Hemkomsten

Livet i Gulag – och flykten
undan nya förföljelser

et var ett lika magnifikt skådespel varje år.
De första tecknen brukade visa sig i april månad. Ljusgröna, skira strån stretade upp bland stäppens gulbruna fjolårsgräs och växte sig allt starkare och grönare. Sen brukade det gå snabbt. På bara några dagar fyllde tusen och åter tusen av vårens blommor blickfånget på den stäpp som tog slut först vid horisonten.

Vårens ankomst till Kazakstans stäpplandskap fick minnet av vinterns iskallt vinande stormar att blekna. Men bara en kort tid. Några veckors vårväder efter vinterns snö och köld, med temperaturer ner mot minus 45 grader, skulle snart följas av sommarens obarmhärtiga hetta där kvicksilvret ofta klättrade upp mot 40 plusgrader i ett fastlandsklimat lika extremt som Kazakstans avstånd till närmaste hav.

Det var hit, till det kazakiska stäpplandskapet och staden Pavlodar vid floden Irtysj strand i nordöstra Kazakstan, som Kent Ekeroths mormor Irene Sinkiewicz, fördes av Stalins trupper. Och här blev hon kvar, i ett soppkök som serverade tvångsarbetarna i de omgivande kolgruvorna.

Tillvaron i Gulag, det gigantiska system av fång- och arbetsläger som byggdes upp i Sovjetunionen var oftast lika monotont som hårt och påfrestande. Irene levde, i likhet med de andra fångarna, ett inrutat liv med hårt arbete, tusentals kilometer från föräldrahemmet i staden Sosnowiec i Polen.

Men även i arbetslägren pågick vardagslivet. I vissa läger kunde fångarna röra sig relativt fritt. Irene kunde besöka staden Pavlodar, handla, umgås och se vårblommorna slå ut på stäppen.

Och det fanns också plats för förälskelser. Drygt ett år efter krigsslutet träffade den då 30-åriga Irene den tre år äldre Leonid Kazarin. Onsdagen den 7 augusti 1946, en av dessa sommardagar då luften dallrade i hettan, gifte sig paret.

Nästan på dagen exakt nio månader senare, den 12 maj 1947, föddes parets första dotter. Hon fick namnet Janina.
Janina skulle – 34 år senare – själv bli mamma till tvillingpojkar, Ted och Kent.

fter krigsslutet började de sovjetiska lägren, åtminstone de som byggts för de polska fångarna, att avvecklas. Under andra hälften av 1940-talet kunde de flesta fångarna återvända hem.

Men Irene och hennes man blev kvar i Kazakstan. Det var här, bland Pavlodars moskéer och lökkupolformade ortodoxa kyrkor, som Kent Ekeroths mamma växte upp. Den centralasiatiska stäppen, med dess vårblommor, vilt växande vitlök, betande hästhjordar, får och getter, odlingar av vete, potatis och vattenmeloner, blev barndomens lekplats och trygghet för Kent Ekeroths mamma.

När hon var tre år gammal, i slutet av mars 1950, föddes hennes lillasyster Helena.
Då hade familjen hunnit flytta till staden Maj Kain, drygt 150 kilometer sydost om Pavlodar, där nyöppnade guldgruvor erbjöd gott om arbetstillfällen.

”Min mamma är från Polen”, brukar Kent Ekeroth säga de få gånger han pratar om sin familj. Det är ett påstående som inte helt överensstämmer med verkligheten.

I själva verket är Kents mamma född i Centralasien, i dåvarande Sovjetunionen, i ett område dominerat av muslimska kazaker. Och det var också här hon tillbringade viktiga år av sin barndom.

Kent Ekeroth är därmed, enligt den statistik om ursprung som han själv ofta och gärna refererar till, en andragenerationsinvandrare, med utomeuropeisk bakgrund, med en förälder, född i Asien, i Kazakstan.

Det kom att dröja ett halvt decennium efter krigsslutet, men till slut återvände Irene Sinkiewicz, tillsammans med sina två döttrar, till sitt barndoms Polen.

Livet i det som nu var en socialistisk enpartistat bakom järnridån, visade sig inte heller bli lätt, framför allt inte för de med en judisk bakgrund. Den nya kommunistiska regimen hade inte gjort upp med sekellånga traditioner av antisemitism. Under kriget var det inte enbart tyska trupper som deltog i massmorden på judar, även många polacker passade på att ge igen mot tidigare grannar, släktingar eller arbetskamrater. Samtidigt som en del polacker hjälpte till att gömma och skydda polska judar, gick andra i täten för massmorden.

I Jedwabne, i nordöstra Polen, samlade ett 50-tal lokala polacker ihop samhällets judiska invånare på torget den 10 juli 1940. Där misshandlades de med påkar, käppar och stenar. Gruppen fördes sen till en lada, där de låstes in. Byggnaden sattes i brand. Flera hundra män, kvinnor och barn dog i lågorna.

Pogromerna fortsatte även efter krigsslutet. I staden Kielce, en och en halv timmes tågresa från Irene Sinkiewicz hemstad Sosnowiec, dödade polsk milis och militär ett fyrtiotal av stadens judar den 4 juli 1946. Massakern föregicks av ett rykte om att ”judar” rövat bort en pojke i staden för att använda hans ”kristna blod” för att bereda det judiska påskbrödet.

Trots att miljoner polska judar mördats under andra världskriget, och det bara fanns några tusental kvar av dem i Polen, levde antisemitismen vidare. Hatet blev inte mindre av att en ny fiendebild börjat spridas om dem. Judarna påstods, vid sidan om att vara Kristus mördare, även vara ansvariga för den kommunistiska ideologi som nu styrde landet.

I slutet på 1960-talet skulle en ny våg av antisemitiska förföljelser bryta ut i Polen.

et började som en studentrörelse för större frihet och demokrati våren 1968.

Efter att ett antal studentledare i Warszawa fängslats eller tvingats lämna universitetet, beslöt studenterna i Warszawa att anordna ett protestmöte. Bland dem som tvingats bort fanns Adam Michnik som senare skulle spela en huvudroll vid demokratiseringsprocessen 1989.

Flera tusen studenter slöt upp den 8 mars 1968, på internationella kvinnodagen, men mötet bröts upp av säkerhetspolisen. Studenterna angreps med batonger och andra tillhyggen. Flera av dem misshandlades svårt.

Nya studentdemonstrationer följde och spred sig snabbt över landet. Regimen svarade med mer våld. Studenter misshandlades, slogs blodiga, släpades i marken och greps. Ledande studentföreträdare kallades in till militärtjänst. Andra sparkades från sina utbildningar.

Ganska snart inledde regimen också en ideologisk motkampanj. De påstod att studenternas krav på demokrati i själva verket var ett försök av ”sionister” att förstöra och sälja ut Polen. Regimen upprättade namnlistor på påstådda ”provokatörer” och ”inspiratörer” som anklagades för att vara ”judar”.

Snart var förföljelserna åter i full gång. Redan tidigare hade militärer med judisk bakgrund rensats ut. Nu förlorade mängder av polska judar sina jobb eller sparkades ut ur landet.

Kampanjen handlade som så ofta när man ger sig på en religiös grupp, eller någon annan minoritet, om politiker som såg minoriteterna som ett medel och en möjlighet till personligt avancemang, inflytande och makt. Det menade i alla fall Maciej Zaremba, en av de ungefär 3 500 polacker med judisk bakgrund som flydde till Sverige.

”Man skapade en demon. Gjorde en syntes av allt som den tidens människor kunde tänkas ogilla. Påstod att judarna hade det bättre än andra, kallade judiska studenter för bortskämda yngel som det arbetande folket betalade för. Orosanstiftare som inte skötte sina studier med mera, med mera.”

Maciej Zaremba var, i likhet med många av de som förföljdes, inte ens medveten om sin judiska bakgrund utan trodde att han var en ”ärkepolack” och god katolik.
”När jag landade här i april 1969 hade jag så att säga varit jude i exakt fem månader. Många visste liksom jag inte om sitt ursprung. De blev judar på grund av sitt öde, de var sekulariserade polska medborgare av judisk börd som blev utnämnda till judar. I praktiken var det Nürnberglagarna som åter började tillämpas.”

rene Sinkiewicz hade redan en gång tidigare flytt från Polen, det räddade med stor sannolikhet hennes liv. Nu hade förföljelserna åter börjat. Irene insåg att hon inte hade så många val. Hon hade precis fyllt 52 år, en sen ålder för att än en gång påbörja ett nytt liv i ett nytt land. Men äldsta dottern Janina var 21 år, den yngsta Helena var 18. Båda tillhörde den grupp som riskerade att drabbas av utrensningarna och förföljelserna.

Som så många andra flyktingar, före och efter henne, tänkte Irene i första hand på sina barn och deras möjligheter att studera, uppfylla drömmar, livsmål och förväntningar. Hennes egna önskemål hamnade i bakgrunden.

Så Irene Sinkiewicz packade sina väskor och åkte, i likhet med ungefär 3 500 andra polacker med judisk bakgrund, med sina båda döttrar till Sverige, till landet i norr.

Kent Ekeroths mormor, mamma och moster, i princip hela den del av hans familj som överlevt Förintelsen, hade nu blivit flyktingar i Sverige.

De tillhörde alla just den grupp som Kent Ekeroth några årtionden senare föraktfullt brukade kalla för ”kulturberikare”.

Eller jämförde med den dödliga sjukdomen hiv.

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”