Blodbad i hjärtat av Paris

”Sverigevänner!
Vi är på väg att vinna”

Fredag 13 november 2015

rots att det hade hunnit bli mitten av november var vädret fortfarande behagligt varmt i Paris. Mängder med människor satt på utomhusserveringarna vid barerna, restaurangerna och caféerna kring Place de la Republic. De åt och drack, skrattade och diskuterade, höll med varandra eller argumenterade. Det var med andra ord en helt vanlig kväll, fredagen den 13 november 2015.

Det skulle snart förändras.

Klockan 21.25 stannade en svart Seat på Rue Alibert, utanför baren Le Carillon. Två män i baksätet, beväpnade med automatgevär, hoppade ut och började sedan skjuta rakt in bland gästerna.

Det tog ett tag innan folk förstod vad som hände. Flera av dem som överlevde attacken berättade senare att de först hade trott att de hörde fyrverkerier. Det var först när de såg blodiga, döda gäster falla omkull, eller själva träffades av kulornas kraft, som de förstod vad som hände.

Då var många av gästerna och personalen redan döda.

Efter att ha tömt sina magasin laddade gärningsmännen om, sprang över gatan och fortsatte sedan skjuta mot restaurangen Le Petit Cambodge och dess gäster.
Sammanlagt avlossade gärningsmännen mer än etthundra skott.
Sedan sprang de tillbaka till sin väntande bil och körde iväg med en rivstart.

Kvar låg femton döda och minst lika många skadade.

Gärningsmännen i den svarta Seaten körde bara några kvarter söderut, där hoppade de återigen ut ur bilen, höjde sina automatvapen och började skjuta.

Fem minuter innan attacken på Rue Alibert detonerade en självmordsbombare sin sprängladdning utanför fotbollsstadion Stade de France i nordöstra Paris, där det pågick en vänskapsmatch mellan Frankrike och Tyskland.
Kort därpå exploderade en andra bomb, därefter sprängde sig en tredje självmordsbombare.

Åskådarna flydde i panik. Tusentals av dem försökte ta skydd nere på gräsplanen. President Francois Hollande, som var på matchen, fördes i säkerhet av beväpnade poliser.

Klockan tjugo i tio bromsade ännu en svart bil, denna gång en Volkswagen Polo, in framför rockklubben Bataclan. De tre männen i bilen, även de beväpnade med automatvapen, sprang in i konsertlokalen och avlossade sina vapen rakt in bland publiken.

Kvällens konsert, med det kaliforniska bandet Eagles of Death Metal, hade hållit på i ungefär en halvtimme. Precis som vid den första attacken vid restaurangerna och caféerna vid Place de la Republic, trodde många bland de 1 500 konsertbesökarna att ljuden de hörde var fyrverkerier. Andra trodde att det var en del av showen.
När det ena offret efter det andra föll ihop, döda och blodiga, utbröt panik. Publiken försökte förtvivlat ta sig ut, bort från skottlossningen, men de få utgångarna var redan spärrade av döda kroppar.

”Jag vadade genom blod. På vissa ställen låg det centimeterdjupt. Jag fick klättra över liken för att kunna ta mig ut”, berättade en av de överlevande för BBC.

När morgonen grydde över Paris lördagen den 14 november 2015 var 130 människor döda, 350 var skadade.

Samma dag tog IS, Islamiska staten, på sig ansvaret för blodbadet.

land de tiotalet gärningsmännen som identifierades var alla franska eller belgiska medborgare. De var födda eller uppvuxna i förorter till Paris och Bryssel. De var, för att återigen citera Le Monde, ”våra barn”.

Deras bakgrund liknade tidigare gärningsmän. Några av dem hade tillbringat en tid i krigets Syrien under sin radikaliseringsprocess, andra hade beträtt hatets väg utan att lämna Europa.
Enligt vissa, inte helt bekräftade uppgifter, hade två av gärningsmännen tagit sig till Europa enbart för att delta i blodbadet i Paris.

Reaktionerna präglades av chock, avsky och avståndstagande. Bland alla röster var det kanske en som stack ut mer än de flesta andra.

Fransmannen Antoine Leiris, som förlorade sin fru Helene i massakern, konstaterade i ett Facebook-inlägg, som snabbt delades hundratusentals gånger, att han inte tänkte ge förövarna glädjen och tillfredsställelsen av att sjunka till deras nivå. ”Mitt hat får ni inte”, skrev Antoine Leiris:

”I fredags kväll stal ni livet på en exceptionell person, mitt livs kärlek, mamman till min son, men mitt hat får ni inte.
Jag vet inte vilka ni är och jag vill inte veta det, ni är döda själar. Om den här guden som ni dödade blint för gjort oss till sin avbild är varje kula i min frus kropp ett sår i hans hjärta.
Så nej, jag kommer inte ge er tillfredsställelsen av att jag hatar er. Ni vill det, men att svara på hat med ilska skulle vara att falla till föga för samma okunnighet som gjort er till dem ni är.
Ni vill att jag ska vara rädd: Att jag ska se på mina medmänniskor med misstänksam blick, ni vill att jag ska offra min frihet för min säkerhet. Ni har förlorat.
Självklart är jag förkrossad av sorg. Jag ger er denna lilla seger, men den kommer vara kortlivad.
Jag vet att hon kommer att vara med oss varje dag och att vi kommer hitta varandra i ett paradis av fria själar som ni aldrig kommer att få tillgång till.

Vi två, min son och jag, kommer att vara starkare än varje armé i världen. Jag kan inte slösa mer tid på er för nu måste jag gå tillbaka till min son som just vaknat från sin vila.
Han är bara 17 månader gammal, han kommer att äta sitt mellanmål precis som alla andra dagar, sedan kommer vi leka precis som alla andra dagar. Den här lilla pojken kommer att vara lycklig och fri i hela sitt liv.
För ni kommer aldrig få hans hat heller.”

lva dagar efter massmordet i Paris, tisdagen den 24 november 2015, meddelade statsminister Stefan Löfven och Miljöpartiets språkrör Åsa Romson, på en gemensam presskonferens, att minoritetsregeringen enats om att införa ytterligare restriktioner på migrationsområdet.

”Det smärtar mig att meddela att Sverige inte klarar att ta emot i samma takt som i dag”, sa statsministern och konstaterade att 80 000 asylsökande sökt sig till Sverige enbart under de två senaste månaderna.

Miljöpartiets språkrör hade tårar i ögonen när hon, medan rösten stockade sig, framförde sitt och regeringens budskap:
”Jag ska vara helt ärlig. Vi har haft, under den senaste tiden, ett antal väldigt svåra debatter i partiet, just kring verklighetsbilden. Men de senaste veckorna har jag blivit helt övertygad om att … bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska … kommunalråd … är att”, sa Åsa Romson medan hon svalde och försökte hålla igen tårarna, ”… att ändå göra någonting.”

De nya åtgärderna innebar bland annat id-kontroller på tåg och bussar, skärpta försörjningskrav för anhöriga samt införandet av tillfälliga uppehållstillstånd även för barn.

Med dessa skärpta regler anpassade sig Sverige till EU:s miniminivåer för flyktingmottagandet. Statsminister Stefan Löfven var mycket kritisk mot sina kolleger runt om i Europa, som han menade inte hade tagit sin del av ansvaret: ”Nu måste vi visa att vi inte längre kan göra mer. Syftet med de åtgärder vi nu genomför är att skapa ett andrum i Sverige”, sa Löfven.

Sverige hade redan tidigare infört gränskontroller på Öresundsbron. Genom det nya beslutet skärptes kontrollerna ytterligare.
Samtidigt restes nya murar och staket också i övriga Europa. Ungern hade redan stängt sin gräns mot Serbien. I slutet av november började Makedonien bygga ett stängsel längst sin gräns till Grekland.
Den 29 november meddelade EU ett samarbetsavtal med Turkiet som i praktiken innebar att Turkiet, mot miljardstöd och löften om visumfrihet för landets egna medborgare, lovade att stoppa flyktingarnas vidare väg in i Europa.
Några dagar senare började Österrike bygga ett stängsel mot Slovenien.

Ett kvarts sekel efter Berlinmurens fall, när det som många trodde och hoppades var Europas sista murar försvann, var flera av kontinentens länder återigen fullt upptagna med att bygga och resa nya gränshinder, murar och staket mellan sig själva och omvärlden.

redagen den 27 november inledde Sverigedemokraterna sina landsdagar på hotell Scandic Star i Lund, bröderna Ekeroths hemstad.

När Jimmie Åkesson gick fram till talarstolen på lördagen, för sitt traditionella partiledartal, möttes han av stående ovationer. Sverigedemokraterna i den stora konferenssalen applåderade, visslade och skrek. Jublet verkade aldrig vilja ta slut. Jimmie Åkesson såg nästan lite generad ut när han försökte få tyst på publiken. ”Tack ska ni ha, tack ska ni ha!”, upprepade han gång på gång.

Man skulle kunna tro att det tal partiledaren höll så här några dagar efter en av de värsta massakrerna i Europas historia, efter ett år som präglats av våld och död och av en flyktingtragedi som lämnat närmare 4 000 drunknade barn, kvinnor och män i medelhavet, efter ett bestialiskt rasistiskt dödande på skolan Kronan i Trollhättan, efter bränder i kåkstäder som lämnat döda småbarnsföräldrar efter sig, efter attacker mot flyktingförläggningar i hela landet med bränder från söder till norr, skulle hålla en lågmäld, lite dämpad ton, med uppmaningar till tankar och kondoleanser till alla de som dödats och skadats under året i terrorns och flyktingtragediernas spår – och till alla deras efterlevande.
Men partiledaren för Sverigedemokraterna var varken allvarsam, nedstämd eller sammanbiten.
Han var jublande glad.

Förkyld, med en röst så hes att den flera gånger sprack, vände han sig mot sina partikamrater och sa, med ett stort leende på läpparna:
”Sverigevänner och partivänner! Vi är på väg att vinna!”

Hans ord möttes återigen av jubel och applåder.

Åkesson tittade ut över publiken och lät bifallsropen ebba ut något innan han fortsatte: ”Nu är väsentliga delar av vår invandringspolitik på väg att genomföras av den socialdemokratiska regeringen. Och Moderaterna gör sitt yttersta för att försöka överträffa Stefan Löfvens förslag på olika sätt.”

Jimmie Åkesson log stort när han förklarade att de senaste månadernas händelser skapat precis det samtalsklimat som partiet drömt om i mer än två decennier, det tonläge som Sverigedemokraterna kämpat så hårt för att uppnå ända sedan de grundades.

”Plötsligt så pratar alla, överallt, om invandringspolitiken. I den politiska debatten, på ledarsidor, i alla medier, vid köksbord och fikabord, på arbetsplatser. Plötsligt så får vi precis den debatt som vi så länge har strävat efter, som vi i så många år har velat ha … Sverigevänner, vi håller på att vinna”, upprepade Åkesson ännu en gång.

Den nu rejält hesa partiledaren harklade sig flera gånger och drack klunk på klunk med vatten för att över huvud taget kunna tala. Jimmie Åkesson avslutade sitt anförande med att påminna om den utomparlamentariska kampanj som partiet inledde med Kent Ekeroths tal på torget i Trelleborg, som han avslutade med sin hotfulla varning:
”Vi ska visa dom NU!
Att NU är det dags!
NU SMÄLLER DET!”

Den sverigedemokratiska kampanjen våren 2014, mot det påstådda organiserade tiggeriet, som följdes av mängder med övergrepp och attacker mot romer, hade Åkesson lyft fram som en av partiets ”mest lyckade kampanjer någonsin”.
Nu höjde han även partiets utomparlamentariska kampanj under slutet av oktober till skyarna.

Om de många bränderna i flyktingförläggningar, från norr till söder, i direkt anslutning till kampanjen, sa Jimmie Åkesson inte ett ord.

Han erkände visserligen att partiet kanske framstod som desperata, som lämnat riksdagsarbetet för att i stället agitera på landets gator och torg, men menade att det var just detta sätt att arbeta som lyft partiet i såväl debatten som i opinionen.

”Visst, man kan kalla oss för desperata”, sa Jimmie Åkesson.
”Och visst, vi får nog tillstå att det ligger en del i det påståendet. Vi är desperata. För situationen är desperat. Vi befinner oss i en akut kris. Vi står inför en samhällskollaps. Och självklart måste vi – som Sveriges oppositionsparti – ta till de medel som finns till buds för att vända den här utvecklingen.
Och det ger resultat!
Sverigevänner och partivänner! Det ger resultat!
Vi är på väg att vinna!”

Jimmie Åkesson hann knappt sluta sitt tal förrän applåderna åter dånade i salen.

Jimmie Åkessons tal om partiets mångåriga och hårda kamp för att stoppa landet Sverige från dess undergång påminde och lät som många andra tidigare tal från ledande sverigedemokrater.

På många sätt kan Åkessons anförande på landsdagarna 2015 beskrivas som en mer städad version av det tal som Kent Ekeroth – en av de ledande aktivisterna i uppbyggnaden av det internationella nätverket av counterjihadister, ansvarig för skapandet av sajten Avpixlat, ledamot i riksdagens justitieutskott och partiets förslag som landet Sveriges framtida justitieminister – höll redan under valrörelsen 2010:
”Vårt land riskerar på sikt att drabbas av inbördeskrig om inte Sverigedemokraternas ord tas på allvar … Vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller gå under i en stilla suck.”

Då skrev en tidningsreporter i skämtsam ton att uttalandet lät ”som något Mel Gibsons hjältefigur skulle skrika i filmen ’Braveheart’.”

De brinnande flyktingförläggningarna och övergreppen mot romer och deras bosättningar visade att många verkade ha tagit Kent Ekeroths ord på exakt det sätt som han själv menade att de förtjänade att uppfattas: på fullaste allvar.

Källhänvisningar till alla delar