Nättrupperna mobiliserar

Avpixlat går på offensiven
efter järnrörsskandalen

Tisdag 27 november 2012 

otattacken mot Expressen och de andra svenska medier som publicerat järnrörsfilmen kom knappt två veckor senare.

Det var ett välorganiserat angrepp som leddes från Avpixlats redaktion. Och de hymlade inte med vad det hela handlade om. Nu skulle ”gammelmedia” och ”fulmedia” få smaka på sin egen medicin.

”Den senaste journalistiska trenden är som bekant att lägga ut mobilfilmade klipp där personer i påverkat tillstånd uppför sig illa och sedan hävda att klippen visar inte bara de enskilda personernas utan hela den grupp de tillhör ”rätta ansikte”, skrev Avpixlat.

Sajtens anonyma redaktion tillkännagav: ”Vi hakar förstås på den trend som Expressen initierat”.

Klockan 15.58, tisdagen den 27 november, laddade redaktionen upp sitt svarsklipp. Men det var inte några folkvalda riksdagsmän på Avpixlats bilder, inte journalister, inte några tjänstemän på någon myndighet eller ett statligt verk.

Filmklippet visade en ung kvinna som utsattes för ett lika brutalt som förnedrande sexuellt övergrepp av ett antal yngre män. Kvinnans ansikte var synligt och gick relativt enkelt att identifiera.

Avpixlats anonyma redaktion förklarade syftet med filmen:
”Naturligtvis bör klippet föranleda en bred diskussion i media bland alla Sveriges proffstyckare beträffande muslimska invandrarungdomars rätta ansikte, med svepande och generaliserande fördömanden av hela denna grupp.”

Redaktionen gav filmklippet rubriken: ”Muslimska invandrarungdomars rätta ansikte”.

För säkerhets skull hade de också försett filmen med texten: ”VARNING! Starka bilder med sexuellt och förnedrande innehåll!”

Samma kväll som Avpixlat publicerade filmen berättade partiledaren Jimmie Åkesson, i SVT:s program ”Hübinette”, att Kent Ekeroth troligtvis skulle kunna återvända till det ordinarie partiarbetet efter sin timeout.
Det hela verkade mest vara en fråga om tid.

”Det är upp till honom att långsiktigt bygga upp sitt förtroende”, sa partiledaren.

m Kent Ekeroth, och de övriga i nätverket kring Avpixlats redaktion, hade tänkt att filmen på den brutala sexuella skändningen skulle få bort fokus från den skandal som partiets rättspolitiske talesperson varit inblandad i hade de räknat fel.

Åtminstone den här gången.

Avpixlats uthängning av den unga kvinnan startade inte en debatt om muslimska mäns ”rätta ansikte”, som redaktionen hade hoppats. I stället uppstod än en gång en diskussion om människosynen hos den anonyma redaktion som utsatte ett offer för en grov sexuell skändning för ytterligare lidande och smärta.

En fråga som återkom var: Vilken av de båda skändningarna är egentligen värst? Det sexuella övergreppet? Eller den digitala våldtäkt som Avpixlat gjorde sig skyldiga till genom att publicera bilder av övergreppet, där offrets ansikte öppet visades upp för alla som klickade in på bloggen.

Efter massiv kritik – även inifrån de egna leden – backade redaktionen.

Först satte de frågetecken efter påståendet om ”muslimska ungdomars rätta ansikte”. Sen hävdade de att ”de korta sekvenser då ansiktet skymtar är så suddiga och skakiga att de svårligen kan bidra till identifiering.” Därefter påstod de sig sakna ”tekniska resurser” för att avidentifiera kvinnans ansikte.

Till slut tog de bort filmen helt och hållet, med den åtföljande texten: ”Vi tar tillfälligt ned videoklippet och lägger upp det igen när vi frågat Expressen hur man pixlar ett ansikte.”

Datumet för Avpixlats försök att vända mediernas och allmänhetens intresse från järnrörsskandalen till en diskussion om muslimers brottslighet såg till en början ut att vara väl valt.

Morgonen efter publiceringen av filmen, onsdagen den 28 november, offentliggjorde åklagaren sitt beslut att lägga ned förundersökningen mot Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling. Enligt åklagaren var uttryck som ”babbe” och ”blatte-lover” visserligen ”missaktande”, men föll ändå inte under brottet hets mot folkgrupp eftersom orden, när de fälldes, enbart spreds till en mindre grupp av människor.

Åklagaren valde även att fria de tre männen – trots att de beväpnat sig med järnrör – eftersom han inte ansåg sig kunna bevisa att männen också hade tänkt använda sin beväpning för att misshandla någon.

De tre järnrörsmännen, som de blivit kända som i medierna, var därmed – åtminstone juridiskt sett – friade från brottsmisstankar.
”Det var vad vi förväntade oss”, kommenterade en lättad Martin Kinnunen.

På samma sätt som Jimmie Åkesson hade gjort kvällen innan passade också partiets presstalesman på att uttrycka sitt stöd för Kent Ekeroth.
”Det visar väl också att de här väldigt många tvärsäkra anklagelserna i media om att Kent Ekeroth ska ha beväpnat sig med metallföremål med syfte att begå brott, inte har haft någon bäring”, sa Martin Kinnunen.

verigedemokraterna fick dock inte glädja sig speciellt länge. Bara några timmar senare exploderade nästa skandal.

Tisdag kväll, den 27 november, samtidigt som Jimmie Åkesson uttalade sitt stöd för Kent Ekeroth i SVT, satte sig den sverigedemokratiske riksdagsledamoten och medlemmen i partistyrelsen, Lars Isovaara, på en känd stureplanskrog. Han hade precis lyssnat klart på ett föredrag på Kungliga Vetenskapsakademien och kände att han behövde skölja ner mötet.

Klockan hade passerat ett på morgonen när en påtagligt berusad Isovaara lämnade krogen och gav sig ut i den blåsiga, snöiga vinternatten. På väg hem till sin riksdagslägenhet välte han flera gånger omkull med sin rullstol. Vid ett av dessa tillfällen fick han hjälp av två män som hjälpte honom upp.

Den höggradigt berusade riksdagsmannen, för övrigt Sverigedemokraternas näringspolitiske talesperson, noterade att de hjälpsamma männen var mörkhåriga.

Lars Isovaara lyckades vingla vidare i vinternatten, men i närheten av riksdagshuset upptäckte sverigedemokraten att hans ryggsäck var borta. Han ringde omedelbart polisen och anmälde den som stulen. Isovaara påstod att de två män som hjälpt honom upp i rullstolen var identiska med tjuvarna.

Isovaara försökte också ta sig in i riksdagen, men hindrades av en ordningsvakt som inte släpptes inte honom eftersom han saknade id-handlingar.

Sverigedemokraternas näringspolitiske talesperson var vid det här laget helt vansinnig, inte minst på ordningsvakten som han ansåg inte hade ett tillräckligt nordiskt utseende.
När polisen kom till platsen vid tvåtiden på morgonen hörde de Isovaara göra ”grymtande grisljud” mot riksdagsvakten, samtidigt som han spottade mot honom.

”Han blev förbannad på vakterna som är invandrare. Såna som dig vill jag inte ha med att göra, säger han och spottar i luften för att markera”, förklarade kommissarien Torsten Stålnacke senare för Expressen och tillade: ”Han härmar även en gris i målsägandes närvaro vilket målsägande uppfattar som kränkande.”

Polisen upprättade omedelbart en anmälan mot den sverigedemokratiske riksdagsledamoten.

Klockan fyra på morgonen var Isovaara fortfarande vaken och han var om möjligt ännu mer förbannad. Reportern David Baas berättar i boken ”Sverige åt svenskarna” hur riksdagsledamoten ringde till Expressen och försökte få dem att publicera en ”flash” på det faktum att han blivit rånad.

När David Baas ringde upp honom senare på dagen hävdade Isovaara att två män med ”helt klart utländskt ursprung” hade rånat honom.
Riksdagsmannen påstod sig vara i ”chock” och hävdade att de grisliknande grymtanden som polismännen hört enbart var hans ”snyftande och snörvlande”.

Då hade Sverigedemokraterna redan hunnit skicka ut en pressrelease om händelsen. De berättade inte bara att partiets näringspolitiske talesperson blivit utsatt för ett grovt rån, de redogjorde också för gärningsmännens etnicitet:

”Natten mot den 28 november utsattes Sverigedemokraternas riksdagsledamot Lars Isovaara i närheten av riksdagshuset för en grov stöld av två okända personer med invandrarbakgrund. I samband med att Isovaara föll omkull med sin rullstor bestal personerna Isovaara på en ryggsäck innehållande bland annat en plånbok.”

På eftermiddagen samma dag ringde en av vakterna från stureplanskrogen där Isovaara tillbringat gårdagskvällen, på i riksdagshusets entré. Vakten ville lämna tillbaka en ryggsäck – tillhörig en riksdagsman vid namn Lars Isovaara.

Det visade sig att sverigedemokraten inte alls hade blivit bestulen. Förklaringen till den försvunna ryggsäcken var betydligt enklare än så.

Efter att ha hällt i sig några rejäla glas hade Lars Isovaara glömt kvar sin ryggsäck på krogen. Den hittades av personalen. De kände mycket väl till den sverigedemokratiske riksdagsmannen. Han var en återkommande gäst på krogen och enligt vad personalen berättade för medierna hade Isovaara uttalat sig ”rasistiskt och nedlåtande” om krogens anställda vid flera tillfällen.

De två mörkhåriga män som Isovaara och Sverigedemokraterna, via en pressrelease, offentligt pekat ut som kriminella invandrare var inga förslagna tjuvar, utan snarare två barmhärtiga samariter som försökt hjälpa en svårt berusad medmänniska som trillat omkull med sin rullstol i den mörka vinternatten.

Till skillnad mot Kent Ekeroth och Erik Almqvist avgick Lars Isovaara bara några timmar efter att Expressen hade rapporterat om händelsen. Den upphittade ryggsäcken blev hans fall. Fram till dess hade Lars Isovaara fått partiets fulla stöd i sina påståenden om kriminella invandrare som bestulit honom.

Sverigedemokraterna utsåg Markus Wiechel, kommunpolitiker i Norrköping, till Isovaaras efterträdare i riksdagen. Redan samma dag avslöjade flera medier att Wiechel var dömd vid två tillfällen, bland annat för förtal efter att han på sin blogg pekat ut en socialdemokrat som dömd för misshandel, vilket inte stämde.

Det var svårt att inte se de närmast tragikomiska likheterna mellan Isovaaras felaktiga utpekanden av ”invandrare” som kriminella väsktjuvar och ersättaren Markus Wiechels lika felaktiga uthängning av en socialdemokrat som kriminell, men Jimmie Åkesson valde att vifta bort de frågor som ställdes om Wiechels brottsregister på presskonferensen.

”Om man tittar på vad det är han är dömd för handlar det om saker som skrivits på hans blogg. Vi bedömer inte det så allvarligt att han inte kan företräda partiet”, sa Jimmie Åkesson.

ovember 2012 var en ovanligt händelserik månad inom svensk inrikespolitik och debatt. Samma dag som skandalen kring Isovaara exploderade inledde Aftonbladets Kulturredaktion en granskning av hatsajterna, med målsättningen att testa gränserna för yttrandefriheten.

”Vi har för få yttrande- och tryckfrihetsmål i Sverige”, skrev tidningens kulturchef Åsa Linderborg.
”Vi på Aftonbladet Kultur är trötta på talet om att nån borde anmäla skiten. Nån är alltid nån annan. Vi inleder nu därför i samarbete med en jurist en egen granskning … för att se om det finns några utsikter att ta saken ännu längre – att äntligen pröva lagen om hets mot folkgrupp.”

Vissa applåderade beslutet, andra var mer kritiska. Kulturchefen på konkurrenten Expressen menade att det inte var kulturjournalistikens roll att pröva yttrandefrihetens, dessutom skulle en striktare tillämpning av lagen om hets mot folkgrupp knappast få bort hatet:

”Det är en rörande naiv inställning. Hatarna skulle inte sluta hata. De skulle lösenordsskydda sina sajter och distribuera böckerna under jord, med sämre insyn som följd”, skrev Karin Olsson, kulturchef på Expressen.

Skandalen kring Lars Isovaara verkade få Avpixlat att göra ett uppehåll i sina angrepp på det de kallade ”fulmedia”, men knappt två veckor senare, när den värsta uppståndelsen kring den grymtande riksdagsmannen hade lagt sig, gick Avpixlat åter till attack.

Den här gången handlade det inte om en enskild artikel, utan om en brett upplagd kampanj. I stället för att ”hänga ut” offer för sexuella övergrepp var Avpixlats fokus nu riktad mot ett annat mål, något som tydligt framgick av kampanjens namn: ”Granska PK-eliten, nu synas åsiktsöversittarna”.

Redaktionen på Avpixlat var tydliga med att kampanjen var en ”motreaktion” mot mediernas avslöjande av järnrörsskandalen. Den anonyma redaktionen hävdade – på samma sätt som Jimmie Åkesson – att någon skandal aldrig ägt rum.

Avpixlat beskrev de tre männen som offer. De hade visserligen yttrat några ”klumpiga ord på fyllan” men det var också allt, menade Avpixlat. Därefter hade de tre Sverigedemokraterna enbart försökt försvara sig, först från en ”gängkriminell invandrare”, sedan från ”en rabiat kvinna som försvarade rånaren”.

Det som hade hänt var en attack på folkvalda politiker och borde också beskrivas på detta sätt, menade Avpixlat.
Bloggens anonyma skribenter hävdade att medierna inte hade ägnat sig åt en objektiv granskning. Bevakningen av det som kom bli känt som järnrörsskandalen, var snarare en del av ”förföljelsen och de odemokratiska metoderna mot sverigevänliga personer”.

”Fulmedias agerande under de senaste veckorna har gjort det ganska tydligt vilka metoder man har för avsikt att använda för att i brist på demokratiska dito försöka stoppa Sverigedemokraternas tilltagande framgångar och sannolika dundersuccé i valet 2014”, skrev Avpixlat.

Redaktionen runt Kent Ekeroth gjorde klart för läsarna att det nu – en gång för alla – var dags att visa de etablerade medierna att ingen kunde ge sig på ledande sverigedemokrater utan att det fick allvarliga konsekvenser.

”Grundidén bakom vår motkampanj är därmed att ni alla”, förklarade Avpixlat, ”uppmuntras att samla in material för att effektivt kunna visa upp hyckleriet och falskheten bakom den oärliga smutskastning som uppenbarligen är det enda medel PK-mobben nu anser sig ha kvar för att hindra den svenska demokratin från att ha sin gång.”

Redaktionen för Avpixlat – som själva vägrade att visa sina ansikten – bad läsarna att samla in ”alla typer av information, foton, ljud- och videomaterial som dokumenterar någon form av negativt beteende eller några kontroversiella åsikter uttryckta av sjuklöverpolitiker, journalister eller övriga medlemmar av den självutnämnda PK-eliten.”

Redaktionen gav dessutom sina läsare handfasta råd och tips om hur de bäst kunde trakassera medlemmar av ”PK-eliten”: ”Så fort ni ser en sjuklöverpolitiker, journalist eller övrig PK-förespråkare ute på stan (Södermalm i Stockholms innerstad är ett hett tips rent geografiskt), slit då fram mobilkameran och ställ er helt sonika intill dem och filma dem.”

Avpixlat påpekade att de förstod att en del av sajtens läsare kunde tycka att det tog lite väl mycket tid och energi i anspråk att bara vänta på att deras offer skulle dyka upp av en tillfällighet, men även för dessa otåliga hade Avpixlat goda råd att komma med:
”För den händelse ni skulle finna det långtråkigt att vänta på att slumpmässigt snubbla över ett passande tillfälle är det ju förstås aldrig fel att vara sin egen lyckas smed”, skrev Avpixlat och föreslog läsarna att utföra ”uppsökande verksamhet”, genom att exempelvis ”ligga i buskar med teleobjektiv och spionera på personer utanför deras hem eller ringa på dörren oanmälda med påslagen bandspelare/kamera.”

För att underlätta för läsarna att hitta offer att trakassera publicerade Avpixlat en praktisk vägledning i hur man, via olika söktjänster, hittar hemadresser och telefonnummer till privatpersoner. De praktiska tipsen och råden illustrerades med en bild på sökresultat för Aftonbladets dåvarande chefredaktör Jan Helin och tidningens kulturchef Åsa Linderborg.

Avpixlat avslutade med att berätta att redaktionen tänkte spara uppgifterna, för att använda vid senare tillfällen:
”Allt insamlat material kommer arkiveras och katalogiseras internt hos Avpixlat och sedan publiceras vid diverse strategiskt lämpliga tidpunkter framöver, typiskt när saker och ting av någon anledning behöver sättas i perspektiv.”

vpixlats anonyma redaktörer visste naturligtvis mycket väl vad deras uppmaning skulle leda till. Som vanligt när Avpixlat bad sina läsare att agera dröjde det inte förrän hatfyllda sms, nattliga samtal med flåsande män och hatmejl med de numera välkända önskningarna av gängvåldtäkter, sexuella skändningar, sönderklippta blygdläppar och klitoris, för att bara ta några exempel, började strömma in.

En av de huvudsakliga måltavlorna var Åsa Linderborg – just den person som Avpixlats använt som exempel på en av de ”åsiktsöversittare” som förtjänade att ”uppsökas”.

I slutet av december valde Åsa Linderborg att öppet berätta om hatet och hoten. Hon publicerade också några av de många mejlen och sms:en:
”Kan den äckliga horan Lindeborg bara sluta, lägga sig ned och dö?”
”En så otroligt misslyckad sköka till person. Den där subban verkar fullständigt sjuk i huvudet. Lås in ludret på anstalt och kasta bort nyckeln.”
”Svenskarna hatar dig din feministiska kommunist jävel.”

Andra mejl var direkt hotfulla: ”Det har ju visat sig förut att någon känt igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på gatan eller i ett varuhus”, skrev en person.
I ett brev, poststämplat i Malmö, skrev en annan av de anonyma skribenterna: ”När får svenska folket läsa/höra om det första mordet på en svensk mediaJournalist?”

Även inläggen på olika nätsajter pratade öppet i termer av mord:
”Din äckliga lilla fitta hoppas en kongoneger våldtar och mördar dig omgående. Du är värd mindre en silverfisk på toalettgolvet.”

En person, som lyckades få tag i Linderborgs mobilnummer, skickade meddelande efter meddelande till henne, nästan alltid mitt i natten: ”Jag hoppas att du är rakad där nere eftersom jag gärna vill komma och knulla dig hårt både i din stora röv och din skrynkliga fitta.”

Till sist ingrep tidningens säkerhetsavdelning.

Aftonbladets kulturchef tvingades lämna sitt hem för att bo på en skyddad adress i några dagar. Hennes bostad säkrades, med bland annat extra kraftigt skyddsglas i fönstren, innan hon tilläts flytta hem igen.

Medan kulturchefen för Sverige största tidning bodde på skyddad adress fortsatte näthatet med direkta anspelningar på mord. ”Sådana som Åsa vill jag se med bakbundna händer, hukandes framför ett dike”.

Åsa Linderborgs beslut att visa upp näthatet väckte kraftiga reaktioner. Många menade att det var starkt att hon så öppet vågade berätta om förföljelserna, hoten och hatet.
Avpixlat svarade med öppet hån.

”I dag går Aftonbladets kulturchef, Åsa Linderborg, ut och exploaterar sig själv som ett offer för hat och hot som ett led i tidningens hetskampanj mot alternativa medier, eller ’skiten’ som de så taktfullt valt att kalla oss”, skrev Avpixlat.

I den, som vanligt, osignerade artikeln tog Avpixlat, tio dagar efter att de uppmanat sina läsare att ”uppsöka” PK-eliten och pekat ut Åsa Linderborg som ett lämpligt offer, ”starkt avstånd” från ”varje agerande somt utgör kränkningar”. Avpixlat uppmanade också sina läsare att inte bete sig som människorna i de ”underutvecklade kulturer som vi vill skydda oss emot”.

Samtidigt upprepade bloggens anonyma redaktörer åter att de inte längre tänkte acceptera den ”systematisk hets- och hatkampanj mot Sverigedemokrater och hela den Sverigevänliga folkrörelsen” som de hävdade att tidningar som Aftonbladet sysslade med.

”De senaste månaderna har fulmedias åsiktsfascister till sin förfäran dock tvingats bevittna hur opinionssiffrorna för landets enda Sverigevänliga riksdagsparti börjat skjuta i höjden och hur alternativa Sverigevänliga medier drar till sig alltfler läsare samtidigt som tidningsdöden drar fram som en farsot över dem själva”, skrev Avpixlat och tillade – med en tydlig referens till järnrörsskandalen: ”Hos landets journalistkår har i dag alla spärrar satts ur funktion och alla fördämningar släppt. Det har inte hjälpt. Den Sverigevänliga opinionen stärktes i stället.”

östen 2012 förändrades det offentliga samtalsklimatet i Sverige.
Avpixlat hade funnits i ett års tid. Tidigare hade bloggen flera gånger uppmanat sina läsare till att förfölja enskilda personer som vågat kritisera partiet. Nu skruvade den anonyma redaktionen upp retoriken. De uppmanade och hetsade öppet sina digitala stormtrupper att ge sig på företrädare för medier och andra delar av ”PK-eliten”.

Avpixlat, den sajt som enligt mängder av muntliga och skriftliga källor – allt från mejlväxling till uttalanden från nuvarande och tidigare partimedlemmar – grundades i Sverigedemokraternas riksdagskorridorer, på direkt order från partiledaren Jimmie Åkesson, med Kent Ekeroth som ansvarig drivande person, förklarade att de inlett en ny, avgörande strid mot det de kallade ”PK-eliten”.

De som Avpixlat kallade en politiskt korrekt elit, skulle också kunna beskrivas som det svenska demokratiska systemets fundament: folkvalda politiker från de övriga sju riksdagspartierna, företrädare för oberoende medier utanför Sverigedemo­kraternas kontroll samt alla de medborgare som inte delade partiets värderingar.
Deras tid var nu förbi, skrev Avpixlat.

Vi ”står inför ett paradigmskifte i svensk politik” där ”kulturvänsterns och den värdenihilistiska liberalismens tid är förbi” och ”förnuftets och ansvarets socialkonservatism och nationalism är här för att stanna”, hävdade Avpixlat.

”Vi ska inte förvänta oss mer av den svenska åsiktseliten än av en totalitär regim eller bananrepubliks diktator när deras makt hotas. När den tunna påmålade fasaden av demokrati krackelerar kommer åtskilligt vämjeligt att läggas i dagen av åsikter och handlingar”, skrev Avpixlat.

Nu gällde det att gemensamt kämpa för att krossa ”åsiktsmonopolet och propagandamedias hegemoni”, för att i stället införa en situation där ”fulmedia” ersatts av sanningssägare som Avpixlat, det vill säga en situation där ”verklig yttrande och pressfrihet” råder och ”demokraturen börjar ge vika för verklig demokrati”.

Avpixlat uppmanade sina läsare att göra sig redo för denna slutliga, avgörande strid som äntligen skulle föra Sverigedemokraterna, dess vänner och allierade som Avpixlat, med dess anonyma, pixlade skribenter, till makten.

”Som i japansk kampsport ska vi använda deras egen kraft emot dem, låta dem falla på eget grepp. Låt fienden stå ensam med skammen, låt Linderborg och fulmedia precis som kravallvänstern och islamisterna visa sig i hela sitt demokratiska underskott för var och en att se och förfäras över.
Så vinner vi den politiska kampen, så vinner vi tillbaka vårt Sverige.”

Tre dagar senare visade Avpixlat hur detta nya Sverige – med dem vid makten – skulle kunna se ut och vad medierna i så fall skulle tillåtas att skriva om.

Den 23 december 2012, dagen innan julafton, inledde Avpixlat ytterligare en av sina kampanjer denna hatets höst. Nu bad de sina läsare om hjälp med att sätta press på Sundsvalls Tidning, som publicerat en serie artiklar om den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Jonny Skalin.

Tidningens granskning hade lett till flera uppmärksammade avslöjanden. Den hade bland annat kunnat visa att Jonny Skalin under flera års tid försörjt sig på olika former av socialbidrag – med hänvisning till nersatt arbetsförmåga – samtidigt som han arbetat mycket intensivt för Sverigedemokraterna.

I en utredning hade Skalin bland annat sagt till Försäkringskassan att han ville avsluta ett anmodat jobb i en korvkiosk, med motiveringen att han ”kände en extrem trötthet och kunde behöva upp till två dygn för att återhämta sig efter ett fyratimmarspass.”

Försäkringskassan gick med på hans begäran.

Samtidigt blev Skalin vald till ordförande för Sverigedemokraterna, först i Sundsvall och senare i hela länet. Han satt i kommunfullmäktige där han deltog i trettiotalet möten om året. Han var med om organisationsförändringar i lokalavdelningar och han spelade också en viktig roll – åtminstone enligt egen utsago – i att föra Sverigedemokraterna till riksdagen 2010.

”Det var riktigt mycket jobb. Vi tog fram en alternativ riksbudget. Där var jag såklart huvudman bakom det. Det tog flera månader”, berättade Johnny Skalin för Sundsvalls Tidning.

Under hela denna tidsperiod, från 2007 till riksdagsinträdet 2010, fick Skalin – som officiellt var sjukskriven – ersättning från Försäkringskassan. Samtidigt fick han tidvis också lön från Sverigedemokraterna.
Under vissa perioder lyckades Skalin dessutom också få studiebidrag från CSN.
Flera tjänstemän, både på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, reagerade på situationen, men det var som om det fanns en rädsla för att ifrågasätta den kände lokalpolitikerns bidrag, berättade Sundsvalls Tidning.

Efter riksdagsvalet 2010 utsågs Jonny Skalin – som aldrig haft en anställning i hela sitt liv – till Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson.
Sitt första riksdagsframträdande, den 12 oktober 2010, inledde Skalin med konstaterandet: ”I vårt Sverige ska skattebetalarna känna att de får ett mervärde av skatteinbetalningarna av staten.”

I Jonny Skalins fall var detta uppenbart ett mångbottnat budskap med flera olika tolkningsmöjligheter.

onny Skalin hade också profilerat sig som en uttalad motståndare till invandring – inte minst anhöriginvandring.

”Hur många fler invandrare, utöver dem vi redan har, anser koalitionen att Sundsvall på ett gott sätt kan ta emot?” dundrade Skalin i kommunfullmäktige i Sundsvall och krävde ett svar på frågan: ”Finns det någon övre gräns för vad som kan anses vara en rimlig nivå på invandringen?”

Nu kunde Sundsvalls Tidning avslöja att Skalin själv gift sig med en kvinna från Ryssland, som fått uppehållstillstånd i Sverige som – anhöriginvandrare.
Skalins fru hade blivit inskriven på SFI, Svenska för invandrare, men hade konsekvent undvikit att gå på lektionerna, något som vissa sverigedemokrater menade i princip borde räcka för utvisning.

När Sundsvalls Tidning ställde frågor om detta förklarade Jonny Skalin att hans fru inte var som alla andra invandrare. ”Hon är välutbildad och anpassar sig i hög grad till det svenska samhället”, menade Jonny Skalin.

Sundsvalls Tidnings avslöjanden fick Avpixlats redaktion att explodera.

”Sundsvalls Tidning har, om möjligt, sänkt nivån för svensk hyena- och boulevardjournalistik ytterligare beträffande vad man kan tillåta sig för att misskreditera aktiva Sverigedemokrater och andra Sverigevänner”, skrev Avpixlat i en osignerad artikel.
”Det enda motiv som Sundsvalls Tidning haft är en vilja att misskreditera SD-politiker genom att försöka teckna en bild av att de inte lever som de lär.”

Avpixlat var inte ensamma om att kritisera artikelserien, den blev anmäld till Pressens opinionsnämnd, Pon, som senare också valde att klandra publiceringen, inte för artikelserien och avslöjandena i sig, utan för att tidningen alltför detaljerat återgett Jonny Skalins sjukdomsdiagnos.
Även Expressen och Aftonbladet, som återgett uppgifterna från Sundsvalls Tidning, klandrades av samma anledning.

Men det var tydligt att Avpixlat inte var nöjda med det pressetiska systemet. De önskade inte bara ursäkter och tillrättalägganden i efterhand, utan kontroll över vad som fick skrivas eller inte om Sverigedemokraterna och dess företrädare.

På samma sätt som i kampanjen mot de rikstäckande tidningarna bad Avpixlat återigen sina läsare om hjälp med att kartlägga enskilda journalister, denna gång på Sundsvalls Tidning.

”Vi vill för att belysa allvaret i frågan rikta en särskild uppmaning till våra helglediga läsare i Sundsvallstrakten att utföra lite grävande arbete för vår räkning mellan julbestyren. Vi vill få in så mycket information som bara är möjligt om journalisterna på Sundsvalls Tidnings redaktion. Det gäller framför allt ansvarig utgivare och chefredaktör … prata med deras grannar och anhöriga, de kanske känner till något privat som kan vara intressant – gräl med frun, vilda fester, otrohetsaffärer osv. Kolla med krogar och personal på Systembolaget om de har några fyllehistorier att förtälja … uppgifter om brott, trasslig privatekonomi, skulder, betalnings­anmärkningar och Kronofogdeärenden är också av intresse, liksom varje annan omständighet som man kan anta att dessa personer inte vill ska komma till allmänhetens kännedom.”

Avpixlats redaktion var öppna med att de tänkte använda uppgifterna för en form av utpressning:
”Huruvida vi sedan faktiskt publicerar en artikel med hela denna kartläggning beror helt och hållet på hur Sundsvalls Tidning väljer att agera. Gör man en pudel på ledarplats där man erkänner att man agerat djupt oetiskt och drivits av en politisk agenda som gränsar till vendetta i stället för att bedriva objektiv nyhetsvärdering och kritisk granskning … då kan vi tänka oss att trycka på Delete-knappen och avblåsa vidare granskning av ST. I annat fall tycker vi att Å, J med flera förtjänar att leva i ovisshet om vilka uppgifter de kan komma att få läsa om sig själva här på Avpixlat i framtiden – samma ovisshet som ST nu låter Sverigevänner leva i.”

Sundsvalls Tidning vägrade att böja sig för hotet om utpressning, trots att Avpixlats uppmaning – som alltid – ledde till mängder med hot- och hatmejl. De vällde in till redaktionen i en omfattning tidningen aldrig upplevt tidigare:
”Jag hoppas att det inte skrämmer några journalister till tystnad”, kommenterade tidningens reporter Peter Jonsson, men tillade att de många hoten riskerade att påverka hela det offentliga, demokratiska samtalet.

”Jag är lite rädd för att tonfallet i kommentarsfälten och på nätet tystar vanliga sansade människor som vill diskutera de här frågorna utifrån en annan infallsvinkel. Och det är väl kanske allvarligare.”

amtidigt som Avpixlat hetsade sina läsare, att uppsöka och kartlägga journalister runt om i landet, var Kent Ekeroth och den övriga partiledningen fullt upptagna med att diskutera om det fanns andra, legala och öppna former för att få slut på skriverierna om järnrörsskandalen.

Kent Ekeroths förslag var att stämma tidningar, radio och tv för intrång i hans upphovsrätt. I början av december bad han en jurist som han kände att göra en utredning om rättsläget. Juristen konstaterade att Ekeroths film troligen inte hade ”verkshöjd”, det vill säga att det inte handlade om den typ av konstnärligt skapande som upphovsrättslagen avser.

Det ”kan inte antas att Kent Ekeroth spelat in den nämnda filmen som ett led i en konstnärlig, litterär eller eljest individuellt andligt skapande process”, konstaterade juristen. ”Han har snarast gjort en upptagning av de faktiska förhållandena på den plats där han befann sig, dvs. ägnat sig åt en närmast rent maskinell produktion”.

Trots detta slutade utredningen i konstaterandet att det eventuellt fanns möjligheter för Kent Ekeroth att begära skadestånd med ”åtminstone 1 000 kronor”, men eventuellt också med ”väsentligt högre” belopp ”med tanke på den enorma exponering som skett, och därmed missbrukets karaktär.”

Kent Ekeroth tyckte sig ha hittat den perfekta lösningen. Genom att inleda en rättsprocess trodde han sig kunna sätta stopp för vidare publicering av järnrörsfilmen – och dessutom tjäna miljonbelopp.

Han mejlade omedelbart partiledningen för att berätta den glada nyheten. ”Skickade utredningen till en juristvän och han sa ’troigen ett par miljoner’ då han tänkte på expressens intäkter pga av detta.”

I ett senare mejl förtydligade Ekeroth fördelarna med en stämning. ”Det handlar ju om att Expressen fälls samt ev får förbudstalan. Då är ju mycket vunnet.”

Kent Ekeroths vilja att driva en rättsprocess satte igång en omfattande mejlkorrespondens inom partiledningen. Jimmie Åkesson menade att det fanns både för- och nackdelar. På plussidan listade han att den ”framtida spridningen av filmen kan begränsas” och att ”Kent kan göra något gott för ev ekonomisk ersättning (svältande barn etc)”. På minussidan fanns risken att en process gav ”intryck att man försöker släta över egna misstag”.

Jimmie Åkesson uteslöt inte att gå vidare juridiskt, det viktiga var att påverka den allmänna opinionens bild av vad som egentligen hade hänt.

”Minnet är som bekant mycket kort, och jag vågar påstå att en framgångsrik juridisk process mot framför allt Expressen kan vara till vår fördel långsiktigt eftersom sådant tenderar att fastna i just minnet. Den stora massan kommer inte att minnas alla detaljer kring det här, men man minns huvuddragen. Om det sista som sägs om saken är att ’Expressen fälls’ (oaktat för vad), så kan det vara till vår fördel.”

Partiets chefsideolog Mattias Karlsson höll med. ”Jag delar Jimmies bedömning. Tycker det kan vara värt risken. Om än nätt och jämnt.”

Björn Söder påpekade att det viktiga var att få bort filmen ur väljarnas minne, annars kunde det påverka partiet även i nästa val. ”Fast kan Kent vinna slipper vi se filmen rulla 24 timmar om dygnet i valrörelsen 2014. Det är det vi har att vinna, som jag ser det.”

ent Ekeroth fortsatte att ligga på. Till slut verkade det som om till och med Jimmie Åkesson kände att det blev svårt att hantera partikamraten. ”Jag är kluven, men inser samtidigt att det blir svårt att få honom att acceptera annat än uppbackning.”

Den som var mest negativ var partiets pressansvarige Martin Kinnunen. Han menade att hela frågan om en rättsprocess i grunden handlade om Kent Ekeroths ego:
”Inget att vinna för partiet. Kommer skapa mycket uppmärksamhet för en händelse som vi inte vill associeras med. Tror vi hamnar på minus även om Kent skulle vinna efter en massa processer. Detta handlar bara om att kent är sur och vill ge igen … Enda anledningen till att backa Kent är om man tycker att det viktigaste är att göra honom glad (eller inte sur) ”

Kinnunen var också noga med att påpeka att om Kent gick vidare juridiskt, så skulle det på inga villkor få synas utåt att partiet och partiledaren var inblandad. Det gällde att skapa intrycket av att det hela handlade om Kents eget initiativ.

”Om man ska göra nåt vore det också att föredra om man kan skydda partiledningen från att bli inblandade”, skrev Martin Kinnunen. ”Enda möjligheten att försöka styra bort en process från Jimmie är genom att inte på något sätt vara inblandad i rättsprocessen utan hänvisa till att anmälan är ett eget initiativ från Kent.”

När Expressen avslöjade denna mejlväxling våren 2016 hade Kent Ekeroth redan stämt ett flertal tidningar och tidskrifter, men också Sveriges Television. Partiledningen hävdade, precis som Kinnunen hade föreslagit, att rättsprocesserna var Kent Ekeroths egna initiativ.

Expressen ringde Ekeroth för att få en kommentar. Han slängde på luren. När reportern David Baas sökte upp honom i riksdagen upprepade Ekeroth samma kommentar gång på gång: ”Som sagt, skicka gärna ett mejl så får du svar på dom frågorna – om jag känner för det!”
”Jag vill att du svarar nu, Kent!” envisades Baas.
”Jo, men det är mycket man vill här i världen”, svarade Ekeroth.

Lite senare skickade Kent Ekeroth ett mejl där han meddelade att han inte tänkte svara på några som helst frågor.

edan partiledningen veckorna efter järnrörsskandalen funderade på hur de skulle få stopp på mediernas bevakning av händelserna – och eventuellt samtidigt kunna tjäna miljonbelopp på Kent Ekeroths film – fortsatte Avpixlat sin kampanj – även den med samma målsättning, att få medierna att upphöra med sin bevakning av järnrörsskandalen.

Och hot- och hatmejlen fortsatte att välla in, med önskningar om gängvåldtäkter, ”kulturberikning” och regelrätta anspelningar på mord.

Synen på det som på engelska brukar kallas ”hate speech” varierar från land till land. Frågan handlar i grunden om yttrandefrihetens gränser. Vad är en rimlig och relevant åsikt och när övergår den till en brottslig handling i form av förtal, hets mot folkgrupp eller någon annan lagstiftning.

Tyskland, med sina erfarenheter av förtryck och diktatur, är bland de länder som har den strängaste synen på ”hate speech”. Landets regeringsföreträdare har exempelvis tryckt på Facebook för att hot- och hatrelaterade inlägg ska tas bort. Det startas regelbundna rättsprocesser mot enskilda som uttalat sig hotfullt eller nedvärderande på internets olika forum.

I juli 2016 utförde tysk polis en samordnad razzia i hela landet, där uniformerad personal slog till mot ett 60-tal lägenheter i 14 av republikens delstater, för att säkra bevis mot internets anonyma spridare av hat och hot. Ett sextiotal personer greps, mängder av datorer, mobiltelefoner och surfplattor togs i beslag.

De gripna misstänktes för att bland annat ha spridit hatmejl till politiker, journalister och aktivister inom olika människorättsorganisationer, kort sagt det som Avpixlat och Sverigedemokraterna brukar kalla ”PK-eliten”.

Den tyska motsvarigheten till rikspolischefen, Holger Münch, förklarade att razzian var ett sätt att stoppa den tilltagande ”verbala radikaliseringen” på internet:
”Dagens tillslag visar tydligt: Den federala polisen och delstatspolisen står fast beslutna i kampen mot hat och hot på internet.”

Inrikesministern Thomas de Maizière förklarade razzian med att den tyska ledningen varken accepterar fysiskt eller verbalt våld:
”Våld, även verbalt, oavsett form och sammanhang är inte och kommer aldrig att accepteras … Rättsprinciperna gäller även på internet.”

Även justitieministern Heiko Maas uttalade sig. Rasism och främlingsfientlighet är ”lika oacceptabelt i sociala forum som på gatorna”, förklarade Maas och betonade vikten av att i tid stoppa ”utbredningen av hat och hot på internet”, inte minst eftersom det verkar finnas ett samband mellan de som hetsar till hat och de som senare väljer att agera. ”Radikaliseringen av samtalstonen på nätet leder ofta till våldsdåd också på gatorna”, varnade justitieministern.

Omsatt till svenska förhållanden skulle de tyska myndigheternas och politikernas inställning till hat och hot på internet mycket väl kunnat leda till att svensk polis stormade Kent Ekeroths riksdagslägenhet för att säkra bevis för hans ledande roll på Avpixlat, samtidigt som poliser grep Mats Dagerlind och de andra – anonyma – redaktörerna på det som har kallats Sveriges största hatsajt.

I Tyskland är det inte alls omöjligt att Kent Ekeroth hade kunnat bli både åtalad och dömd för sitt arbete med Avpixlat. I Sverige har ett riksdagsparti utsett honom till sin rättspolitiske talesperson och därmed – den dagen Sverigedemokraterna får ett reellt politiskt inflytand – är han partiets förslag på landets kommande justitieminister.

eaktionerna på Avpixlats kampanjer hösten 2012 var ganska blandade.
Aftonbladets ledarsida hörde till dem som lyfte frågan om hatsajternas verksamhet till en vidare diskussion om gränserna för yttrandefriheten och den svenska demokratin.

”När sidor som Avpixlat samlar det anonyma näthatet i riktade kampanjer mot enskilda journalister är det pressfriheten som är under attack, inte bara personerna”, skrev Anders Lindberg och ställde sig själv och läsarna frågan:
”I Sverige har vi ett starkt skydd för pressfriheten. Inga myndigheter skulle drömma om att lägga sig i tidningars arbete eller förfölja journalister. Men hur hanterar vi att ett av riksdagens partier, genom ombud, gör just detta?”

Andra mediepersoner och organisationer såg saken annorlunda.

I februari 2013, inte ens två månader efter att Avpixlat startat den kampanj i vars spår bland annat Aftonbladets kulturchef tvingats lämna sitt hem för ett skyddat boende, anordnade Publicistklubben, en av den svenska mediebranschens viktigaste och mest prestigefyllda organisationer, en paneldebatt med rubriken: ”Går näthatet att stoppa?”

I inbjudan citerades ett av de mejl som skickats till Aftonbladets kulturchef: ”Det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på sitt huvud”.

En av de inbjudna paneldeltagarna var Mats Dagerlind – inofficiell redaktör och ansiktet utåt för Avpixlat, samma sajt som uppmuntrat till det näthat som Publicistklubben nu ville debattera.

Beslutet väckte kritik från flera håll.

”Att bjuda in en företrädare för Avpixlat att diskutera näthatet är fullt jämförbart med att bjuda in konspiratoriska antisemiter att diskutera Bonniers eller hoten mot den judiska församlingen i Malmö”, skrev exempelvis debattören Mattias Irving i tidningen Medievärlden. Han kallade beslutet ”aningslöst”.

Publicistklubbens ordförande, Stina Dabrowski, höll inte med.

”Vi finns till för att bevara och försvara yttrandefriheten. Vi måste prata med varandra … Är det något de tjatar om på Avpixlat så är det att det finns en PK-elit som styr. Jag tror det är mycket farligare om man tystar ner dem”, sa Stina Dabrowski och tillade att hon var övertygad om att det skulle komma något gott ur diskussionen.
”Jag tror det kommer bidra till lite frisk luft. De är ju människor, inte monster.”

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”