Kriget på Balkan

Helvetet släpps lös igen efter 50 år

Söndag 1 december 1991

e sista liken i Vukovar rensades undan först i slutet av november. Det var på tiden. Döda kroppar – både människor och djur – låg utspridda överallt bland stadens ruiner. Den genomträngande, lite söta kväljande stanken var outhärdlig.

Den serbiska armén forslade till slut bort liken som slängdes i massgravar. När de få kvarvarande Vukovar-borna samlades på mässa söndagen den 1 december 1991 var det första gången på flera månader som den efterhängsna lukten av död inte längre kröp in i näsborrarna.

Staden Vukovar, belägen längst med Donaus brungula vatten, i gränslandet mellan Kroatien och Serbien, blev det första stora slagfältet i de krig som under det tidiga 1990-talet kom att slita sönder det som en gång var Jugoslavien. Landet var fram till dess ett av Europas större, ett populärt semestermål med inbjudande klipp- och sandstränder, vackra städer och dramatiska landskap av berg och kullar.

Kungariket Jugoslavien, eller som det officiellt hette ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike”, var en relativt ny skapelse. Landet grundades efter första världskriget, 1918, av resterna från det österrikisk-ungerska imperiet. Den nya staten fick omgående problem. Omstridda landområden, gränstvister med Italien och Österrike samt en ständigt pågående kraftmätning mellan ledningarna i de olika delrepublikerna och centralmakten i den serbiska huvudstaden Belgrad – allt detta skapade en instabil politisk situation.

Kraftmätningen mellan olika maktcentrum och politiska grupperingar ökade allt mer. Samtidigt fortsatte befolkningen i många byar och städer att leva sida vid sida: serber, kroater och bosnjaker, grekisk-ortodoxa, katoliker och muslimer – som de alltid gjort i denna så blandade del av Europa.

Den 6 april 1941 invaderades Jugoslavien av nazityska trupper och landet delades åter upp i en mängd mindre områden. Revanschsugna grannar, som Ungern och Italien, passade på att ta för sig samtidigt som en del lokala politiker valde att samarbeta med de tyska ockupanterna.

Kungariket Jugoslavien upphörde att existera.

ommaren 1942 tågade en grupp välbeväpnade kroatiska Ustasjamän in i den lilla byn Krivaja. De leddes av prästen Miroslav Filipovic, mer känd som ”Sotona”, Djävulen. Klädd i sin svarta prästrock tog han sina män till byskolan och bad lärarinnan att samla ihop de serbiska barnen. Dessa sköts framför ögonen på sina kamrater.

När Jugoslavien under andra världskriget ockuperades av Hitlers trupper förklarade sig Kroatien självständigt, men blev i praktiken en tysk lydstat, ledd av Ante Pavelics fruktade Ustasja.

Ustasja betyder ”upprorsmän” och bildades 1929 av nationalistiska kroater. Målet var att splittra Jugoslavien och upprätta en egen kroatisk stat. Fienden? Allt serbiskt.

Och Ustasja påbörjade sitt värv. Beväpnade med maskingevär, påkar och knivar strövade Ustasjaband runt och mördade, våldtog och brände allt serbiskt i sin väg. I byn Jasenovac, mellan Belgrad och Zagreb, upprättade Ustasja ett koncentrationsläger där fångarna gasades, sköts eller hackades till döds. Närmare 100 000 människor, siffrorna är osäkra, lär ha dödats enbart i Jasenovac.

Den katolska kyrkan i Kroatien samarbetade länge med Ustasja för att ”omvända” de grekisk-ortodoxa serberna till den sanna katolska tron. En av de ivrigaste Ustasjaledarna var just prästen ”Sotona”. Vid rättegången efter kriget erkände han att han personligen dödat minst 100 personer. Han dömdes till döden och avrättades genom hängning.

Serbernas hämnd lät inte vänta på sig. Den kom i form av Chetniks, ultranationalistiska serber. De leddes av yrkessoldaten Draza Mihajlovic, som jämförde kampen mot kroaterna med serbernas strider mot turkarna under medeltiden. Han beordrade sina anhängare att låta håret växa och odla skägg. De började använda ett emblem med en dödskalle, beväpnade sig med dolkar och bar patronbälten över axlarna.

På kort tid dödade Chetniks tiotusentals kroater, att läggas till det likaledes groteskt stora antalet lik som var Ustasjas bidrag i den masskyrkogård som Jugoslavien höll på att förvandlas till.

Överallt var döden närvarande.

Efter andra världskrigets slut återskapades Jugoslavien, nu som en kommunistisk enpartistat under Josip Broz Tito. Han hade lett de mångnationella partisangrupper av serber, kroater och bosniaker, som under hela kriget fört en framgångsrik gerillakamp mot de tyska ockupanterna.

Tito enade landet, men priset för det nya gemensamma Jugoslavien var tidvis mycket högt. Oliktänkande trakasserades, förföljdes och fängslades. När Tito dog den 4 maj 1980 försvann inte bara en omstridd politiker, älskad av många – hatad av andra, utan också själva symbolen för det enade Jugoslavien.

Det dröjde inte länge efter hans död förrän maktkampen mellan olika politiska grupperingar återigen var i full gång. I början av 1990-talet hade spänningarna ökat till bristningsgränsen. Nystartade partier, baserade på etnisk grund, krävde självständighet i nästan samtliga av Jugoslaviens delrepubliker.

Ledda av Slobodan Milosevic stretade den serbiska ledningen i Belgrad emot. Den nationalistiska retoriken inom politiken och medierna skruvades upp för varje dag, på samma sätt som oron och misstänksamheten mot ”den andre”. Den ene kommunistledaren efter den andre anslöt sig till de olika nationella grupperingarna och nybildade partierna.

Serbiska medier började beskriva kroater som ustasja, som återuppståndna monster från andra världskriget. Kroatiska medier talade i sin tur om serber som chetniks, beredda att återigen mörda, likt deras fäder och farföräldrar gjort under andra världskriget. Hatretoriken flödade. Även tidigare sansade och balanserade kolumnister och ledarskribenter övergick till att måla upp politiska motståndare i grannrepublikerna som i bästa fall problematiska, i värsta fall fiender som måste bekämpas.

”Vi dödade varandra i medierna flera år innan striderna och mördandet på slagfälten började”, sammanfattade juristen och människorättsaktivisten Tanja Petovar från Belgrad.

lina är en liten trött men charmig stad. Den ligger i en stilla dalgång mellan två bergskammar, nära gränsen mellan Kroatien och Bosnien-Hercegovina.

I Glina begick Ustasja en av sina värsta massakrer. En varm sommardag 1941 samlade de ihop cirka 800 ortodoxa serber i en kyrka för att ”omvända” dem. Efter ceremonin rusade knivförsedda Ustasja in i kyrkan och högg ner de församlade. En av de få överlevande, Ljuban Jednak, klarade sig genom att gömma sig under de döda kropparna. Han berättar: ”En troende fick lägga sitt huvud på bordet och en Ustasja skar honom i halsen. Sjung nu, beordrade ustasjan. Då han sjöng sprutade blodet ur halsen två–tre meter …”

Efteråt gick Ustasjamännen ut och dödade ytterligare ett tusental serber.

Det var i samma lilla stad, Glina, som kriget mellan kroater och serber började i juli 1991. En grupp serbiska militärer och lokal milis angrep polisstationen och dödade de kroatiska poliserna där.

En nästan på dagen 50 år gammal skuld hade betalats. Och helvetet släppts lös igen.

Belägringen av Vukovar inleddes den 14 september 1991. Veckorna innan hade serbiska milisgrupper, tillsammans med den jugoslaviska armen JNA – nu i praktiken en rent serbisk armé, intagit det ena samhället efter det andra i Kroatien. I de flesta fall mötte de bara symboliskt motstånd.

Vukovar skulle bli annorlunda. Den nya kroatiska regeringen förklarade att de inte tänkte ge upp den strategiskt viktiga gränsstaden under några som helst omständigheter. Vukovar kommer att bli ”Kroatiens Stalingrad”, förklarade landets premiärminister.

Vukovars befolkning hade alltid varit blandad. Här bodde serber och kroater sida vid sida med ungrare i ett område som tillhört både det habsburgska riket, Ungern och Jugoslavien. En stor del av Vukovars cirka 50 000 invånare hade hunnit fly när angreppet kom, men ungefär 15 000 av dem var kvar i staden.

När de serbiska granaterna började slå ner var det för sent att fly.

Redan den första dagens anfall, med massiv artillerield från de serbiska trupperna, dödade ett åttiotal människor. Det låg döda kroppar överallt på stadens gator, som ringlade sig fram mellan vackra 1800-talshus, kyrkor och ståtliga torg.

Artilleribeskjutningen, understödd av bombplan, fortsatte dag efter dag.

början av oktober, efter tre veckors ständig beskjutning, hade i stort sett hela stadens kvarvarande befolkning bokstavligt talat gått under jorden. De gömde sig i olika källare eller i stadens gemensamma skyddsrum där upp mot 700 personer tvingades tränga ihop sig. Under dagarna var stadens gator tomma. På nätterna, i skydd av mörkret, kröp invånarna fram för att skaffa mat och vatten. Eller för att försöka hitta läkemedel och förband till de många sårade och skadade.

Den 3 november, efter sex veckors bombardemang, tillkännagav de serbiska trupperna att de skulle inleda den ”slutgiltiga attacken” mot Vukovar, nu med marktrupper.

De kvarvarande kroatiska soldaterna vägrade fortfarande att ge sig. Blodiga strider rasade gata för gata, kvarter efter kvarter, dag efter dag. Först den 19 november, efter mer än två veckors konstant eldgivning, lyckades de serbiska trupperna erövra det sista motståndsfästet, Vukovars sjukhus. Ett hundratal kroatiska försvarare hade, tillsammans med civila, sökt skydd i kulvertarna. De gav upp utan strid.

Slaget om Vukovar var över. Men för dem i stadens befolkning som inte var serber väntade ett fortsatt helvete.

Ögonvittnen berättade om segerrusiga serbiska militärer och milismän som vrålande och skrikande dök upp överallt i den nu försvarslösa staden. De var höga på adrenalin, berusade på alkohol, på jakt efter något att stjäla i ruinerna – eller någon att ta ut sina frustrationer på. Flera av dem som överlevt nästan två månader av granateld misshandlades och mördades i sina hem, ibland efter att först ha bevittnat hur deras fruar och döttrar våldtogs.

Övergreppen begicks av enskilda soldater, men var också organiserade.

Krigsförbrytartribunalen i Haag skulle drygt tio år senare utförligt beskriva händelserna. Dagen efter Vukovars erövring, den 20 november, sorterade serbiska militärer ut cirka 300 av de 400 fångar de tagit på sjukhuset. Dessa tvingades att sätta sig i någon av de bussar som körts fram till sjukhusets portar. Bland dem som fördes bort fanns patienter, läkare, sjuksköterskor, politiker, journalister och andra stadsbor som försökt sätta sig i säkerhet i sjukhusets kulvertar.

Fångarna kördes till byn Ovcara, cirka tio kilometer bort. När bussarna stannat väntade dubbla led med serbiska soldater. Varje fånge tvingades ta sig mellan leden av soldater, som slog, sparkade och spottade på dem. Fångarna fördes därefter in i en stor lada där misshandeln fortsatte. Två av männen blev så svårt skadade att de dog på platsen.

De överlevande männen – och de få kvinnorna – delades därefter in i grupper om tio till tjugo personer. De fördes upp på lastbilsflak och kördes till en skogsklädd ravin i närheten, där samtliga sköts ihjäl.

Sammanlagt mördades minst 264 personer.

Kropparna slängdes i en massgrav, där bulldozrar körde ner liken i marken.

Det var från liknande scener som det forna Jugoslaviens befolkning flydde. De skulle snart skapa den största flyktingvågen i Europa sedan andra världskriget.

Källhänvisningar till alla delar