DEL 33 av 40 LÄSTID: 10 min.

William Petzälls död

Den fina fasaden börjar spricka

Måndag 26 september 2011

D

en där underbara känslan av att befinna sig i ett lyckorus varade i ungefär ett år. Ingen av dem jag pratar med kan riktigt förklara hur och varför det tog slut, men den period som en sverigedemokrat beskrev som ”happy clappy”, när de alla var som en stor familj, där alla drog åt samma håll, tog slut hösten 2011.

Den första riktiga sprickan uppstod nästan på dagen ett år efter det så framgångsrika valet.

Björn Söder och William Petzäll i riksdagen. FOTO: Björn Lindahl

Den 26 september 2011 meddelade riksdagsledamoten, tidigare ordföranden i ungdomsförbundet och ett av partiets mest lysande unga stjärnskott, William Petzäll, att han tänkte lämna Sverigedemokraterna, men behålla sin riksdagsplats som oberoende, politisk vilde.

Avhoppet var inte helt oväntat.
Det hade stormat kring Petzäll ända sedan riksdagsinträdet, framför allt på grund av hans återkommande alkohol- och drogproblem. Petzäll, som nu hade hunnit fylla 23 år, hade haft missbruksproblem sedan 16-årsåldern och gripits av polisen ett stort antal gånger.

I februari 2011 blev hans problem offentliga när Petzäll, än en gång – påverkad av såväl alkohol som droger – greps av polisen efter en privat fest i en lägenhet i Trelleborg.

William Petzäll försvarade sig med att han bara tagit ”blodtryckssänkande medicin”, men valde ändå att ta en ”time-out” från riksdagsarbetet för att påbörja en behandling mot sina problem.

 

D

rygt två månader senare, den 25 mars 2011, var han tillbaka i riksdagsarbetet. Det verkade som om Petzäll hade återhämtat sig. Han skötte sitt arbete i riksdagen, var med på voteringar och utskottsmöten, men problemen var inte över.

I början på juli, under Almedalsveckan, bland de hundratals festerna, de oändliga mingelpartyna och de nattliga sjöslagen på Visbys många sommaröppna uteserveringar fick Petzäll ett återfall.

En artikel i Expressen visade tydligt omfattningen på Sverigedemokraternas alkoholintag.
Tidningens team råkade passera Visbys systembolag samtidigt som Kent Ekeroth, rödbränd av solen, iklädd blå ärmlös T-shirt och bruna shorts, tillsammans med bland andra William Petzäll körde ut en hel kundvagn full med öl och vin från Systembolaget.

De hade köpt så mycket alkohol att flaskorna inte ens fick plats i den stora BMW:n som säkerhetspolisen ställt till partiets förfogande, utan Kent Ekeroth fick placera två stora påsar med öl bredvid sig inne i bilen.

Den person som bjöd var väl medveten om min sjukdom William Petzäll till Expressen

Att likt Kent Ekeroth köpa alkohol i de mängderna tillsammans med en alkoholist, som dessutom nyligen avslutat en behandling, kan väl närmast jämföras med att spruta tändvätska på glödande kol.

Resultatet var inte svårt att räkna ut.

”Den person som bjöd var väl medveten om min sjukdom”, berättade Petzäll senare för Expressen, dock utan att ange några namn.
När tidningens reporter ringde upp Kent Ekeroth vägrade han – mycket irriterat – att svara på frågan om han bjudit William Petzäll på alkohol. ”Ursäkta, hörde du vad jag sa nyss? Jag hänvisar till pressavdelningen”, sa han.

 

I

augusti kallade partiledningen Petzäll till ett krismöte på det nya partikansliet i Kristianstad. Enligt Jimmie Åkessons bok ”Satis polito” meddelade han, tillsammans med bland andra Mattias Karlsson, partiledningens dom:

”Vi har inte längre förtroende för dig och vi vill att du lämnar riksdagen.”

Enligt Åkesson accepterade Petzäll beslutet, men några månader senare, efter nya återfall och ytterligare vårdperioder på behandlingshem, meddelade Petzäll att han hade ändrat sig. Han tänkte lämna Sverigedemokraterna, men sitta kvar som en så kallad politisk vilde.

Sveket är totalt hoppas du är nöjd ditt kräk Christoffer Dulny

Plötsligt hade Sverigedemokraterna förlorat ett av sina 20 mandat. Avhoppet äventyrade dessutom Sverigedemokraternas roll som vågmästarparti, nu skiljde bara två mandat mellan regeringen och den samlade oppositionen.
Reaktionerna från de tidigare partikamraterna ger en ganska bra bild av stämningen och tonläget inom Sverigedemokraterna.

Christoffer Dulny. FOTO: Sören Andersson/TT

”Sveket är totalt hoppas du är nöjd ditt kräk”, skrev Christoffer Dulny, anställd på partikansliet och ett av Sverigedemokraternas toppnamn i Stockholm, på sin Facebooksida.

Victoria Wärmler, kommunpolitiker för Sverigedemokraterna i Grums, twittrade till Petzäll och länkade vidare till en blogg med följande text: ”Idag framstår du som en opportunistisk pundare och närig spoling. Gör det enda hedervärda och ställ din riksdagsplats till förfogande.”

Partiets ekonomisk-politiske talesperson, Erik Almqvist, gick så långt som till att utmåla Petzäll som en simpel bedragare som försökt pressa partiet på pengar, något som han senare dock tog tillbaka.

Det fanns också de som försökte lugna ner känslorna:
”Uppmanar er att ta bort dessa kommentarer. Tjänar ingenting till att hetsa upp stämningen”, vädjade partiets pressekreterare Eric Myrin.

Carina Herrstedt, riksdagsledamot för SD. FOTO: Henrik Montgomery/TT

Riksdagsledamoten Carina Herrstedt mejlade: ”… nu är pajkastningen igång. Vad tjänar partiet på detta? Personligen tycker jag att det är väldigt lågt …”

När William Petzäll kom tillbaka till Riksdagen för sitt första framträdande som politisk vilde, var han så nervös, orolig och rädd för sina tidigare partikamrater att han – för säkerhets skull – hade sin mobil påslagen hela dagen, i ständig kontakt med sin mamma Annika.

”Jag fick peppa honom, säga att han är jättestark som gör detta”, berättade hon senare. ”Hade partiet stöttat honom så hade han inte varit så livrädd att han behövde ha mamma i luren.”

 

P

etzälls avhopp blev en tydlig bekräftelse på förändringen i partiet. Det tidigare så tätt sammansvetsade gänget av segrare hade förändrats.
I takt med partiets framgångar, inte minst de ekonomiska resurser som nu fanns att fördela – och ta för sig av – ökade misstänksamheten, misstron – och avunden.

FOTO: Ulf Höjer

Att hålla sig väl med partiledningen hade numera även en tydlig ekonomisk dimension.

En riksdagsplats innebar månadslöner kring 60 000 kronor, fri bostad i huvudstaden för de som inte kom från Stockholm, samt i princip obegränsade resor med allmänna kommunikationsmedel och taxi.

En plats som tjänsteman på riksdagskansliet i Stockholm, eller partikansliet i Kristianstad, betalades med 30 000 kronor och uppåt. Nivåer som många sverigedemokrater tidigare bara kunnat drömma om.

”Vi hade alla jobbat mot samma mål, men med riksdagsinträdet kom pengar, löner och makt allt mer in i bilden”, berättar en sverigedemokrat. ”Sakta men säkert försvann den här känslan av en big happy family. Makt och pengar korrumperar, det är bara att inse. Många hos SD kommer ju från ingenting, om jag ska vara elak. De saknar högre utbildning. Många har aldrig haft ett riktigt jobb och har levt på bidrag på landsbygden i södra Sverige och Skåne. Och nu plötsligt fick de månadslöner på upp mot 100 000 kronor. Utan att ha något att falla tillbaka på. Och då blir det att man slåss med näbbar och klor för att bibehålla sina positioner.”

Samtidigt som partiet växte försökte ledningen, inte minst de fyras gäng, att behålla sin helt dominerande ställning i partiet. Det ledde till slitningar. Flera av de externa krafter som partiet lyckats locka till sig reagerade mycket starkt när de insåg att de förväntades uppfylla partiledningens önskningar, snarare än att ta egna initiativ.

”Jag är totalt missnöjd med hur ledningen styr partiet” förklarade exempelvis Stefan Lundkvist, länge sedd som en av Sverigedemokraternas framtidsmän, när han till slut valde att lämna partiet 2012.

”Det råder en skriande inkompetens och nepotism – man ser partiet som sin egen privata lekstuga, man skor sig, sina flickvänner, sina kompisar … Alla övriga engagerade ser man som inkräktare och farliga konkurrenter om makten.”

Stefan Lundkvist gick så långt som till att jämföra det interna partilivet med en osund ”sekt”: ”Skräcken är total och det föder bara ögontjäneri och fjäsk uppåt, samtidigt som alla förtalar alla bakom ryggen.”

 

Gustav Kasselstrand och William Hahne. FOTO: Stefan Jerrevång
H

östen 2011 såddes också de första frön som senare skulle växa till allvarliga konflikter och mängder med uteslutningar – som till slut kom att drabba hela partiets ungdomsförbund.

I november 2011 publicerade Gustav Kasselstrand och William Hahne, ordförande respektive vice ordförande för ungdomsförbundet, en debattartikel i Aftonbladet där de krävde att Sverigedemokraterna skulle ompröva sin politik i Mellanöstern och erkänna staten Palestina. ”Sverigedemokraternas hållning i Israel–Palestina-konflikten är oerhört onyanserad. Partiet har fått en form av villkorslös pro-Israelstämpel på sig som rimmar illa med de egentliga åsikterna i medlems- och väljarkåren. Detta på grund av ett fåtal företrädares högljudda personliga agenda”, skrev Kasselstrand och Hahne.

De båda ledarna för ungdomsförbundet pekade också på den uppenbara självmotsägelsen att ett parti som Sverigedemokraterna, som pratade högt, vitt och brett om olika nationaliteters rätt till självbestämmande och en egen kultur, samtidigt förvägrade palestinierna just detta.

”SDU är och kommer fortsatt att vara ett nationalistiskt ungdomsförbund. Enligt den nationalistiska principen har varje folk rätt till en egen nation. Detta gäller givetvis också palestinierna, varför en tvåstatslösning i regionen är självklar”, sammanfattade Gustav Kasselstrand och William Hahne.

Kritiken var allvarlig. Dessutom kom den från partiets innersta kärna. Kasselstrand och Hahne utgjorde inte bara ledningen för ungdomsförbundet, båda två hade dessutom fått jobb på riksdagskansliet, hjärtat i partiets politiska blodomlopp.

Trots att de två inte nämnde några namn var det uppenbart vem och vilka de avsåg när de skrev om personer som, utifrån sin ”personliga agenda”, drivit partiets Mellanösternpolitik i en ”misslyckad” riktning.

Kent Ekeroth blev vansinnig. Han jämförde debattartikeln med tonläget i nazistpartiet Nationalsocialistisk Front, NSF. ”Det är sånt man läser på NSF:s hemsida eller för den delen hör i Hamas tal. På den nivån är det och det är det som var det värsta med deras artikel”, skrev Ekeroth på Erik Almqvists Facebook.

Även de andra ”Israelvänliga” inom partistyrelsen, som Björn Söder och Richard Jomshof reagerade. Sedan gick det hela mycket snabbt. Två dagar efter debattartikeln höll delar av partistyrelsen, däribland Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof ett möte där de, enligt mötesprotokollet, konstaterade att Kasselstrand och Hahne hade ”grundläggande attitydsproblem”.

Lite mer än en vecka senare sparkades William Hahne från sitt jobb på riksdagskansliet.

Sverigedemokraterna, som beskrev sig som yttrandefrihetens största vänner – åtminstone när det handlade om att kritisera islam och muslimer – hade återigen straffat en av sina egna, för att han hade utnyttjat sig av just denna yttrandefrihet.

 

D

et tog några veckor, men sedan hade den största besvikelsen efter William Petzälls avhopp lagt sig. Samtalstonen blev åter något lugnare, de värsta påhoppen och de hotfulla och hatiska inläggen på sociala medier upphörde.

Men det fanns ett undantag. Kent Ekeroth. Hans ilska verkade bara växa, dag för dag.

Det började med namninsamlingen, ”Ge oss vår röst tillbaka”, som först publicerades på webbsajten upprop.nu, men senare också på Avpixlat när sajten startade någon vecka senare.
Texten i uppropet vände sig direkt till William Petzäll:

Mats Dagerlind, Avpixlat. FOTO: Robin Lorentz-Allard

”Jag är en av de 16 981 svenskar som tack vare ditt agerande har förlorat min röst. Du representerar inte längre mig och du representerar inte längre en Sverigevänlig politik och jag kräver därför att du avträder din plats till en person som faktiskt arbetar för det jag tror på.”

Först bland undertecknarna stod Mats Dagerlind, en av de ledande personerna bakom Avpixlat, därefter Jan Milld, tidigare utgivare av tidningen och sajten Blågula frågor. Kent Ekeroths namn stod på tredje plats.

Uppropet lyckades samla över tusen namnunderskrifter.

Men det skulle följa mer. Under flera månaders tid återkom Kent Ekeroth ständigt till samma tema: Petzälls svek. Han verkade nästan inte kunna prata om någonting annat, oavsett om det handlade om en social kväll på krogen eller mer arbetsrelaterade möten. Hans ton var lika hård som skoningslös.

William Petzäll hittades död i september 2012. FOTO: Malin Arnesson

Petzälls tid som politisk vilde i Sveriges Riksdag blev kort, den varade inte ens i ett års tid. Den 1 september 2012 hittades han död – efter en överdos – i sin mammas lägenhet i Varberg.

Inte ens detta verkade få Kent Ekeroths ilska att lägga sig.

En tid efter dödsfallet samlades ett antal sverigedemokrater för att fira en av riksdagskollegernas födelsedag. En av dem som var med beskriver i ett mejl vad som hände på festen, en tid efter William Petzälls begravning:
”Nej, Kent är ingen sympatisk figur. Jag minns tydligt hur han tidigt om kvällen och i nyktert tillstånd på en födelsedagsfest hos en riksdagskollega i Skövde högt och tydligt deklarerade att han skulle ’pissa på hans grav’ syftandes på William Petzäll. Många tog illa vid sig, men ingen sa något.”

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”