Tyrannerna i fjärde klass

Bröderna Ekeroths
klasskamrater berättar

ill slut bröt de upp.
Det är inte ovanligt. Det är många relationer oss människor emellan som stöter på hinder, svårigheter och bekymmer. Som inte blir riktigt som vi tänkt oss, som skaver och smärtar mer än värmer, tröstar, ger trygghet och uppmuntran.

Så blev det också i samspelet mellan Kent Ekeroths föräldrar Janina och Lennart. Till slut bestämde sig Janina för att ta med barnen till Lund, medan Lennart stannade kvar i Halmstad.

Året var 1991 och tvillingarna skulle börja mellanstadiets fjärde klass.

Att det var slitningar inom familjen märktes – som så ofta – också på barnen. De två pojkarna, som av sin fröken i Halmstad beskrivits som ”hårda” och ”med häftigt humör” verkade nu tappa fotfästet, åtminstone delvis. De var utåtagerande och bråkade, med varandra och med andra barn. Janina som tidigare alltid varit mån om att pojkarna skulle gå i samma klass, bestämde nu, tillsammans med ledningen i pojkarnas nya skola, Lerbäcksskolan, att dela på tvillingarna.

Förhoppningen var att detta skulle ge dem en bättre möjlighet till stabilitet och trygghet.

Men det blev inte riktigt så. Tvillingarna kom in i två väl sammansvetsade klasser, där samtliga barn efter tre år tillsammans kände varandra utan och innan. Bröderna Ekeroth vände upp och ner på allt. Trots att det har gått mer än tjugo år kommer de klasskamrater och lärare som jag pratar med mycket väl ihåg de två oroliga pojkar som plötsligt dök upp bland de andra barnen.

”Mitt första intryck av Kent var att han i grunden var en blyg person, som kompenserade detta med att på alla sätt försöka imponera och synas”, berättar Eric Stålsäter, en av hans nya klasskamrater. Eric Stålsäter heter egentligen något annat, men vill i likhet med nästan alla andra inte framträda med sitt riktiga namn.

”Bland det första Kent gjorde var att berätta om hur han haft det i Halmstad. Han sa att han kom från ett våldsamt område, där man inte alls var lika mesiga som här i Lund. Och han gav exempel. Han berättade hur de låste in varandra i skåp, band fast varandra eller körde ner varandras huvuden i toalettstolar. Och så var det ju inte alls hos oss i Lund. Det är klart man blev lite impad. Och lite rädd. Hos oss hade vi bara hållit på med vanliga pojkstreck som att sno pennskrin, han verkade ha helt andra erfarenheter”, berättar Eric Stålsäter.

Kent och Ted pratade inte bara om sin tuffa tid i Halmstad, de betedde sig som om de fortfarande var kvar mitt i ett slagsmål i Nyhem där det gällde att hävda sin rätt till varje pris för att inte gå under, berättar de gamla klasskamraterna.

”De var små tyranner. De var elaka. De mobbade inte oss andra, men de var inte justa. Nu minns jag inte om det var Ted eller Kent, men de kunde till exempel ta tigerbalsam på fingrarna, och sen när man inte var beredd gnida in det i ögonen på folk så att det sved och gjorde ont. De trakasserade folk”, minns Klara Weinberger.

ärarna var väl medvetna om problemen och de gjorde vad de kunde. ”Det var svårt”, minns Kents lärare Agneta Link, som i dag är i åttioårsåldern och som är en av de ytterst få personer som är beredd att ställa upp under sitt eget namn.

”Han var ju mycket duktig, intelligent och klarade skolarbetet bra. Men han var … man kan inte säga att han var busig, men … men han behövde mycket stimulans, om man säger så. Och han krävde ju mycket. Ja, man fick behandla honom på ett speciellt sätt. Han satt inte precis stilla, det gjorde han inte”, säger Agneta Link med en suck och tillägger. ”Och då gällde det att hitta på saker så att han höll sig lugn.”

Tvillingarna hade ändå tur. Akademikerstaden Lund skiljer sig från arbetarstaden Halmstad. I Lerbäckskolan, där de flesta av barnen kom från radhusen och villorna i de norra delarna av Lund, fanns både mer resurser och möjligheter än i den socialt utsatta Nyhemsskolan i Halmstad.

Tvillingarna fick extra stöd, eftersom också ”intelligenta barn ska ha stimulans”, som Kents gamla fröken uttrycker det. Agneta Link la extra mycket tid och engagemang på den spralliga elvaåringen, betydligt mer än på andra barn. Ett något udda knep, som hon flera gånger använde, var att låta Kent ta över som klassens lärare.

”Ibland föreslog jag att han skulle ta min plats i katedern. Nu får du ta över sa jag. Och så hittade jag på att jag skulle göra något, som att kopiera, och gick ut. Jag brukade ställa mig utanför klassrummet och lyssna – och det var absolut tyst. När jag kom tillbaka satt Kent och kollade klasskamraternas tal, eller vad det nu var. Och han gjorde det suveränt. Det var helt tyst och lugnt i klassrummet”, berättar Agneta Link.

Även om lärarna och skolledningen gjorde sitt bästa för att ge stöd åt Kent och Ted, och få de andra barnen att acceptera syskonens ”speciella beteende”, som Agneta Link kallar det, så är hon än i dag förvånad över de andra barnens reaktioner och beteende. ”Kamraterna ställde upp på detta. Det förvånar mig än i dag, men de var … hmm … de var väldigt införstådda med att Kent måste man behandla … ja … lite annorlunda för att han ska trivas och ha det bra.”

Flera av de gamla klasskamraterna har dock inte lika ljusa minnen av stämningen i klassen som sin lärarinna. De kommer ihåg tvillingarna som både krävande och störande. Framför allt handlade det om att de andra barnen ständigt var tvungna att anpassa sig efter syskonen Ekeroth.

”Jag menar … de kom som nykomlingar till oss i fyran. Då förväntar man sig kanske att de ska vara lite tysta och försiktiga, rädda för att bli påhoppade. Men det var precis tvärt om, det var de två som hoppade på oss”, berättar Klara Weinberg, som inte heller vill ställa upp med sitt riktiga namn.

Klara Weinberg var en av dem som råkade mest illa ut. Tvillingarna gav sig regelbundet på henne: ”Kent utsatte mig, men också mina tjejkompisar, för massor med skit. Öknamn och en massa andra saker. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt. Men som tur var fick de aldrig med sig några andra barn, så det blev aldrig någon form av mobbing mot mig eller någon annan i klassen, utan det var de två mot alla oss andra. De körde sitt eget race.”

gneta Link hade – precis som den tidigare lärarinnan i Halmstad – många och regelbundna kontakter med tvillingarnas mamma Janina. Agneta Link beskriver henne som en intresserad, men också mycket krävande förälder, som inte nöjde sig med mindre än det absolut bästa från sina barn.
Agneta Link kunde inte låta bli att notera det hårda tryck som pojkarna utsattes för hemifrån, med ständiga krav på att prestera, något som hon samtidigt hade förståelse för.
”Krävande. Krävande var ordet. Hon ställde hårda krav på sina barn, det gjorde hon. Men jag ställde också krav på mina elever, så där var vi överens.”

Men ibland kunde det gå lite för långt, säger Agneta Link.

”Vi hade en julfest och om jag minns rätt så spelade Kent fiol. Han gjorde det suveränt, men precis bakom sin rygg hade han sin mamma, hon drev på hela tiden, hela tiden”, berättar Agneta Link.

Agneta Link var medveten om pojkarnas familjesituation, om skilsmässan och den ensamstående mammans slit med barnen. Även om pappan var kvar i Halmstad, var farmodern en viktig person i pojkarnas liv. ”De hade ett väldigt stöd i sin farmor och jag undrar om hon inte var nere från Halmstad nån gång och ställde upp för pojkarna”, minns Agneta Link.

”I min receptsamling har jag fortfarande kvar ett recept där det står: Kents bullar. Han hade med sig bullar till skolan som hans farmor hade bakat. Och de var jättegoda. Och dagen därpå kom han med receptet från farmor, för det var hon som hade bakat dem. Det tittar jag ofta på när jag bläddrar bland mina gamla papper.”

När Agneta Link för några år sedan hörde att hennes gamle elev blivit aktiv i Sverigedemokraterna, blev hon inte speciellt förvånad.

”Man kanske inte kan säga så om ett litet barn, men han sökte redan då ytterligheterna. Kent ville tänja på gränser. Han var ett barn som man måste sätta gränser för”, säger Agneta Link och tillägger med ett litet torrt skratt: ”Och kanske borde någon sätta gränser för honom i dag också. Det hade nog inte varit så dumt.”

et starkaste minnet av tvillingarna från skoltiden är ändå både ljust och positivt. På skolavslutningen i fjärde klass dök den lille, lätt fräknige Kent upp med famnen full av blommor. ”Jag fick den mest fantastiska bukett av röda rosor man kan få. Det är klart att jag förstår att det var hans mamma som låg bakom, men det gjorde mig ändå djupt rörd och berörd. Jag kan tänka mig att Kent inte minns det längre, men jag kommer ihåg. Så jag förstod att jag kanske hade betytt något för honom.”

Tryggheten med en sträng, men samtidigt engagerad klassföreståndare som verkade se behoven hos en ”orolig själ” och var beredd att stötta honom, även om det tidvis verkade gå ut över de andra barnen i klassen, blev inte långvarig.

Efter ett år i Lund, precis när tvillingarna verkade komma tillrätta i sin nya skola, var det dags för ett nytt uppbrott. Janina Ekeroth bestämde sig för att försöka rädda äktenskapet och flyttade tillbaka till Sysslomansgatan i Halmstad.

Bröderna delades igen. Medan Ted fick återkomma till sina gamla klasskamrater i Nyhemsskolan, placerades Kent i klass 5A på Östergårdsskolan, i en skola han aldrig tidigare satt sin fot.

Tvillingarna lämnade sin skola i Lund, men det var inte alla som saknade dem. ”De försvann i femman”, säger Klara Weinberg. Trots att det har gått mer än två decennier hörs det tydligt på henne att det är minnen som fortfarande skaver och gör ont.

Klara Weinberg försöker inte ens dölja de starka känslorna när hon berättar om tillfället när bröderna Ekeroth äntligen försvann ur hennes klass, skola och liv: ”Det var en stor lättnad!”

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”