Jackie Arklöv och kriget

Så blev en adoptivpojke
legosoldat och polismördare

Söndag 5 april 1992

riget i Bosnien började med en fredsdemonstration.
Manifestationen var inte planerad. Den startade som en spontan samling på morgonen den 5 april i de västra delarna av Sarajevo. Dagen innan hade Bosniens politiska ledning utlyst en allmän mobilisering och oroliga Sarajevobor, som alla hört nyheten, samlades för att diskutera situationen. Någon föreslog en fredsdemonstration och snart var en grupp på väg mot parlamentet. Fler och fler av stadens invånare anslöt sig och demonstrationståget växte snabbt från några få dussin till tiotusentals deltagare.

Snart var Sarajevos gator fyllda av enorma människomassor i den kanske största demonstrationen sedan staden grundades på 1400-talet. Närmare 100 000 av stadens drygt en halv miljon invånare deltog.

”Vi trodde fortfarande att det fanns en möjlighet att ändra folks inställning, att rädda Sarajevo och Bosnien som en plats där muslimer, serber och kroater kunde fortsätta leva tillsammans, som de gjort i 500 år”, berättar Samir Koric, en 27-årig revisor som anslöt sig till tåget tillsammans med flera vänner.

Hans inställning var inte unik. Det hade visserligen pågått blodiga strider i Kroatien i närmare ett års tid, men majoriteten av de Sarajevobor som valde att gå med i demonstrationståget var ganska säkra på att kriget ändå inte skulle nå just dem. Inte Sarajevo. Inte den stad som sedan århundraden varit känd för sin multikulturalism, för sin samlevnad mellan muslimska bosniaker, katolska kroater och grekisk-ortodoxa serber, för att bara nämna de tre största grupperna av Sarajevobor.

Inte kunde staden – med sina många välutbildade ungdomar, med universitet och professorer, med mängder av kaféer där man diskuterade filosofi och religion, politik och sport – drabbas av kriget. Sarajevos själva identitet byggde ju  till stor del på just uppfattningen att detta var en plats av förfinad kultur – eller snobberi, som en del kritiker kallade det.

Inte kunde staden som anordnat vinterolympiaden bara åtta år tidigare, som öppnat sina portar för hela världen, drabbas av samma krig som i Kroatien. Sånt händer andra, inte oss.

Så tänkte Samir Koric och så tänkte många av dem som deltog i fredsdemon­strationen den 5 juni 1992. De vandrade tillsammans, Sarajevobor av alla religioner och nationaliteter, bland Jugoslaviska flaggor, porträtt på Tito och handskrivna plakat om fred och samlevnad.

Det enorma tåget, som aldrig verkade ta slut, stannade till framför parlamentet. Flera tal hölls, en ”Nationell räddningsfront” utsågs, innan människorna åter sakta satte sig i rörelse. Nu svängde människomassorna till höger, mot Vrbanjabron över floden Milijacka, mot stadsdelen Grbavica.

Några kvarter längre bort hade det bosnisk-serbiska partiet SDS, lett av Radovan Karadzic, inrättat sig på de översta våningarna i det höga, smutsgula hotellet Holiday Inn. Det var också härifrån som de första skotten troligtvis avlossades. Plötsligt genljöd luften av ljudet från gevärsskott och rikoschetter. Samtidigt kastade någon en handgranat mot demonstrationståget.

Deltagarna stannade till mitt på Vrbanjabron. I någon sekund rådde en egendomlig stillhet, innan folk skräckslagna började springa åt alla håll för att sätta sig i säkerhet.

Kvar på bron låg den 21-åriga läkarstudenten Suada Dilberovic, träffad av ett skott rakt i bröstet. Hon fördes till sjukhus, men var död vid framkomsten.
Suada Dilberovic hade demonstrerat mot kriget – för fred och samlevnad.
Hon blev Bosnienkrigets första dödsoffer.

Suada Dilberovic kom från Dubrovnik i Kroatien och hade flyttat till Sarajevo för att studera medicin. Hon hade, som de flesta av stadens studenter, snabbt anslutit sig till demonstrationen.

Samir Koric, som kände Suada väl, befann sig bara några meter längre bort i demonstrationståget, när de dödande skotten föll.

”Som läkarstudent, med sin examen i maj, hade Suada lätt kunnat hålla sig borta från demonstrationen den dagen”, berättade han senare. ”Hon var inte från Sarajevo. Hon var inte ens bosnier. Men min vän var rasande över den uppdelning som hade börjat i den stad som hon hade lärt känna och kommit att älska under fem års studier.”

Dagen därpå, den 6 juni 1992, erkände EU Bosnien-Herzegovina som en oberoende stat, USA följde efter en dag senare. Radovan Karadzic och den bosnienserbiska ledningen hade hotat med öppet krig om Bosnien erkändes. Det var inget tomt hot.

De bosnienserbiska krypskyttarna öppnade åter eld från de översta våningarna på Holiday Inn, den här gången mot de demonstranter som fortfarande stod samlade framför parlamentet. Sex av dem dödades, flera dussin skadades.

Kriget i Bosnien hade börjat.

Kriget skulle vara i mer än fyra år och kosta över 100 000 människor livet. Två miljoner, mer än hälften av befolkningen, skulle tvingas fly. Ungefär 100 000 av dem skulle söka sig till Sverige.

riget i Bosnien kom i media ofta att skildras som en kamp mellan olika folkgrupper, religioner och kulturer, som en etnisk konflikt där kroater, serber och bosnier bekämpade varandra. Men verkligheten var betydligt mer komplicerad.

Man kan lika gärna vända på perspektivet och säga att politiker och olika krigsherrar såg möjligheten att använda religion och kultur som ett maktmedel för egen personlig vinning. För många av de ledande personerna var kriget i själva verket både mål och medel, ett sätt att nå maktpositioner de annars troligtvis inte haft, eller kommit i närheten av.

Bland Sarajevos befolkning hade inget av de tre nybildade nationella politiska partierna, det serbiska, det kroatiska eller bosniska – baserade på etnicitet och religion – lyckats få speciellt många väljare.

Demonstrationen i Sarajevo visade att en stor del av stadens befolkning, in i det sista, hoppades och trodde på en fredlig lösning. ”De visade att påståendet att detta krig orsakats av urgamla etniska fejder var en lögn” skrev Laura Silber och Allan Little i boken ”Yugoslavia, death of a nation”, som blivit något av ett standardverk om krigen i det forna Jugoslavien.

De två författarna är inte ensamma om denna åsikt. De flesta bedömare är eniga om att kriget utvecklades till en kamp dominerad av etnicitet och religion, men grundorsaken var inte etniska eller religiösa skillnader och motsättningar.

Krigen i forna Jugoslavien inleddes för att det fanns tillräckligt många som hade personliga intressen av att ett krig började – och var villiga och beredda att starta det.

Det nationalistiska hatet fick inte fotfäste överallt, inte ens under krigets blodigaste dagar. I staden Tuzla i östra Bosnien lyckades den politiska ledningen få de tre grupperna; serber, kroater och bosniaker att hålla ihop under hela kriget i något som blev känt som Tuzla-modellen. Muslimska, katolska och ortodoxa ledare gick gemensamt ut och förklarade enighet och solidaritet. I stället för att hetsa mot varandra beslöt politikerna att gemensamt stå upp för varje individs rättigheter – mot krigshetsarna.

Den 25 maj 1995, i krigets absoluta slutskede, slog en granat ner på Kapijatorget, mitt i centrala Tuzla. Det var en vacker försommarkväll och torgets caféer och restauranger var fulla med ungdomar som vågat sig ut i värmen i tron och förhoppningen att kriget snart var slut.

Granaten, avfyrad från serbiska ställningar strax utanför Tuzla, orsakade ett blodbad. Förödelsen blev fullständig: 71 personer dödades, 130 skadades, många av dem mycket svårt. Torget var fullt av blodiga, sönderslitna rester av de lemlästade kropparna.

I en sista, djup symbolisk akt av solidaritet med de döda – och de efterlevande – begravdes samtliga offer på Tuzlas muslimska kyrkogård. De som dödades i den serbiska attacken: muslimska bosnier, katolska kroater och grekisk-ortodoxa serber hade levt tillsammans, därför begravdes de också tillsammans, sida vid sida, oberoende av religion och etnicitet.

Tuzla var inte det enda exemplet. Trots uppdelningen av det forna Jugoslavien i nya stater, baserade på nationalitet, kvarstod det blandade samhället. En hel del serber stannade exempelvis kvar i Sarajevo och i andra städer runt om i Bosnien. För många handlade det om politisk övertygelse, viljan att fortsätta leva tillsammans, men det fanns också en ren praktisk aspekt. En relativt stor andel av befolkningen kom från ”blandade” familjer. Det gjorde det komplicerat, om inte omöjligt, att avgöra den egna nationaliteten.

Vilken sida tillhörde exempelvis den man – eller kvinna – som hade en serbisk mamma, en kroatisk pappa och var gift med en muslimsk partner? För många var den frågan naturligtvis helt omöjlig att besvara. En ansenlig del av befolkningen i det forna Jugoslavien hade helt enkelt en mångnationell bakgrund, de tillhörde inte bara en grupp eller religion.

På mina reportageresor under krigsåren träffade jag ofta ”serber”, ”kroater” och ”bosniaker” som stannade kvar på det som många ansåg vara ”fel sida”. En av dem var den då 24-årige juridikstudenten Sasja. Han tillbringade tre år i Sarajevos skyttegravar. Mittemot honom, ibland så nära som trettio-fyrtio meter, låg fienden, ofta gamla skolkamrater, grannar och släktingar.

Sasja berättar att många av de ungefär 30 000 serber som blev kvar på den bosniska regeringssidan deltog i striderna. Ibland kunde det uppstå väldigt förvirrade situationer.

”Vad gör ni? Skjuter ni på oss? Ni är ju också serber”, ropade serberna från den serbiska sidan.

”Vi är serber, men vi vill inte ha fascism!” svarade Sasja och de andra serberna på den bosniska sidan.

nder de första krigsåren led den bosniska regeringssidan flera svåra nederlag. De var illa beväpnade jämfört med den gamla jugoslaviska armén, som i praktiken nu stod på den bosnienserbiska sidan. Det internationella vapenembargot drabbade därmed den bosniska sidan extra hårt. Serberna var redan tungt beväpnade, organiserade och vältränade. Den bosniska sidan hade svårt att ens skaffa vapen.

Allt fler unga muslimer världen runt reagerade på tv-bilderna som visade den ena blodiga massakern efter den andra, med detaljerade närbilder på övergrepp efter övergrepp.

De kände att Europa och USA inte försvarade deras muslimska trosfränder. De stod inte ut med att se bomberna regna över Sarajevo dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

I likhet med de frivilliga som anslöt sig till det spanska inbördeskriget, eller det finska vinterkriget, valde hundratals unga muslimska män – och en del kvinnor – att agera. De åkte till Bosnien för att med vapen i hand kämpa på den bosniska regeringssidan, en del av politiska och ideologiska skäl, andra av religiösa orsaker.

Bosnienkriget blev det första krig i Europa där unga européer och deras trosfränder från framför allt Mellanöstern valde att utkämpa sin tolkning av jihad; den inre och yttre reningsprocess på vägen mot att bli en sannare människa och en god muslim, som koranen och andra av islams skrifter förespråkar.

Många av dem som anslöt sig till striderna i Bosnien var unga idealister, men bland de första som anlände fanns också hårdföra veteraner från det inbördeskrig som pågått i Afghanistan i mer än tjugo års tid.

Den 24 december 1979, medan stora delar av världen var sysselsatt med att fira julafton, tågade sovjetiska marktrupper, understödda av tanks och stridsflygplan, in i Afghanistan under förevändning att de skulle stödja den kommunistiska regim som tagit makten ett halvår tidigare.

Sovjetunionen var  en av världens då två supermakter, med en armé av flera miljoner soldater, med tillgång till kärnvapen och den mest sofistikerade militärtekniska utrustningen.

Sovjetunionen utgick från att de snabbt, utan vidare protester från omvärlden, skulle kunna etablera sig som Afghanistans nya de facto-makthavare. Det var ett viktigt taktiskt och strategiskt drag i det ständigt pågående globala maktspelet mellan ledarna i Kreml och Washington.

Och det var fullständigt felaktigt.

Sovjetunionens angrepp på Afghanistan kom snart att jämföras med USA:s katastrofala krigföring i Vietnam. Precis som USA i Indokina mötte de militärt överlägsna ryssarna ett starkt och växande folkligt motstånd. Den afghanska gerillarörelsen, den religiöst baserade mujaheddin, fick inte bara ekonomiskt och militärt stöd från Sovjetunionens motståndare USA, utan också från stora delar av den muslimska världen. Oljepengar och frivilliga att delta i striderna strömmade till. En av dem var Usama bin Ladin.

e sovjetiska trupperna lämnade Afghanistan i februari 1989, men freden lät vänta på sig. Kriget fortsatte, nu mellan centralregeringen i Kabul och de olika gerillagrupperna inom mujahedinrörelsen. Den 24 april 1992, efter att en fredsuppgörelse undertecknats av de flesta av krigets parter, tågade till slut mujahedinkrigare in i Kabul och bildade en regering. Det nya Afghanistan, styrt av uttalat religiösa ledare, var ett faktum.

Precis tre veckor tidigare hade kriget i Bosnien inletts.

De två världspolitiska händelserna sammanföll inte bara tidsmässigt, de påverkade också varandra och den fortsatta utvecklingen.

Efter segern i Afghanistan vände flera av krigets veteraner ögonen mot blodbadet som utspelades i Bosnien. En del av dem såg en ny uppgift: att stödja sina muslimska bröder och systrar i Bosnien.

Sommaren 1995 anlände den första gruppen av Afghanistan-veteraner. Bland dem fanns män som Wahiudeen al-Masri, med lång erfarenhet av både gerillakrigföring och av att lära ut sina erfarenheter till nya generationer av kämpar.

En speciell mujahedin-brigad sattes upp i gruvstaden Zenica i centrala Bosnien. Enligt underrättelserapporter ska även Usama bin Ladin ha gett ekonomiskt stöd till såväl villiga rekryter som till de stridande förbanden.

På slagfälten i krigets Bosnien slogs unga muslimska idealister, mujahedinveteraner från Afghanistan och även medlemmar från al-Qaida, det nätverk som Usama bin Ladin hade börjat bygga upp. Hårdföra salafistiska religiösa ledare och finansiärer från Riad, Jedda, Mecka och andra städer i Saudiarabien stöttade, de delade gärna med sig av de enorma tillgångarna från landets oljeindustri.

Men det var inte bara en känsla av religiös solidaritet som lockade frivilliga. De som sökte sig till striderna i det forna Jugoslavien utgjorde en brokig skara. Vissa av dem sökte äventyret, eller helt enkelt en möjlighet att få utlopp för sin fascination och sina fantasier om vapen, krig – och dödande.

En av dem var Jackie Arklöv, uppvuxen i Storuman i det inre av landskapet Lappland. Han hade lockats och fascinerats av militärlivet ända sedan tonårstiden. Med sig till striderna i Bosnien hade han en blå anteckningsbok där han regelbundet skrev ner sina tankar och funderingar. Under rubriken ”Första gången” beskrev han detaljerat känslan av att äntligen få döda:

”Jag siktade på magområdet, han föll omkull. Jag kände en ihålig upphetsning inom mig, men han var inte död ännu. Min fiende började famla runt med armarna och utgav kvävda skrik. Jag siktade nu mot ryggraden och sköt punkteld. Han skakade en kort stund, sedan låg han stilla.
I samma ögonblick sköt en smärta vass som en ispik in i mitt hjärta. Plötsligt kände jag att jag mådde bättre än jag gjort på flera månader, kanske bättre än på flera år. Nu hade jag dödat för första gången. Jag kände att jag ville fortsätta. Jag kände en overklighetskänsla inom mig.”

Jackie Arklöv föddes i Liberias huvudstad Monrovia, med en amerikansk far och en mor från Liberia. Han kom som adoptivbarn till den lilla byn Ankarsund, belägen i Storumans kommun, som tvååring 1975. När den lille pojken anlände till sina adoptivföräldrar blev han byns enda svarta invånare. För många var han den första svarta person de över huvud taget hade träffat. Det berättade de gärna och visade – medvetet eller omedvetet. Under hela sin skoltid fick Jackie regelbundet höra nedvärderande epitet som “negerjävel”, ”svartskalle” och ”träskneger”.

Känslan av utanförskap, att inte riktigt bli accepterad, var något som kom att förfölja honom: ”Den här känslan av mindervärdighetskomplex, det var det här att man såg annorlunda ut, man var adopterad och fick ofta höra ”negerjävel” och sånt … det har ju ändå påverkat. Jag fick lättare att känna förakt för andra människor, inte samma tillit kanske”, berättade han senare i boken ”Den svarte nazisten”.

ackie Arklöv blev tidigt en person som stod bredvid. Han var någon som fanns där, tillsammans med de andra, men som ändå aldrig riktigt blev accepterad, som inte någonsin tilläts bli en fullvärdig medlem av den övriga gemenskapen. Jackie Arklöv reagerade med att dra sig inåt, sluta sig i sina känslor, men också genom ett utåtagerande, ofta aggressivt beteende. Tidigare klasskamrater har berättat att han blev retad i skolan, men också att han själv gav sig på dem som han trodde sig kunna dominera eller terrorisera.

Även i hemmet uppstod problem. Arklöv uppfattade att adoptivföräldrarna var stränga och krävande, de ville att han skulle lyda och anpassa sig, vilket inte fungerade speciellt väl. Föräldrarna å sin sida kände att de hade svårt att klara av den dominanta, ofta aggressiva och krävande sonen. ”Ej helt tillfredställande relationer inom familjen”, konstaterade barnpsykiatrin i en av utredningarna om honom. Ett tag diskuterade man till och med att placera Jackie Arklöv i fosterhem.

I de tidiga tonåren blev Arklöv allt mer intresserad av nationalsocialismen. Han började läsa artiklar och böcker om andra världskriget, om nazismen, ”judefrågan” och Förintelsen.

I slutet på 1980-talet och början av 1990-talet hade det, precis som i resten av Sverige, växt fram lokala grupper av skinnskallar och organiserade högerextremister även i norra Sverige. Jackie Arklöv sökte upp den närmaste nazistgruppen, NS Östersund. Av ganska förståeliga skäl reagerade medlemmarna först med skepsis och direkt avståndstagande. En svart nazist är på många sätt en självmotsägelse. Som så många gånger förr fick Jackie Arklöv till slut vara med, men ändå inte. Han blev accepterad, men på nåder.

”Vi kom fram till att han får vara med oss så länge han kämpar för vår sak. Han hade samma åsikter som vi när det gäller Israel och hela den prosionistiska rörelsen. Så vi accepterade honom, det gjorde vi” berättade organisationens ledare senare, men tillade att det fanns ett förbehåll: ”Men när vi skulle komma till makten så skulle det ju vara kastrering som gäller för honom.”

Trots självmotsägelsen i att omfamna en ideologi som uppfattade honom som tillhörig en underlägsen ras, och trots avståndstagandet från de andra i gruppen kände Arklöv ändå att han hade hittat ett sammanhang, en tillhörighet, en egen plats i det universum som omgav honom.

Flera år senare, efter morden i Malexander, skulle Arklöv försvara sin nationalsocialistiska övertygelse i polisförhören. ”Det är en sund ideologi jämfört med dagens dekadenta ideologier. Den baseras på att den starke överlever. Den är baserad på ett sunt samhälle, ett rent samhälle … nationalsocialismen är nästan som en religion, och en politisk ideologi utan andlighet är dömd att gå under.”

Vid mönstringen blev Arklöv antagen till jägarutbildningen på K4 i Arvidsjaur, en elitplacering med särskilt hårda krav på varje ung värnpliktig som hade sökt sig dit.

För kanske första gången i sitt liv verkade Arklöv känna sig nöjd med tillvaron. Han har beskrivit militärtiden som den lyckligaste perioden i sitt liv. ”Utbildningen i Arvidsjaur är nog det jag lyckats bäst med här i livet. Därför ville jag fortsätta som soldat. Äventyret och spänningen lockade”, berättade Arklöv senare för sin lokaltidning Västerbottens-Kuriren.

Men snart började problemen igen. Trots känslan av att äntligen ha åstadkommit något positivt i sitt unga liv, ville det sig inte riktigt för Arklöv nu heller. Han klarade inte de mer teoretiska delarna och blev förflyttad från specialutbildningen som pansarvärnsrobotskytt till en ”vanlig” granatkastargrupp. Trots god fysik och motivation ansågs han inte heller ha de ledaregenskaper som krävdes för att fortsätta en militär karriär. I stället för drömmen om en framtid som yrkesofficer stod Jackie Arklöv efter värnplikten åter utanför en gemenskap han önskat tillhöra.

Arklöv bestämde sig för att åka till Marseille och söka värvning i Främlingslegionen. Han ändrade sig i sista stund. I stället riktades hans blickar åt ett annat håll: kriget i Bosnien.

I Marseille hade Arklöv hört flera personer prata om möjligheten att ta värvning på slagfälten i det forna Jugoslavien. Lönen var visserligen inte speciellt hög, men det fanns goda möjligheter att förverkliga pojkdrömmen om ”kriget”.

östen 1992 åkte Arklöv till Zagreb i Kroatien, den sida han valt i kriget. Han tyckte att de ideologiskt stod hans nazistiska tankevärld närmast.

Efter en kortare tid i ett förband, som mest bestod av andra utländska frivilliga, sökte sig Arklöv vidare. Han anslöt sig till en av de mest ökända milisgrupperna; Ludvig Pavlovic-förbandet, uppkallat efter en fallen kroatisk soldat.

Ludvig Pavlovic-förbandet var en av många paramilitära grupper – halvt legala, halvt illegala – som deltog i krigen. De stod ofta för de värsta av grymheterna och övergreppen. Ludvig Pavlovic-gruppen var inget undantag. Förbandet hade bland annat i uppdrag att utföra specialoperationer, eller ”likvidering”, som Arklöv själv kallade det i sin dagbok.

Några av de som utsattes för det våldsamma förbandets framfart var invånarna i ett antal mindre byar kring staden Stolac, som anfölls mellan den 12 och 15 juli 1993. Tillsammans med grupper ur den reguljära kroatiska armén tog sig förbandet vidare, från by till by.

I Aladinici brände de ner moskén. I Pjesivac-Greda samlade de ihop samtliga muslimska invånare, varefter de plundrade deras hem. En av de få som vågade höja sin röst var den 17-åriga Sanida Kaplan. ”Ni har ju redan fört bort männen, varför tar ni oss nu?” ropade hon till soldaterna.

Svaret blev ett dödande skott i bröstet. Sanidas kropp lämnades kvar, liggande strax utanför porten. Resten av familjen fördes bort och internerades i ett tillfälligt fångläger i en skola, tillsammans med ytterligare 3 000 bosniaker.

Jackie Arklöv har själv beskrivit Ludvig Pavlovic-förbandets arbetssätt. I sin dagbok skrev han den 24 augusti 1993: ”Anföll muslimsk by ca 1 km utanför Mostar. Tog dom med överraskning, eftersom vi natten före smög oss dit och vakade. Motståndet är ej hårt. Vi kastar handgranater genom fönstren, rusar sedan in och likviderar allt levande.”

Jackie Arklöv trivdes med sitt nya liv. ”Jag har alltid velat uppleva krig”, berättade han något år senare på en rättegång. ”När man är nära döden lever man på riktigt.”

När Arklöv åkte hem till Ankarsund på en kort permission tog han med en reporter från lokaltidningen Västerbottens-Kuriren till sitt gamla pojkrum och visade stolt upp tygbitar som han klippt ut från dödade soldaters uniformer och limmat fast på en tavla på väggen. ”Jag sparar på dem”, förklarade Arklöv.

Han visade också upp ett tidningsurklipp där några av männen i hans förband sparkar på en man som ligger på gatan. ”Visst är de fascister, men jag brydde mig inte om det”, konstaterade Arklöv och tillade att ingen tycker om muslimer, vare sig han själv eller någon annan i det forna Jugoslavien. ”De är som judar, man kan inte lita på dem.”

Men vissa dagar kände också Arklöv att det kunde bli svårt.

”En fruktansvärd likstank slår emot oss”, skriver han i sin dagbok den 27 augusti 1993. ”Vår överste ger order om att alla kroppar som är civila måste omedelbart föras undan. Brännas eller begravas, ett skitjobb som inte har sitt like. Stanken sätter sig in i uniformen helst från halvbrända lik.”

är männen i Ludvig Pavlovic-förbandet inte deltog i ”specialoperationer” arbetade de som fångvaktare eller förhörsledare i olika läger. Jackie Arklöv utmärkte sig, enligt flera vittnen, som särskilt sadistisk mot fångarna. Vid ett förhör med en bosnisk man vid namn Muhamed Begovic i militärförläggningen i Grabovina använde Arklöv en slang från en brandsläckare, med ett munstycke i metall i änden, som tillhygge mot sitt offer.

Arklöv slog, gång på gång, den tunga slangen med munstycket på Muhamed Begovics armar, rygg, huvud och bröst. Efter ett tag bad Arklöv Begovic att sträcka fram sina händer, varpå han slog med slangen tills huden sprack och benet blottades.

När Arklöv fortfarande inte ansåg sig ha fått de svar han ville beordrade han Muhamed Begovic att sträcka ut sin tunga, som han sedan slog på tills den sprack med blodet forsande ut ur de sönderslagna köttslamsorna.

Muhamed Begovic var en av de hundratusentals bosnier som senare lyckades fly från Bosnien. Han hamnade i Sverige där han också fick asyl.

För Arklöv och de andra i männen i förbandet blev terrorn, mördandet och misshandeln ett sätt att få utlopp för sina aggressioner, berättade han senare i ett samtal med den svenske ambassadören i Sarajevo Erik Pierre: ”Vi kunde sitta och dricka öl och sprit, och plötsligt sa nån: Låt oss gå och spöa upp några muslimer.”

I samtalet med ambassadören berättade Arklöv att hans beteende också hade en ideologisk grund. Från att ha sett judarna som huvudproblemet började han bli allt mer påverkad av dem som i stället pekade ut muslimerna som det stora hotet mot Europa.
Det fanns många bland hans kroatiska soldatkolleger som delade den bilden. De menade att det gällde att slå till snabbt – och hårt – innan muslimerna tog över helt. ”Muslimerna utmålades som hemska. De skulle upprätta ett stort muslimskt center i Europa för att sprida muslimsk fundamentalism. Jag trodde dem. Kroaterna var hela tiden vänliga. De accepterade mig.”

Den 4 maj 1995 greps Jackie Arklöv av bosniska militärpoliser i staden Mostar, efter att han förirrat sig till den bosniska sidan. I september samma år dömdes han av en bosnisk domstol till 13 års fängelse för krigsförbrytelser, bland annat tortyr och misshandel.

Ett drygt år senare, den 7 augusti 1996, frigavs Arklöv efter ingripanden från den svenska ambassaden och utrikesdepartementet, i en fångutväxling. Svenska FN-soldater förde omgående Arklöv i säkerhet till Tuzla. Dagen därpå flögs han hem till Sverige i ett av svenska flygvapnets Herculesplan.

I Sverige hade Arklöv under tiden blivit en i hög grad oangenäm fråga. Vad gör man med en person som dömts till ett mångårigt fängelsestraff för grova krigsbrott och frigivits efter knappt ett år? Svaret blev att åtala honom även i Sverige.

Arklöv greps av svensk polis omedelbart efter landningen på Arlanda flygplats och fördes till Kronobergshäktet i centrala Stockholm. Han häktades dagen därpå, misstänkt för folkrättsbrott.

En månad senare, den 5 september 1996, släpptes han från häktet eftersom bevisläget inte ansågs vara tillräckligt starkt. Ytterligare fem månader senare, den 29 januari 1997, la den svenska åklagaren Jan Danielsson ner fallet helt och hållet.

ackie Arklöv var nu inte bara en fri man. Han tillerkändes också ett skadestånd för tiden han suttit häktad. Arklöv, som bara några månader tidigare suttit fängslad i ett bosniskt fängelse för grova krigsförbrytelser kunde nu – i frihet i Sverige – kvittera ut 27 000 kronor.

En av dem som läste de många tidningsartiklarna om den svenske nazisten som stridit i Bosnien var Tony Olsson. Han satt för tillfället inlåst på Tidaholmsanstalten, dömd för att ha förberett ett beställningsmord på en fembarnsmamma. Olsson hade en lång brottskarriär ända sedan barndomsåren. Han hade tidigare dömts för bland annat snatteri, stöld, rån, olaga hot, skadegörelse, urkundsförfalskning och vapenbrott.

Under de många fängelsestraffen hade Tony Olsson kommit i kontakt med flera nazistsympatisörer och själv blivit en aktiv, ideologiskt övertygad nazist. En av dem som hade inspirerat Olsson, och som han själv började brevväxla med, var den tidigare Vam-ledaren Christopher Rangne, som avtjänade straff på Kumla.

”Givetvis kan vi inte bekämpa en i grunden ond och våldsbenägen regim med parlamentariska metoder. Gerillans väg är vägen till seger”, skrev Rangne i ett av sina drygt 30-tal brev. Han påpekade vikten av militär träning och att ta kampen seriöst: ”Vad vi håller på med är ingen barnlek utan blodigt allvar”.

Tony Olsson gick med i Nynazistiska riksfronten 1993. Då var han 21 år och avancerade snabbt till distriktsledare i Örebro.

I en intervju i Riksfrontens tidning ”Den svenske folksocialisten” 1995 berättade Olsson om sina tankar kring kampen för den vita rasen och mot den hemliga judiska världsregeringen, ZOG, the Zionist occupation government:

”Framtiden ter sig mycket ljus för mig och kampen. Jag ser inget hinder i att vi inom fem snara år kommer att vara en maktfaktor i politiken. Det som krävs är vår benhårda vilja till seger och förmågan att föra oss dit. Viljan har vi, även förmågan finns, det enda problemet är likvida medel. Men med tillräcklig ambition så ska vi lyckas med det också.”

”Vilka förebilder har du?”

”Adolf Hitler är naturligtvis min största förebild. Jag hämtar mycket från honom när jag debatterar och argumenterar. Även kämpar inom våra led som visat sig värdiga att slåss med oss och mot ZOG tillhör mina förebilder.”

”Vad tycker du är den nationella rörelsens största fiender?”

”Kommunismen, internationalismen och förstås allas vår fiende juden, skaparen av all degenerering och kulturell utplåning.”

u satt Tony Olsson i sin cell och läste, allt mer intresserad, den ena artikeln efter den andre om Jackie Arklöv. Han insåg att det här var precis den person han länge letat efter. Tillsammans med en annan intern, Mats Nilsson, hade han nyligen – inspirerad av brevväxlingen med Rangne – grundat en ny, militant, nazistisk kampgrupp, NRA, Nationella republikanska armén. Den militära förebilden var IRA, Irländska republikanska armén.

Tanken var att ta vid där VAM, Vitt ariskt motstånd, slutade några år tidigare, men med en bättre uppbyggnad och en starkare organisation.

Tony Olsson författade ett brev till den svenske legosoldaten Jackie Arklöv och skickade det till honom i Kronobergshäktet. Det blev inledningen till en intensiv brevväxling. Tony Olsson erbjöd Arklöv medlemskap i en ny gemenskap.

”Saken är denna: det förekommer en uppbyggnad av en militant nationalsocialistisk organisation som har för avsikt att verka i hela riket. Dess främsta mål är att via tillåtna som otillåtna medel verka för att dagens parlamentariska system störtas”, skrev Tony Olsson. Han föreslog att Arklöv, med sin militära bakgrund och erfarenhet, skulle ansluta sig till striden som väntade.

”Det är en kamp värt att offra livet för. Med sanning som vapen och en stark övertygelse är hälften vunnet. Med de resurser vi har till vårt förfogande skall vi skapa en rörelse som är både starkare och effektivare än vad VAM någonsin var eller kunde ha blivit.”

Arklöv tackade ja till erbjudandet.

Tillsammans med Tony Olsson, och ytterligare två män i den nazistiska terrorgruppen, inledde Arklöv en serie bankrån hösten 1998, som ett första steg i att bygga den ekonomiska basen för det raskrig de planerade.

I det första rånet, riktat mot en Ica-butik i Trollhättan den 1 november, deltog inte Arklöv, men han fick ett entusiastiskt brev två dagar senare av Tony Olsson: ”Jag kan stolt meddela att kampen har börjat.”

Trots att Tony Olsson och de andra männen i gruppen satt i fängelse hade de inga svårigheter att ta sig ut för att påbörja sin kamp för vit överhöghet. De ingick alla i ett uppmärksammat teaterprojekt, lett av dramatikern Lars Norén. Denne hade, efter att ha fått ett brev från Tony Olsson, med stor entusiasm engagerat fångarna i en uppsättning om livet som nazist, med ”riktiga” nazister i huvudrollerna.

Tony Olsson och de andra deltagarna i teaterprojektet tilldelades generösa permissioner av Kriminalvården – som de utnyttjade för att öva med Lars Norén i några timmar. Resten av tiden i frihet planerade och genomförde de  bankrån för att finansiera det kommande raskriget.

Två och ett halvt år efter att Arklöv släppts ur Kronobergshäktet, i brist på bevis för folkrättsbrott i Bosnien, rånade han och Tony Olsson, tillsammans med Andreas Axelsson, Östgöta enskilda bank i Kisa den 28 maj 1999. Bytet blev över 2,5 miljoner kronor.

I den efterföljande polisjakten hann en polisbil upp rånartrion som låg i bakhåll, skymda av en kurva. Skottlossning utbröt. Efter en kort eldstrid tystnade vapnen. De två polismännen, Olle Borén och Robert Karlström, hade båda skadats.

En man ur rånartrion gick fram till de skadade polismännen. Han sköt båda. Den ena med ett nackskott från några centimeters avstånd, den andre med ett lika nära skott avfyrat rakt i polismannens panna.

Vid båda morden använde skytten polisernas egna tjänstevapen.

Den som höll i vapnen var Jackie Arklöv.

ackie Arklöv var inte den ende svensk som deltog i striderna i det forna Jugoslavien. Flera andra svenskar tog värvning, såväl i den kroatiska som i den serbiska armén och i dem närstående milisgrupper.

Det fanns också svenskar som kämpade på den bosniska sidan. En av dem var Mikael Glinka. Till skillnad från Arklöv var det inte pojkdrömmar om soldatlivet och en allt starkare besatthet av tankarna kring att döda, som fick honom att åka till det forna Jugoslavien. För Glinka handlade det snarare om en religiös iver och en önskan att få ett slut på det krig som kostat så många av hans ”muslimska bröder” livet.

Mikael Glinka, mer känd under sitt arabiska namn Abu Musab al-Swedani, skulle bli den förste svenske ”martyren” i Bosnienkriget.

Mikael Glinka föddes och växte upp i Stockholms innerstad, i det fashionabla Östermalms kanske mest attraktiva område; Lärkstaden. I Mikaels klass – och i hans skola – fanns barn till högt uppsatta politiker, bankdirektörer och storföretagare. Själv växte han upp med en ensamstående mamma och en algeriskfödd pappa, i ett av grannskapets få hyreshus.

Mikael blev aldrig en del av den sociala och ekonomiska gemenskap som förenade och formade många av områdets invånare. Hans uppväxt blev en form av vandring i ett gränsland med ofta outtalade, men ändå tydliga markeringar av tillhörighet baserat på klass, social bakgrund och inkomstskillnader.

De skenbart jämlika barnen i hans skola levde ändå helt olika liv, vilket inte minst visade sig och tydliggjordes under sommarloven. Medan de andra barnen åkte på ridläger eller seglade med sina föräldrar drev Mikael runt på Stockholms gator och försökte sysselsätta sig själv, utan pengar och med alla kamraterna bortresta, med några få veckor på stadens kollo som enda sommarnöje.

”Hans kollosomrar stod i stark kontrast till övriga klasskamraters sommarvistelser på lantställen och olika ridläger”, berättade hans bästa vän Christine Cars. Hennes pappa var handelsminister i den borgerliga regering som satt vid makten när de två bästisarna gick i lågstadiet.

Mikael Glinka tillhörde inte bara den lilla grupp som växte upp i en hyreslägenhet. Han var också ett av få barn i skolan med ”utländsk bakgrund”. Mikael hade visserligen knappt någon kontakt med sin pappa, som återvände till Algeriet när Mikael bara var några år gammal. Men fadern sysselsatte ofta hans tankar, berättade Mikael för sin bästis.

”Han saknade att han inte hade en pappa som var närvarande … men han kunde också vara lite stolt över honom, han kunde berätta om honom”, mindes Christine Cars i dokumentärfilmen ”Det svider i hjärtat”, den första större skildringen av den svenske jihadisten.

Enligt dokumentären visste inte Mikael att hans far inte återvänt till Algeriet frivilligt. I själva verket blev han utvisad för flera grova brott, däribland två våldtäkter samt innehav av en illegal spritklubb på David Bagares gata i centrala Stockholm.

Sanningen om den idealiserade pappan blev uppenbarad för Mikael först långt efter att han lämnat barndomen.

Mikael Glinka var tidigt en orolig själ, som hade svårt att komma till ro, både med sig själv och med sin mamma. I åttonde klass rymde han hemifrån. Han tillbringade dagarna på Stockholms gator och torg, en vinddriven existens som övernattade i bussar eller på tunnelbanan.

Men han behöll en viss kontakt med sin vän Christine från skoltiden. I dokumentären berättar hon om ett av deras möten, på en julafton. Familjen Cars var mitt uppe i sitt traditionella julfirande. Släkten var samlad, alla dansade ystert runt i paradvåningen, skrattade, tjoade och stimmade, röda i ansiktet av dans och julsnapsar.

Då ringde telefonen. Det var Mikael. Han undrade om de kunde ses. Christine tog på sig jackan och gick ut för att träffa och önska vännen god jul.

”Jag visste att han bodde nere i tunnelbanespåret”, berättar Christine. ”Så kom jag ner till tunnelbanan, då satt han där på en bänk, alldeles ensam – på julafton!”

I de sena tonåren började Mikael Glinka besöka källarmoskén på Ringvägen i stadsdelen Södermalm i Stockholm. För pojken som levt som uteliggare öppnades en ny gemenskap. Han togs emot med öppna armar, utan förutfattade meningar. De nya ”bröderna” brydde sig varken om hans sociala status eller ekonomiska situation. Han var välkommen precis som han var, till en gemenskap baserad på en ömsesidig tro, där alla var lika värda – oberoende av ställning i samhället.

Mikael började tillbringa allt mer tid i moskén. Han skaffade sig böcker, läste, studerade och diskuterade i oändlighet med sina nya vänner.

Han beskrev sina känslor – och sitt nya liv – i ett entusiastiskt brev till Christine Cars: ”När jag mötte en riktig troende muslim som berättade om islam för mig så reste sig håret på min kropp och det kändes som om en fängelsedörr öppnades. Och i den fanns mitt hjärta och jag kände hur jag blev fri. Och jag kände hur smutsen rann bort från mitt hjärta.”

ikael Glinka bestämde sig för att ta ytterligare ett steg i sin personliga resa i religionens värld och åkte till Saudiarabien för att studera arabiska och den muslimska lagstiftningen, shariah.
När han återvände två år senare var han en övertygad anhängare till den hårdföra, salafistiska versionen av islam som predikas i Saudiarabien. Den förespråkar bland annat en strikt åtskillnad mellan könen och en bokstavstroende syn på islams texter, med blodiga straff; piskning, stympningar och avrättningar, av de som avviker från den rätta vägen.

Mikael Glinka började nu aktivt predika. Han försökte omvända vänner och bekanta, inklusive sin mamma, till det som han ansåg vara den enda sanna riktningen inom islam.
Samtidigt radikaliserades han allt mer. Likt många andra unga muslimska män såg han, under allt större ilska och besvikelse, hur muslimer förföljdes och dödades i Afghanistan. Där fortsatte gerillakriget mot Sovjetunionen utan avbrott, mer än tio år efter den sovjetiska inmarschen 1979.

Till slut bestämde Mikael sig för att åka till Peshawar i Pakistan, centrum för hundratusentals flyktingar från Afghanistan. Där fanns  också många av de jihadister och mujaheddin som krigade i Afghanistan.

Först, likt i Stockholm, inriktade sig Mikael Glinka på att predika och vinna nya anhängare. Snart slöt han dock följe med en mer militant vän och vandrade över bergen till Afghanistan för att få vapenträning i ett mujaheddinläger. Där lär Mikael Glinka även ha deltagit i regelrätta strider.

Efter tiden i Afghanistan återvände Mikael Glinka, som nu kallade sig Abu Musab till Sverige och gifte sig med en troende muslimsk kvinna. Han hade tänkt börja ett nytt, lugnt familjeliv, men när bilderna från krigets Bosnien började kablas ut kände han att det inte var rätt att sitta hemma i en ombonad lägenhet när hans bröder och systrar bokstavligt talat slaktades.

Abu Musab beslöt sig för att återigen delta i jihad, det heliga kriget, denna gång i Bosnien.
Han anslöt sig till en internationell brigad av islamister, däribland andra veteraner från Afghanistankriget, i närheten av berget Igman i centrala Bosnien.

Den 18 september 1993, i hårda strider mot kroatiska trupper i närheten av staden Vitez, dödades han av en kroatisk krypskytt.

I den propagandafilm som spreds kort efter hans död försöker några av Mikael Glinkas kamrater i skyttegraven dra bort hans lik, undan skottlossningen. Närbilder visar hans döda ansikte samtidigt som en av hans ”bröder” ropar: ”Vi ber Gud att ta emot honom som martyr.”

Mikael Glinka, eller Abu Musab al-Swedani, blev med stor sannolikhet den första svenska jihadisten att dödas i strid.

Två decennier senare – under kriget i Syrien – skulle han följas av många, många fler.

Källhänvisningar till alla delar