Skandalen briserar

Partiets ”kronprins” får ta
smällen för järnrörsfilmen

Onsdag 14 november 2012

et skulle bli ett av de mest uppmärksammade och omtalade avslöjandena i svensk mediehistorik. Och Expressen, med de båda reportrarna David Baas och Christian Holmén, hade förberett sitt scoop ytterst noggrant.

De började med att konfrontera Erik Almqvist, naturligtvis utan att berätta att de hade tillgång till Kent Ekeroths film, som bevisade sanningshalten i varenda fråga de ställde.

Erik Almqvist, Sverigedemokraternas finanspolitiske talesperson och därmed partiets kandidat till posten som Sveriges kommande finansminister, fick gott om tid och möjligheter att bemöta och kommentera händelserna natten till den 3 juni 2010.

”Du ska ha sagt ”blatte-älskare?”
”Nej!”
”Babbe?”
”Det har jag absolut inte gjort.”
”Du har aldrig sagt såna saker?”
”Garanterat inte, garanterat inte. Nej, nej, nej!”
”En kvinna som vi pratat med säger att du kallade henne för hora?”
”Det är absolut inte sant.”
”Så det är lögn, de som säger det.”
”Ja.”
”Vi har också vittnen som säger att din kollega Kent Ekeroth med våld ska ha knuffat in en ung kvinna i en bil.”
”Nej, nej, nej. Det stämmer inte det där.”
”Det stämmer inte?”
”Nej!”
”Det är lögn om man påstår nåt sånt?”
”Ja!” svarade Erik Almqvist.

Sverigedemokraten verkade mycket självsäker, svaren kom snabbt, utan större tvekan. Almqvist fick också frågor om den motfilm som han, tillsammans med flera andra ledande Sverigedemokrater, klippte ihop i partihögkvarteret ”Bunkern”.

”Den där filmen som du lade ut på Youtube, var det en rättvisande bild av det som hände där?”
”Ja, det tycker jag. Det här är så långt tillbaka i tiden så jag minns inte exakt hur det var, men absolut!”
”Men du har i alla fall inte sagt saker som blatte-älskare eller babbe?”
”Nej, nej. Självklart skulle jag inte säga det … dels för att jag inte är en sån människa som säger såna saker och tänker inte på det sättet. Dessutom tror jag att det säger sig självt att man som pressekreterare inte går och säger sånt … ”
”Vet du vad babbe betyder?”
”Hm … ja … det är väl ett ord för … för folk med invandrarbakgrund, antar jag. Det har jag hört förut i alla fall.”
”Tyckte du att Soran Ismails klipp var missvisande för vad som egentligen hände där?”
”Jaja, absolut …”
”Du ville berätta sanningen genom att lägga ut ditt svarsklipp?”
”Ja, ja, ja!”
”Tack så mycket!”
”Tack!”

rik Almqvist förstod det inte då, men nu var det bara en tidsfråga innan Expressen skulle avslöja att han just ljugit hela svenska folket rakt upp i ansiktet.
Och Erik Almqvist var inte ensam om lögnerna.

När Expressen publicerade intervjun med hans förnekanden, tisdagen den 13 november 2012, fick Almqvist snabbt eldunderstöd. Kent Ekeroth skrev på sin Facebooksida: ”Anonyma politiska meningsmotståndare går ut med anklagelser i uttalade SD-fientlig slaskmedia. Inga bevis, namn eller andra belägg behöver presenteras i Sverige där media har total immunitet.”

Även Christian Westling, den tredje järnrörsmannen, valde lögnens väg. Också han påstod att Expressens uppgifter var felaktiga.
”Paniken är total bland media efter 11,2% igår. Nu gräver man upp gammalt trams och lägger till uppenbara lögner. Patetiskt är bara förnamnet … Men då jag var med vid händelsen så kan jag förtydliga att något sådant inte har skett.”

Det var inte bara de tre männen som deltog under järnrörsnatten som förnekade allt. Även stora delar av partiledningen bekräftade deras bild.
Daniel Assai har berättat att han i samband med partiets riksdagsinträde hösten 2010 kontaktade Martin Kinnunen. Assai redogjorde för filmens innehåll samt bad Kinnunen, i egenskap av partiets pressansvarige, att agera.
Kinnunen svarade att det bästa var att glömma hela saken.

Trots att Kinnunen, enligt Daniel Assai, mycket väl kände till innehållet på Kent Ekeroths film, valde också han att stödja sina ljugande kamrater.
”Börjar få flashbacks från 2010 efter opinionsframgångarna för SD. Pseudodebatter, hätska utspel, kampanjjournalistik åter vardagsmat”, skrev partiets pressekreterare på twitter.

Linus Bylund, som enligt Assai var den som höll i kameran vid produktionen av Sverigedemokraternas motfilm, där Erik Almqvist, precis som vid Expressens konfrontation, blåljög för svenska folket, uttalade sig också på twitter:
”@Martin_Kinnunen frågar mig även varför man väljer just @erikalmqvist om man ska ljuga ihop något sådant. Så totalt out of character.”
Till och med Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder gick till offentligt angrepp mot Expressen: ”Desperationen på Expressenredaktionen över SD:s framgångar i opinionen är uppenbar …”

De stod upp för varandra, ledningen inom Sverigedemokraterna.

En av de få som höll tyst denna dag och som inte kritiserade Expressen offentligt var partiledaren Jimmie Åkesson.

Han började – allt mer orolig – misstänka att tidningen kanske inte hade synat alla sina kort på en gång, åtminstone var det den bild han gav i sin memoarbok ”Satis polito”:
”Själv började jag ana oråd när Expressen publicerade sin första artikel, som lutade sig mot ovan nämnda anonyma vittnesmål. Det hör inte till ovanligheterna att den tidningen bygger sina kampanjartiklar på just anonyma källor, som det är omöjligt att försvara sig mot. Det här var dock väldigt grova och dessutom konkreta anklagelser. Kunde ens Expressen komma med något sådant utan att ha mer på fötterna?”, undrade partiledaren.

trax före midnatt, exakt klockan 23.41, messade Expressens reporter David Baas till Erik Almqvist. Han berättade att tidningen hade tillgång till en filminspelning från den aktuella kvällen och bad om en kommentar.
Almqvist ringde inte tillbaka, i stället kontaktade han omedelbart sin partiledare.

”Framåt midnatt den kvällen bekräftades det som jag hade anat och under dagen lyckats få allt fler att oroa sig för. Det fanns en inspelning”, skriver Åkesson.

Klockan hade hunnit bli midnatt.
Nu var det bara för partiledningen att vänta ut natten. Och försöka lägga upp en strategi för hur man skulle bemöta partiets kanske största skandal sedan grundandet.

”Den natten blev lång för många av oss, och det var ett trött gäng som samlades till ett nytt möte på morgonen. Vi kunde konstatera att vi befann oss så nära ett värstascenario det gick att komma”, konstaterade Åkesson i sin bok.

Expressen publicerade filmen klockan 06.00 på morgonen, onsdagen den 14 november. Den slog, för att använda en sliten klyscha, ner som en bomb.
Medan hundratusentals svenskar började sin onsdagsmorgon med att förvånat titta på hur ledande Sverigedemokrater trakasserade Stockholmare, däribland komikern Soran Ismail, med att påstå att de inte var riktiga svenskar, samt genom att kalla dem för ”hora”, ”fitta” och ”babbe”, satt partiledningen i krismöte för att lägga upp sitt nästa drag.

Daniel Assai, som vid det här laget inte längre tillhörde den innersta kretsen, blev uppringd av Martin Kinnunen vid sextiden på morgonen.
”Jag undrar om en sak … har du tillgång till råmaterialet till filminspelningen för två år sedan när Almqvist, Kent och Westling var inblandade i bråk”, undrade Kinnunen.
”Nej, jag har inte den”, svarade Assai.
Martin Kinnunen envisades. Han sa att partiledningen behövde filmen för att kunna bemöta Expressens publicering.
”Du sa till mig någon gång på kansliet att man fick klippa i den eftersom det fanns saker som inte var så bra, kommer du ihåg det?”, fortsatte Kinnunen.
Han verkade besviken när han insåg att Assai inte hade filmen.
”Jag sa att jag inte hade det och att jag inte mindes dialogerna”, berättar Daniel Assai.
”Det enda jag mindes då var det där med järnrören. Men de koncentrerade sig på om jag kom ihåg det där med babbe och såna där grejer.”

Lyssna på hela samtalet mellan Daniel Assai och Martin Kinnunen:

Till slut, efter timmar av diskuterande fram och tillbaka, hade partiledningen bestämt sig. De skulle anordna en presskonferens så snabbt som möjligt där Jimmie Åkesson skulle meddela Almqvists avgång. Vad gällde Kent Ekeroth skulle han, åtminstone tills vidare, få stanna kvar på sin post.
Partiet tänkte offra en – för att få behålla den andre.

Alla var inte nöjda med beslutet.

När Daniel Assai fick höra talas om den planerade presskonferensen ringde han både Martin Kinnunen och Linus Bylund och föreslog att partiet, i stället för att i all hast annonsera någons avgång, skulle tillsätta en utredning för att i lugn och ro försöka få fram alla fakta i målet. Men hans förslag vann inget gehör.
”De tyckte inte att jag skulle lägga mig i. De sa att de sköter det här”, berättar Daniel Assai.

verigedemokraternas presskonferens inleddes klockan elva i Riksdagens pressrum. Jimmie Åkesson såg besvärad ut.
”Det här är ingen rolig dag, om inte den värsta, så är det i alla fall en av de värsta dagarna i mitt politiska liv, både på ett politiskt och personligt plan, naturligtvis”, sa Åkesson innan han snabbt gick över till dagens huvudbudskap.

”Jag har pratat med Erik Almqvist i dag, han har uppmanats och accepterat att lämna sina uppdrag som ekonomisk-politisk talesperson, hans ledamotsplats i partistyrelsen och i partiets verkställande utskott. Jag har också uppmanat honom att allvarligt fundera över sin roll som ledamot i Sveriges riksdag.”

Anförandet var kort.
I den efterföljande frågestunden fick det stora pressuppbådet bara några få minuter på sig att ställa sina frågor, innan Åkesson avbröt dem med orden. ”Nu måste jag gå vidare till nästa möte, jag tackar för visat intresse!”

Det var tydligt att partiledaren inte ville trassla in sig i långa komplicerade resonemang som kunde förvärra situationen, eller omedvetet avslöja än mer om skandalen.
Ledningen – eller åtminstone stora delar av den – kände till att det fanns betydligt mer att berätta. De kunde inte annat än hoppas att Expressen inte hade tillgång till resten av Kent Ekeroths film, som visade hur de tre ledande Sverigedemokraterna beväpnade sig med järnrör.

Den återkommande frågan, hur det kom sig att Kent Ekeroth fick stanna kvar när Erik Almqvist lämnade sina sina uppdrag, besvarade Åkesson kort och avvärjande.
”Vi har inte haft anledning i dag, att närmare fundera över Kent”, sa partiledaren.

Daniel Assai, som såg presskonferensen på tv, var inte speciellt förvånad över partiledarens strategi. Utifrån de samtal han haft under dagen och tidigare visste han att partiledningen största oro var att det skulle komma fram att flera ledande partiföreträdare deltagit i produktionen av motfilmen, och därmed inte bara kände till vad som hade hänt – utan också deltagit i mörkläggningen av en av de största skandalerna i Sveriges politiska historia.

”Man var så rädd att det skulle komma fram att fler än Almqvist visste om de där scenerna”, säger Daniel Assai.

En dryg timme efter att Jimmie Åkessons lämnat scenen var det Erik Almqvists tur att prata med medierna. Sverigedemokraternas partisymbol, blåsippan, som prytt väggen bakom Jimmie Åkesson var nu bortplockad, annars var allt sig likt.

Erik Almqvist lät ångerfull: ”Det här är den värsta och mest skamfyllda dagen i mitt liv”, sa han. Men det dröjde inte länge förrän den självkritiska tonen övergick i en längre självömkande utläggning om den svåra personliga situation som Erik Almqvist påstod sig ha varit i sommaren 2010.
”Jag hade blivit av med mitt arbete, relationer och vänner på grund av min partitillhörighet”, berättade han med gråtmild röst.
”Då i ruset såg jag en chans att ge igen. Jag ångrar mig oerhört i dag.”
Almqvist påpekade också, gång på gång, att han varit så berusad att han inte längre mindes något. Allt var ett svart töcken när han försökte tänka tillbaka.
”Jag var ganska berusad. Jag har faktiskt inga minnesbilder av vad som hänt.”

Av den svåra berusningen och minnesluckorna följde också – hävdade Erik Almqvist – att man inte kunde anklaga honom för lögn. Det hela var mycket logiskt. Det går nämligen inte att ljuga om något man inte minns.
”Jag har inte ljugit för någon journalist. Jag har ingen minnesbild av det jag sa den kvällen”, förklarade Erik Almqvist.

Bara några timmar senare var Erik Almqvist minnen från kvällen dock åter plötsligt mycket tydliga, konstaterade Expressen-journalisten David Baas syrligt i sin bok ”Bevara Sverige svenskt”.

”Erik Almqvist som under presskonferensen skyllt på att han inte mindes vad som hänt under fyllenatten på Kungsgatan verkade nu ha återfått sitt minne. När jag sent på kvällen mot torsdagen ringde upp honom för att ställa frågor om järnrören kunde han till och med hänvisa till en speciell sekvens i den då opublicerade delen av filmen för att styrka sin förklaring.”

Erik Almqvist hävdade att de lyft upp järnrören som en rolig grej, som ett kul sätt att avsluta en lång och blöt natt.
”Vi har liksom bara stått för oss själva och skojat med att plocka upp var sitt rör och sen lagt ned dem igen och sen gått ned och väntat på polisen.”

Det var som Jimmie Åkesson hade misstänkt. Expressen hade inte visat upp hela sitt material på en gång. De hade sparat sitt trumfkort ytterligare en dag.
Klockan 07.01 på morgonen, torsdagen den 15 november, publicerade Expressen – för andra dagen i rad – filmsekvenser från Kent Ekeroths mobiltelefon.

Om tidningens läsare hade haft svårt att tro sina ögon när de såg onsdagens bilder så var det ingenting jämfört med reaktionerna på de filmsekvenser som publicerades dagen därpå.
Ingen hade sett svenska riksdagsledamöter bete sig på detta sätt tidigare.
En av landets förtroendevalda, Kent Ekeroth, knuffade en kvinna med våld mot en bil. Därefter beväpnade han sig, tillsammans med sina två vänner, med järnrör.
Allt detta filmades av Kent Ekeroth som, i likhet med sina partivänner, hördes skratta och ha roligt.

Men nu var Sverigedemokraterna bättre förberedda än dagen innan. De visste vad Expressen skulle publicera. Strax före klockan åtta på morgonen kom partiets svar i form av ett pressmeddelande:

”Kent Ekeroth har på eget initiativ i samråd med partiledningen beslutat att tills vidare ta timeout från sitt uppdrag som rättspolitisk talesperson. Orsaken är den uppkomna situationen som gör att utsikterna för Kent Ekeroth att företräda partiet på ett bra sätt för tillfället är mycket begränsade.”

Till skillnad mot Erik Almqvist ställde Kent Ekeroth inte upp på någon presskonferens. Framför allt aktade han sig väldigt noga för Expressens reportrar, som kunde ämnet och därmed riskerade att ställa besvärliga följdfrågor.
Kent Ekeroth valde – som så många gånger förr – tystnaden.

är jag några år senare pratar med vänner samt skol- och arbetskamrater till Kent Ekeroth visar det sig att de alla reagerade olika på järnrörsskandalen.

Niklas Lovén, en av dem som stod Kent närmast under gymnasieåren, säger att han både kände en ”väldig besvikelse”, men också förvåning. Framför allt när han såg sin gamle vän knuffa den unga kvinnan in i bilen.
”Jag hade aldrig sett, eller hört talas om våldsamheter från hans sida när vi umgicks”, säger Niklas Lovén.

Samtidigt fanns det också en form av igenkänning i bilderna, berättar den gamle gymnasievännen, inte minst när han såg Ekeroth och de andra två Sverigedemokraterna beväpna sig med järnrören.
”Det var samma Kent som jag lärde känna, som i trängda lägen först tänker på att skydda sig själv och vänder taggarna utåt. I det kände jag igen honom. Det var talande att det inte var han som gick längst fram med järnrören, han gömde sig bakom kameran.”

Henrik Stålsäter, som brukade spela rollspel med Kent i högstadiet och som ingick i samma ”nördgäng”, det lilla sällskap av tonårspojkar som betraktade sig själva som överlägsna de andra eleverna och därför brukade kalla varandra för ”de upplysta”, berättar att också han först reagerade med förvåning.

Men inte så mycket över det faktum att sverigedemokraterna plockade upp järnrören, utan för att det först verkade som om Ekeroth – till skillnad mot de andra två männen – inte beväpnade sig.

”Men varför håller inte Kent i ett järnrör? Varför är inte han med i det här, var min första tanke”, berättar Henrik innan han tillägger med ett stort skratt: ”Men sen dök han upp, med såväl järnrör som mobilkameran i högsta hugg. Och då tänkte jag: här är han, här är den Kent som jag kände.”

Att följa Ekeroths agerande under skandalen var som att resa tillbaka i tiden till högstadiet. Det var som att återuppleva vännens beteende under högstadiets många rollspel, säger Henrik Stålsäter. Kent Ekeroth verkade använda sig av samma mekanismer nu som då. Det gällde att spela ett spel, att förvirra och förvilla motståndarna och att få igenom sin egen bild och tolkning av händelserna.

”Som rollspelare lärde vi oss att ställa oss in hos folk, att exempelvis fjäska för lärarna, för att få dem att tro att man var något annat än den man i själva verket var”, säger Henrik Stålsäter.
”Som rollspelare fick man mycket prestige om man kunde påverka andra, få dem att dansa efter din pipa, det som vi i dag brukar kalla för manipulation. Och det var det jag kände igen direkt med järnrörsskandalen: den vane rollspelaren som återigen försöker manipulera sin omgivning.”

Även Daniel Assai håller med om bilden av Kent Ekeroth som en beräknande, manipulativ person, något som han menar framgår av de filmade sekvenserna. Medan Erik Almqvist och Christian Westling verkade agera obetänksamt och spontant, och bland annat vräkte ur sig sexistiska kommentarer, framstod Kent Ekeroth på ett helt annat sätt: som den tänkande, planerande strategen med målet att alltid vara steget före sin omgivning.

”När de tar upp järnrören skriker ju Kent ’Vi ska försvara oss! Vi ska försvara oss!’”, säger Daniel Assai.
”Men till vem säger han egentligen det? Inte till de andra två, utan till en tänkt publik. Han har helt enkelt räknat med att filmen en dag kan hamna i orätta händer. Så han skriker redan nu – till sin eventuella publik – att de inte vill angripa utan bara försvara sig. Det är typiskt Kent! Han försöker alltid tänka två steg framåt.”

ent Ekeroth ställde endast upp i en intervju, med en reporter från nyhetsbyrån TT. Han förklarade att han filmade för att ha bevismaterial, ifall ord skulle stå mot ord i ett senare skede. Han menade också att knuffen han gav kvinnan inte ”var så väldigt hård”, och tillade att han ”avlägsnade kvinnan med minsta möjliga kraft”.

Till skillnad mot Erik Almqvist klarade sig Ekeroth därmed från att trassla in sig i olika lögner som motsade varandra. I den första intervjun med Expressens David Baas om järnrören, på onsdagskvällen den 14 november, var Almqvist noga med att påpeka att de tre männen beväpnade sig med järnrören på skämt. ”Ja, det framkommer om du ser till hela klippet att vi skrattar och har skoj”, sa Almqvist.

Dagen efter – när Expressen visat filmen – lät hans förklaring helt annorlunda.

”Vi har varit utsatta för personer som faktiskt också har försökt att misshandla oss. Vi var oroliga ett tag”, sa Erik Almqvist i TV4:s morgonsoffa.
”Anledningen till varför vi lyfte upp de här störarna där uppe, det är att en kille skriker att han är OG, alltså ett kriminellt nätverk.”

Det här blev också partiets officiella linje utåt, trots att den helt skilde sig från vad Erik Almqvist först sagt. Precis som i samband med den första motfilmen, var partiet måna om att frammana en bild av tre rädda, jagade sverigedemokrater, som flyr för sina liv och som tvingas försvara sig med järnrör.
Den officiella myten de försökte sprida var att järnrörsnatten i själva verket var ett övergrepp av grovt kriminella personer, riktat mot två av partiets riksdagsmän och därmed i förlängningen mot den svenska demokratin.

”Vi har ofta fått försvara oss, ibland mot grovt våld och livsfarliga vapen. Jag kan förstås inte veta hur trion på Kungsgatan upplevde hotbilden i den aktuella situationen, men jag är väl medveten om att det generellt fanns (och finns) anledning att känna sig hotad”, skrev Jimmie Åkesson i sin memoarbok ”Satis polito”.
”I min värld är det inte särskilt konstigt att de kände sig hotade och därför plockade upp första bästa tillhygge för att avskräcka eventuella angripare.”

Två år senare påstod Jimmie Åkesson att han inte ens visste vad järnrörsskandalen var för något. När han av SVT:s reporter Anna Hedemo fick en fråga om natten när några av partiets högsta företrädare trakasserat Stockholmare med epitet som ”hora”, fitta” och ”blatte-lover”, svarade han med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Jamen snälla, berätta! Vad är järnrörsskandalen för någonting?”
”Ja, men det vet väl du vad det var?” svarade reportern.
”Nej förklara …”, sa Jimmie Åkesson.

Avslöjandet av järnrörsskandalen kom ytterst olämpligt för Sverigedemokraterna, inte bara på grund av vad Kent Ekeroths filmer visade utan också med tanke på att Jimmie Åkesson bara någon månad tidigare, i ett brev till medlemmarna, deklarerat att det från och med nu gällde ”nolltolerans” inom partiet.

”Sverigedemokraterna är ett demokratiskt, socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn. I vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar”, skrev partiledaren och betonade vad som gällde framöver:

”Från och med nu råder nolltolerans och arbetet med att städa upp i leden ges högsta prioritet. Den som känner sig träffad av eller har problem med dessa skarpa formuleringar bör genast lämna Sverigedemokraterna frivilligt. Det skulle bespara oss en hel del arbete. Den som ändå väljer att stanna kvar, kommer inom kort att bli föremål för personärende och uteslutning.”

De hårda formuleringarna hade förstärkts och understrukits av Jimmie Åkessons närmaste medarbetare Linus Bylund i en intervju i ”Aktuellt”, där han klargjorde att de ”bonnläppar” och ”idioter” som sökt sig till partiet nu inte längre var välkomna.

”Vi har dels en brokig historia som vi inte är särskilt stolta över, i vissa skeden i alla fall. Men det är också så att ett budskap som prånglas ut om att de här dumma rasisterna, de här dumma bonnläpparna, de här idioterna är de som är SD. Då är det klart att är man idiot, bonnläpp och rasist så kanske man tror att man hör hemma i vårt parti”, förklarade Linus Bylund.

Det var mer än en ledarskribent som undrade hur det kom sig att Kent Ekeroth, med tanke på partiets så kallade nolltolerans, inte uteslöts.

Daniel Assai, som verkat och arbetat i både Ekeroths och partiledaren Jimmie Åkessons närhet under flera år, var en av dem som menade att frågan inte var så enkel.
”Kent Ekeroth är inte en person. Han har organiserat, han har byggt egna kontakter inom media och med Avpixlat. Han har sin blogg. Han har allt – med alla kontakter runt omkring. Kent Ekeroth är ett eget nätverk. Han är del av en ideologi, eller en linje, inom Sverigedemokraterna. Slår du mot Kent då slår du mot den delen av partiet. Och Jimmie har inte råd att förlora den biten.”

Andra sverigedemokrater som jag pratar med håller med om Assais analys. Ekeroths roll inom partiet, inte minst hans ledande funktion i partiets viktigaste kommunikationskanal utåt, Avpixlat, räddade honom kvar.
Men det fanns också andra skäl till den olika behandlingen av de två huvudpersonerna i järnrörsskandalen.

Erik Almqvist var populär. Han hade börjat bygga upp en egen maktbas, inte minst bland de många vännerna och kollegerna inom ungdomsförbundet.
Almqvist beskrevs, både internt och externt i medierna, som ”kronprinsen”, som en möjlig efterträdare till Jimmie Åkesson.
Den bilden skrämde flera i partiledningen.
De började uppfatta Erik Almqvist som ett hot. Järnrörsskandalen blev en bra förevändning att göra sig av med honom. På samma sätt som partiledningen några år senare skulle sparka ut hela sitt ungdomsförbund.

”Kent Ekeroth är i slutändan 110 procent lojal mot partiledningen. Han vet om att det är tack vare dem han har ett existensberättigande. Med tanke på hur kontroversiell han är, med den stämpel han har, så är det väldigt viktigt för honom att hela tiden vara godkänd av partiledningen. Och det i sin tur säkerställer att han kan fortsätta härja som han gör med sin extrema agenda”, berättar en av Sverigedemokraterna i partistyrelsen och tillägger att situationen var närmast den motsatta med Erik Almqvist.

”Man började bli rädd för honom. Någonstans kände man att det kanske var lika bra att bli av med Erik. Man kände att man måste offra en av dem. Helst hade man velat ha kvar båda, men det gick ju inte, så då fick Erik gå.”

artiledningens tankesätt under järnrörsskandalen framgår tydligt av den mejlväxling som avslöjades av Expressen drygt tre år senare.

I ett mejl till den övriga partiledningen, som refererade till ett möte med ledningen dagen innan, konstaterade Martin Kinnunen att partiet offrat Almqvist just för att kunna behålla Ekeroth.
”Vi har använt oss av Erik och kritiserat honom stenhårt med värderingsargument för att försöka rädda Kent, så att rädda kvar bägge i riksdagen känns utsiktslöst om vi ska kunna behålla någon slags trovärdighet. Jag uppfattade det som att alla var eniga kring detta i går.”

Nu manade Kinnunen partiet att också tänka på Erik Almqvists framtid. Han föreslog en lösning där Almqvist officiellt avgick, men där han, i hemlighet, fortsatte att jobba kvar för partiet.

”Kanske är det bästa att han själv säger upp sitt medlemskap så att vi inte tvingas utesluta honom. En lösning som belönar honom för den lojalitet som det visar på att lämna mandatet, om han nu gör det, måste fram fort. Han får bara en månads fallskärm och blir av med bostaden. Tankesmedja, samtiden el nåt där han ligger lågt ett tag men börjar bygga upp verksamheten vore bra”, skrev Kinnunen.

Även Erik Almqvist tyckte att det lät som en framkomlig väg. Han kunde tänka sig att avgå, men ville då ha en ekonomisk kompensation motsvarande en riksdagslön mandatperioden ut, samt ett fortsatt jobb för partiet.

”Jag nämnde ju en summa som krävs för att finansiera motsvarande lön + arbetsgivarkostnader. Baserat på 2012 års löneuppräkningstakt för riksdagslöner så står jag så klart fast vid den summa jag nämnde (även om det är en avrundning och summan egentligen är 110 996 kr under vad jag har kalkylerat som realistiska omkostnader)”, skrev Almqvist i ett mejl till Jimmie Åkesson och den övriga partiledningen.

Efter en längre tid av diskussioner enades parterna till slut om en lösning.
Erik Almqvists nystartade bolag fick närmare fyra miljoner kronor av partiet för att bygga upp en ny tidskrift på nätet som formellt stod obunden, men i själva verket kontrollerades av partiet genom Erik Almqvist.

Formellt sett, utåt mot allmänheten, tog Sverigedemokraterna avstånd från den skandaliserade Erik Almqvist. Hans uppträdande beskrevs av Jimmie Åkesson som ”fullständigt oacceptabelt”. Men internt, utanför allmänhetens ögon och öron, fortsatte Almqvist att arbeta för partiet som om ingenting hade hänt.
Nu med rollen som ansvarig för att lansera en ny tidning.

Lösningen påminde i mångt och mycket om upplägget kring Avpixlat.

Den 28 december tog en enig partistyrelse beslut om att bevilja det ekonomiska stödet till Erik Almqvist, eller belöningen för hans lojalitet, som pressekreteraren Martin Kinnunen hade uttryckt det i ett mejl.

Dagen därpå skickade partiledaren Jimmie Åkesson själv ut informationen till den övriga i partiledningen i ett mejl avsänt klockan 15:28: ”Läget just nu: Vi försöker få till en avsiktsförklaring/föravtal för att få vederbörande att meddela media om sitt beslut. Bifogar förslag, som ni gärna får lämna era synpunkter på.”

Partiets vice ordförande, Jonas Åkerlund, var en av dem som svarade på partiledarens mejl: ”Ser bra ut. Erik vill naturligtvis få garantier för att han verkligen får sina pengar efter att oåterkalleligen ha lämnat riksdagen, samtidigt som vi behöver garantier för att han inte sitter kvar efter att ha fått pengar. Jag har inget som helst förtroende för honom.”

Misstron satt djupt i partiet, även bland medlemmarna i den absoluta toppen.

Lördagen den 29 december 2012 röstade även Sverigedemokraternas verkställande utskott ja till att betala ut ersättningen till Almqvist.

För att dölja transaktionerna mellan partiet och Erik Almqvist slussades pengarna i flera steg. Den 7 januari 2013 förde Sverigedemokraterna över 3.7 miljoner kronor till sitt dotterbolag Blåsippan AB, som veckan därpå, den 14 januari skickade pengarna vidare till det nystartade bolaget Samtid och Framtid AB, som därefter satte in pengarna till Almqvist, genom hans likaledes nystartade bolag Mediakonsulterna Europa AB.

Sommaren 2014 startade nättidningen Samtiden. Den var formellt självständig och tidningens chefredaktör Jan Sjunnesson blev snabbt en återkommande gäst, i egenskap av en ”oberoende röst”, i olika mediala sammanhang.
I själva verket styrde den ”avhoppade” Sverigedemokraten Erik Almqvist Samtiden från sin exil i Budapest, dit han flyttat efter järnrörsskandalen.
Efter ett år hade Sjunnesson fått nog av skådespelet. Han hoppade av sitt jobb och avslöjade det hemliga upplägget för Dagens Nyheter.
”Jag har bara varit en maskot, jag har inte haft något inflytande över vad som publicerats. Erik Almqvist är den som styrt”, sa Jan Sjunnesson och förklarade att han inte längre stod ut med det förnedrande dubbelspelet. ”Jag har låtsats vara chefredaktör. Det är en pinsam uppgift.”

pelet kring järnrörsskandalen, de många lögnerna och självmotsägelserna, var det som till slut också fick Daniel Assai att ta det slutliga beslutet att lämna Sverigedemokraterna. Han kände att det helt enkelt inte var möjligt att vara kvar.

Daniel Assai trodde att han gick med i ett parti som alla andra, det tog honom några år att inse att Sverigedemokraterna var något helt annat än ett vanligt riksdagsparti.

I dag tvekar Assai inte att kalla Sverigedemokraterna för en ”rasistisk sekt” och ett parti som helt enkelt är farligt för Sverige. Mörkläggningen av järnrörsskandalen, som i princip hela partiledningen deltog i, från produktionen av den första motfilmen till de fortsatta lögnerna i samband med avslöjandet, var droppen som fick bägaren att rinna över för Daniel Assai.

”Ett parti som beter sig på det här sättet? Vad händer om de tar makten över ett helt land? ” säger Daniel Assai undrande. ”Vad händer med alla miljarder? Med ansvaret för försvaret, företagandet. Om de beter sig så här internt, vad skulle då hända med andra frågor och skandaler på nationell nivå?”

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”