Hösten då Sverige brann

”Vi är motståndsrörelsen mot etablissemanget, mot media!”

Torsdag 3 september 2015

an låg där i vattenbrynet, med ansiktet neråt, nästan som om han sov. Röd t-shirt, blåa kortbyxor, knäppta barnskor. Armarna sträckta längst med sidorna, benen lätt hopdragna.

Vid första anblicken såg det ut som en idyll, en bild på en liten sovande pojke. Först den som tittade närmare insåg vad foto egentligen visade. Pojkens ansikte låg i vattnet. Han var död. Drunknad.

Den lite lätt knubbige treåringen var en av de tiotusentals människor som förlorade livet i sina försök att nå Europas stränder, i det hav som under romartiden fick namnet Mare Nostrum, Vårt hav, Medelhavet.

Pojkens namn var Alan Kurdi.

Fotot publicerades den 3 september 2015. Fram till dess hade mycket av debatten och diskussionerna handlat om siffror, om hur många tusen som kom varje dag. För många var debatten abstrakt och ogripbar. Med Alan Kurdi fick höstens flyktingströmmar både ett namn och ett ansikte.

Och det var ett obarmhärtigt, smärtsamt tydligt ansikte.

Det var få som kunde förutse vad som komma skulle.

Året 2015 började ungefär som tidigare år. Ända fram till juli var antalet asylsökande till Sverige färre än året innan. I juni sökte exempelvis 6 600 personer asyl, en klart lägre siffra än samma månad år 2014.

Men allt fler signaler pekade på att något utöver det vanliga höll på att hända.

I april började allt fler båtar med flyktingar från Syrien, men också från länder som Irak och Afghanistan och staterna i norra Afrika, ta sig över Medelhavet. I de hårda vårvindarna kapsejsade den ena fullastade båten efter den andra, med katastrofala följder.

Strax före midnatt den 18 april sjönk en överfylld båt, på väg från Libyen till den italienska ön Lampedusa. Trots räddningsaktioner kunde bara ett 50-tal av båtens upp mot 700 passagerare räddas. Mer än 600 människor drunknade enbart denna natt.

Innan år 2015 tog slut skulle upp mot 4 000 människor mista sina liv i Medelhavets vågor under sina försök att nå Europa.

ändpunkten kom i augusti. Nu var det tydligt för alla att något nytt höll på att hända. Antalet flyktingar ökade snabbt.

I Sverige fördubblades antalet asylsökande jämfört med juni månad. Totalt sökte närmare 12 000 människor asyl, vilket innebar närmare 400 personer om dagen.
Flyktingläger över hela Europa fylldes snabbt, från Grekland till Österrike.
Tiotusentals flyktingar anlände till Ungern. I Budapest samlades tusentals av dem runt stadens järnvägsstationer där de slog upp sina tält, eller sov under bar himmel.

Ungern svarade med att stänga sina gränser. I Grekland meddelade myndigheterna att man inte klarade av mottagningen längre.
På några dagar i augusti månad hade flyktingfrågan blivit den mest diskuterade i hela Europa.

Nu gick händelseförloppet mycket snabbt.

Två dagar efter att bilderna på den döde Alan Kurdi publicerades, lördagen den 5 september, hade en grupp av flyktingarna i Budapest fått nog av kaoset och misären i de provisoriska läger som växt upp i den ungerska huvudstaden.

Ungefär tusen flyktingar beslöt sig för att – till fots – ge sig av vidare västerut. De plockade ihop sina ryggsäckar, tält och väskor och började, bärande på sina få tillhörigheter och med sina barn i famnen, eller med ett fast grepp om deras händer, att vandra på motorvägen till Wien. Deras mål var Tyskland.

Denna flyktingarnas förtvivlade marsch kom att förändra historien.

Det var som om Europas folk och ledare inte orkade ta in mer av elände och bilder på döda barn, kvinnor och män från Medelhavet och från låsta frysbilar, det verkade som om trycket, både det känslomässiga och emotionella, men också det fysiska från mängden av människor som sökte sig undan krig och förtryck, blev för starkt.

Ungern, som bara några veckor tidigare stängt sina gränser, beslöt sig för att återigen öppna dem. Samma beslut fattades av både Österrike och Tyskland. Ungern satte in bussar och extratåg för att hjälpa de flyktingar som ville ta sig vidare västerut.

Plötsligt utspelades scener runt om i Europa som inte synts sen Berlinmurens fall hösten 1989.

De syriska flyktingarna hälsades som hjältar vid gränsen till Österrike. Hundratals och tusentals frivilliga och aktivister mötte dem med applåder och handskrivna plakat med texten ”Refugees Welcome”.

Liknande scener utspelades i Tyskland. Även här möttes flyktingar som korsade gränsen av jublande och applåderande människor. Tusentals frivilliga anmälde sig för att ta emot flyktingar i sina hem, erbjuda kläder, mat eller husrum. På hus efter hus i Berlin och i andra städer hängde invånarna ut lakan, flaggor och banderoller, med samma text: ”Refugees Welcome”.

I Sverige samlades hundratals frivilliga vid färjelägena i Skåne och vid järnvägsstationerna i Malmö, Stockholm och Göteborg. De ställde sig i provisoriska tält och vid spontant uppsatta bord för att erbjuda mat, kläder, leksaker eller bara värme och omtanke.

Söndagen den 6 september samlades mer än 15 000 människor, trots ett ihållande ösregn, på Medborgarplatsen i Stockholm för en av de kanske största flyktingmanifestationerna i stadens historia.

”Mitt Europa bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor”, förklarade statsministern Stefan Löfven inför den jublande människomassan.

Dagen innan hade Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckt sig på ett liknande sätt. Hon förklarade att de öppna gränserna och det stora antalet flyktingar som anlänt inom loppet av bara några dagar skulle kräva uppoffringar, men också ge möjligheter i ett land med en åldrande befolkning i behov av arbetskraft.

Angela Merkels sammanfattning av läget blev snart Tyskland mest omtalade citat: ”Wir schaffen das!”, ”Vi fixar det!”

Det stora folkliga stödet för att ta emot de asylsökande märktes också i opinionsundersökningarna.
I september 2015, när antalet asylsökande i Sverige återigen fördubblats på en månad, till över 24 000 människor, och flyktingmottagandet därmed nått lika höga nivåer som under kriget i Bosnien, svarade 44 procent av deltagarna i en undersökning gjord av Dagens Nyheter och Ipsos, att de ville att Sverige skulle ta emot FLER flyktingar.

Var tredje tyckte att mottagningen låg på en bra nivå och endast en minoritet av de tillfrågade, en av fem, eller tjugo procent, ansåg att flyktingmottagandet borde minska.

Stödet för de öppna gränserna hade därmed nästan fördubblats sedan en tidigare undersökning i början av året.
”Det är en uppseendeväckande stor förändring”, kommenterade statsvetaren Marie Demker.

Det skulle förändras, men i september 2015 blåste flyktingvänliga vindar över Europa och Sverige.

n som inte gladde sig dessa septemberveckor, medan det folkliga stödet och solidariteten uttrycktes som starkast, var Kent Ekeroth.
Det framgick tydligt för alla de som följde honom på sociala medier.

Ekeroth verkade tillbringa en stor del av sina dagar ivrigt twittrande och med ständiga uppdateringar av sin blogg. Och det var inte mycket positivt han hade att säga. Han upprepade ständigt uttryck som sjukt, stört och idiotiskt.

När Sydsvenskan rapporterade att Lunds kommun skulle upplåta en tom skola, som stått oanvänd i flera år, till asylsökande familjer länkade Ekeroth till artikeln med kommentaren ”Mitt stackars Lund”.

En liknande artikel i Aftonbladet, om att tomma affärslokaler i Hamburg skulle erbjudas som bostäder åt asylsökande, kommenterade Ekeroth med ”Vansinnet totalt.”

Efter att Sveriges Radio den 14 september rapporterat att asylsökande börjat ta sig till Sverige via färja, lämnade Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson omedelbart in en polisanmälan, vilket han meddelade via Facebook: ”Sådär. Har nu anmält Stena Line för flyktingsmuggling. Ärendenummer: 5000-K1173622-15.”

Kent Ekeroth verkade bli lite gladare när han läste nyheten att Ungern, tillsammans med tre andra stater, röstat nej till EU:s förslag att solidariskt fördela 100 000 av de asylsökande mellan medlemsstaterna: ”Idiotiska Europa. Heja Ungern med flera.”

Några dagar tidigare hade han laddat upp ett klipp som visade förtvivlade flyktingar som desperat ryckte och sparkade på det staket som Ungern på rekordtid byggt längst gränsen till Serbien – och därmed stoppat en tidigare öppen väg in i Europa.
”Ser fram emot när Sverige tar hit dem. Blir säkert jättebra”, skrev Ekeroth på sin Facebooksida.

Han fick snabbt medhåll: ”Fram me eld kastaren på dom”, skrev en av Ekeroths vänner, en annan fyllde i: ”Tuffa när ingen skjuter tillbaka. Därför flyr de fega.”
Ekeroth lät kommentarerna ligga kvar.

Så höll det på dag efter dag, vecka efter vecka.

När Sydsvenskan rapporterade att ett antal palestinier fått uppehållstillstånd blev Ekeroths kommentar: ”Stört. Finns 1 000 andra ställen de borde skickats till istället.”

Han reagerade på liknande sätt när Migrationsverket meddelade att de räknat upp prognosen för antalet asylsökande under årets tre sista månader till 100 000 personer: ”Det sjukaste någonsin i svensk historia. En samlad Sjuklöver + media begår nu största sveket mot egna folket. Vidrigt”, skrev Ekeroth.

Sverigedemokraternas representant i justitieutskottet var inte heller speciellt nöjd när media rapporterade att Migrationsverket planerade att använda tält för att råda bot på bostadsbristen, vilket han också meddelade på Facebook:
”Vilka renodlade idioter. Flytta folk från deras egen kulturella zon för att sätta dem i tältläger här och sabba vårt land istället.
Avgå alla.
Vi behöver en sanningskommission i det här landet.”

Kent Ekeroth var inte den ende Sverigedemokrat som kände förtvivlan inför de asylsökande som sökte sig till Sverige hösten 2015 – och det massiva folkliga stödet för dem. Även partiet beslöt sig för att agera – och det hårt och bestämt.
Torsdagen den 15 oktober kallade Sverigedemokraterna till presskonferens.
Tonen i pressreleasen var dramatisk: ”Sverigedemokraterna ändrar kurs. Information om hur partiet kommer att agera i detta mycket allvarliga läge för Sverige.”

Tonläget bidrog troligen till det stora pressuppbåd som fanns på plats när Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson, Paula Bieler och Richard Jomshof vandrade in i lokalen, under fotoblixtarnas smattrande sken.

Partiledaren Jimmie Åkesson inledde med att hävda att såväl polis som regering tappat kontrollen över situationen i landet.
”I praktiken råder ett slags undantagstillstånd i Sverige i dag. Och det kräver särskilda politiska insatser”, sa Åkesson.

Mattias Karlsson upprepade sin partiledares budskap:
”Den kris vi just nu upplever är den allvarligaste kris som det svenska samhället har genomlevt i modern tid … Den rödgröna regeringen har fullständigt tappat kontrollen över gränsen och över landets ekonomi. Och vi står inför en social och ekonomisk kollaps!”

Paula Bieler, partiets integrationspolitiska talesperson, förtydligade de två föregående talarnas budskap: ”Sverige står inte inför en systemkollaps. Vi är redan där.”

Efter att ha beskrivit det svenska samhällets sammanbrott gick de fyra Sverigedemokraterna över till att tala om hur partiet tänkte bemöta detta påstådda sönderfall.

Sverigedemokraterna skulle – från och med denna presskonferens – försättas i ett ”valrörelsetillstånd”. Partiets företrädare skulle lämna riksdagens korridorer och utskott för att i stället påbörja ett opinionsarbete på gator och torg, med målet att nå en folkomröstning om invandringsfrågan.
Dessutom skulle Sverigedemokraterna inleda en annonskampanj internationellt.
”Vi kommer att lansera den största kampanjen i partiets historia”, förklarade Richard Jomshof.

”Nu vänder vi oss också direkt till dem på väg hit”, förtydligade Paula Bieler, ”för att se till att ingen längre ens ska tänka tanken att det är lönt att ta sig hit till Sverige. För det är det inte i dag!”

Den församlade presskåren såg något skeptisk ut.
”Men vad är det som är en förändring” frågade en reporter, ”ni har ju tyckt så här hela tiden? Vad är det nya?”

Den enkla, raka frågan verkade fullständigt överraska Paula Bieler. Hon försökte flera gånger, hummande, komma på ett svar, tills Mattias Karlsson räddade situationen: ”Alltså … hmm … det vi pratar om är inte en politisk kursändring … Det är en förändring av hela vårt sätt att arbeta och att vara som politiskt parti”, sa Karlsson.

”Vi har gjort vad vi har kunnat inom ramen för Riksdagen. Det vi måste göra nu är att vända oss direkt till folket. Vi vet ju att vi har den tysta majoriteten med oss i den här frågan … vårt mål är att skapa ett så starkt opinionstryck på de övriga partierna, och inom de övriga partierna, så att vi tvingar fram en kursändring.”

rygt ett dygn efter Sverigedemokraternas presskonferens började det brinna i en planerad flyktingförläggning i skolan i Kånna, strax utanför Ljungby.

Branden som startade kring halv två, natten mot lördagen den 17 oktober, fick ett våldsamt förlopp: ”Redan långt innan vi kom fram såg vi att skolan var övertänd. Såg höga lågor. Och det enda vi kunde göra var att försöka skydda omkringliggande byggnader. Så vi gjorde inga släckningsförsök”, förklarade Markus Hedin från Ljungby räddningstjänst.

På morgonen var allt som återstod av den planerade flyktingförläggningen en skorsten som ensamt reste sig ur de rykande ruinerna.

”Vi rubricerar det som grov mordbrand, ett av de grövsta brotten i Sverige och som kan ge sex år upp till livstid”, kommenterade Calle Persson, polisens presstalesman, till tidningen Smålänningen.

Det rök fortfarande ur ruinerna i Kånnaskolan när Kent Ekeroth, morgonen efter den misstänkta mordbranden, anlände till Trelleborg för att inleda Sverigedemokraternas nya, utomparlamentariska kampanj.

Trots vädret, med regn och dimma, hade flera hundra personer samlats på torget.
Flera högerextrema grupperingar hade manat sina medlemmar att sluta upp. Organisationen Motgift hade exempelvis informerat om Ekeroths tal både på Facebook och på sin hemsida:
”Demonstrationen mot massinvandringen äger rum lördagen den 17 oktober, klockan 12, på Rådhustorget i Trelleborg. Alla nationella i södra Sverige MÅSTE samordna sig och åka dit och visa sitt stöd!
Det kvittar om man gillar SD eller inte. Detta är för Sveriges skull, för vårt folk, för våra barn och för vår framtid!
Samla ihop bra folk i just din stad och samåk(bil/buss/tåg) till Trelleborg.
Ta med banderoller, klibbor, flyers mm
OM INTE VI … VEM?
OM INTE NU … NÄR?”

Uppropet gav resultat. Folk ställde upp. När Kent Ekeroth började sitt tal fanns flera ledande personer och grupperingar inom den svenska extremhögern på plats, bland dem partiledaren för det nyligen nedlagda nazistiska Svenskarnas parti, Stefan Jacobsson.

”I 27 års tid har det här partiet varnat för den situation som vi är i i dag”, förklarade Ekeroth medan han vandrade fram och tillbaka i sin korta, svarta skinnjacka och bruna byxor framför det blågula partytält som Sverigedemokraterna ställt upp på torget i Trelleborg.

”För Sverige innebär detta vår undergång. Det innebär på ganska kort sikt slutet för Sverige som en svensk nation”, sa Ekeroth och tog en kort paus medan publiken ivrigt applåderade.

”Det skär i mig varje dag, med tilltagande styrka, när man läser om hur de bokstavligen invaderar det här landet. Det här som vi pratar om nu är inte någon flyktinginvandring. Låt dem inte lura er att tro att det är en flyktinginvandring … De som kommer till vårt land, dom är respektlösa. De är så respektlösa att de i strid med alla regler, alla lagar, vandrar genom hela Europa … Och vilka är det som kommer? Är det barn? Nej! Är det kvinnor? Nej! Det är unga, arga män som kommer. Och unga arga män från en kultur som inte respekterar kvinnor över huvud taget.”

Kent Ekeroth hade lagt upp sitt tal retoriskt skickligt.

Han började med att varna för Sveriges kommande undergång. Sedan övergick han till att uppmana publiken att agera, att göra allt för att stoppa den väntande katastrofen.

”Vi har ingen tid att spara längre, inte om vi vill bo i ett Sverige som är svenskt, inte om vi vill bo i ett Sverige där vi kan känna oss hemma … Vi måste överklaga när de bygger moskéer, vi måste överklaga när de bygger nya invandrarboende och vi måste göra det på alla sätt. Vi måste överklaga byggloven, vi måste överklaga hur beslutet togs, vi måste undersöka, vända på varenda sten för att göra det så svårt för dem som möjligt”, sa Ekeroth innan han än en gång avbröts av applåder.

”Vi har ingenting att skämmas för längre”, fortsatte Ekeroth.
”Alla ni som står här i dag och applåderar ska vara stolta, för att ni är ändå den spjutspets som vi behöver för att ta vårt land tillbaka.
Ni ska vara stolta över er själva att ni vågar komma hit i dag. Ni ska vara stolta över er själva när ni står upp mot den politik som inte har en förankring hos svenska folket. Vi är motståndsrörelsen mot etablissemanget, mot media!”

Kommen så långt avbröts sverigedemokraten återigen av publiken, det var som om applåderna inte ville ta slut.
Kent Ekeroth tittade på åskådarna framför sig, innan han avslutade sitt tal med en direkt uppmaning till publiken:
”Ni måste gå ut på gator och torg, ni måste gå man ur huse. Varje dag, varje dag och visa dom att vi inte accepterar det här längre. Svenska folket har en lång stubin … Men när den stubinen har brunnit klart, då SMÄLLER det!
Vi ska visa dom NU! Att NU är det dags!
NU SMÄLLER DET! JA!”

”JAAA!” vrålade publiken till svar.

De högerextrema grupperingar som fanns på torget var närmast lyriska:
”Cirka 500 pers, stor uppslutning trots väder och dimma. Ingen vänster alls. Det här går inte att beteckna som något annat än en dundersuccé”, skrev pseudonymen ”Bullington, legitimerad näthatare”, på sajten Motgift.

Pseudonymen ”Folkland” fyllde i:
”Ekeroth var oväntat radikal i sitt tal. Sade bland annat att invandringen riskerar att förinta vår nation och att vi har en moralisk rätt till ett svenskt Sverige. Trodde inte man vågade ta orden ’svenskt’ och ’Sverige’ i sin mun samtidigt på det sättet. Mycket trevligt!”

Även de som tidigare varit skeptiska till Kent Ekeroth medgav – om än något motvilligt – att Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson förtjänade allt beröm som fanns att få.
”Personligen har jag alltid haft vissa problem med Kent, inte minst att han många gånger obönhörligen har satt sionismen och den egna judiska identiteten framför svenskarna”, skrev Rasmus Björnberg på sajten Nyanserat.se, grundat av bland andra medlemmar från det nynazistiska Svenskarnas parti.
”När Kent mitt i talet proklamerar att ’Vi är Sveriges motståndsrörelse’ höll jag på att trilla av stolen jag inte satt på, men att inte applådera skulle vara en förolämpning – så jag applåderade, både en och fyra gånger, eller när jag nu tappade räkningen … Det Kent gjorde i dag var att legitimera alla närvarande svenskars kamp om tillvaron.”

Signaturen ”Snus” höll med om analysen:
”Måste halvt motvilligt erkänna att även jag är grovt imponerad av Ekroths tal.
Vi kan inte längre skjuta upp vårt motstånd, det finns ingen morgondag i ett svenskt Sverige om inte VI agerar nu. Gå man ur huse!”

Bara några timmar efter att Kent Ekeroth avslutat sitt tal på torget i Trelleborg, natten mot den 18 oktober, tände någon eller några okända gärningsmän eld på ett planerat asylboende i Furulidsskolan söder om Kungsbacka.

Manskap från tre stationer, sammanlagt ett 20-tal brandmän, bekämpade elden som skadade stora delar av byggnaden.

å samma sätt som Sverigedemokraternas annonskampanj våren 2014, för att stoppa det påstådda organiserade tiggeriet, sammanföll med en mängd attacker mot romer runt om i Sverige, utbröt nu – i direkt anslutning till starten på partiets utomparlamentariska kampanj och Kent Ekeroths tal i Trelleborg – en våg av attentat och anlagda bränder mot flyktingförläggningar.
Det brann från söder till norr. Dag efter dag.

Tisdagen den 20 oktober nådde lågorna ett asylboende i Munkedal i Bohuslän. Fjorton personer evakuerades, ingen av dem kom till skada.

Dagen därpå, onsdagen den 21 oktober, utfördes nästa misstänkta mordbrand, denna gång mot ett hus i Perstorp som kommunen planerat att använda som flyktingboende.

Men det var inte bara flyktingförläggningar som brann denna hatets höst i Sverige.

Strax efter klockan tio, torsdagen den 22 oktober, tog sig en person iklädd en svart slängkappa, med en tysk militärhjälm på huvudet och en Darth Vader-liknande mask för ansiktet, in på skolan Kronan i Trollhättan.
I händerna bar han ett långt svärd.

De första eleverna som såg mannen trodde att det handlade om någon som klätt ut sig till helgens halloweenfirande. De skrattade och pekade och frågade till och med om de fick ta en bild på mannen och sig själva, vilket den maskerade mannen gick med på.

Sedan började han sitt mördande.

Sammanlagt hann gärningsmannen, en 21-årig man vid namn Anton Lundin Pettersson, döda tre personer innan han blev ihjälskjuten av polis som stormade skolan. Samtliga offer var mörka eller hade mörkt hår. En av dem fick svärdklingan intryckt trettio centimeter i magen.

Polisen konstaterade snabbt att det handlade om ett rasistiskt motiverat dåd, gärningsmannen hade lämnat ett avskedsbrev i sin lägenhet.

I polisens förundersökning framträder bilden av en ensam, tyst och inbunden person, med ett stort intresse för datorer och tv-spel, samt för internet, som också var den plats där Anton Lundin Pettersson hämtade sitt hat och radikaliserades.
Dagarna innan massmordet sökte han efter tal av Adolf Hitler. Anton Lundin Pettersson hade redan tidigare sparat en bild på Anders Behring Breivik på sin dator. Han köpte också den tyska hjälmen, en kopia från andra världskriget, som han bar under sitt dödande på skolan, samt det en meter långa svärdet.

”Han har konsumerat och sparat ner bilder och filmsekvenser som har ett innehåll som på olika sätt uttrycker rasism, islamofobi och nazism”, konstaterade polisen i sin gärningsmannaprofil.

nton Lundin Pettersson verkade ha misslyckats med det mesta han försökt sig på i sitt unga liv. Trots längre perioder på Arbetsförmedlingen, med flera praktikplatser, slutade de aldrig med den fasta anställning han drömde om.

Vännerna beskrev honom som en tystlåten person som mest verkade vara intresserad av dataspel, som ”World of warcraft”, som han kunde sitta och spela i timmar och dagar.

Ingen verkade ha reagerade på Anton Lundin Petterssons inställning till ”invandrare”. Han brukade visserligen ofta ”skoja” och ”skämta” om invandrare, exempelvis kallade han kvinnor i slöja för ”påskkärringar”, men det var inget som var unikt för honom, många andra i umgängeskretsen uttryckte sig på liknande sätt.
Vid något tillfälle hade en av vännerna noterat att Anton Lundin Pettersson gick över gränsen. I stället för att kalla chokladbollar för ”negerbollar”, som de flesta andra, brukade han säga ”Gambiaskalle med mjäll”.

Anton Lundin Pettersson hade ett svärd i familjehemmet som han ofta satt och putsade. Vid ett tillfälle hade han huggit sönder äpplen med svärdet i trädgården och sagt till en vän ”att han skulle vilja prova och göra samma sak mot människor”.
Vännen hade uppfattat uttalandet som ett skämt.

Vid ett annat tillfälle, med en annan vän, högg Anton Lundin Pettersson itu en vattenmelon med sitt svärd och förklarade att det var för att ”visa det optimala snittet”.
Efteråt ”satte sig Anton och polerade svärdet”, berättade vännen i polisförhöret.

”Vår bedömning är att Anton kopplat egna upplevda misslyckanden till invandringen och att han vänt sin besvikelse, oro och aggressivitet mot samhället som enligt honom under en längre tid gjort felaktiga prioriteringar av människor med behov av stöd”, sammanfattade polisen sin gärningsmannaprofil.
”Personer med invandrarbakgrund har för honom blivit kollektivt medskyldiga i detta.”

ara några timmar efter morden i Trollhättan, exakt klockan 13.39, publicerade Sverigedemokraterna i Lund, ledda av Ted Ekeroth, en lista på planerade flyktinganläggningar i kommunen på sin Facebooksida.

Inlägget innehöll både adressuppgifter och detaljerade kartor.

Att just i dessa dagar av mordbränder mot asylboende, dessutom bara några timmar efter ett av de värsta rasistiska våldsdåden i Sveriges historia, innan kropparna av de mördade i Trollhättan ens hunnit kallna, publicera detaljerade kartor på asylboenden, fick många att känna att Sverigedemokraterna passerat anständighetens yttersta gräns.

”De går nazisters och främlingsfientligas ärenden när det gäller att försöka göra det extremt publikt vart det föreslås flyktingboenden. Det är oerhört dåligt omdöme och det visar bara att deras öppningar mot extrema rörelser är tydliga”, kommenterade socialdemokraten Björn Abelson upprört till tidningen Sydsvenskan.

Ted Ekeroth viftade bort kritiken.
”Det är typiskt vänsterflum. Det handlar om offentlig information. Vänstern vill göra det omöjligt för oss att informera medborgarna om det de redan borde ha blivit informerade om”, sa han till Sydsvenskan.
”Är du inte orolig för att det kan trigga brott?”, undrar reportern.
”Vi motsätter oss all form av våldsverkan. Skulle någon vilja begå våld mot folk eller byggnader så kan de ta reda på var de ligger på egen hand. Det behöver inte oss för det. Vårt syfte är bara att informera medborgarna så att de som vill kan klaga och reagera”, svarade Ted Ekeroth.

Fyra dagar senare, på kvällen måndagen den 26 oktober, började det brinna på en mottagning för ensamkommande asylsökande barn i Lund, där det också bodde funktionshindrade barn.
Personalen lyckades släcka branden innan något av barnen kom till skada.
”Det finns ingen naturlig förklaring”, konstaterade Torbjörn Krokström, inre befäl vid räddningstjänst Syd.

Varken Ted Ekeroth eller Sverigedemokraterna kommenterade branden.

Det gjorde däremot en privatperson, som på samma Facebooksida där partiet publicerat adresslistan tre dagar tidigare, skrev: ”Ni fick som ni ville. Kanske dags att polisanmäla er själva för stämpling nu?”

Samtidigt som Sverige – bokstavligt talat – stod i lågor pågick det politiska spelet i flyktingfrågan. I oktober hade antalet asylsökande till Sverige återigen fördubblats, för tredje månaden i rad, och var nu uppe i närmare 40 000 personer. Det innebar över 1 000 nya asylsökande om dagen.

Minoritetsregeringen, bestående av socialdemokrater och miljöpartister, vände sig till de andra riksdagspartierna för att gemensamt försöka hitta en lösning.

Torsdagen den 23 oktober, dagen efter massmordet i Trollhättan, meddelade Stefan Löfven på en presskonferens att sex av åtta riksdagspartier hade nått en överenskommelse om migrationspolitiken. Den innebar flera skärpningar av politiken, bland annat fick Moderaterna igenom sitt krav på att ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga, samtidigt som en tvingande lag infördes för landets kommuner att ta emot asylsökande.

Vänsterpartiet, som deltagit i diskussionerna, valde till slut att ställa sig utanför överenskommelsen. Jimmie Åkesson, som inte ens var inbjuden till samtalen, avfärdade den nya politiken med det lätt hånfulla konstaterandet:
”Man försöker hejda en flodvåg med hink och spade.”

ch Sverige fortsatte att brinna.
Samma dag som regeringen meddelade den nya tvärpolitiska överenskommelsen brann det i en blivande flyktingförläggning i Ärla, i Eskilstuna kommun.

För varje brand började allt fler röster kommentera sambandet i tid mellan de många anlagda bränderna och Sverigedemokraternas utomparlamentariska kampanj, som inleddes med Kent Ekeroths tal på torget i Trelleborg.

Lokaltidningen Sydöstran beskrev talet som ”uppviglande” och kallade Ekeroth för en ”hatretoriker”.
”Ekeroth är en arg ung man som inte öppet propagerar för våld. Men hans tal är brutala. Han uppmanar åhörarna att stoppa fler asylboenden, att stoppa massinvandringen”, skrev tidningen på ledarplats.
”Retoriken går inte att missförstå. Mot bakgrund av vad som hände i förra veckan i Trollhättan är hans tal en provokation.”

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg drog, i likhet med flera andra kommentatorer, paralleller till attackerna på det tidiga 1990-talet.
”Men det SD nu gör är mycket farligare”, menade Lindberg.
”Genom att mitt i krisen bedriva en hatkampanj mot flyktingar och släppa in uniformerade nazister på mötena skapar de en grogrund för att enskilda tar saken i egna händer.”

I Värmlands Folkblad skrev Mikael Svensson en artikel som var mer eller mindre direkt riktad till Kent Ekeroth: ”Nej, det är inte du som tänder på en flyktingförläggning, inte heller håller du i kniven där i skolkorridoren. Men som dyngspridare blir du den som lånar ut din tändare eller räcker över vapnet till den person som i slutändan tar steget från tanke till våldshandling.
Fy fan för dig. Skämmes!”

Trycket på Sverigedemokraterna att tona ner sin retorik och ta avstånd från våldsdåden ökade för varje dag. Partiet vägrade med motiveringen att de inte hade med mordbränderna att göra. Det var en motivering som blev ifrågasatt.

”Karlsson och Åkesson vill inte att deras parti på något sätt ska kopplas till bränderna. Men gå då ut och ta avstånd. Visa vad som gäller. Säg ifrån. Slå fast en gång för alla att den som använder våld och eld inte är en person som partiet vill ha att göra med”, skrev Dagens Nyheter på ledarplats.

Tidningen konstaterade också att det inte var ”orimligt” att beteckna de senaste veckornas attacker som ”terrorism”.
De var inte ensamma om den bedömningen.
”Höstens attacker mot flyktingboenden måste betraktas som en form av terror”, konstaterade exempelvis tidningen Expos chefredaktör Daniel Poohl.

Men Sverigedemokraterna fortsatte att tiga. Och bränderna bara fortsatte.

Den 27 oktober krossade någon, eller några okända gärningsmän ett fönster på ett planerat asylboende i skånska Färingtofta och kastade in en flaska innehållande ett brännbart ämne.
Dagen därpå, onsdagen den 28 oktober, uppstod en brand i ett planerat boende för 70 personer på en förskola i Stockholmsförorten Danderyd.
Senare på natten hällde någon eller några in ett brännbart ämne genom ett fönster på ett HVB-hem i Tjörnarp och tände på. Samtliga tio personer som sov i rummet lyckades ta sig ut oskadda.
Samma dag, den 28 oktober, meddelade polisen att man beslutat att sätta in helikoptrar med värmekameror för att bevaka landets asylboenden nattetid.

Inrikesministern Anders Ygeman kallade attackerna för ”ynkliga och avskyvärda”.

örst då, samma dag, onsdagen den 28 oktober, valde Jimmie Åkesson att till slut bryta sin tystnad kring den våg av ”terrorism”, för att citera Dagens Nyheter, som drabbat Sverige under de senaste veckorna.

Det som för politiker från alla länder och ideologiska läger varit en omedelbar självklarhet, att fördöma och ta avstånd från terrordåd, vilket skett efter varje attack och våldsdåd i Frankrike, England, Norge eller Sverige, hade Jimmie Åkesson kategoriskt vägrat att göra.

Det tog dagar och veckor innan Sverigedemokraternas partiledare till slut – och först efter att ha utsatt för ett enormt medialt och politiskt tryck – tog till orda:
”Ingen har rätt att utöva våld. Mordbrand och hot är grov brottslighet som ska bestraffas. Brottslighet med politiska motiv ska bestraffas särskilt hårt, eftersom det skadar inte bara ett enskilt brottsoffer utan hela samhället”, skrev Sverigedemokraternas partiledare på sin Facebooksida.
”Vad blir bättre av att hota och bruka våld mot meningsmotståndare? Sanningen är, att ni som ägnar er åt detta inte uppnår någonting. Men ni förstör. Ni förstör samhället. Ni attackerar samhället på djupet. Begriper ni inte det? Är ni så självupptagna att ni inte är kapabla att se det ni gör i ett större sammanhang?”

Alla var inte imponerade av den senkomna reaktionen.

I Aftonbladet konstaterade Lena Mellin att Åkessons avståndstagande inte kändes speciellt äkta så länge ledande medlemmar i partiet, som bröderna Kent och Ted Ekeroth, ständigt ”förråade” debatten, genom tal som det i Trelleborg, eller genom Ted Ekeroths tidigare uppmaning till att bränna koranen offentligt.
”Det är fint av Jimmie Åkesson att engagera sig offentligt mot mordbränder, våld och förråande debatt. Men hans engagemang kan lätt förväxlas med krokodiltårar om han inte tar itu med det inom sitt eget parti”, skrev Lena Mellin.

Hösten 2015 blev den våldsammaste i Sveriges politiska nutidshistoria.

En kartläggning av tidskriften Expo visade att det från den 15 oktober, då Sverigedemokraterna meddelade att de tänkte börja arbeta utomparlamentariskt, till slutet av månaden, då Jimmie Åkesson uppmanade till ett stopp för bränderna, begicks sammanlagt 14 attacker, i princip ett angrepp om dagen.

”Det har skett fler attacker mot asylboenden under 2015 än under de föregående fyra åren tillsammans. Flest attacker skedde under hösten. I oktober var terrorvågen mer intensiv än någonsin tidigare. Värre än när Sverige drabbades av den förra attackvågen under tidigt 1990-tal”, sammanfattade Expo.

Många hade dragit paralleller till den våg av attentat som begicks mot enskilda flyktingar och flyktingförläggningar i början av 1990-talet. Expos chefredaktör Daniel Poohl konstaterade att jämförelsen visserligen var intressant, men i praktiken ganska meningslös:
”För den som ändå vill lägga vår tid sida vid sida med 90-talets första hälft så finns det egentligen bara en upptäckt att göra.
Det är inte som på 90-talet.
Det är värre.”

Källhänvisningar till alla delar