Nazistattacker i Malmö
och Stockholm

Måndag 12 maj 2014

P

lötsligt var de bara där! Måndag morgon den 12 maj 2014.
De hundratusentals stockholmare som satte sig på tunnelbanan för att som vanligt åka till jobbet, ta sina barn till dagis eller besöka vänner och familj, möttes alla av de stora reklamtavlorna: ”DET ÄR DAGS ATT STOPPA DET ORGANISERADE TIGGERIET PÅ VÅRA GATOR.”

Det gick inte att värja sig mot budskapet, det gick inte att titta bort. Överallt hängde samma, utpekande affischer med uppmaningen att stoppa och få bort dem: tiggarna.

Sverigedemokraterna hade startat sin valkampanj inför EU-valet som skulle hållas två veckor senare, söndagen den 25 maj 2014.

Partiets affischkampanj väckte mycket stor uppmärksamhet.

Många tog väldigt illa upp. Diskussionerna om de som i debatten fått namnet EU-migranter, mestadels utsatta romer från Rumänien och dess grannländer, var en relativt ny fråga som seglat upp i takt med att allt fler städer landet runt plötsligt upplevt samma inslag i gatubilden: män och kvinnor, men ibland också barn, som satt i gathörn med små muggar, ofta med en handtextad brun kartongbit som kort berättade att de behövde pengar till barnens skolgång, till en sjuk förälder eller släktings läkarläkningar. Eller helt enkelt medel för att överleva.

Debatten hade tidvis varit högljudd, men nu var det många som tyckte att Sverigedemokraterna gick över alla gränser. Stockholms lokaltrafiks, SL:s växel, blev fullständigt nerringd av förbannade, frustrerade och besvikna resenärer.

”De som hör av sig är arga. Dels på budskapet, men många hör av sig och är arga över att SD får annonsera”, berättade SL:s kommunikationschef Suss Forssman-Thullberg.

Även SL:s facebooksida fylldes av inlägg:
”Jag vet inte om jag kan utnyttja tunnelbanan som färdmedel eftersom ni har tapetserat tunnelbanestationer med rasistisk och lögnaktig propaganda. Jag känner mig inte välkommen”, skrev en av resenärerna.

En annan avreagerade sig på Twitter: ”Usch det här var illa, värre än befarat. Jag mår illa. Vi måste bekämpa fattigdom inte de fattiga!”

Trycket mot SL växte timme för timme.
SL:s presschef förklarade att bolaget var tvungna att sätta affischkampanjen i ett vidare sammanhang: ”Dilemmat är att det är en bedömningsfråga där man måste väga yttrandefrihet och rätten att driva kampanj mot individens rätt att inte bli kränkt.”

Vid tvåtiden på eftermiddagen meddelade SL, via sin Facebooksida, att de beslutat att låta affischerna sitta kvar, trots folkstormen: ”Vår bedömning är att inget av budskapen innebär ett allvarligt brott mot vare sig gällande lagstiftning eller riktlinjer.”

En av dem som välkomnade SL beslut var Ivar Arpi, redaktör på tidskriften Neo men på väg att byta jobb till Svenska Dagbladets ledarsida. ”Folk blir säkert stötta även av miljöpartiets budskap, det är ju politisk propaganda och det ligger i sakens natur att folk blir upprörda. Kom med egna förslag på hur man ska lösa situationen för tiggare istället för att vilja förbjuda”, skrev Ivar Arpi.

 

D

et var inte första gången en diskussion om romer, en av Europas kanske mest utsatta minoriteter, hamnade i samhällsdebattens mitt. Bara några månader tidigare, i september 2013, hade Dagens Nyheter avslöjat att Skånepolisen upprättat ett hemligt register över landets romer.

Registret, med arbetsnamnet ”Kringresande” innehöll mer än 4 000 personer, varav mer än 1 000 var barn. Ett femtiotal av dem hade inte ens hunnit fylla tre år. Anledningen till att alla dessa personer hade hamnat i det gigantiska personregistret var att de var romer, hade romska rötter eller en relation med en rom.

”Registret visar inte brottslighet. Många vuxna som hamnat där är ostraffade. Det handlar om en kartläggning av släktband: ett biologiskt baserat register”, sammanfattade Dagens Nyheter.
Tidningen konstaterade att registret fanns tillgängligt hos ett stort antal polismyndigheter, förutom polismyndigheten i Skåne hade också Rikskriminalen i Stockholm och kriminal­underrättelsetjänster i ett flertal städer tillgång till det.

Polisens första reaktion på Dagens Nyheters avslöjande var en total förnekelse.
”Det finns inget sådant register”, sa presstalesmannen vid Skånepolisen, Lars Förstell.

När tidningen publicerat utdrag erkände polisen att registret fanns, men hävdade först att det enbart var en ”analysfil”. Några timmar senare, på en presskonferens, kom det första uttalandet som liknade en form av självkritik.
Vi känner ”starkt obehag” inför registren, sa tre lokala polischefer i Skåne.

Rikspolischefen Bengt Svenson var tydligare: ”Jag tror och hoppas vid min Gud att det här är det enda registret av den här karaktären.”

Dagen därpå avslöjade Dagens Nyheter, och tidningens reporter Niklas Orrenius, att det fanns ännu ett register, där ytterligare ett tusental svenskar registrerats, enbart på grund av deras etniska eller biologiska bakgrund. En av dem var Soraya Post, sakkunnig vid Europarådet med ansvar för romska frågor.

”Jag är född här. Det är mitt land, det här. Jag är helt ostraffad och har till och med föreläst för polisen om mänskliga rättigheter! Det som polisen har gjort är ovärdigt ett demokratiskt samhälle”, kommenterade Soraya Post. Hon tillade att hon hoppades att avslöjandet skulle väcka en debatt om Sveriges roll i ett globalt förtryck mot en utsatt minoritet:
”Nu kan man inte skylla på Sarkozy eller Berlusconi eller Ungern längre. Det här är inte ”där borta” – det är här. En svensk myndighet som ska ge medborgarna trygghet har registrerat oss!”

Knappt ett halvår senare, i mars 2014, publicerade regeringen en vitbok om den svenska statens behandling av den romska minoriteten under det senaste seklet. På flera sätt utgjorde vitboken, som en delegation arbetat med under flera års tid, det diskussionsunderlag som Soraya Post hade efterlyst.

Vitbokens slutsatser var tydliga. Sveriges romer hade utsatts för en regelbunden och systematisk diskriminering, som dessutom hade förvärrats genom den tystnad som så länge rått i frågan.

”Okunskap om romer och om de övergrepp och kränkningar romer har utsatts för bidrar till att lägga den största delen av skulden för nuvarande utanförskap hos den romska gruppen”, konstaterade Erik Ullenhag i rapportens förord.

Den borgerliga alliansregeringens integrationsminister manade till en nystart i relationerna mellan majoritets- och minoritetsbefolkningen:
”Vi har en historia att skämmas för när det gäller Sveriges romer. Låt oss nu se till att vi har en framtid att vara stolta över.”

Samma morgon som regeringens vitbok skulle presenteras var en av de inbjudna hederstalarna vid ceremonin, Diana Nyman från Romska rådet i Göteborg, på väg in till restaurangen på Hotel Sheraton i centrala Stockholm, där hon tillbringat natten som regeringens gäst, för att äta av hotellets frukostbuffé.

För att fira den högtidliga dagen hade Diana Nyman klätt upp sig i den traditionella finsk–romska dräkten.

När en av hotellets kvinnliga anställda fick syn på Diana Nyman rusade hon efter henne, grep regeringens hedersgäst i armen, och föste henne ut ur rummet medan hon högljutt upprepade: frukosten är bara för hotellets gäster.

Diana Nyman försökte förgäves förklara att hon var gäst på hotellet, att rummet var betalt, dessutom av Sveriges regering och att hon skulle tala vid en ceremoni som handlade om övergrepp mot romer – men det hjälpte inte.
I stället för en frukostbuffé i den ljusa, solbestrålade restaurangen, hämtade personalen en kopp kaffe till henne i lobbyn.

”Det var så genant, det var massor av gäster inne i frukostrummet som inte förstod att jag diskriminerades, utan det verkade mer som att jag försökt snylta mig in”, förklarade Diana Nyman.
”Det var ingen på hotellet som reagerade eller ingrep.”

Den närmast tragikomiska händelsen på Hotel Sheraton fick nästan lika stor uppmärksamhet som vitboken.

”Det är gräsligt, en annan gräslig sak är att detta för många är en del av vardagen”, förklarade Erik Ullenhag och meddelade samtidigt att regeringskansliet skulle se över sina affärsförbindelser med hotellkedjan.

Ledingen för Sheraton slog först ifrån sig. ”Vi har givetvis som policy att inte diskriminera någon. Det måste handla om ett missförstånd”, sa hotellets tillförordnade vd Thomas Johansson.
Dagen därpå ringde han personligen upp Diana Nyman, men inte för att be om ursäkt eller för att diskutera en eventuell gottgörelse. Han hade något helt annat att säga.
”Han ringer mig och inleder med att personalen på hotellet känner sig ledsna och kränkta. Och att upplevelsen från dem inte är densamma som min”, berättade Diana Nyman.
”Jag utsattes för diskriminering på offentlig plats och blev kränkt som person inför andra människor. De tycker att de kan behandla mig på ett annorlunda sätt på grund av min etniska tillhörighet.”

 

D

et hade inte ens hunnit gå två månader efter kaoset kring regeringens vitbok när SL klistrade upp Sverigedemokraternas affischer i huvudstadens tunnelbanesystem.

De starka reaktionerna berodde både på att många uppfattade att Sverigedemokraterna gav sig på en redan utsatt grupp, men också på att partiets påstående, att tiggeriet skulle vara organiserat, verkade sakna stöd i såväl forskning som i praktisk erfarenhet hos de som till skillnad mot Sverigedemokraternas partiledning och kommunikatörer, arbetade med EU-migranter i sitt vardagliga liv.

Till en början påstod Sverigedemokraterna att de hade belägg för sitt påstående.

”Länsstyrelsen har presenterat en rapport den 8 maj där de visar på människohandel och tiggeri. Det är organiserat, det är vad vi utgår ifrån”, förklarade partiets kommunikationsstrateg, Joakim Wallerstein.

Även Richard Jomshof, ansvarig för partiets informationsfrågor, hänvisade till samma källa: ”Vi har här en rapport från Länsstyrelsen i Stockholm där man säger att 305 till 555 personer kan ha utnyttjats för tiggeri i termer vad man kallar exploatering”, hävdade Jomshof.

”De kan inte ha läst rapporten, den visar tydligt att det inte går att generalisera”, svarade länsstyrelsen.
Patrik Cederlöf, nationell samordnare mot prostitution och människohandel, och en av de ansvariga bakom rapporten, förklarade att de med begreppet ”organiserat” inte avsett någon kriminell verksamhet, utan att familjer och vänner samarbetat för att exempelvis ordna resan till och den efterföljande vistelsen i Sverige.

”Det handlar om social utsatthet. Fattigdom”, sammanfattade Patrik Cederlöf.

Inte heller polisen sa sig känna till någon form av kriminell organiserad brottslighet kopplad till länets tiggare.

”Polismyndigheten i Stockholms län har aldrig påstått att de ingår i kriminella ligor, det tror vi inte heller. Detta handlar inte om organiserad brottslighet. Vi tror att det finns familjekonstellationer som kommer hit, men det är inte vare sig konstigt eller olagligt”, förklarade Varg Gyllander, pressansvarig för polisen i Stockholms län.

Varg Gyllander påpekade att han inte heller kände till någon annan aktör – förutom Sverigedemokraterna – som hävdade ett samband mellan tiggeri och organiserad kriminell verksamhet.
”Jag känner inte till någon forskning som visar på det och jag ser inget stöd för att göra den kopplingen.”

Dagens media var en av de tidningar som pressade Sverigedemokraterna på ett konkret svar.
”Har ni någon fakta som understöder att det är organiserat?”, undrade reportern.
”Nej, egentligen inte. Det är inte min sak att ta fram. Vi baserar det på Länsstyrelsens rapport och våra egna upplevelser”, svarade partiets kommunikationsstrateg, Joakim Wallerstein.

Sverigedemokraternas informationssekreterare Henrik Gustafsson var ännu tydligare. Han menade att hela frågeställningen om källor och vad som eventuellt var sant eller falskt var direkt löjlig.
”Oavsett budskap vi väljer att kommunicera finns det de som säger att det antingen är rasistiskt eller att vi som parti är rasistiskt. De som hävdar det hade hävdat precis samma sak om vi gjort en annons med busiga katter på.”

 

M

ånaderna innan Sverigedemokraternas affischkampanj hade två rasistiskt präglade övergrepp fått stor uppmärksamhet.

Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, hade ett antal män i Malmö angripit deltagarna i en feministisk manifestation. Fyra personer skadades, däribland den i Malmö kände MFF-supportern och människorättsaktivisten Showan Shattak, som fick skallbenet krossat och en lunga punkterad av ett knivhugg. Han svävade länge mellan liv och död på sjukhuset.

”Kämpa Showan” blev ett återkommande uttryck på fotbollssupportrars banderoller och målades och sprayades på husväggar inte bara i Malmö och i andra svenska städer, utan också över stora delar av Europa.

I Malmö samlades mer än 10 000 människor på ett solidaritetsmöte på Möllevångstorget, i en av de största demonstrationerna i stadens historia. Samtliga riksdagspartier – med undantag av Sverigedemokraterna – deltog.

Polisen grep snabbt en av de misstänkta gärningsmännen, nynazisten Andreas Carlsson, aktiv i bland annat Svenskarnas parti. När polisen kort därefter släppte honom flydde Carlsson omedelbart till Ukraina, där han bland annat påstods ha engagerat sig, tillsammans med andra svenska frivilliga, i en av de extremnationalistiska milisrörelserna.

Under vistelsen i Ukraina hånade Carlsson polisen genom att flera gånger posta bilder på sig själv på sociala medier.

Det skulle dröja nästan två år, till senhösten 2015, innan ukrainsk säkerhetspolis lyckades lokalisera och gripa den efterlyste Andreas Carlsson, som sen lämnades ut till den svenska polisen.

Angreppet på internationella kvinnodagen i Malmö påminde om den högerextrema attacken mot en antirasistisk demonstration i stockholmsförorten Kärrtorp några månader tidigare. Den 15 december 2013 överföll en större grupp högerextremister, från bland annat Svenska motståndsrörelsen, oväntat ett hundratal deltagare i organisationen Linje 17:s demonstration mot extremhögern på torget i Kärrtorp.

Angriparna var beväpnade med påkar och sköldar och kastade flaskor och knallskott när de plötsligt rusade fram ur skogsbrynet. Barnfamiljer flydde över torget, men ett antal vänsteraktivister stannade kvar och gick till motangrepp.
Den våldsamma sammandrabbningen slutade med att ett trettiotal högerextremister greps av polisen, de flesta för våldsamt upplopp. Även några av de vänsteraktivister som besvarade angreppet greps, en av dem dömdes senare för försök till dråp.

Bilderna från övergreppet fick mycket stor uppmärksamhet och veckan därpå samlades mer än 15 000 personer, återigen i Kärrtorp, i en av de största demonstrationerna mot rasism i Sveriges historia. På samma sätt som efter attacken i Malmö deltog representanter från samtliga riksdagspartier – med undantag av ett, Sverigedemokraterna.

 

V

åren 2014 blev också upptakten för en rad attacker mot romer runt om i Sverige, både mot enskilda personer men också mot deras fordon och bosättningar. Det första fallet som uppmärksammades nationellt av medierna inträffade den 10 mars 2014, när chefen för Hemköp vid Stigbergstorget i Göteborg fyllde en spann med vatten som han sedan gick och hällde ut över en kvinna som tiggde utanför butiken.

Journalisten Per Adolfsson, som råkade gå förbi, blev vittne till övergreppet.
”Butikschefen klev precis ut och hällde en spann vatten över kvinnan som satt på gatan utanför och tiggde”, skrev han på sin Facebooksida.

Lite senare lyckades Adolfsson och några andra förbipasserande hindra butikschefen från att hälla ännu en spann vatten över den redan genomblöta kvinnan.

Dagen därpå, när kvinnan satt kvar på sin ”vanliga plats”, hällde butikschefen ytterligare en spann med vatten över henne, nu för fjärde gången.

På onsdagen samlades flera hundra människor i en spontan demonstration framför Hemköpsbutiken.

Det hela slutade i rätten. Trots vittnesuppgifter nekade butikschefen till övergreppen och påstod att han bara ”råkat stänka” lite vatten på kvinnan. Det var en förklaring som tingsrätten i Göteborg inte trodde på och mannen dömdes till 50 dagsböter à 200 kronor, samt att betala skadestånd på 10 000 kronor.

Men butikschefen fick också motta hyllningar och stöd. Avpixlat kallade övergreppet för ”något okonventionella metoder” att få bort en ”tiggande zigenare”.
”Det var förbannat bra jort av handlaren hade jag bott i närheten skulle jag blivit kund där”, kommenterade signaturen Birger.
”Chefen på Hemköp blev av med arbetet, hans barn blev mordhotade och kärringen ligger kvar”, beklagade sig signaturen Pulle Gull.
Han tillade att behandlingen av den stackars butikschefen var den typen av övergrepp på svenskar, som på sikt riskerade att leda till inbördeskrig:
”Det skulle inte förvåna mig om det blir ett inbördeskrig i Sverige snart, när vanliga människor får nog och sätter ner foten rejält. Jag hoppas att vårt land kan utvecklas framåt, utan hat och våld. Men som det ser ut i dagsläget, med allt hat som piskas upp av våra skräptidningar och vänstervridna tv-kanaler, så verkade det knappast bli bättre – tvärtom!”

Avpixlats anonyma redaktörer var inne på liknande funderingar:
”Avpixlat sanktionerar inte den här sortens metoder men om politikerna inte tar sitt ansvar och stoppar invasionen av utländska tiggare kan vi dessvärre befara att få se åtskilligt av det här slaget från tilltagande vanmäktigt frustrerade näringsidkare och stadsbor som får sin närmiljö invaderad.”

Sverigedemokraternas annonskampanj blev snabbt EU-valets mest omdiskuterade fråga. Miljöpartiet svarade med att lägga om sin valstrategi. Klockan fem i tolv, fredagen den 16 maj, fyra dagar efter att Sverigedemokraterna fyllt Stockholms tunnelbana med sina affischer, ändrade Miljöpartiet innehållet på alla sina digitala valaffischer. Det nya budskapet löd:
”SD använder sin stora valkassa till att slå mot tiggare.
Sparka inte på den som ligger.
#slåpåmigiställetsd”

Två dagar tidigare hade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin skrivit en debattartikel på samma tema:
”Det blåser kalla vindar över vår kontinent. Det har kanske inte varit så svårt att växa upp i Europa som rom, jude eller muslim sedan 1940-talet … Det är en gräns som passeras. Vi har haft valaffischer i Sverige som slagit hårt förr. Men alltid mot politiska motståndare. Aldrig neråt, aldrig mot dem som är allra mest utsatta, inte mot dem som inte kan försvara sig.
Så Sverigedemokrater. Häng gärna ut mig på era affischer. Använd er stora valkassa till att försöka sänka miljöpartiet, just som ni lovat. Men sparka inte på dem som ligger. Att ge sig på någon som inte kan försvara sig, är det sådant ni tycker ska vara svenskt?”

Den miljöpartistiske EU-kandidaten Jakob Dalunde uttryckte sig något mer rakt på sak på Twitter: ”Det är dags att stoppa den organiserade rasismen från inflytande i våra parlament.”

 

S

verigedemokraterna spred inte bara obekräftade påståenden om att tiggeriet skulle vara organiserat och kopplat till kriminalitet. Under valrörelsen upprepade de också sekelgamla vandringssägner, som att tiggarna i själva verket inte alls är fattiga, utan tjänar enorma belopp som de investerar i dyra märkesbilar och lyxiga mobiltelefoner.

”Såg precis ett gäng romer sitta i ett köpcentrum o fippla med sina mobiler. Vad säger man, fattigdom är relativt eller? #tiggeri #bluff”, twittrade Kent Ekeroth en dryg vecka innan Sverigedemokraterna startade sin affischkampanj.

Det fanns Sverigedemokrater som gick ännu längre.

Richard Jomshof, som kortvarigt efterträdde Kent Ekeroth som partiets rättspolitiske talesperson, hävdade att allt tal om romers fattigdom var överdrivet. I själva verket var situationen i Rumänien på många sätt betydligt bättre än vardagslivet i krisens Sverige.

”Det är så att när man tittar på situationen i Rumänien så är min bild att den är ganska överdriven. Jag tror till och med att det är lättare att få jobb i Rumänien än vad det är att få jobb i Sverige”, sa Richard Jomshof.

Sverigedemokraten berättade inte vilken statistik han baserade sina uppgifter på, kanske för att all tillgänglig statistik visade exakt det motsatta.

Medan Sverige år 2014, enligt den officiella sammanställningen i Eurostat, hade en arbetslöshet på 8 procent var andelen arbetslösa bland Rumäniens romer runt 30 procent, närmare fyra gånger högre jämfört med Sverige.

Om man tittar på sysselsättningsgraden, det vill säga andelen som har jobb, blev siffrorna än tydligare. Sommaren 2014 låg sysselsättningsgraden i Sverige på närmare 70 procent. Samtidigt hade inte ens var tredje rom i Rumänien ett jobb att gå till. Och bland denna minoritet var det ytterligare bara en av tre som hade ett fast arbete. De få romer som hade ett jobb i Rumänien sommaren 2014 överlevde på tillfälliga anställningar, en dag här, en vecka där, oftast ingenting.

Jomshof var mycket kritisk till både mediernas och de andra politiska partiernas beskrivning av situationen i Rumänien.

”Det har varit mer känslobaserat, det har varit mer styrt av någon sorts politisk korrekthet än av en strävan att ta reda på vad som verkligen är sant”, sa Sverigedemokraten som hävdade att det var lättare för en rom att få jobb i Rumänien än för en svensk i Sverige.
”Man har inte velat diskutera frågan i sak, det förvånar mig”, sa Jomshof.

 

S

lutet av maj bjöd vackert försommarväder i stora delar av Sverige. Orter som Karlstad, Gävle, Mariestad och Uppsala noterade värmerekord med temperaturer kring 30 grader eller mer.

På valdagen till EU-valet, den 25 maj, var värmen över. Åskväder rasade i stora delar av landet, regnet vräkte ner. Den som var vidskeplig kunde säkert se det som en form av förebud eller tecken.

Trots det usla vädret tog sig mer än hälften av väljarna till valurnorna, en rejäl ökning sedan det förra EU-valet 2009. De häftiga politiska diskussionerna verkade ha påverkat väljarnas benägenhet att rösta.

Sverigedemokraterna gjorde ett mycket starkt val. Partiet nästan tredubblade sitt stöd, från 3,3 procent till 9,7. På valnatten jublade överlyckliga medlemmar och valarbetare.

Men Sverigedemokraterna var ändå inte valets riktigt stora vinnare. Den största segraren var Miljöpartiet, som så tydligt markerat sitt motstånd mot Sverigedemokraternas budskap.
Miljöpartiet fick över 15 procent av rösterna och blev näst största parti efter Socialdemokraterna. Dessutom blev de gröna störst i både Stockholm och i Göteborg. Det var en enorm framgång.

”I ett läge där Le Pen stormar fram i Frankrike och Dansk Folkeparti vinner röster i Danmark så är det humanismen som segrar i Sverige”, kommenterade en lycklig men hes Gustav Fridolin.
Språkröret pekade på sitt hjärta när han fortsatte: ”Det gör mig så oerhört lycklig här inne. Jag är stolt som miljöpartist och ännu mer stolt som svensk. Vi visar Europa att det finns ett land som vill annat än att gå rasisternas väg igen.”

Även Feministiskt Initiativ blev en stor segrare. Med 5,5 procent av rösterna fick partiet för första gången en representant i Europaparlamentet. Den historiska platsen gick till en av partiets mest profilerade politiker: Soraya Post, en av de personer som fanns med i Skånepolisens register över svenska romer.

”Det är banbrytande. Det är historiskt på världsnivå”, kommenterade Soraya Post, men tillade att hon ändå inte kunde känna sig riktigt glad denna kväll.
”Samtidigt är det blandade känslor, stor glädje och en historisk framgång för feministerna samtidigt som jag tycker det är väldigt otrevligt att veta att så många rasister kommer in i parlamentet och blir så starka i exempelvis Frankrike. Det är inte kul.”

Samma kväll satte sig Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas chefsideolog, vid sin dator för att sammanfatta sina tankar kring valresultatet. Partiet hade fått nästan tio procent av rösterna, var tionde svensk väljare ansåg att just Sverigedemokraterna borde företräda dem i Bryssel. För första gången hade partiet nu representanter i Europaparlamentet, på en internationell nivå.

Samtidigt hade Miljöpartiet gjort ett ännu bättre val. Tillsammans med Feministiskt Initiativ var de två partierna – som Sverigedemokraterna pekat ut som sina huvudfiender – mer än dubbelt så stora som Sverigedemokraterna.

Mattias Karlsson konstaterade att den kamp som partiet fört i två decennier hade gått in i en ny, avgörande fas. Nu handlade det inte längre om dagspolitiska frågor som arbetsmarknad, utbildning, vård och omsorg. Det var betydligt allvarligare än så. Det handlade om liv eller död. Om kampen för överlevnad:
”Efter gårdagen står inte huvudkonflikten längre mellan höger och vänster i europeisk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”

Mattias Karlsson hade redan tidigare låtit som en kopia av counterjihadisterna språkbruk. Synen på politiken som en del av en dödlig kamp, en strid på liv och död, hade funnits hos honom i flera års tid, men nu tog Sverigedemokraternas chefsideolog det definitiva steget in i den värld som counterjihad-rörelsen och andra extrema grupper rört sig i under så många år.

Nu stod den slutliga striden för dörren, meddelade Mattias Karlsson.

Och som ett led i denna kamp på liv och död hade partiet satsat stora delar av sin kampanjkassa på att angripa en av Europas och Sveriges mest utsatta grupper, de som i debatten kallades EU-migranter, eller mer exakt: romer. Män, kvinnor och barn som inte såg någon annan möjlighet till överlevnad än ett förödmjukande tiggeri på gator och torg.

Sverigedemokraterna var övertygade om att just kampen mot tiggeriet hade gett dem den stora framgången i EU-valet.
”Tiggerikampanjen måste jag säga var en av de mest lyckade kampanjer vi någonsin genomfört”, sa en mycket nöjd och glad Jimmie Åkesson i sitt tal några veckor senare i Almedalen.
Partiledaren passade också på att tacka alla som bidragit till att föra ut budskapet:
”Det är fantastiskt, Sverigevänner!
Det gör mig oerhört glad, oerhört stolt att vi lyckades åstadkomma ett så fantastiskt resultat. Stort tack till alla som kämpade i den kampanjen!”

 

E

fter EU-valet exploderade våldet mot romer.
Lördagen den 7 juni, två veckor efter valdagen, blev en romsk man svårt misshandlad på tunnelbanestationen Tekniska högskolan. Angriparen slutade inte slå förrän några ordningsvakter lyckades dra undan honom från hans offer.

Till polisen uppgav mannen att han utförde misshandeln eftersom han ”hatade tiggare”.
”Ett lågvattenmärke av sällan skådat slag. Oprovocerade grejer är aldrig roligt. Ingen brottslighet är kul men det finns grader i helvetet”, kommenterade Victor Adolphson, yttre befäl vid Stockholmspolisen.

Det var bara ett i den våg av övergrepp, attentat, misshandelsfall, skadegörelse och anlagda bränder som nu skulle följa.

I juni misshandlades en romsk kvinna i Värnamo av flera män. Samma månad anhölls en 60-årig man i Eslöv som slagit en tiggande romsk man i huvudet med en käpp. I Lund blev en romsk kvinna nedsparkad av en 75-årig man.
I Värnamo fortsatte övergreppen. En rumänsk familj fick sin buss vandaliserad, flera boplatser attackerades, bland annat med stenkastning.

Övergreppen fortsatte, dag efter dag.

I mitten av augusti angreps romer i Husqvarna av ett gäng som krossade deras bilfönster med hammare och slet bort registreringsskyltarna.

Samma helg, söndagen den 17 augusti, misshandlade en man i 70-årsåldern en romsk man utanför en butik i stadsdelen Kungsladugård i Göteborg. Gärningsmannen sparkade och slog, samtidigt som han vrålade: ”Stick hem till ditt land!”.
Misshandeln upphörde först när några förbipasserande lyckades stoppa mannen. Vittnena som ingrep uppgav att gärningsmannen var ytterst välklädd.

Tre dagar senare misshandlades en romsk man utanför en butik i Ytterby av en förbipasserande som knäade honom i mellangärdet.

Övergreppen bestod inte bara av fysiskt våld.

Den 14 augusti stal en man i skånska Sjöbo en Ipad från sin sons dagis, som han sen gav till en romsk kvinna som satt och tiggde utanför Coop i samhällets centrum. Mannen log och sa att det var en present. Sedan smög han sig undan, ringde polisen, anmälde Ipaden som stulen och pekade ut kvinnan som tjuven.
Kvinnan greps kort därefter av en polispatrull.

”Uppgiften om att en tiggande kvinna skulle ha stulit en Ipad från en bil kom från en anonym man så vi skickade dit en patrull som visiterade kvinnan och då hittade plattan på henne”, berättade polisen Ewa-Gun Westford för Dagens Nyheter.

När kvinnan gång på gång upprepade att hon fått Ipaden i present bad polisen – till slut – att få låna filmerna från butikens övervakningskamera.
Då avslöjades hela historien. Bilderna visade tydligt hur mannen, som höll sin son i handen, gav Ipaden till den romska kvinnan.

”Sjöbo är inte så stort så mannen var inte svår att identifiera. Först förnekade han allt men efter att ha fått se filmen blev han överbevisad och frihetsberövades i stället för kvinnan”, sa Ewa-Gun Westford.
”Vi tyckte alla att det var oerhört lågt. Det är under all kritik att utsätta en av de svagaste i samhället för något sådant”.

Mannen dömdes till fyra månaders fängelse för stöld och falsk tillvitelse.

Fällande domar, som i Sjöbo, var dock ett undantag.
En kartläggning av tidningen Expo om övergrepp mot romer under 2014 visade att polisen gång på gång avskrev ärenden med hänvisning till att bevis saknades, eller att brotten ändå inte gick att utreda.

Detta hände exempelvis i Limhamn efter att en romsk tiggare blivit slagen med en påse i ansiktet. Polisen, som senare anmäldes för tjänstefel, tog till en början inte ens upp en anmälan.

Det mönstret upprepades i fall efter fall.

Polisen valde, ofta väldigt snabbt, att lägga ner hela förundersökningen, eller ibland inte ens ta emot och upprätta en anmälan.

 

D

en 14 augusti, samma dag som mannen i Sjöbo gav den tiggande romska kvinnan en stulen Ipad, avslöjade tidningen ETC att Sverigedemokraterna planerade en ny affischkampanj till riksdagsvalet en månad senare. Temat skulle vara exakt detsamma som till EU-valet: stoppa det organiserade tiggeriet.

Den här gången skulle budskapet klistras upp på bussar i Malmö, Stockholm, Lund, Helsingborg och Södertälje.

Avslöjandet väckte starka reaktioner även denna gång. Flera chaufförer meddelade att de vägrade köra bussar med Sverigedemokraternas budskap.
”Jag har själv invandrarbakgrund och vill inte åka runt med sådana meddelanden”, berättade Perihan Aydin, fackligt skyddsombud vid ett av bolaget Keolis garage i Stockholm.

En annan chaufför i Stockholm, som inte vågade uppge sitt namn av rädsla för att utsättas för trakasserier från anhängare till Sverigedemokraterna, påpekade det ologiska i bolagets beslut att tillåta reklamen.

”Det är klart att man mår dåligt över det. Sedan blir det också paradoxalt, för på måndag träder ett nytt avtal i kraft som bland annat innebär att Keolis ska ta ansvar för att sanera rasistiskt klotter på busshållplatserna mer effektivt. Och samtidigt ska vi köra runt med reklam för Sverigedemokraterna, det är konstigt.”

De bolag som Sverigedemokraterna köpt reklamplats av till sin nya kampanj reagerade olika. Ledningen för Skånetrafiken beslöt att säga nej till tre av de redan beställda reklamskyltarna, bland annat den med texten: ”Stoppa det organiserade tiggeriet”.
”Vi har bedömt att vissa av annonserna kan tolkas som rasistiska, sedlighetssårande eller svårförenliga med etiska värderingar som gäller i samhället”, kommenterade försäljningschef Camilla Bunke.

Sverigedemokraterna reagerade med ursinne.
”Det är skandalöst att ett offentligt ägt företag på detta sätt gör sig till en politisk aktör i valrörelsen. För oss känns det som ett rent sabotage”, kommenterade partiets presschef Martin Kinnunen.

 

F

redagen den 15 augusti 2014 började Sverigedemokraternas affischer att klistras upp på bussarna. I Södertälje valde skyddsombudet på fackförbundet Kommunal att omedelbart stoppa arbetet, med hänvisning till arbetsmiljöskäl.

”Skyddsstoppet är till för att skydda personalen och vår arbetsgivare”, förklarade huvudskyddsombudet Hård Lars Andersson och påpekade att många chaufförer upplevde det som djupt stötande att köra runt med Sverigedemokraternas budskap, samtidigt som det fanns risk för såväl skadegörelse som hot från allmänheten.

På frågan om beslutet inte stred mot principen om yttrandefrihet var skyddsombudets svar kort och bestämt.
”Blanda inte ihop politik och arbetsmiljö. Jag agerar för att skydda arbetsgivarens värdegrund och de anställdas psykosociala och fysiska arbetsmiljö. Vad jag tycker om SD som privatperson är en helt annan sak”, sa Hård Lars Andersson.

Tre dagar senare hävdes skyddsstoppet av Arbetsmiljöverket, men då hade det ansvariga bolaget redan bestämt sig för att inte längre tillåta Sverigedemokraternas affischer.

I Stockholm och på de andra orterna genomfördes dock kampanjen som planerat. Runt om i Sverige körde bussar i kollektivtrafiken runt med baksidan täckt av ett budskap i stora bokstäver: ”STOPPA DET ORGANISERADE TIGGERIET”.

 

T

idigt i gryningen, söndagen den 31 augusti, två veckor efter att Sverigedemokraternas kampanj startade, började det brinna i ett läger med romer i Stockholmsförorten Högdalen.

Enligt vittnen började branden samtidigt på fyra olika platser i lägret. Klockan var då kring fyra på morgonen. Branden fick ett explosionsartat förlopp. Två personer skadades svårt. En av dem, en 41-årig tvåbarnsfar, dog av sina skador.

Sveriges Radios program ”Verkligheten” avslöjade att en grupp på Flashback hetsat mot de romska lägren. Medlemmarna publicerade bilder och filmer från olika läger samt pekade ut deras exakta position på kartor. Tråden hade över 1 000 inlägg.

Medlemmarna uppmanades att agera: ”Sten, kniv, molotovcocktail eller kalashnikov spelar ingen roll – jag tänker applådera alla och envar som drar sitt strå till stacken”, skrev en anonym skribent.
En annan skrev kort och gott: ”Bränn ner skiten!”

En av de bosättningar som pekades ut som ett lämpligt mål för attacker var lägret i Högdalen.
Trots att branden slutade med ett dödsfall verkade polisen – som på så många andra håll i Sverige detta supervalår 2014 – inte speciellt intresserade av att utreda vad som egentligen hade hänt.

Enligt Anna Silver från föreningen HEM, som bistår EU-migranter, inledde polisen en undersökning först efter påtryckningar från aktivisterna. Polisens tekniker kom inte förrän efter sju timmar och först då spärrades lägret av. Endast fem av de hundratalet boende förhördes som vittnen.

När Sveriges Radio kontaktade polisen om branden kände de inte ens till den grupp som hetsat på Flashback, eller att lägret i Högdalen var ett av de utpekade målen. Först efter reportaget började polisen försöka komma i kontakt med fler vittnen. Eftersom de flesta av de som bott i lägret hunnit åka tillbaka till Rumänien, eller till andra platser i Sverige – och polisen varken hade tagit personuppgifter eller mobilnummer till dem, avstannade arbetet.

Söderortspolisen valde att anmäla sig själva till avdelningen för interna utredningar, för att granska insatserna efter branden i Högdalen.

Beslutet väckte mycket stark kritik i Avpixlat.
”Återigen ser vi hur polisledningen kastar sina underlydande kollegor till vargarna för att gå polisfientlig media till mötes.”

Avpixlats anonyma redaktörer, som tidigare beskrivit lägret i Högdalen som ”smitthärdar för allvarliga sjukdomar”, menade att enda anledningen till polisens anmälan av sig själva var trycket från den ”vulgära agendajournalistik” som ”vänsterliberal media” ägnar sig åt.

 

T

rots sin så kallade ”timeout” efter järnrörsskandalen hösten 2012, hade Kent Ekeroth fortsatt sitt arbete med Avpixlat. På en fråga från en reporter hur länge hans uppehåll från politiken egentligen hade varat svarade Ekeroth med ett skratt: ”En vecka!”

Kent Ekeroth var involverad både i det redaktionella arbetet med Avpixlat, men han la också ner en hel del tid på skötseln av det bankkonto där han samlade in pengar till bloggen.

Våren 2013 plockade Ekeroth ut pengar från kontot var och varannan dag. Måndagen den 25 februari tog han ut 15 000 kronor via bankomat. Två dagar senare, på onsdagen, stod han återigen framför bankomaten. Nu tog Ekeroth ut 5 000 kronor. Samma dag plockade han ut ytterligare 5 000 kronor, en manöver han sedan upprepade en tredje gång.

Sen dröjde det en dryg månad innan han återigen började ta ut pengar. Även denna gång handlade det om flera uttag på några tusen kronor var. Tisdagen den 2 april tog han ut 5 000 kronor vid tre olika tillfällen.
Uttagen fortsatte på samma sätt under maj månad.

De stora summorna och de många transaktionerna på Kent Ekeroths konto väckte till slut också Skattemyndigheternas intresse: ”Medel i stor omfattning har fortsatt att under 2012 och 2013 att flyta in på dina konton”, konstaterade Skatteverket och bad om en förklaring.

Det visade sig att Kent Ekeroth inte kunde, eller ville berätta vad han gjort med pengarna som han plockat ut från sitt privata bankkonto – som också fungerade som donationskonto till Avpixlat.

För år 2013 handlade det om närmare en halv miljon kronor.

”Vid en genomgång av kontot har uttag, överföringar och betalningar om totalt 405 303 kronor genomförts, som synes sakna koppling till kostnader för verksamheten kring Avpixlat”, konstaterade Skatteverket.

Kent Ekeroth återkom med en del kvitton, men det saknades fortfarande underlag för närmare en kvarts miljon kronor. Skatteverket beslutade att påföra Kent Ekeroth ett skattetillägg på de oregistrerade uttagen på sammanlagt 241 332 kronor.

I brevväxlingen med Skatteverket hävdade Kent Ekeroth att han saknade alla kopplingar till det arbete som utfördes på Avpixlat och på det numera nerlagda Politiskt inkorrekt.
”Du har uppgett att du inte haft någon del i arbetet med hemsidorna (avpixlat.info och politisktinkorrekt.info) och du ingår inte i den grupp som driver dem”, konstaterade Skatteverket.

Denna brevväxling avslutades den 11 juni 2013.

Exakt 16 dagar senare, den 27 juni, avslöjade Aftonbladet den mejlväxling som visade att Kent Ekeroth hade en form av arbetsledande roll gentemot redaktionen på Avpixlat.

Dagen därpå erkände Ekeroth själv, i en intervju i Dagens Nyheter, att han hade regelbunden kontakt med redaktionen för Avpixlat. De hade kontakt varje vecka, tidvis dagligen, eller ”hyfsat ofta”, som Ekeroth själv uttryckte det.
”Jag uppmanar dem om vad de ska göra”, förklarade han sin roll gentemot Avpixlats redaktion och tillade: ”Sedan gör de som de vill.”

Det var ett helt annat besked än Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson hade lämnat till Skatteverket bara några veckor tidigare.

 

S

katteverkets granskning av Kent Ekeroth visade inte bara att han saknade kvitton för hundratusentals kronor, samt att han uppgav oriktiga uppgifter om sin relation till Avpixlats redaktion. Det allvarligaste var kanske ändå att Skatteverket kunde visa att Ekeroth använt pengar skänkta till Avpixlat till sina egna, privata utgifter.

Torsdagen den 11 juli 2013 överförde Kent Ekeroth 129 803 kronor från donationskontot, märkt med texten ”Skatt 2011” till sitt eget skattekonto hos Skatteverket, där pengarna bokfördes två dagar senare.

”Denna betalning kan inte anses vara en kostnad för Avpixlats verksamhet utan är en privat levnadskostnad för dig. Detta bekräftas även av dig i ditt svar på övervägandet”, sammanfattade Skatteverket.

Kent Ekeroth hade helt enkelt använt de insamlade medlen till att betala sin egen privata skatt. Något han också öppet erkände för Skatteverket.

Det var kanske inte det ändamål som de många givarna som satt in pengar på Kent Ekeroths konto hade tänkt sig att bidra till. De trodde sig delta i kampen för det fria ordet – mot PK-etablissemanget.
I själva verket gick en stor del av de insamlade pengarna åt till att betala Kent Ekeroths skatteskulder.

 

F

lera av de sverigedemokrater som jag talar med berättar att de uppfattade att Kent Ekeroth hade förändrats efter järnrörsskandalen, åtminstone lite grand. Hans våldsamma vredesutbrott återkom, men han verkade hålla igen. Det dröjde längre tid mellan utbrotten.

Ibland kunde han bli riktigt personlig. Vid några tillfällen verkade han dela med sig även av sina innersta tankar.
”Det hände emellanåt att han pratade med mig om tristessen som han kände. Han kunde säga att allting kändes meningslöst. Ibland sa han att han till och med funderat på att lämna politiken, skaffa nåt annat jobb och bilda familj i stället”, berättar en av partikamraterna.

”Jag uppfattade honom redan från början som en mycket ensam människa, som sökte efter en gemenskap”, berättar en annan sverigedemokrat.
”Han kunde ringa och fråga om vi skulle hänga lite, gå ut och ta en bira eller något. Han var ofta väldigt uttråkad, ofta väldigt ensam, väldigt trött på allting. Han behövde sysselsätta sig med saker för att kompensera sin ensamhet … han … hmmm … äh … egentligen tror jag inte att han gillar partikamraterna heller.
Jag uppfattade det som om han började fundera på ett helt annat liv, bortom politiken. Jag tror att han egentligen led ganska mycket av att vara så hatad och uppmärksammad som han hade blivit. Jag tror att han funderade på om politiken, hela hans engagemang egentligen var värt priset.”

 

K

ent Ekeroth började också få nya vänner, utanför politiken och bortom partiets egna medlemmar. En av dem var Berth Milton, grundare av porrimperiet Private, som gjort honom till multimiljonär men också till en av Sveriges mest omskrivna och största skattesmitare.

Som mest var ”Porrkungen”, som Berth Milton brukade kallas i media, skyldig svenska staten 946 miljoner kronor, närmare en miljard, innan ungefär halva skatteskulden preskriberades i slutet av 2014.

I början av december 2014 träffades Berth Milton och Kent Ekeroth på Stureplan. De åt middag på Riche och åkte sedan till en efterfest hos Milton.

”Han är skön”, kommenterade ”Porrkungen” sin nyfunne vän.
”Jag har inga problem med att han är sverigedemokrat. Jag krökar med kommunister också”, sa Milton till Expressen.

Flera av gästerna på Riche hade lagt märke till de båda männen.
”När de gick med hela sällskapet hade de armarna om varandra, riktigt grabbigt. Man såg att de verkligen var kompisar”, berättade en av gästerna.

Några veckor senare åkte Ekeroth till sin nyfunne väns flera hundra kvadratmeter stora villa på ön Mauritius, belägen vid Indiska oceanens kritvita strand, granne med en golfbana. Den enorma lyxvillan ingick i de tillgångar som ”Porrkungen” gömt undan från de svenska skattemyndigheterna.

Här roade sig de båda männen med bad och sol. Semesterbilderna visade Kent Ekeroth simmande i det gröna, kristallklara vattnet, med bubblorna från dyktuberna på ryggen virvlande kring sitt cyklopförsedda ansikte.

Det såg ut som om Kent Ekeroth och Berth Milton hade en väldigt fin semester.

Att politiker ska kunna ha ett privatliv, där de kan umgås med vem de vill, är en princip som de flesta redaktörer för svenska medier är överens om. I det här fallet, där en representant från riksdagens justitieutskott, med ansvar för landets lagstiftning, umgicks privat med en av Sveriges mest ökända skattesmitare, fick vänskapsbanden en officiell karaktär som gjorde att flera medier valde att skriva om de två männens vänskapsrelation.

”Vad tror du Sverigedemokraternas väljare tycker om att du umgås med Sveriges värsta skattesmitare?”, undrade en reporter från Aftonbladet.
”Att jag känner Berth Milton tror jag vare sig SD:s väljare eller andra bryr sig om det minsta”, svarade Kent Ekeroth.
”Vad jag gör eller inte gör på semestern har du lika lite att göra med som jag har att göra med vem eller var du är på semester.”

 

S

upervalåret 2014, med val till både Europaparlamentet och riksdagen, präglades av återkommande protester mot Sverigedemokraterna. Samtidigt som bilden av partiet i medierna, framför allt på en del ledarsidor, verkade bli mindre kritiskt och konfrontativt, växte det lokala, mer folkliga motståndet.

Våren 2014 beslöt Sverigedemokraterna att Jimmie Åkesson, som ett led i kampen om ”arbetarrösterna”, skulle besöka ett 60-tal arbetsplatser på ett 20-tal orter runt om i landet.

Resultatet blev inte som Sverigedemokraterna hade hoppats.

På arbetsplats efter arbetsplats, i stad efter stad, möttes Sverigedemokraternas partiledare av protester och demonstrationer. Och det handlade inte om ”vänsterpack” eller ”flumvänster”, som Sverigedemokraterna brukade vifta bort sina kritiker med. De som nu protesterade var de människor som partiet brukade beskriva som ”vanligt folk”, relativt lågavlönade offentliganställda runt om i landets större och mindre städer.

När Åkesson kom till Umeå universitetssjukhus möttes han av personal – sjukvårdare och undersköterskor – som höll upp plakat med texten: ”Inga rasister på vår arbetsplats.”

En läkare försökte stoppa besöket med hänvisning till ”patientsäkerheten”. Både läkaren och hans chef, som försvarade beslutet, fick motta mängder av hot, däribland rena mordhot.
Läkaren tvingades under några dagar, för säkerhets skull, vistas på hemlig adress. På frågan vem som kan ha legat bakom hoten svarade hans chef: ”Det är uppenbart att det är sverigedemokrater, rasister och nazister som skriver.”

Liknande protester uppstod vid besöket på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Mer än 250 bland personalen skrev under protestlistor mot besöket.
Även här fick de som gick ut med sina namn offentligt mängder med hot.

På brandstationen i Botkyrka möttes Åkesson av banderoller med texten: ”Brandmän mot rasism”. Samma sak hände på en brandstation i Malmö. Ett stort antal av brandmännen förklarade att de tänkte köra iväg bilarna om Sverigedemokraternas partiledare släpptes in på stationen:
”SD står för rasism. Jag vill inte hamna på samma bild som Åkesson. Våra bilar ska helst inte göra det heller”, förklarade en av brandmännen för Dagens Nyheter.

De ständiga hot som drabbat dem som vågat uttala sig mot Sverigedemokraterna började nu ge resultat. Ingen av de tre brandmän som organiserade protesten vågade gå ut med sina namn offentligt.

”Vi vill inte bli hotade. Flera av oss har familj. Tyvärr är det ju så att man riskerar hot om man säger ifrån mot SD och Åkesson”, sa en av brandmännen som kallade sig Ulrik tilll Dagens Nyheter.

De som protesterade mot Sverigedemokraterna och deras politik drabbades inte bara av anonyma hot och hat.
Carina Herrstedt, ordförande för Sverigedemo­kraternas kvinnoförbund, gick steget längre. Hon menade att alla de offentliganställda – inom bland annat sjukvården och brandkåren – som deltagit i protesterna mot Åkesson borde bestraffas. Detta skulle ske hårt och kännbart, helst genom att de blev uppsagda från sina anställningar, i en form av politiskt motiverade massuppsägningar.

De ”borde helt enkelt tvingas se sig om efter ett annat jobb”, skrev Carina Herrstedt, Sverigedemokraternas andre vice ordförande på sin blogg.

Jimmie Åkessons pressekreterare och stabschef Linus Bylund viftade bort protesterna som ”trams”. Han sa att brandmän och andra som protesterat inte ens förtjänade att tas på allvar: ”Jag har gråtit hela dagen för att de ska gömma sina brandbilar för oss. Om de vill göra studiebesök hos oss i riksdagen ska jag gömma min häftapparat.”

Linus Bylund menade att protesterna och demonstrationerna, oavsett form och innehåll, bara var bra för partiet: ”Uppmärksamhet är ju ändå uppmärksamhet. Klart vi gynnas.”

 

V

eckan innan riksdagsvalet publicerade Expressen en granskning, utförd i samarbete med Researchgruppen, som visade att ett stort antal aktiva politiker från Sverigedemo­kraterna, gömda bakom anonymitetens skyddande masker, ägnat sig åt att sprida hotfulla och hatiska kommentarer på Avpixlat.

En lokalpolitiker i Lerum skrev: ”vi är invaderade av en gräshoppssvärm som förtär vad vi sått för morgondagen”.
I en annan text kallade han papperslösa för ”de illegala parasiterna” och hävdade att det är ”Bättre att Sverige blir invaderat av kackerlackor än av afrikaner.”

Lokalpolitikern föreslog också offentliga bokbål, denna gång med exemplar av koranen som bränsle, och sammanfattade sin syn på islam med orden ”Muslimerna = cancern på moder jord”.

Ordföranden för Sverigedemokraterna i Tomelilla, som dessutom var nämndeman i Ystads tingsrätt, uttryckte sig på ett liknande sätt.
”Fram med sopkvastarna och ut med slöddret”, skrev han och manade samtidigt deltagarna i Avpixlats kommentatorfält att inte längre likna ”asylsökande zigenare” med olika djur och fåglar: ”Jämför inte de stackars korparna med zigenare. Det är orättvist mot korparna.”

Så fortsatte det i kommentar efter kommentar, från den ena folkvalda politikern efter den andre.

Sammanlagt hittade Expressen och Researchgruppen arton Sverigedemokratiska politiker som hade medverkat anonymt på Avpixlat, eller på andra liknande sajter. Bland dem fanns Christoffer Dulny, ordförande för partiets viktiga stockholmsavdelning och medarbetare till Jimmie Åkessons på riksdagskansliet.

Sverigedemokraterna svarade med att be de avslöjade politikerna att lämna sina uppdrag.  Det var något märkligt, med tanke på att partiet själva, genom Kent Ekeroth, erbjudit sina partikolleger den arena som de använt: Avpixlat.

Samtidigt meddelade Sverigedemokraterna att de inte tänkte låta Expressens medarbetare delta på partiets valvaka. Det var ett unikt beslut. Aldrig tidigare hade ett svenskt riksdagsparti så tydligt försökt styra vem som skulle tillåtas skriva om dem.

När de övriga större tidningarna meddelade att de tänkte bistå Expressen med material från sina medarbetare twittrade Kent Ekeroth besviket:
”Konkurrerande medier lägger konkurrensen åt sidan. Nu ska de hjälpa Expressen att sända valvakan. Solidaritet minsann.”

”Bra gjort. Visar att ni inte kan stoppa media”, kommenterade en av Kent Ekeroths följare.
Svaret från Ekeroth kom snabbt:
”haha. Det gör vi i sinom tid”

S

verigedemokraterna höll sin valvaka i Wasahallen, vackert belägen på Djurgården i centrala Stockholm, med en strålande utsikt över huvudstadens vattendrag.

Skillnaden från den fönsterlösa källarlokal på Gärdet som partiet använde för sin valvaka fyra år tidigare var lika tydlig som symbolisk.

”Ompaketeringen fortsätter”, skrev Niklas Orrenius i Dagens Nyheter. ”Om SD-valvakan för fyra år sedan hade hockeystämning och luktade Red bull och vodka, så är 2014 års SD-vaka mer städad. Mindre testosteron, mer bubbelvin och pastellfärger.”

Fyra år tidigare hade Sveriges Television fått kritik för den glättade tonen under valvakan och för att de bland annat bjudit in Bert Karlsson som ”expertkommentator”.

På årets valvaka var det Sveriges Radio som fick kritik.

Till en paneldebatt bjöd nyhetsredaktionen in representanter från tre av landets största tidningar: Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Dessutom hade Sveriges Radio – på samma sätt som Publicistklubben tidigare – valt att låta Mats Dagerlind, inofficiell redaktör och ansiktet utåt för Avpixlat, medverka.
Avpixlats redaktion var överförtjusta.

”Det tillhör inte vanligheterna att Avpixlat får slå sig ned i en expertpanel i public service i så ’fint’ sällskap som Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski”, skrev en av bloggens anonyma skribenter.

Andra var betydligt mer kritiska.

”Publicistiskt är inte Avpixlat en tidning som alla andra utan en rasistisk och hatisk nätpublikation”, menade exempelvis journalisten Anders G Bergquist i branschtidningen Journalisten.

Till skillnad mot Publicistklubben försökte Sveriges Radio inte ens att försvara sitt beslut, utan bad villkorslöst om ursäkt.
”Avpixlat har tidigare uppmanat sina läsare att förfölja journalister”, konstaterade nyhetschefen Anne Lagercrantz och producenten Magnus Westberg:
”Vi inser att det var fel och ogenomtänkt att i det här sammanhanget bjuda in en representant för Avpixlat.”

 

D

en första vallokalsundersökningen publicerades som vanligt av Sveriges Television klockan åtta. Den gula stapeln för Sverigedemokraterna bara steg och steg. Den stannade först efter att ha passerat tio procent.

Kent Ekeroth, som stod längst fram vid scenen, ivrigt stirrande in i storbildsskärmen, höjde armarna och vrålade rakt ut: ”Woohoo! Woohoo!”

När inslag från valvakorna, med närbilder på dystra och besvikna valarbetare och medlemmar hos Miljöpartiet och Moderaterna – som båda tappade stort – visades pekade Ekeroth skadeglatt skrattande på skärmen och ropade: ”Kolla på dom! Kolla på dom andra! Det är bara ett parti som kommer att jubla efter den här kvällen!”

När samtliga röster räknats visade det sig att partiet hade ökat till hela 12,9 procent. Sverigedemokraterna hade blivit riksdagens tredje största parti, långt före Miljöpartiet.

En segerrusig Kent Ekeroth meddelade Dagens Nyheters reporter att de lögnaktiga, kampanjande medierna inte lyckats hindra Sverigedemokraterna från dess framgångar.
”Vi går framåt. Och hur mycket gammelmedia än ljuger så kan de inte stoppa oss.”

 

A

ttackerna mot romer fortsatte efter valnatten.
Enligt en sammanställning av tidskriften ETC begicks ett trettiotal grova övergrepp mot romer under 2014, det handlade om allt från fysiska övergrepp till mordbränder.

I november började det brinna i ett tältläger i Malmö, på samma sätt som det tidigare gjort i Högdalen. Även i Malmö la polisen ner sin förundersökning, trots att de konstaterade att branden var anlagd.

Samma månad krävde historikern Helen Lööw, tillsammans med forskaren Christer Mattsson, i en debattartikel i Dagens Nyheter, att polisen måste börja ta de många angreppen på allvar.

”Det finns en röd tråd mellan att ladda upp filmer på sociala medier där man förnedrar tiggare genom att spotta på dem, lägga skräp i deras muggar, slänga till dem bananer eller på annat sätt förminska dem och användandet av presumtivt dödligt våld. Allt är en serie av avhumaniserande responser som hatmiljöer alltid ritualiserat innan situationer förvärrats … Vi som arbetar i fältet och fler med oss minns mycket väl hur brandattentat mot flyktingförläggningar, religiösa byggnader och andra lokaler som kunde kopplas till minoriteter eskalerade i slutet av 1980- och början av 1990-talet”, skrev Helene Lööw och Christer Mattsson och vände sig direkt till polisledningen.

”Vi uppmanar därför Rikspolisstyrelsen att omgående starta en nationell sammanställning av alla former av brott som riktas mot tiggarna för att följa utvecklingen och tidigt upptäcka tecken på organiserat våldsutövande.
Detta gjordes på 1990-talet vid attentaten mot flyktingförläggningarna och kom att bli en viktig pusselbit för att förstå den våldsamma miljö som då växte fram och den växelverkan som finns mellan ryktesspridning och konkreta fysiska handlingar … På detta sätt kommer vi att veta bättre vad som redan sker och därmed kunna förutse vilken utveckling som kan väntas. Då finns tid att utarbeta preventiva strategier – och inte minst kommer detta att påminna oss alla om det moraliska nederlaget för vårt samhälle när de svagaste av svaga i sina böner om barmhärtighet riskerar att i stället få stryk.”

Källhänvisningar till alla delar