Det nya landet

”Din mamma är ju inte
ens född i Sverige!”

ikt de flesta flyktingar världen runt började också Kent Ekeroths mormor, mamma och moster livet i det nya landet med att försöka lära sig språk, seder och sociala koder. De började bygga upp ett nytt kontaktnät, försökte hitta nya vänner, skapa en ny existens med hem, arbete och fritid, helt enkelt skapa sig ett nytt liv.

Första anhalten blev stadsdelen Rosengård i Malmö. När familjen kom dit i början av 1970-talet var det i mångt och mycket fortfarande en byggarbetsplats. Delar av den nya stadsdelen var klar, över andra svängde sig lyftkranarnas armar fortfarande fram och tillbaka.
Stadsdelens stolthet, Rosengårds centrum och dess väldiga huskropp som tronar över den flerfiliga Amiralsgatan, hade precis invigts, den 13 maj 1970. Med tal av inrikesministern och fyrverkerier.

Rosengård sågs, liksom många andra av Sveriges nya förorter, som det ultimata uttrycket för svensk modernism, framgång och framtidstro. Rosengård beskrevs som ”en drömvärld av historiska tablåer över det moderna livets möjligheter. Hit ut skulle människorna flytta från de förslummade, osunda och mörka innerstadsområdena och det var inte enbart en geografisk förflyttning, utan också en förflyttning in i den moderna tiden.”

Det fanns viss kritik, men den riktade sig framför allt mot de två gigantiska, 250 meter långa, nio våningar höga husen i Kryddgården. De två fastigheterna, döpta till Taxeringsintendenten och Taxeringsrevisorn, sträckte sig över en halv kilometers längd. De ansågs redan då som närmast groteska i sin storlek och fick snabbt namnet ”Kinesiska muren” i folkmun.

Det skulle dock dröja ytterligare några år innan Rosengård blev synonymt med sociala problem. Då, 1970, var det en plats fylld av pionjäranda med nyinflyttade från hela landet och från den värld som Sverige allt mer öppnat sig mot. Hit kom de som i likhet med Kent Ekeroths familj flytt undan politisk förföljelse, eller helt enkelt sökte sig ett nytt, bättre liv.

Tiden i Rosengård blev hektisk. Det var mycket som Janina, Kent Ekeroths blivande mamma, ville hinna med, allt från svenskundervisning till extraarbetet på ett sjukhus.

Likt många andra familjer från Centraleuropa som hamnat som flyktingar i Sverige såg också Kent Ekeroths mormor Irene utbildning inte bara som viktigt, utan som helt avgörande.
Att läsa vidare var något självklart, ett budskap som trummades in i barnen från tidig ålder, både direkt och indirekt. Det var knappast en överraskning att båda Irenes döttrar, Janina och Helena, beslutade sig för att bli läkare. De lärde sig inte bara svenska, de skaffade sig också tillräckligt bra betyg för att, bara några år efter ankomsten till Sverige, bli antagna till läkarlinjen.

et var också under åren i Rosengård som Janina fann kärleken, i den sju år äldre Lennart, från en släkt av snickare i Halmstad. De gifte sig i maj 1973, veckan innan Janinas 26-årsdag. Lite mer än ett år senare föddes parets första barn.

Janina hade gjort en snabb resa. Det hade inte ens gått fyra år sen hennes ankomst till det nya landet och hon hade redan man, barn och en väntande karriär som läkare. ”När morsan kom så kunde hon inte språket”, berättade Kent senare. Man riktigt hör stoltheten i hans röst när han talar om sin mamma. ”Men så kunde hon lära sig språket. Och samtidigt som hon pluggade medicin så födde hon min storebrorsa och jobbade natt med att tvätta blodig tvätt på sjukhuset. Imponerande faktiskt! Inget gnäll där inte. Det var bara till att göra det, liksom!”

Men alla var inte lika imponerade. En manlig bekant till familjen från tiden i Rosengård är kritisk när han tänker tillbaka. Han menar att Kents mamma var alltför inriktad på sin egen karriär och på att lyckas i samhället, något som gick ut över både man och barn.

”Allt handlade om henne! Hon skulle läsa och studera, hon skulle lyckas här i livet. Hon var otroligt drivande och fokuserad, men allt skulle på nåt sätt ske på hennes villkor!”

Det kan ligga något i den gamle vännens betraktelse, men det kan också handla om dåtidens syn på kvinnan. Under det tidiga 1970-talet var det fortfarande många som menade att kvinnans plats var köket. Att en ung kvinna – dessutom med invandrarbakgrund – tog för sig var inte vanligt och sågs därför inte heller alltid med blida ögon.

Men trots alla ambitioner hade Janina ändå svårt att hinna med både familj och studier, karriär och barn. Dagarna räckte helt enkelt inte till. Livet kom hela tiden emellan.

Hösten 1981, den 11 september, födde Janina tvillingar. Föräldrarna valde varken typiskt svenska, polska eller judiska namn. Det blev USA-inspirerade: Kent och Ted.

Janinas tre år yngre ogifta syster Helena avslutade sina studier och fick sin läkarlegitimation 1979. Det skulle dröja ytterligare nästan tio år innan Janina äntligen, 40 år gammal, kunde följa i sin yngre systers fotspår och bli färdig läkare.

När tvillingarna var tre år gamla bestämde sig Janina och Lennart för att lämna Skåne och flytta till Lennarts hemstad Halmstad, till ett gult tegelhus på Sysslomansgatan 12.

Trots att Halmstad är en relativt liten stad finns och fanns där en tydlig uppdelning mellan stadens olika sociala skikt, mellan de rika, välbärgade villakvarteren väster om Nissan och de mer arbetarklassbetonade bostadsområdena öster om ån. Även Halmstad hade byggt ett miljonprograms-liknande område, Nyhem, bestående av ett antal niovåningshus, inklusive ett tidstypiskt centrum.

Och precis som Rosengård i Malmö fick också Nyhem ganska snabbt dåligt rykte, som en plats för socialt utsatt arbetarklass och ”invandrare”, framför allt från östra Europa.

Det var hit familjen Ekeroth flyttade. Inte till något av Nyhems höghus, eller till en av villorna i väster, utan till gränslandet emellan.

Huset låg i ett område något under den klass föräldrarna tillhörde – eller ansåg sig tillhöra. Men likt så många andra familjer, inte minst med invandrarbakgrund, gällde det att anpassa sig efter de ekonomiska ramarna, bland annat det faktum att Kents mamma fortfarande var flera år från att ta sin hett åtrådda läkarexamen.

östen 1988 började Kent och Ted Ekeroth i första klass på Nyhemsskolan. ”Det jag framför allt kommer ihåg är att de var så lika varandra, de var lika som bär. Jag var tvungen att säga till mamman att ge dem olika kläder för att kunna se skillnad på dem”, skrattar deras fröken, som är noga med att hon inte vill ha med sitt namn och som jag därför kommer att kalla Anna-Lisa.

Många av skolans elever kom från studieovana hem i Nyhems höghus, men så var det inte med Kent och Ted. Janina hade övertagit sin mammas syn på utbildning, som något lika viktigt som självklart, något som hon också noga inpräntade i sina barn. Båda pojkarna kunde både läsa och skriva när de började i första klass.

”De var intelligenta, duktiga barn, speciellt Kent”, berättar deras fröken. ”Och mamman var mycket fin. Hon arbetade ju här på sjukhuset. Vi hade väldigt fin kontakt och hon var väldigt positiv till mig. Men det är ju klart, alla föräldrar som har duktiga barn är ju positiva till läraren, så är det ju.”

Janina kom regelbundet på alla kvartssamtal, berättar Anna-Lisa, och det slutade ofta med att de kunde bli sittande i en halvtimme, eller längre, inbegripna i långa samtal om pojkarna. Däremot kom inte pappan till ett enda kvartssamtal under alla de år tvillingarna gick på skolan.
”Men det var inget konstigt, då var det ofta så att bara mamman deltog. Ibland följde någon pappa med, men oftast var det bara mamman”, berättar Anna-Lisa.

Båda pojkarna var intresserade av de flesta ämnen, men det Anna-Lisa minns tydligast är tvillingarnas stora datorintresse. Datorer var fortfarande något relativt nytt och ovanligt på 1980-talet. Familjen Ekeroth tillhörde det fåtal som hade en egen dator hemma, vilket gjorde att Kent, redan som nio–tioåring, blev något av klassens egen datakonsult.

”Det var ju datorns uppkomsttid. Vi fick en dator på skolan, men det var ju bara en på flera klasser och vi lärare kunde ju inte behärska den”, berättar Anna-Lisa. ”Jag försökte skriva ut en egen läsebok till klassen vid ett tillfälle, men klarade inte av det. Men då säger Kent; det här kan jag fixa hemma. Så han tog hem disketten och kom tillbaka nästa dag med allt prydligt utskrivet. Det var nästan ingen annan som kunde datorer på den här tiden, så Kent och Ted var ju före där.”

amiljen Ekeroths dator är det som har stannat kvar i minnet också hos en av de få klasskamrater som ibland följde med tvillingarna hem för att leka. ”Det var ett ganska vanligt hem. Det var tvillingbröderna, deras storebror och så föräldrarna”, berättar skolkamraten. ”Vi brukade spela spel. Jag kommer ihåg att de hade Amiga-dator, vilket var ganska nytt då! Det är klart att man blev impad!”

Att vara duktig på datorer, eller i andra skolämnen för den delen, var dock inget som per automatik imponerade på klass- och skolkamrater. Stämningen mellan barnen, många från socialt utsatta hem, kunde vara hård.
Kent skulle senare berätta om slagsmål på skolgården, om elever som slog sina lärare, om trakasserier och mobbning, om barn som fick sina huvuden nedstuckna i toaletter.
Att vara fysiskt stark var viktigare än att vara intresserad av att läsa läxor, något som både Kent och Ted fick erfara. Att ingen av tvillingarna var speciellt intresserade av idrott underlättade inte heller deras situation.

”Det var egentligen inte en så bra skola”, berättar en gammal klasskamrat. ”Halmstad är ju ganska uppdelat och det fanns en hård stämning här på skolan, det var lätt att råka illa ut.”

Kent och Ted utvecklade tidigt en form av hårdhet, något som deras lärare inte kunde undvika att märka.
”De var aggressiva, häftiga i humöret. De var ju inga mesar, om du förstår vad jag menar”, säger Anna-Lisa. ”Jag har själv häftigt temperament, så jag har full förståelse för sånt. Och barn får ha temperament, men då måste man också kunna tygla det.”

Det var inte så att tvillingarna slogs mer än de andra barnen, men de hade oändligt svårt att sitta stilla. De hittade jämnt på saker, men oftast bara sinsemellan, berättar Anna-Lisa. De höll sig på sin kant och undvek – så långt som möjligt – att komma något annat barn eller vuxen alltför nära.
”Mot mig var de flesta barn gosiga, jag menar, barnen kunde stå på kö för att ge mig en kram när de skulle gå hem. Men tvillingarna, nejdå! De var inte de kramigaste, det kan jag inte påstå”, säger Anna-Lisa och tillägger efter en lägre stunds tystnad. ”Jag tror aldrig att jag fick en kram – någonsin – av någon av dem.”

Anna-Lisa säger sig tydligt minnas det kanske enda tillfälle Kent eller Ted visade de känslor, som flera av de andra barnen så rikligt strödde omkring sig:
”Jag läste en bok som följetong för barnen, ’Spring! Fanny, spring!’ som handlade om en hundtävling, i Kanada. Det gick ju illa, men det var rörande och dramatiskt, för hunden jobbade så för sin pojke”, säger Anna-Lisa. ”Och då såg jag nästan en tår i de här pojkarnas ögon. Jag minns inte om det var i Teds eller i Kents ögon, men jag minns att jag då tänkte: det finns nog en mjuk sida där också.”

Men det vanliga var inte tårar utan en ganska hård och tuff attityd. Kent och Ted var principfasta och kunde ta strid även med sin fröken, något som de flesta av de andra barnen inte var i närheten av. När tredjeklassarna till exempel skulle genomföra sitt traditionsenliga luciatåg för de yngre barnen, vägrade tvillingarna. Två trotsiga nioåringar korsade armarna för bröstet, stampade med fötterna i golvet, stirrade tjurigt mot sin fröken och deklarerade högt och tydligt: Vi vägrar!

”De skulle ju vara stjärngossar och ha strutar på huvudet, men de tyckte att det var löjligt och vägrade vara med”, berättar Anna-Lisa, men tillägger med ett belåtet skrockande. ”Men det fick de göra. De fick rätta sig i ledet. Jag gav ju mig inte, de försökte göra motstånd, men … hahaha … de fick gå med i luciatåget de med. Det tvingade jag dem till, hahaha!”

fjärde klass försvann tvillingarna. I vanliga fall brukade föräldrarna höra av sig när en familj flyttade, framför allt om de hade haft en bra relation med sin lärare, men inte nu. Anna-Lisa visste inte riktigt vad som hade hänt med Kent och Ted. Via omvägar fick hon höra att mamman hade flyttat med pojkarna till Lund.

Det kom att dröja 21 år innan hon hörde av Kent igen.

Hösten 2012 publicerade Expressen Kent Ekeroths film, som visade hur han och två andra ledande Sverigedemokrater beväpnade sig med järnrör, knuffade en kvinna in i en bil och kallade henne för ”hora”, ”fitta” och ”blattelover”. Och de påstod att en av Sveriges mest kände komiker inte var svensk.

Bara någon vecka efter publiceringen ringde telefonen hemma hos Anna-Lisa. Det var hennes gamle elev Kent Ekeroth.

”Jag höll på att tappa andan”, berättar Anna-Lisa. ”Min första tanke när han ringde var ju: Herregud, vad vill han mig?”

Anna-Lisa hade naturligtvis läst och hört om sin gamle elev. Och det var inte några glada nyheter, tyckte hon. Tvärt om. Anna-Lisa säger att hon tar bestämt avstånd från allt vad Sverigedemokraterna står för, något som hon också var noga med att berätta för Kent vid telefonsamtalet: ”Jag sa till honom: Det är jätteroligt att du ringer och att vi pratar om gamla tider. Jag tycker om dig, men jag tycker inte om vad du gör, eller vad du står för i dag. Och jag förstår över huvud taget inte hur du tänker när just du kritiserar invandrare? Din mamma är ju inte ens född i Sverige!”

Kent svarade kort att han accepterade hennes ståndpunkt, sen övergick de till att prata gamla skolminnen. Under hela samtalet, som varade i en kvart, kanske tjugo minuter, kunde Anna-Lisa inte släppa sin första undrande reaktion: Varför ringer han mig.

”Men till slut kröp det ju fram vad han ville”, berättar Anna-Lisa. ”Han sa att han länge undrat över en fråga, och så sa han; ’Fröken, har jag någonsin slagit dig?’”

Anna-Lisa blev helt ställd av frågan. Till slut svarade hon: ”Du har aldrig slagit mig. Det har du aldrig gjort. Och jag har aldrig slagit dig, kom ihåg det!”

Därefter tog samtalet mellan Kent Ekeroth och hans gamla skolfröken slut. Sverigedemokraternas rättspolitiske talesman, som nu officiellt hade tagit en timeout på grund av järnrörsskandalen, tackade och lade på luren.

När jag pratar med Anna-Lisa har det gått drygt tre år sedan telefonsamtalet och hon verkar fortfarande inte riktigt ha kommit över förvåningen över Kent Ekeroths märkliga fråga: Om han, som ett sju- åttaårigt barn, brukat våld mot henne.

Flera gånger under vårt samtal upprepar hon sin besvikelse över att just en av hennes gamla elever blivit en av ledarna för ett parti som Sverigedemokraterna: ”Jag har varit lärare i 42 år, men jag tycker inte att det är skoj att prata om Kent, när jag vet hur det har gått och hur det är med honom. Jag reagerar varje gång jag hör Kent Ekeroths namn. Och då tänker jag; Usch vad synd att det blev så – och att han gick just i min klass.”

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”