ett annat parti på den politiska högerskalan: Ny demokrati.

Partiet som grundades av skivbolagsdirektören Bert Karlsson och greven och företagsledaren Ian Wachtmeister två år tidigare hade genomgått en närmast enastående utveckling.

Det hela började som en ploj, som en rolig artikelidé av veckotidningen Hänt i Veckan. De bad Bert Karlsson att sammanställa en skuggregering. Efter samråd med sin lokale Ica-handlare placerade Bert Karlsson greve Ian Wachtmeister, som han aldrig hade träffat utan bara sett på tv vid ett tillfälle, som statsminister.

I Berts regering ingick också drottning Silvia och journalisten Jan Guillou.

Ian Wachtmeister läste Hänt i Veckan. Han brukade själv finnas med på tidningens vimmel- och kändissidor. Wachtmeister blev överväldigad. Han hade länge haft politiska ambitioner. Bara några månader tidigare hade han försökt ombilda den av Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, sponsrade organisationen Den nya välfärden till ett politiskt parti, men stött på motstånd, tvingats lägga ner idén och lämna organisationen.

Nu såg Wachtmeister en ny möjlighet. Bert Karlsson var precis vad Ian behövde. Skivbolagsdirektören med den folkliga framtoningen var som gudasänd.
Ian Wachtmeister lyfte telefonluren och slog numret till Skara.

Det som sedan hände är svensk politisk historia.

Knappt ett år senare kunde tjugofem segerrusiga nydemokrater vandra in i Sveriges riksdag med stöd av 6,7 procent av väljarna. Runt om i kommunerna fick partiet ytterligare 335 platser.

Skivbolagsdirektören Bert Karlsson inledde sin riksdagsperiod med att under valnatten, med en journalist och en fotograf från Expressen i släptåg, ta sig in i plenisalen, klättra upp på talarstolen och iklädd strumplästen vråla: ”Nu JÄVLAR blir det drag i riksdagen! Det här stället blir aldrig som förut!”

Han gjorde allt för att hålla sitt löfte.

y demokrati påminde i mångt och mycket om de högerpopulistiska partier i de nordiska grannländerna, som då redan valts in i de lokala parlamenten. I likhet med det danska Fremskridtspartiet och dess norske namne Fremskrittspartiet, fokuserade även Ny demokrati på krav på avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar, parat med utfall mot flyktingar och invandrare.

Sverige hade inte haft ett liknande parti tidigare, åtminstone inte på riksplanet, men nu verkade tiden mogen. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet hade slagit mycket hårt mot Sverige, enbart under 1991 förlorade tiotusentals personer arbetet – varje månad. Året därpå steg arbetslöshetssiffrorna ytterligare. Det hade inte ens gått två år sedan Berlinmurens fall, den forna supermakten Sovjetunionen befann sig i ett upplösningstillstånd och kriget i Jugoslavien hade börjat. Den största flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskrigets slut var ett faktum.

Ian Wachtmeister var skicklig på att läsa av stämningarna. Ny demokrati formades i en tid då många oroliga väljare önskade höra enkla lösningar och förklaringar på komplicerade politiska sakfrågor.

”Jag tror inte att ny demokrati skulle haft den här framgången 1988. Och jag är inte säker på att vi skulle fått den om vi väntat till 1994. Men just nu, när människor är påverkade av allt det som hänt i världen, är de mottagliga för förändringar”, förklarade Wachtmeister i en intervju.

De båda partiledarna införde en ny politisk stil.

De staplade ölbackar och sjöng. Greven klädde sig i lustiga hattar, på ett möte hade han en slips i form av en penis. Skivbolagsdirektören hade hål på strumporna och klädde sig i slitna tröjor. De båda partiledarna missade inte en enda möjlighet att utmåla sig själva som ”verklighetens folk”, vilket var något märkligt med tanke på att Wachtmeister och Karlsson, den ena född in i den svenska aristokratins kulturella och finansiella rikedomar, den andre en skicklig och mycket förmögen egenföretagare, befann sig på ett väldigt stort avstånd från den vardag som präglade den stora majoriteten av väljarnas egna liv.

På sina första valmöten drog paret mängder med folk. Vissa uppfattade dem som folkliga och roliga. Andra tyckte att de var närmast osmakliga.

”Wachtmeister säger sådant som folk kan säga efter att de har druckit ett par öl”, konstaterade  Folkpartiets ledare Bengt Westerberg och tillade: ”Skillnaden är att han säger det utan att ha druckit öl.”

ill en början verkade ingenting kunna stoppa Ny demokrati. Partiet steg i opinionsundersökning efter opinionsundersökning, i mätning efter mätning. Ett år efter valet 1991 låg partiets opinionssiffror kring tio procent. Ny demokrati var därmed Sveriges tredje största parti.

Framgångssagan varade i två år.

Våren 1993 började Ny demokrati – för första gången – tappa mark i opinionsundersökningarna. Allt fler lämnade partiet. I ett försök att hitta orsaker till tillbakagången anordnade partiledningen en egen opinionsundersökning. En stor del av de 19 000 personer som hörde av sig menade att partiet borde inrikta sig ännu mer på ”flyktingfrågan”.

Ny demokrati hade redan från första dagen fokuserat på ”invandringsfrågan”, som fram till dess hade spelat en relativt undanskymd roll i rikspolitiken. Partiet pekade ut ”invandrare” och flyktingar som skojare och bedragare. ”Många av dem begår brott första dagen de kommer hit, det är väldigt fräckt”, påstod Bert Karlsson.

Flyktingar målades inte bara ut som kriminella, de påstods också profitera på svenska medborgares godtrogenhet, utnyttja det svenska bidragssystemet och kosta skattebetalarna stora pengar. Det var flyktingarnas fel att åldringsvården försämrades, skolmaten blev sämre och skatterna höjdes.

Retoriken var tidvis mycket grov.

Bert Karlsson gav exempelvis offentligt uttryck för sin önskan att Bengt Westerbergs dotter skulle smittas med hiv av en flykting, så att folkpartiledaren en gång för alla skulle förstå vad det var för människor Sverige hade tagit emot:
”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i gettona de skapar”.

Med sjunkande opinionssiffror, och med den egna undersökningen som stöd i ryggen, bestämde sig partiledningen för att skruva upp retoriken ytterligare ett steg.

Tidigare hade partiet pekat ut invandrare i allmänhet som det stora hotet mot Sverige, nu utarbetades en ny strategi som i stället fokuserade på islam och på muslimer.

Sommaren 1993 påbörjade Ny demokrati en noga planerad, landsomfattande sommarturné, med målsättningen att lansera partiets nya antimuslimska inriktning.

De båda partiledarna gick i täten. Vid sin sida hade de partiets nye vice ordförande, kosmetologen Vivianne Franzén. Hon påstod att det fanns en muslimsk konspiration med syfte att på sikt ta över Sverige. ”Hur länge dröjer det innan våra svenska barn måste vända sitt ansikte mot Mecka”, upprepade hon på möte efter möte.

Bert Karlsson påstod att de som sökt sig till Sverige från krigets Bosnien inte var ”riktiga” flyktingar. De hade inte flytt undan mördandet och den ”etniska rensningen”, utan var i själva verket en form av ”lyxturister”, som levde gott på svenska skattebetalares bekostnad: ”40 000 bosnier finns här. De är ekonomiskt starka och har kommit hit med charterbussar ordnade av svenska och tyska bolag”, hävdade Bert Karlsson.

Ian Wachtmeister krävde att bosnier och andra flyktingar skulle kastas ut ur landet: ”Har ni sett så många släktingar de har? Inte har ni och jag så många anhöriga? Det är för djävligt! Vi måste stoppa flyktingströmmen hit!” ropade han till åskådarna i Söderköping den 10 juli, ungefär halvvägs in på sommarturnén.

”36 400 brott har begåtts av utlänningar. Ut med dom bara!” fortsatte Wachtmeister till publikens jubel: ”Fast det här ska förtigas. Tidningarna skriver aldrig när en utlänning begått något brott. För det är de förbjudna att göra …”

Wachtmeister hotade med en systemkollaps för hela det svenska välfärdssystemet om inte flyktingarna från Bosnien stoppades vid den svenska gränsen: ”Låter vi dem komma in som nu måste vi sänka a-kassan och sjukförsäkringen till 20 procent!”

Wachtmeisters avslutande ord till de mer än tusen åskådare som samlats i Söderköpings hamn var typiskt för partiledarnas tonläge under sommarturnén.

”Det dröjer inte länge förrän vi har lika många minoriteter här som i Bosnien!”, väste greven teatraliskt innan han – nästan skrikande – klämde i med sin slutreplik: ”Ska vi ha raskrig här också?”

Ny demokrati besökte sammanlagt 65 städer på sin sommarturné 1993. Från Skåne i söder till Boden i norr upprepade Ian Wachtmeister, Bert Karlsson och Vivianne Franzén samma budskap om hotet från islam.

I samband med kampanjens avslutning sammanfattade Ian Wachtmeister sin inställning till Sveriges muslimer till Länstidningen i Östersund: ”Jag erkänner gärna att i min vision av det framtida Sverige finns det inte många moskéer.”

Nästa natt brann moskén i Trollhättan.

et tog inte polisen många dagar att hitta de skyldiga.
Inte helt oväntat tillhörde de tre tonåringar som greps och åtalades det högerextrema gäng av skinnhuvuden som en längre tid trakasserat Trollhättan.

En av dem berättade att han var aktiv medlem i Sverigedemokraterna. Han brukade delta både i partiets möten och på de återkommande utdelningarna av flygblad. Den andre åtalade förklarade att han sympatiserade med Sverigedemokraterna, men inte var medlem. Den tredje tonåringen, i vars plånbok polisen hittade en bild där han gör nazisthälsningen framför den svenska flaggan, påstod sig vara opolitisk.

På rättegången berättade de åtalade att de, kvällen innan branden, hade träffats i en park som vanligt, lyssnat på bandet Ultima Thule, sjungit med i refrängerna för att sedan avsluta med att tillsammans sjunga den svenska nationalsången.

Sedan började de tre tonåringarna att diskutera politik. De beslutade sig för att göra något för att väcka uppmärksamhet kring invandringsfrågan. De tyckte att det fanns för många invandrare och muslimer.

”Vi pratade om att vi borde göra som i Tyskland. Bränna ner en flyktingförläggning eller något”, berättade en av tonåringarna.
Efter ett kortare rådslag bestämde de sig för att bränna ner Trollhättans moské.

En av männen motiverade valet av måltavla med att han själv flera gånger hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända sina huvuden mot Mecka.”

De tre gärningsmännen hämtade några tomflaskor, fyllde dem med bensin, tryckte ner bomullstyg i flaskhalsarna och begav sig till moskén.
Några timmar senare var allt som återstod av bönehuset en rykande ruinhög.

Mordbranden skulle få ett tydligt politiskt efterspel.

Socialdemokraterna, som hade hållit en ganska låg profil mot Ny demokrati ända sedan valrörelsen, med återkommande uppmaningar till den moderate statsministern Carl Bildt att ”hålla rent på högerkanten”, verkade ha bytt taktik. Nu gick de i stället själva till frontalangrepp. Socialdemokraterna tycktes till slut ha bestämt sig för att ta direkt strid med Ny demokrati.

Partiledaren Ingvar Carlsson anklagade Ny demokratis ledare för att indirekt orsakat moskébranden i Trollhättan. ”Ian och Bert har ett personligt medansvar för vad som har hänt”, sa Ingvar Carlsson i ett tal på Metallarbetareförbundets kongress. ”Under sommarturnén som Ny demokrati har genomfört har partiets företrädare gång på gång spridit vandringssägner och rena lögner. När detta görs av politiker kan syftet inte vara annat än att piska upp en stämning mot människor från andra länder och kulturer.”

Ingvar Carlsson fortsatte sin kritik i tidningar och tv.
”När man tänder eld på kyrkor och moskéer, skändar kyrkogårdar och gravplatser och när människor inte vågar gå ut längre – då har det gått för långt. Det påminner mer om 30-talets Nazityskland än det svenska folkhem vi ska ha.”

Ingvar Carlsson anklagelse fick stort genomslag. Flera ledarskribenter och debattörer höll med socialdemokraternas ledare.

Ian Wachtmeister svarade med att kalla Ingvar Carlsson för ”sjuklig” och polisanmäla honom. Han ringde runt till tidningar, radio och tv som publicerat inslag och artiklar om eventuella samband mellan Ny demokratis politiska retorik och politiskt färgat våld. Wachtmeister gormade och skrek, krävde ursäkter och rättelser och lämnade in flera polisanmälningar.

Men ingenting verkade hjälpa.

an Wachtmeister och de andra ledarna i Ny demokrati verkade för en gångs skull ha räknat fel. Den nya strategin under sommarturnén – med de öppna och råa angreppen mot islam och muslimer – gav inte fler röster. Snarare tvärtom. Opinionssiffrorna rasade. Väljarna verkade tycka att greven och skivbolags­direktören hade gått för långt med sina konspirationsanklagelser och påhopp mot en utsatt minoritet.

Svenska folket verkade helt enkelt inte redo att acceptera ett parti som så tydligt pekade ut en religiös minoritet som ett hot mot landet.

Sommaren 1993 blev den sista som Ny demokrati dansade. På hösten började partiet falla sönder. Dels på grund av det hårda yttre trycket, dels av interna slitningar. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson valde båda att lämna partiet.
”På slutet var det nästan bara idioter kvar”, sammanfattade Bert Karlsson.

I valet 1994 fick partiet 1,2 procent av rösterna. Ny demokratis tid som en maktfaktor i svensk politik var över.

Den 19 oktober 2009, nästan på dagen sexton år efter Ny demokratis misslyckade sommarturné, publicerade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson en stort uppslagen artikel i Aftonbladet där han pekade ut de svenska muslimerna som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

De grova påhoppen mot islam och mot Sveriges muslimer orsakade inte något väljartapp. Det blev snarare början på Sverigedemokraternas uppgång i opinionen. Sedan hösten 2009 har partiet, med vissa tillfälliga tillbakagångar, fått högre och högre opinionssiffror, i vissa mätningar runt 20 procent eller mer.

Det som i början av 1990-talet var politiskt omöjligt – att peka ut en grupp av landets befolkning som ett hot enbart på grund av deras religion – hade ett och ett halvt decennium senare förvandlats till ett politiskt kapital som kunde växlas in i ökat väljarstöd.

Det var inte retoriken som ändrades mellan Ny demokratis utspel 1993 och Sverigedemokraternas 2009. Det var väljarnas syn på ett och samma budskap.

Frågan är vad som egentligen hände med Sverige under dessa år?

Källhänvisningar till alla delar