Charlie Hebdo

”Det blev den första
franska jihadskolan”

Onsdag 7 januari 2015

r 2015 började med ett blodbad.
Onsdagen den 7 januari tvingade sig två svartklädda maskerade män, beväpnade med automatgevär, in på den franska politiska satirtidningen Charlie Hebdos lokaler i centrala Paris.

De båda männen, som snart visade sig vara bröderna Said och Cherif Kouachi, hade först åkt fel. De var tvungna att fråga en förbipasserande som, intet ont anande, vänligt pekade ut rätt byggnad för dem.

Redaktionen satt i sitt veckomöte, som alltid hölls på onsdagar, när de två beväpnade männen stormade in. För någon sekund rådde förvirring. Journalisterna, formgivarna och tecknarna som satt runt konferensbordet tittade förvånat upp, sedan hördes en av männen vråla ”Allahu Akbar”, ”Gud är stor”, innan de avlossade sina vapen.

Efter skottlossningen lämnade Said och Cherif Kouachi lokalen lugnt gående. En av dem skrek till några förbipasserande: ”Säg till medierna att vi tillhör al-Qaida i Jemen.”

Under tiden hade polismannen Ahmed Merabet hunnit fram till platsen.

Det utbröt en kort eldstrid. En film tagen av ett vittne visar hur polismannen faller omkull, varpå en av männen springer fram och skjuter honom med ett närskott i huvudet, innan de två terroristerna hoppar in i sin svarta bil och med en rivstart försvinner, körande norrut.

Sammanlagt var nu tolv personer döda.

ästa morgon, torsdagen den 8 januari, medan den franska polisen sökte efter de båda gärningsmännen i den största terroristjakten i Frankrikes historia, utbröt återigen skottlossning. En kvinnlig polis dödades i Parisförorten Montrouge med ett skott i ryggen.

Ett dygns senare, vid lunchtid fredagen den 9 januari, tog sig en man, även han svartklädd, beväpnad med ett automatvapen och med en skottsäker väst, in i kosher-butiken Hyper Casher i stadsdelen Porte de Vincennes i östra Paris.

Han riktade sitt vapen mot de vettskrämda kunderna i butiken och förklarade att de nu alla var hans gisslan.
I ett kort telefonsamtal med polisen sa mannen: ”Ni vet vem jag är!”
Han presenterade sig också för sin gisslan: ”Jag är Amedy Coulibaly, malier och muslim. Jag tillhör Islamiska staten.”

Därefter tog han lugnt ut en smörgås från en av kyldiskarna och sa till sin gisslan att göra likadant om de var hungriga.

Det visade sig snart att Amedy Coulibaly var samma person som hade skjutit ihjäl den kvinnliga polisen dagen innan.
Polisen tog inga risker. Butiken omringades av tungt beväpnad personal.

Fyra personer i gisslan dödades innan polisen stormade lokalen vid fem-tiden och sköt ihjäl Amedy Coulibaly.

Ungefär samtidigt stormade polisen också den lokal i det lilla samhället Dammartin, nära flygplatsen Charles de Gaulle norr om Paris, där bröderna Kouachi, ansvariga för massakern mot Charlie Hebdos medarbetare, hade förskansat sig.
Även de dödades i polisinsatsen.

ffren för terrordåden speglade väl det franska samhället.
Den polisman, Ahmed Merabet, som sköts i huvudet utanför Charlie Hebdos redaktionslokaler, var troende muslim. Den mördade poliskvinnan, Clarissa Jean-Philippe, hade sina rötter i de franska kolonierna Martinique.
Samtliga dödade i kosherbutiken Hyper Casher var judar. Bland de som dödades i Charlie Hebdos redaktionslokaler fanns både Stephane ”Charb” Charbonnier, en av Frankrikes mest kände serietecknare och korrekturläsaren Mustapha Ourrad, som hade flyttat till Frankrike från sitt hemland Algeriet, bara något år före massakern.

Terrorn slog mot allt och alla som kom i dess väg, men under de dagar som följde riktades mycket av fokuset på offren för massakern på Charlie Hebdos redaktionslokaler och på frågan om yttrandefrihet.

Att terrorn drabbade hela det franska folket var något som flera försökte påpeka medan slagordet ”Je Suis Charlie”, ”Jag är Charlie”, spred sig över världens sociala medier.

Signaturen ”Aboujahjah”, skrev: ”Jag är inte Charlie, jag är Ahmed den döda polismannen. Charlie förlöjligade min tro och min kultur och jag dog i försvaret av hans rätt att göra det.”

Även polismannen Ahmed Merabets bror, Malek Merabet, förmedlade ett liknande budskap:
”Min bror var muslim och han blev dödad av två terrorister, av två falska muslimer”, sa Malek Merabet.
”Islam är en kärlekens och fredens religion. Vad gäller min brors död är det en stor förlust. Han var väldigt stolt att bära namnet Ahmed Merabet, stolt att representera polisen och att försvara republikens värden – frihet, jämlikhet och broderskap.”

Dagarna efter terrorattackerna utsattes mängder med franska muslimer för verbala och fysiska övergrepp. Malek Merabet var en av dem som manade till lugn och nationell samling.

”Måla inte alla med samma pensel, bränn inte moskéer – eller synagogor. Ni attackerar människor. Det kommer inte att få tillbaka våra döda och det kommer inte att ge de efterlevande frid …”, sa den mördade polismannens bror.

e blodiga dagarna i Paris hade också sina hjältar, det var åtminstone det epitet som Lassana Bathily gavs av medier världen runt efter gisslandramat i kosherbutiken Hyper Casher.

Det 24-årige butiksbiträdet, en asylsökande praktiserande muslim från Mali, riskerade sitt eget liv för att rädda de andra i gisslan. När skräckslagna kunder rusande försökte ta sig undan den beväpnade mannen genom att springa ner till källaren, visade Lassana Bathily dem vägen till kylrummet, öppnade dörren, stängde av kylan och elen och sa till dem: ”Vänta här, var tysta, jag går och hämtar hjälp.”

Lassana Bathily lyckades ta sig ut ur butiken via en brandtrappa, men flykten höll på att kosta honom livet, men inte från gisslantagarens kulor utan av den franska polisen som trodde att den svarte mannen som kom springande ut ur butiken var en av terroristerna. Lassana Bathily tvingades ner på marken med osäkrade skjutvapen mot sitt huvud, belades med handbojor och hölls fängslad i mer än en och en halv timme innan polisen insåg sitt misstag.

Med sin goda kännedom om lokalerna blev butiksbiträdet Lassana Bathily en nyckelperson i polisens förberedelse av stormningen. Han kunde ge exakta uppgifter om lokalens utseende, placeringen av dörrar och fönster och var gisslantagaren befann sig.

Lassana Bathily hyllades stort efter dramats upplösning. Efter att i flera år ha levt under avvisningshot tilldelades den asylsökande Bathily omgående franskt medborgarskap och blev inbjuden till presidentpalatset där han hälsades av president Francois Hollande med orden: ”Äntligen, här kommer min favoritfransman.”

Hyllningarna kom från hela världen.
Den israeliska tidningen Times of Israel kallade Lassana Bathily för ”Den ofrivillige hjälten, muslimen som räddade judar”.

Lassana Bathily försökte tona ner sin egen roll. Han berättade i flera intervjuer om traumat och chocken, och om sorgen över att ha förlorat en av sina bästa vänner, Yohan Cohen, den judiske butiksanställde som dödades i attacken.
”Nej, jag är ingen hjälte”, sa Lassana Bathily.
”Jag gjorde bara det som måste göras!”

å samma sätt som offren för terrordåden utgjorde ett tvärsnitt av Frankrikes befolkning var också gärningsmännen en del av dagens franska samhälle.

Alla tre, bröderna Said och Cherif Kouachi och Amedy Coulibaly, var födda och uppvuxna i Frankrike och det var också här de radikaliserades. Det de alla hade gemensamt – förutom att vara fransmän – var att ”samtliga växte upp i det franska samhällets marginaler”, skrev engelska The Guardian.

Den franska dagstidningen Liberation kallade dem för ”Frankrikes barn.”

De båda bröderna Said och Cherif Kouachi växte upp i en av Paris många socialt och ekonomiskt utsatta områden. Pojkarna var bara några år gamla när deras pappa dog och mamman ensam fick ta hand om de fem barnen.

Bröderna hann knappt bli tonåringar innan de också förlorade sin mamma. Enligt en socialarbetare var det Said och Cherif Kouachi som hittade sin döda mamma, liggande på golvet i lägenheten, när de 12 och 14 år gamla kom hem från skolan en dag 1994.
Det är inte helt fastlagt om mamman begick självmord eller dog av en överdos.

Familjen splittrades och Said och Cherif, som alltid stått varandra mycket nära, flyttades till ett hem för föräldralösa barn i den lilla byn Treignac i centrala Frankrike. Där de växte upp, tre personer i samma rum, och där bodde de kvar tills de slutade gymnasiet.

Kamraterna från barnhemmet säger att bröderna inte utmärkte sig från de andra barnen. Den äldre brodern, Said, var mer eftertänksam, den yngre Cherif mer hetsig i temperamentet. Båda beskrivs som intelligenta, Said blev till och med vald som klassens talesperson.

De spelade i byns fotbollslag. Cherif visade en sådan talang som anfallare att många trodde att han hade en framtid som professionell spelare. Ingen av bröderna visade det minsta intresse för islam under skolåren. Den starkaste dröm de hade verkade vara att lämna den lilla byn, som inte ens hade två tusen invånare, för att kunna leva ett mer ”vanligt tonårsliv” i Paris.
”Om de hade någon religion så var det Paris”, förklarade en av deras klasskamrater.

Båda bröderna flyttade direkt efter avslutad skolgång. Paris erbjöd allt det de hade drömt om. De försörjde sig på tillfälliga småjobb, som bland annat pizzabud, gick på barer, jagade tjejer och rökte marijuana.
Cherif, den yngre av bröderna, slutade att spela fotboll. Drömmen att bli proffs ersattes av nya planer. Likt många andra ungdomar i hans situation ville Cherif nu bli en berömd rapstjärna. Han spelade med i olika band, skrev låtar och sjöng.

På samma sätt som för Taimour Abdulwahab inleddes brödernas radikaliseringsprocess efter USA:s angrepp mot Irak våren 2003.
Cherif började tillbringa allt fler timmar framför tv-skärmen, upprört kommenterande bilderna från slagfälten och den förnedrande tortyren i Abu Graib-fängelset.

Hans ilska växte för varje månad som kriget och striderna i Irak fortsatte. Cherif började – för första gången i sitt liv – att besöka några av de lokala moskéerna. Där lärde han känna den radikale islamisten Farid Benyettou. Han brukade bjuda in grupper av yngre troende till sin lägenhet för att övertyga dem om sin radikala tolkning av islam och om vikten av att ta till vapen och ansluta sig till den beväpnade kampen, till Jihad.

Förutom att predika organiserade Farid Benyettou också resor för de villiga till slagfälten i Irak och senare även Syrien.

Den franska polisens avlyssning av Farid Benyettous lägenhet visade hur bröderna Kouachi besökte lägenheten helg efter helg. Hatpredikanten talade om rätten att döda i islams namn. När en av gruppens medlemmar, som tagit sig till Falluja i Irak, omgående blev dödad, innan han i princip hann delta i några strider, förklarade Benyettou att deras tidigare vän var i paradiset i en fågels kropp, omgiven av 72 oskulder.

Gruppen kring Farid Benyettou brukade också träffas i den vackra parken Buttes Chaumont i centrala Paris, dels för att fortsätta sina samtal, men också för att träna inför det ”heliga kriget”.

Den franska säkerhetspolisen verkade inte riktigt kunna ta gruppen på allvar. De framstod som både naiva och oprofessionella när de, klädda i träningskläder, sakta joggade fram i parken eller försökte sig på några armhävningar. Medlemmarna agerade ”häpnadsväckande amatörmässigt”, konstaterade en fransk domstol senare.

Men de ideologiska och personliga band som byggdes under samtalen och vistelsen i parken, som också gav nätverket dess inofficiella namn, Buttes-Chaumont-gruppen, skapade ett embryo som skulle växa till det nätverk som några år senare skulle spela en huvudroll i att sprida terror och död över Europa.

”Det blev den första franska jihadskolan”, konstaterade den franska tidningen Le Monde.

Två år efter det amerikanska angreppet på Irak hade Cherif Kouachi tagit sitt beslut: han skulle ansluta sig till jihad, det heliga kriget mot USA och västvärlden.
Men det verkade som om Cherif ändå hade sina tvivel, både om islam verkligen tillät dödande och mord, men också på sin egen lämplighet som soldat. Hans stridsutbildning bestod i princip av att ha tittat på några bilder på kalashnikovs på internet, kombinerat med joggingrundorna i Buttes-Chaumont parken.

Den franska polisen, som genom sin avlyssning mycket väl kände till den då 22-åringe Cherfis planer, grep honom bara några timmar innan hans flyg till Syrien, en flight med Alitalia med avgångstid klockan 06.45 på morgonen den 25 januari 2005, skulle lyfta.

Cherif verkade uppenbart lättad.

”Jag hade tänkt hoppa av flera gånger, jag ville inte dö där nere”, berättade han i polisförhören.
”Men när jag insåg att jag skulle betraktas som en ynkrygg resten av mitt liv om jag fegade ur, så bestämde jag mig för att åka, trots alla mina betänkligheter.”

”Han var en förvirrad ung man som var fullständigt livrädd”, förklarade Cherifs försvarsadvokat senare under rättegången.

Tio år senare verkade Cherif Kouachi ha övervunnit både sin rädsla och tvekan, när han tillsammans med sin två år äldre bror Said, beväpnade med automatvapen, tog sig in på Charlie Hebdos redaktionslokal.

En förklaring som flera av dem som kände bröderna lyfter fram var Cherif Kouachis fängelsetid. Han tillbringade nästan två år i Fleury-Mérogis, Europas största anstalt med mer än 4 000 interner. Fängelset, som en gång byggdes som ett uttryck för modern fångvård, hade förfallit till ett kaosliknande tillstånd, med ständig överbeläggning i trånga celler, där fukt och mögelskadade väggar och krånglande värme- och ventilationssystem skapat förhållanden som beskrevs som både ovärdiga och omänskliga.

Anstalten hade också utvecklats till en form av utbildningscenter för radikala militanta islamister, där flera av Frankrikes mest ökända hatpredikanter delade korridorer, matsalar, rastplatser och celler med sökande unga män från socialt utsatta förorter.

Det dröjde inte länge förrän Cherif Kouachi, på samma sätt som innan den misslyckade resan till Syrien, blivit närmast förtrollad av en av dessa hatpredikanter, Djamel Beghal, dömd till ett flerårigt fängelsestraff för att ha planerat att spränga den amerikanska ambassaden i Paris.

Djamel Beghal var sedan länge ett välkänt namn inom militanta islamistiska kretsar. Han hade utbildats i ett av Usama bin Ladins läger i Afghanistan och hade senare också umgåtts i kretsarna kring Finsbury Park-moskéen i London, däribland med Amu Hamza och shejk Omar Bakri, som jag själv hade träffat och intervjuat i London femton år tidigare då han leende förklarade att han inte skulle ha några problem med att döda mig om det behövdes i kampen.

Trots att Djamel Beghal hölls isolerad stora delar av sin fängelsetid lyckades han hålla regelbunden kontakt med de andra internerna. Cherif Kouachi var inte den ende som ivrigt sög i sig hatpredikantens budskap, en annan av de unga lärjungarna var Amedy Coulibaly, som senare skulle storma in i kosherbutiken Hyper Casher.

”Det här var en grupp ungdomar nästan helt utan utbildning, utan politiska mål, oerfarna, socialt marginaliserade, småkriminella och arbetslösa. I sin mentor, som var ungefär i deras egen ålder, fann de en manipulatör. De sökte efter en identitet”, förklarar journalisten och författaren Jacques Follorou som skrivit en bok om arvet efter bin Ladin. ”Om Butte-Chaumont var en informell skola i jihadism var fängelset platsen för högskolestudier i samma ämne”, sammanfattade Jacques Follorou.

De gamla vännerna från fängelsetiden agerade gemensamt under blodbadet i Paris. ”Vi samordnade attacken. De startade vid Charlie Hebdo, jag tog hand om polisen”, meddelade Amedy Coulibaly i ett samtal med en fransk tv-station inifrån kosherbutiken.
”Det vi gör är fullständigt legitimt, med tanke på era handlingar. Ni har förtjänat detta ett bra tag. Ni attackerar kalifatet, ni angriper Islamiska staten – vi angriper er! Man kan inte gå till angrepp utan att det får följder!”

et har skrivits oändliga artiklar och böcker om de unga européer som anslutit sig till militanta islamistiska terrorgrupper och dess nätverk.

Det finns både likheter och skillnader. Vissa verkar, i likhet med Taimour Abdulwahab och Cherif Kouachi, ha påbörjat sin radikaliseringprocess utifrån mer ideologiskt färgade skäl, som ett resultat av ilska och vanmakt inför mördandet i Irak och Syrien och de förnedrande bilderna från Abu Graib. Andra jihadister verkar mer ha sökt en form av identitet, uppbrott och spänning, eller en ny väg ut ur ett liv präglat av småkriminalitet.

Många verkar, minst sagt, okunniga om islam. Två unga jihadister, som greps i England efter att ha återvänt från strider med IS i Syrien, hade en tid innan sin avresa beställt boken ”Islam for dummies”, ”Islam för nybörjare”, på Amazon. De hade också köpt böckerna ”The Koran for dummies” och ”Arabic for dummies”.

Flera internationella medier, och experter, har kallat denna typ av unga män för ”wannabe jihadists”.

Läckta dokument från den engelska underrättelsetjänsten MI5:s avdelning för beteendevetenskap och gärningsmannaprofiler visar att ”många av de som är engagerade i terrorism långt ifrån är religiösa fanatiker och inte utövar sin religion regelbundet. Många saknar all religös kunskap … och kan betecknas som religiösa nybörjare.”
De brittiska analytikernas slutsats var att ”en väletablerad religiös identitet snarare skyddar mot en militant radikalisering.”

Det finns skillnader också vad gäller gärningsmännens uppväxtmiljöer.

De tre terroristerna i Paris hade alla en bakgrund i socialt och ekonomiskt marginaliserade områden och radikaliserades utan tidigare utbildning. Taimour Abdulwahab upplevde en helt annan uppväxt i det svenska bibelbältets Tranås och studerade på universitet.

Oavsett uppväxtvillkor, social bakgrund och utbildningsnivå verkar alla ha haft personliga erfarenheter av diskriminering, öppet som mer i det fördolda, av utpekanden, av en annorlunda behandling, av upplevelsen att inte erkännas som ”riktiga” fransmän, svenskar, belgare eller engelsmän.

Därför bör man också söka efter orsakerna till radikaliseringsprocesserna i de länder där de unga männen är födda och uppvuxna, snarare än i islams läror, det menar i alla fall Hisham al-Ayawan, en av Libanons ledande forskare på ämnet politisk islam.

”Det viktigaste är inte att IS kan rekrytera folk i Europa. Det viktiga är att ta reda på hur det kom sig att västerlänningar som lever i bra och välfungerande system i väst väljer att bli jihadister? Det problemet måste undersökas i det västerländska samhället och inte i själva rekryteringen”, säger Hisham al-Ayawan.

”Jag tror att sådana individer, redan innan de konverterar till islam, är våldsbenägna. I så fall är det ett socialt problem i det västerländska samhället och inte ett islamskt. Det måste diskuteras och analyseras ur den vinkeln. Vi pratar om individer som inte behöver pengar och lever fritt.”

Varje historia bakom en radikaliseringprocess, varje bakgrundsteckning är individuell, men samtidigt också del av ett större sammanhang.
Många av de unga rekryterna verkar – i likhet med Cherif Kouachi – känt både skräck, rädsla och moraliska tvivel inför sitt beslut, men sedan ändå gett sig av till flygplatsen och det väntande flyget under trycket från kamraterna i de radikala nätverken.

Oavsett den personliga, individuella anledningen till beslutet att ta till vapen, eller fästa en bomb på sin kropp, visade attackerna i Paris att fenomenet unga, radikaliserade, militanta européer var ett fenomen som kommit för att stanna, inte bara i Frankrike utan också i Belgien, Storbritannien, Danmark, Sverige samt i en mängd andra europeiska stater.

Terrorn hade allt mer blivit del av en europeisk vardag.

I januari 2015, i samband med attackerna i Paris, räknade den franska säkerhetspolisen med att över tusen unga fransmän hade anslutit sig till militanta islamistiska grupperingar, över 70 hade dött i strid.
Enligt den svenska säkerhetspolisen var motsvarande siffror för de svenska rekryterna kring 300. Ett fyrtiotal av dem hade dött på slagfälten, ett hundratal av de frivilliga krigarna hade återvänt till Sverige.

Under 2015 föll också de första domarna i Sverige för terrorbrott, när den 32-årige Hassan Mostafa al-Mandlawi och den två år yngre Al Amin Sultan, båda från Göteborg, dömdes till livstids fängelse för terrorbrott begångna i Syrien under 2013.

Båda männen uppgav att de hade gett sig av till Syrien för att bistå i kampen mot Assads regim och för att, genom humanitära insatser, stoppa det blodbad som regeringstrupperna utförde mot sina muslimska landsmän.
I stället för att delta i en befrielsekamp verkade de båda göteborgarna ha anslutit sig till islamistiska grupperingar som utövade minst lika brutalt våld som den regim de sa sig bekämpa.

Åklagarens bevisläge var starkt. De båda männen hade filmer i sina mobiltelefoner som visade gärningarna, bland annat hur tillfångatagna män från strider kring den syriska staden Aleppo mördades.
Bilderna var så grova att de närvarande på rättegången knappt orkade titta.
I en filmsekvens säger en leende al-Mandlawi, medan han slaktar en kyckling, att ”det är en helt annan njutning” och ”mycket roligare att döda människor på det sättet”.

Senare filmklipp visar hur medlemmar i de båda svenskarnas stridsenhet gjorde just detta, skar halsarna av de fångar som med dödsskräck lysande ur ögonen såg sina bödlar närma sig de sista sekunderna i sina liv.

Tingsrätten konstaterade: ”I mordfilmerna är både Hassan al-Mandlawi och Al Amin Sultan dessutom med i den grupp som jublar när det andra offret får sitt huvud avlägsnat från sin kropp.”

”Varje kväll när jag har lagt mig har jag sett ett huvud som hänger i luften”, förklarade en nämndeman för Tidningarnas Telegrambyrå, TT.

e brutala bilderna i de båda göteborgarnas mobiltelefoner var också en tydlig illustration på vilka som utgjorde majoriteten av offer i det påstått heliga krig som grupper likt IS förde.

Antalet dödade i islamistisk terrorism i Europa och USA är, trots den närmast monstruösa brutaliteten, fortfarande en bråkdel av de tusen och åter tusen dödsoffer som IS, Islamiska staten, eller Daesh som de heter på arabiska, lämnat efter sig i länder som Syrien och Irak.

Staden Raqqa, belägen vid floden Eufrats strand, är en god illustration till situationen i Syrien.

Efter att protesterna mot Assad-regimen började våren 2011 spred de sig snabbt till Raqqa, en relativt välmående stad i nordöstra Syrien omgiven av stora jordbruksområden och flera viktiga dammar. Tusentals människor gav sig ut på stadens gator och krävde frihet och demokrati.

När Raqqa föll i oppositionens händer våren 2013 uppstod en kort period av öppenhet och åsiktsfrihet En ny stadsförvaltning valdes. Läkare, lärare och journalister organiserade sig, flera kvinnogrupper bildades. Staden blev känd som ”Revolutionens hotel”.

”Vi ville bli fria, så enkelt var det”, förklarade en av Raqqas många unga invånare.
”Raqqa blev den första befriade staden i Syrien.”

Bara några månader senare etablerade IS en mindre bas i närheten av Raqqa. Till en början var det få i staden som gav de några tiotalet soldaterna, med sin svarta flagga, någon större uppmärksamhet. Men snart utfördes det ena terrordådet efter det andra. Ledande journalister och politiker mördades, kvinnor som inte täckte sig attackerades, våldtogs eller mördades.

Bombdåden blev snabbt fler i takt med att IS tog in hundratals soldater från Irak. I början av 2014 hade IS tagit kontroll över staden och utropade Raqqa som huvudstad i sitt gudomliga kalifat.
Fruktansvärda scener följde.

Kort efter maktövertagandet korsfäste IS en man i centrala Raqqa. Det makabra dödsstraffet upprepades gång på gång. Ruttnande korsfästa lik hängde snart runt om på stadens gator och torg.
En speciell moralpolis, Khansaa-brigaden, upprättades som tvingade stadens kvinnor att klä sig heltäckande. Allt skulle vara svart, även skorna. Den som visade minsta hårlock kunde bli misshandlad, våldtagen eller dödad. IS placerade ut järnburar i staden, fyllda med kranier, där kvinnor som inte följde föreskrifterna låstes in.

”De började hugga huvudet av folk, de korsfäste människor. De skapade panik i hela staden”, berättar en stadsbo som lyckades fly.

Minoriteter som kristna och yazidier förklarades i princip som fritt villebråd, män mördades, kvinnor såldes öppet som sexslavar.

Övergreppen i Raqqa är relativt väldokumenterade tack vare ett antal yngre Raqqa-bor, kvinnor och män, som kort efter IS maktövertagande startade nätverket ”Raqqa is being slaughtered silently”, ”Raqqa slaktas i tysthet”, som via en Facebooksida och sin hemsida dokumenterat övergreppen, men också försökt skildra livet i sin hemstad innan IS maktövertagande.

”Jag levde ett helt normalt liv, jag hängde med vänner på caféer och barer”, berättar Abdel Aziz al-Hamza, en av redaktörerna, i ett längre reportage i tidskriften The New Yorker.
”Folk verkar glömma att hundratusentals civila är helt vanliga människor precis som oss. Jag är inte en terrorist. Det finns så otroligt många människor i Syrien, helt vanliga människor, som inget annat vill än att leva i ett fritt demokratiskt Syrien.”

Flera i nätverket har dödats, andra har tvingats fly, några finns kvar och fortsätter – under ständigt dödshot – att rapportera.

Efter att ha tagit kontroll över Raqqa startade också IS en brett upplagd kampanj på sociala medier för att göra reklam för sin nya huvudstad. Och snart strömmade de utländska jihadisterna, från länder som Frankrike, Sverige och Tyskland, in i staden.

”Du ser dem överallt på gatorna. De älskar snabbmatsställen och internetcaféer. De älskar Nutella-choklad och de bär runt på mängder med burkar med Red Bull. Choklad! Cheesecake! Folk är utfattiga och så ser de det här. Men IS vill att deras västerländska rekryter ska vara lyckliga och låter dem hållas”, berättar en av journalisterna från nätverket ”Raqqa is being slaughtered silently”.

En annan tillägger att Raqqa, vid sidan av mördandet, de avhuggna huvudena och järnburarna med fångar, påminner om hipsterkvarteren i Williamsburg och andra trendiga stadsdelar i hans nya hemstad:
”Det var som New York. Som ett andra New York. Där var folk från Australien. Från Belgien. Från Tyskland. Från Frankrike. Det var som en global flodvåg!”

orsdagen den 8 januari 2015, dagen efter massakern på Charlie Hebdos redaktion, hade FN registrerat sammanlagt 3 719 959 flyktingar från Syrien.
Av dessa närmare fyra miljoner människor bodde en överväldigande majoritet i de kringliggande grannländerna: Libanon, Jordanien och Turkiet.

Några månader senare skulle grupper av dessa flyktingar fortsätta sin flykt undan våld och terror mot ett nytt mål: Europa.

Källhänvisningar till alla delar