Utøya

Så blev Breivik Nordens värste terrorist genom tiderna

Fredag 22 juli 2011

an sa att han hette ”Martin Nilsen”.
Mannen, klädd i en polisuniform, hade först stannat sin bil några meter bort. Efter en stund – som av tvekan – steg han ut ur bilen och gick fram till ungdomarna som satt på bryggan och bad dem ringa någon av de ansvariga på ön mittemot. Han ville bli hämtad av färjan.

”Rutinmässig kontroll på grund av terrorangreppet i regeringskvarteret”, sa mannen i polisuniform. ”Det har beslutats att det ska placeras ut poliser på vissa platser … för att säkra att det inte händer något mer.”

Arrangörerna av det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet, AUF:s, årliga sommarläger på ön Utøya hade ingen anledning att bli misstänksamma. De hade hört nyheten om sprängattentatet i Oslo och gjorde som polismannen sa.

Den gamla landstigningsbåten MS Thorbjörn, samma typ som använts av svenska kustjägare i decennier, la ut för att hämta mannen i polisuniform. Monica Bøsei, lägrets allt i allo och extramamma för de besökande ungdomarna under årtionden, allmänt känd som ”Mor Utøya”, åkte med för att hämta honom.

När båten återigen la till vid den gamla, murkna träbryggan på Utøya, var lägrets två vakter, Trond Berntsen och Rune Havdal, på plats. De hjälpte mannen i polisuniform att lyfta upp hans bagage, en större väska, ur båten och började sedan tillsammans gå upp längst med den smala stig som ledde till öns huvudbyggnad.

Lägrets tre vuxna deltagare blev mördarens första offer.

Han lyfte sitt vapen, en Glock, och sköt Trond Berntsen, som gick framför honom, med ett närskott i huvudet. Sen vände han sig snabbt om och avlossade nästa skott mot Monica Bøsei. Han ställde sig bredbent över de två kropparna, som nu låg i det fuktiga gräset, sköt två skott i mannens huvud och sedan ytterligare två skott i kvinnans kropp.

Rune Havdal försökte förtvivlat fly, men träffades i ryggen av nästa skott och föll omkull. Mördaren gick fram och sköt – liksom tidigare – ett direkt dödande närskott rakt i huvudet på den liggande mannen.

Anders Behring Breivik – som mannen i polisuniform hette – hade oskadliggjort de potentiella hot som hade kunnat stoppa hans planer. Nu fanns det nästan bara ungdomar kvar på ön, de flesta tonåringar.

De ungdomar som överlevde den massaker som följde har vittnat om hur metodiskt Anders Behring Breivik gick tillväga. Han sköt de ungdomar som kom tillräckligt nära. De som spelade döda, eller skadade föll omkull, gick han fram till och sköt, för säkerhets skull, med närskott i huvudet eller genom vitala kroppsdelar.

De ungdomar som gömde sig försökte han locka fram: ”Det är över, ni kan komma fram, det är lugnt, jag är polis”, ropade han. De som trodde på honom och kom fram sköt han.

Två timmar efter att Anders Behring Breivik hade stigit i land på Utöya var ön täckt med kroppar. Han dödade sammanlagt 69 personer på ön, många med närskott genom huvud, bröst och rygg.

Frånsett de tre vuxna som Anders Behring Breivik började med att mörda nere vid bryggan, samt ytterligare två vuxna besökare på ön, var samtliga offer barn och ungdomar.

Massmordet på Utøya var den andra delen i en noga uttänkt plan.
Några timmar tidigare hade Anders Behring Breivik parkerat en skåpbil fylld med sprängämnen i centrala Oslos regeringskvarter. Bomben, tillverkad av bland annat konstgödsel, detonerade exakt klockan 15.25.22. Explosionen orsakade svåra skador på det 17-våningar höga hus som bland annat inrymde det norska justitiedepartementet samt statsministern, Jens Stoltenbergs, kansli.

Flera andra byggnader i närheten skakades.
Åtta personer dödades. Det hade kunnat sluta betydligt värre.

Breivik hade egentligen tänkt spränga bomben några timmar tidigare, men blev av olika anledningar försenad. Eftersom det var fredag eftermiddag hade många anställda redan hunnit gå hem. Hade bomben sprängts kring lunchtid, enligt de ursprungliga planerna, hade dödstalet kunnat bli betydligt högre.

Medan förvirrade överlevande irrade runt i det moln av rök och aska som explosionen åstadkom var Anders Behring Breivik redan på väg norrut i sin bil, en vit Fiat Doblò med registreringsnummer VH 24605.
Hans GPS var inställd på ön Utøya.

en fråga som ständigt återkom efter det värsta terrordådet i Skandinaviens historia var: Vad är det för en människa som kan begå sådana handlingar?

Anders Behring Breivik hade hunnit fylla 32 år när han påbörjade sitt massmord.
Hans uppväxt präglades av ett tidigt uppbrott. Han hade knappt hunnit fylla ett år när hans pappa, Jens Breivik, lämnade familjen och fortsatte sitt liv som diplomat utomlands, med en ny kvinna.

Anders Behring Breivik, hans sex år äldre syster Elisabeth och mamman Wenche blev kvar i Norge. De hade inte bara förlorat en pappa utan också den ekonomiska stabilitet och trygghet som hans inkomst från det norska Utrikesdepartementet hade inneburit. Efter skilsmässan flyttade Wenche med de två barnen till en lägenhet i arbetarstadsdelen Skøyen i västra Oslo.

Enligt den norska rättspsykiatriska undersökning som utfördes efter massmordet hade Breivik sin första kontakt med psykiatrin som fyraåring, då hans mamma kontaktade barnavårdsnämnden för att få hjälp. Wenche kände att hon – som ensamstående mamma – inte klarade av sin pojke, som hon beskrev som ”kravende”.

Barnavårdsnämnden startade en utredning, men inte bara om den fyraårige pojken utan också om hans mamma. Hon bedömdes vara ”borderline” och myndigheterna funderade ett tag på att ta ifrån henne vårdnaden av såväl sonen som hans sex år äldre syster.

”Med det starkt patologiska förhållandet mellan Anders och modern blir det mycket viktigt att komma med åtgärder som tidigt kan förebygga en allvarlig snedutveckling hos pojken. Det bästa vore om han kunde komma över i ett stabilt fosterhem”, konstaterade en psykolog.

Trots detta valde barnavårdsnämnden att inte gå vidare med ärendet. Anledningen var enkel. Mamman vägrade att släppa sina barn. Hon ”motsätter sig starkt detta”, konstaterade nämnden i ett nytt utlåtande.

Efter att ha legat intagen i en månad släpptes Anders Behring Breivik hem, därefter upphörde kontakterna – åtminstone tillfälligt – med barnavårdsnämnden.

tadsdelen Skøyen förändrades under Anders Behring Breiviks uppväxt på 1980-talet. Den gamla arbetarstadsdelen fick nya invånare från de grupper av flyktingar och invandrare som sökte sig till Norge under dessa år.

Familjen en trappa ner kom exempelvis från Chile. Deras dotter Eva var länge Anders Behring Breiviks bästa vän, vars närhet han ständigt sökte.

Den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad tecknar i sin bok, ”En av oss”, en bild av ett ensamt barn. Anders Behring Breivik var pojken som alltid blev över, barnet som ingen ville vara med i lekparken eller i sandlådan, han som alltid stod lite vid sidan om. Pojken som de andra barnen, av någon anledning drog sig undan från.

Kanske för att han, som grannflickan och bästa vännen Eva berättade, alltid ville bestämma och alltid ansåg sig veta och kunna allt bäst. Kanske för att Anders inte kunde leka som de andra barnen. När han väl fick vara med gick han för hårt fram. Han slogs, skrek och plågade de andra barnen. En av grannflickorna spottade han i huvudet. Han brukade klämma ihjäl myror och humlor, ivrigt skrikande: ”Du ska dö.” Större husdjur plågade han med kulspets- och blyertspennor.

När en mamma vid ett tillfälle sa ifrån, hämnades Anders med att regelbundet pissa in genom hennes brevinkast – och i hennes källarförråd.

nders Behring Breiviks barndom bestod av ett gränsland.
Arbetarklassens höghus i bostadsområdet Skøyen övergick i Smestads lummiga fruktträdgårdar och villor, bebodda av Oslos ekonomiska och kulturella elit. Gränserna var tydliga och blev det kanske än mer när Anders Behring Breivik, som ett av få barn i Skøyen, hamnade i Smestads skola, en av landets elitskolor dit till och med kungafamiljen hade skickat sina barn.

Anders passade liksom inte riktigt in, det kände både han och de andra barnen. De gick i polotröjor och märkeskläder, Anders Behring Breivik brukade ha en jacka med huva.

I de tidiga tonåren började han hänga med ett gäng hiphopare och graffitimålare, många av dem hade ”utländsk bakgrund”.

Hiphopkulturen var då ganska ny i Norge. Gänget gick på konserter i ungdoms- och kulturhusethuset Blitz. De battlade, tävlade om vem som var bäst på breakdance, och om vem som kunde göra den snyggaste taggen, namnteckningen.

Som alla andra i gänget tog Breivik ett ”artistnamn”, som han sedan sprayade över så stora delar av Oslo han kunde. Efter en längre tids fundering valde han Morg, namnet på en ovanligt grym figur i Marvel Comics tecknade serieuniversum, som satte sig i respekt genom att hänsynslöst döda alla som inte följde hans vilja.

Trots Morgs försök att bli en i hiphopgänget ville det sig inte riktigt här heller. Han stack ut. Han var lite för ivrig att smälta in, vilket de andra ungdomarna omedelbart reagerade på. De såg honom som udda, en person som trodde sig vara en betydligt bättre graffitimålare än vad han var, en av dem som inte förstod sin plats i hiphopvärldens hierarki.

Det hela slutade våldsamt. Några av killarna i Anders Behring Breiviks eget gäng gav sig på honom, sparkade och slog tills förnedringen var fullständig.

Morg lämnade gänget för att aldrig mer återvända.

Graffitimålandet hade också ställt till andra problem.
Anders Behring Breivik blev gripen av polisen vid flera tillfällen när han försökte stjäla sprayburkar. Eftersom stölderna fortsatte blev barnavårdsnämnden inkopplad.

Pappan Jens Breivik, som Anders brukade besöka på somrarna i hans och den nya familjens sommarhus i norra Frankrike, reagerade mycket starkt. Han hotade med att bryta kontakten med sonen om han inte skärpte sig och stölderna upphörde.

Anders svarade med ännu en stöld – och han åkte återigen fast, den här gången med 43 burkar sprayfärg. Det blev för mycket för pappan. Han hade fått nog av sin 15-årige son och bröt all kontakt med honom.

Det hade även hans gamla kompisar i hiphopgänget gjort, samt i princip alla andra i skolan också.
Anders Behring Breivik var ensam, mobbad. En förlorare. Något som redaktörerna för avgångsklassernas årsbok 1995 obarmhärtigt påpekade: ”Förr var Anders en del av ’gänget’, men sen blev han ovän med alla”.

gymnasiet läste Anders Behring Breivik på den ekonomiska linjen.
Tiden som hiphopare var över. Nu hade fått en ny passion i livet: att tjäna pengar. Han blev som besatt av olika affärsverksamheter och pratade ofta och länge – i malande tempo – med de andra i klassen om sina olika idéer.

Han började sälja och köpa aktier. Pengarna kom från lönen han fick som telefonförsäljare hos Telia. Tidvis gick affärerna riktigt bra. Som mest tjänade han närmare 200 000 kronor på några lyckade transaktioner, en mycket stor summa pengar för en tonåring från arbetarstadsdelen Skøyen.

Ander Behring Breivik kände att han äntligen hade hittat en verksamhet som passade honom. Han la allt mer av sin tid på att följa aktiekurser, allt mindre på lektionerna. I tredje och sista klass hoppade han av gymnasiet helt och hållet. Nu skulle han äntligen lyckas, eller som han själv sammanfattade sin livsfilosofi i ett inlägg på Fremmskrittspartiets hemsida: ”Get rich or die!”.

Medan hans gamla klasskamrater tog studentexamen och började läsa på universitet startade Breivik företag på företag. Han försökte sig på telefonförsäljning, som han redan hade erfarenhet av, men framgången uteblev. Då övergick han till att sälja reklamplatser till företag, men inte heller det konceptet fungerade.

Till slut lyckades han ändå både formulera och genomföra en framgångsrik affärsidé. Upplägget var, tyckte han, lika enkelt som genialt. Anders Behring Breivik, som själv hade hoppat av gymnasiet och saknade alla former av universitetsutbildning, började sälja falska utbildningsdiplom.

Snart strömmade kunderna till hans webbsajter bestfakediploma.com och superfakedegree.com. Det var bara att välja. Genom att kryssa i en ruta för bachelor, master eller doctors degree, kunde den som ville stoltsera med en akademisk titel, eller behövde den för att söka ett jobb, snabbt få ett diplom hemskickat med posten.

Affärerna gick strålande.

Intäkterna från försäljningen slussade Breivik vidare till konton i skatteparadis som Antigua och Bahamas, eller så investerade han i nya aktier. Han köpte dyra kostymer och började umgås bland Oslos unga affärsjetset, där han hittade några nya ”vänner”. Han gick ofta på krogen och berättade gärna om sina stora inkomster, dock utan att avslöja alltför närgångna detaljer om sin ”affärsverksamhet”.

Livet lekte.

Men de goda dagarna tog slut nästan lika snabbt som de hade börjat. De många falska universitetsdiplom som plötsligt dök upp väckte intresset hos såväl riksåklagaren som justitiedepartementet. Även medierna började nosa på historien. Aftenposten hade en stor artikel om svindlerierna, dock utan att nämna några namn.

Anders Behring Breivik insåg att det var dags att sluta, innan ont blev värre.

nder åren i Oslos finansvärld hade Breivik också börjat engagera sig i Fremskrittspartiet. Han lockades av partiet, och kände att de förde fram ett viktigt budskap. Han lyssnade ivrigt när partiets företrädare angrep invandrarna.

”Vi kan inte låta varenda afrikan sticka ner ett sugrör i statskassan. Vi ska ha våra plånböcker för oss själva”, förklarade exempelvis Jan Simonsen i Stortinget. ”Socialutgifterna är tillräckligt höga. Kriminaliteten är tillräckligt hög. Det måste finnas ett parti i Norge som vågar säga nej …”

Anders Behring Breivik kände att det här var partiet för honom. Han tyckte om att de sa ifrån i invandringsfrågor, men han tilltalades också av Fremmskrittspartiets inriktning på en liberal marknadsekonomi, med krav på lägre skatter och mindre byråkrati för landets företagare.

Breivik avancerade snabbt i partihierarkin. Han blev styrelsemedlem i en stadsdelsförening i Oslo, men sen verkade det ta stopp. Trots all den tid han under en period la ner på partiet avancerade han inte längre. Det var alltid någon annan som till slut blev nominerad till de viktigare posterna.

Det var som det brukade vara för Anders Behring Breivik. Han fick vara med, men bara på ett hörn, inte fullt ut. Till slut tröttnade han. Och lämnade allt.

Samtidigt som intäkterna från de falska diplomen försvann började de norska aktiekurserna att sjunka, åtminstone de som Anders Behring Breivik hade köpt. Tillgångar blev snabbt skulder.

Breivik började dra sig undan mer och mer. Han slutade att festa, han träffade inte längre sina vänner, han slutade klä upp sig i de fina kostymerna. Mest satt han och stirrade in i sin datorskärm. Till slut orkade han inte ens lämna in företagens årsredovisningar.

Konkurserna var snart ett faktum.

Precis som under högstadiet hade han, för ett kort tag, fått vara med i ett sammanhang. Han hade fått umgås med de som räknades socialt, men nu hade han återigen misslyckats – och förlorat allt.

tblottad och nästan helt utan sociala kontakter flyttade den 27-årige Breivik, på mammans förslag, tillbaka till sitt gamla pojkrum på Hoffsveien i Oslostadsdelen Skøyen.

Han vägrade att söka arbete och slog högljutt fast att han aldrig tänkte acceptera någon form av stöd från myndigheterna – vare sig a-kassa eller socialbidrag – eftersom han uppfattade detta som förnedrande.

I stället spenderade han nästan all sin tid surfande på internet. Det första året tillbringade han nästan enbart med att spela internetspelet ”World of warcraft”, dag som natt. Ofta vände han helt och hållet på dygnet och tittade bara ut i köket ibland för att få i sig lite mat som mamman ställt fram.

”Det var som om at han falt i et ’sort hull’ ”, berättade systern Elisabeth senare i den rättspsykiatriska utredningen. Hon ”kunne ikke forstå hvordan en person med hans evner kunne sette seg i en stol og spille 24–7 og si at han var lykkelig. Hun mente han kastet bort livet sitt etter at dette fortsatte i lang tid med ingen ende i sikte.”

Mamman Wenche stod för samtliga utgifter och skötte också all markservice åt sonen, från städning till matlagning, disk och tvätt av kläder.
Mamman berättade i den rättspsykiatriska undersökningen att sonens tillstånd gradvis eskalerade. Hon började nästan bli rädd för sitt eget barn. Han var ”opptatt av smitte, eget utseende, og var ubehaglig intens, irritabel og sint. Han blev økende opptatt av å formidle politikk og historie, og mor følte seg presset av ham. Hun beskriver at hun hade vanskelig for å forstå hva han ville formidle. Hun beskriver observanden som helt hinsides, og trodde på alt tullet han sa.”

Wenche var också orolig över att hennes son verkade så ointresserad av kvinnor. Medan alla hans gamla manliga klasskamrater och släktingar stadgade sig, skaffade sig fru och barn, förblev sonen lika mycket singel som han alltid varit.

I sin bok berättar Åsne Seierstad att Breivik under åren i Fremskrittspartiet och i Oslos finansvärld brukade kalla sig för ”metrosexuell”. Han sminkade sig och klädde sig ofta en smula ”feminint”.

När Breiviks kanske närmaste vän, en sen kväll efter ett antal drinkar, föreslog att han skulle ”komma ut” som homosexuell, blev Breivik först förlägen, sedan förbannad.

Förutom en ren vänskapsrelation med en medlem i Fremmskrittspartiet kunde ingen av de i hans närhet som blev intervjuade i den rättspsykiatriska undersökningen, dra sig till minnes att han skulle ha haft någon relation med kvinnor.

I slutet av 2004, några månader före sin 26-årsdag, började Anders Behring Breivik besöka en dejtingsajt med kvinnor från Ukraina. Efter att ha gått igenom en mängd bilder fastnade han till slut för två kandidater, men eftersom han inte kunde bestämma sig bad han sin mamma att avgöra.

Wenche pekade på den ljusare av de två flickorna. Det visade sig att hon hette Natasja.

Några veckor senare anlände hon till Oslo. De inledde en relation, men den varade inte speciellt länge. Breivik anklagade henne för att bara vara intresserad av att shoppa, hon påstod att han var en mansschauvinist som inte respekterade kvinnor.
Sedan åkte hon tillbaka till Ukraina.

Anders visade inga större känslor, åtminstone inte utåt, men Wenche var förkrossad. Hon trodde sig äntligen ha fått en svärdotter. Hon hade tagit en bild på paret redan samma kväll som den nya ”flickvännen” anlände. Den hade hon framme i sin lägenhet långt efter att Natasja hade lämnat Norge.

I den rättspsykiatriska undersökningen berättade Breivik att han hade köpt sex.

”Han leide to prostituerte i Praha i 2010. Han hadde tenkt å gjøre det samme før ’operasjonen’ 22. juli, men det ble ikke noe av.”

I det manifest som Breivik skickade ut kort före sprängningen i Oslo och massmorden på Utøya skrev han att kvinnors huvudsakliga uppgift var att föda barn. Han kritiserade också kvinnors medkänsla, deras ”suicidala empati”, som han påstod var den huvudsakliga anledningen till att västvärldens kvinnor inte röstade på den nationella högern.

”Ungefär 70 procent av Europas män stöder vår kamp, medan bara 30 procent av kvinnorna står bakom oss”, beklagade han sig.

Breivik påpekade att det var viktigt för varje sann revolutionär, som stred för Västerlandets sak, att vara beredd att döda även kvinnor på slagfältet:
”Om du tvekar så mycket som en sekund inför det faktum att din motståndare är kvinna kommer du att misslyckas. Du måste därför omfamna och göra dig redo för tanken på att döda kvinnor, även väldigt attraktiva kvinnor.”

sitt manifest skrev Breivik att han lämnade Fremskrittspartiet efter att ha tappat tron på det parlamentariska systemets möjligheter att förändra samhället.

”Till slut insåg jag att det var omöjligt att förändra systemet demokratisk och lämnade den vanliga politiken.”

Surfande på sitt pojkrum i Skøyen gav han sig ut på jakt efter nya ideologiska meningsfränder. Och han hittade dem snart. Hos counterjihad-rörelsen. Här fanns allt det Breivik hade letat efter. Counterjihadisterna kämpade inte bara mot islam. Här fanns också hatet och motståndsviljan mot feministerna, mångkulturalisterna, socialdemokraterna, mediemänniskorna, vänstern, kulturarbetarna och alla andra grupper som sålt ut den egna nationen.

Breivik kände att han äntligen hade hittat hem. Han började läsa alla de ledande counterjihadisterna: Alan Lake, som Ekeroth bjudit in till Islamseminariet i Malmö, Bat Yeor som myntat den teori om Eurabia som bröderna Ekeroth och flera andra Sverigedemokrater omfamnat och Robert Spencer, Sverigedemokraternas hedersgäst i Almedalen sommaren 2010.

Breivik slukade i princip allt de skrev, men hans stora favorit blev Fjordman.

Fram till massmorden på Utøya var Fjordman, förutom för den inre kretsen inom counterjihad-rörelsen, bara känd under sitt alias. Efter dådet, när han bland annat suttit i flera tuffa polisförhör, bestämde sig Fjordman för att till slut uppge sin riktiga identitet.

Det visade sig att den inom högerkretsar närmast mytiske signaturen Fjordman dolde en 36-årig supporter till Fremmskrittspartiet, vid namn Peder Jensen. Han hade studerat teknologi och kultur vid universitetet i Oslo, men också arabiska i både Norge och på det amerikanska universitetet i Egyptens huvudstad Kairo.

”Det är många hundratusen över hela världen som har läst vad jag skrivit”, förklarade Fjordman stolt för den norska dagstidningen Verdens Gang.

En av dem som förtjust länkat till Fjordmans artiklar var den svenske riksdagsmannen Kent Ekeroth.

Och Fjordman i sin tur dolde inte sin beundran för bröderna Ekeroth.

”Ted Ekeroth är en modig man”, skrev Fjordman på Gates of Vienna hösten 2009. ”Han är mycket modigare än mig. Det krävs ryggrad för att göra det han gör i vilket land som helst, men särskilt i Sverige. Om Sverige överlever som en nation i framtiden är det tack vare att det fortfarande finns några personer som han kvar.”

För Anders Behring Breivik blev den norske bloggarens texter något av en uppenbarelse. Han hade äntligen hittat någon, som i likhet med honom själv, inte bara förkastade parlamentarismen, utan dessutom också öppet förespråkade våld som ett medel i kampen mot islam.

”Mitt råd till västerlänningar är att omedelbart beväpna sig, först och främst mentalt med kunskap om fienden och en stolthet i den egna kulturen och härkomsten, men också fysiskt, med vapen och kunskapen att hantera dem”, skrev Fjordman exempelvis den 19 september 2008.

Anders Behring Breivik var helt överväldigad.

”Till min stora överraskning insåg jag att Fjordman hade skrivit om många av de ämnen som jag skrev om. Den enda skillnaden var att han var en professionell essäist men inte jag. Våra åsikter är väldigt lika med undantag av att jag faktiskt också personligen tog till vapen i min kamp”, skrev han i sitt manifest.

Breiviks respekt och beundran för Fjordman verkade gränslös.

”Jag har läst hundratals författare de senaste åren, många av dem är bra. Men med Fjordmans essäer känner jag mig verkligen i samklang. Han är troligtvis den mest talangfulle essäisten inom den Europeiska högern.”

På sajten document.no, en sorts norsk motsvarighet till Politiskt inkorrekt, rekommenderade Breivik alla att läsa counterjihadistiska nätsidor ”som gatesofvienna, brusselsjournal, Jihadwatch, religionofpeace etc.”, men lyfte särskilt fram Fjordman, som han menade bjöd fantastisk läsning: ”Les Fjordmans verk ’Defeating Eurabia’. Dette er f eksempel den perfekte julegave til familie og venner.”

Han pratade jämnt om Fjordman, berättade Breiviks mamma i den rättspsykiatriske utredningen, ”som han beundret fordi han skrev så godt”.

I sitt manifest citerade Breivik Fjordman sammanlagt 111 gånger.
Breivik hyllade inte bara Fjordman, utan hela counterjihad-rörelsen.

På document.no skrev han den 14 september 2009, en vecka efter att Ekeroth bjudit in Alan Lake till islamseminariet i Malmö: ”Det pan-Europeiske/US miljøet rundt Robert Spencer, Fjordman, Atlas, Analekta + 50 andre EU/US bloggere (og Facebook grupper) er selve epicenteret for politisk analyse og har vært det noen år.”

Den 3 december 2009, bara några veckor efter Ekeroths tal på Sverigedemokraternas landsdagar, där han klargjorde att det var dags att ta strid med islam – eller gå under, som översattes och publicerades på Gate of Vienna, skrev Breivik att även han nu hade bestämt sig för att lägga all sin tid och kraft, och de ekonomiska tillgångar han hade, på att sprida counterjihad-rörelsens budskap.

”Jeg bruker nå disse midlene til å kunne jobbe fulltid med å videreutvikle/markedsføre Viennaskolen (Vienna school of thought) som Fjordman, Bat Yeor, Spencer + mange andre allerede har bidratt så mye till.”

För sin syster Elisabeth berättade Breivik, enligt den rättspsykiatriska utredningen, ”at det skal komme til borgerkrig om 80 år og at han ønsket å slåss mot islamsk innvandring og overtagelsen av Europa.”

å samma sätt som counterjihadisterna konsekvent återvände till slaget i Wien, var också Breivik närmast besatt av det slag som bland annat gett namn åt counterjihad-rörelsens viktigaste debattforum: bloggen ”Gates of Vienna”, Wiens stadsportar.

Ekeroth och Breivik var inte ensamma om den världsbild som tog sin utgångspunkt i ett mytologiserat slag på 1600-talet. Även Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson tillhörde dem som offentligt drömt sig århundraden tillbaka, till svärden, hästarna och kanonerna i blodbadet utanför Wien 1683.

Det blev också utgångspunkten för namnet på Breiviks manifest: ”2083 – a european declaration of independence”.

400 år efter slaget i Wien, år 2083, skulle Europas folk åter resa sig mot de muslimska skarorna, döda ockupanterna, på samma sätt som vid staden Wiens portar, och utropa en ny ”deklaration om självständighet”.

Det var åtminstone det Breivik hoppades på och önskade sig.

april 2011 hyrde Anders Behring Breivik en gård i Åmot kommun i Hedmark fylke. Där sammanställde han den bomb han redan tidigare hade köpt ingredienserna till. Den 13 juni gjorde han en första, mindre provsprängning.
Den 4 juli grävde han upp de vapen som han gömt ett år tidigare, i samband med Robert Spencers besök hos Sverigedemokraterna på Almedalen.

En månad senare, den 22 juli, parkerade han sin skåpbil framför regeringskvarteren i centrala Oslo. Bomben detonerade exakt klockan 15.25.22.

Därefter började han köra norrut mot ön Utøya.

Några timmar tidigare hade Anders Behring Breivik skickat ut sitt manifest till ett tusental mottagare via mejl.

Bombdådet i Oslo blev snabbt en världsnyhet. Den svenska nyhetsbyrån TT skickade ut sitt första meddelande klockan 15.42, sexton och en halv minut efter explosionen.
”TT-FLASH: En kraftig explosion i Oslo har skadat flera personer och förstört byggnader i regeringskvarteren.”

Redan i de första inslagen spekulerade ett stort antal medier i att det handlade om ett terrordåd – utfört av al-Qaida, eller någon dem närstående grupp.
En av dem var Sveriges Televisions utrikeskommentator Bo Inge Andersson.
”En sådan noggrann planering har hittills alltid tytt på grupper som har arbetat med al-Qaida som förebild”, konstaterade han och pekade också ut det troliga motivet:
”En lokal orsak är att en irakisk-kurdisk fundamentalist, mulla Krekar, just åtalats för hot mot ledaren för norska Høyre … Men det finns ett större perspektiv. Och det handlar om Afghanistan och Libyen. I båda oroshärdar deltar norska styrkor på olika sätt – liksom fallet är med Sverige.”

Även Dagens Nyheters politiske kommentator, Henrik Brors, verkade helt övertygad om att islamistiska terrorister låg bakom dådet.
Han påstod till och med att norrmännen delvis fick skylla sig själva:
”Terrorattentatet i Oslo kommer som en chock för Norge. Men det borde det inte göra. Varje land som agerar internationellt i dag riskerar att bli en måltavla … Norge har också avstått från att införa delar av den skärpta kriminallagstiftningen som införts i EU bland annat för att stärka samarbetet mot terrorism. Attentatet i Oslo blir en dyrköpt väckarklocka för det norska samhället.”

Precis som i samband med Taimour Abdulwahabs bombdåd i centrala Stockholm ett drygt halvår tidigare, satte även denna terrorattack igång en livlig aktivitet hos Sverigedemokraterna.

Partiets riksdagsledamöter, tjänstemän och förtroendevalda delade omgående sina tankar om dådet på sociala medier.

Som vanligt var Kent Ekeroth bland de första. Medan överlevande från bombexplosionen i Oslo fortfarande kämpade för sina liv och Breivik metodiskt sköt ihjäl barn och ungdomar på Utøya, twittrade Sverigedemokraternas rättspolitiske talesman:
”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge”.

Lite senare lade han till.
”Nej, jag kommer inte att kalla er islamofober.”

Partiledaren Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund använde samma tonläge. Nu fick det vara slut med allt jävla daltande om muslimer, menade han.
”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!”, twittrade Bylund.

Delar av partiledningen försökte få sina medlemmar att hålla igen.

Redan klockan 16.15, bara en halvtimme efter TT:s första flash, skrev en uppenbart orolig Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas pressekreterare. ”I preventivt syfte vill jag uppmana samtliga att vara extra försiktiga på bloggar, twitter och Facebook för att undvika att upprepa de negativa skriverier som skedde i samband med sprängningarna i sthlm. Vi har inget intresse i att spekulera eller komma med känsloladdade kommentarer.”

En knapp timme senare upprepade Kinnunen sina varningar:
”När det nu tycks vara bekräftat att människor avlidit pga det inträffade och att man befarar fler så vill jag ytterligare understryka behovet av att vi inte kommenterar detta på ett sätt, som på något sätt av illvilliga journalister, kan uppfattas som skadeglädje eller känslolöst uppträdande.”

Men det tycktes inte hjälpa.
Trots de upprepade varningsorden fortsatte Kent Ekeroth, Linus Bylund och andra ledande Sverigedemokrater att publicera sina kommentarer på olika sociala medier.

är det stod klart att gärningsmannen inte var en muslimsk terrorist, utan en blond, blåögd norrman, som dessutom varit aktiv i Fremskrittspartiet, spred sig oron snabbt bland de ledande sverigedemokraterna.

Partiets pressekreterare, Martin Kinnunen, mejlade återigen sina partikamrater:
”Ingen bör skriva något på eget bevåg i det här läget. Situationen har blivit lite känsligare sedan det står klart att den gripne har varit medlem i FRP samt haft ett förtroendeuppdrag i en mindre lokalförening. (Han gick ur 2004.) Försök från media med att associera oss med det inträffade pågår.”

I Norge hade debatten redan börjat.

Fremskrittspartiet hade varnat för ett muslimsk maktövertagande i Norge redan på slutet av 1980-talet. Partiledaren Carl I Hagen hade läst upp ett förfalskat brev som han påstod bekräftade planerna. Nuvarande partiledaren Siv Jensen tillhörde också dem som hade varnat för hotet från en ”smygande islamisering”.

Nu ställde flera medier och politiker frågan om den här typen av uttalanden hade spelat en roll i formandet av Breiviks världsbild.

Partiledaren Siv Jensen reagerade med ursinne. Hon gick så långt som till att jämföra de frågor som hade börjat ställas kring Fremmskrittspartiet retorik med Breiviks massmord.
”Jag tycker det som har hänt är avskyvärt men jag tycker att det är lika avskyvärt att vissa medier försöker att koppla samman mannens illdåd och Fremskrittspartiet”, sa Jensen till NRK.

Uttalandet utlöste en flodvåg av kritik. Siv Jensen fick snabbt backa och be om ursäkt. Den norska partiledaren lovade dessutom att se över och tona ner Fremmskrittspartiets retorik om islam och muslimer.

Även Sverigedemokraterna gjorde allt de kunde för att undvika en diskussion om eventuella kopplingar mellan den norske massmördarens världsbild och Sverigedemokraternas ideologiska grund.
Ett sätt var att lägga munkavle på medlemmarna.
”Inga mer hemmasnickrade analyser nu! Partiet är under massiv attack och måste tala med en röst”, skrev Mattias Karlsson på partiets interna Facebookgrupp.

Partisekreteraren Björn Söder var ännu tydligare.
I ett mejl, avsänt fem dagar efter massmordet, förklarade han att den yttrandefrihet som partiet vanligtvis hyllade och alltid brukade hänvisa till när de själva blev kritiserade för olika utspel, inte längre gällde, åtminstone inte internt inom partiet. Från och med nu fick ingen annan än partiledningen yttra sig om händelserna i Norge.

”Jag vill härmed bestämt påtala att inte uttala sig angående det som skett i Norge. Uttalanden görs enbart från partiledningens sida. Alla andra bör bestämt avhålla sig från att uttala sig, skriva debattartiklar eller inlägg på internet.”

För varje dag som gick grävde medierna, både i Sverige och internationellt, fram allt mer material kring Breivik. Hans kopplingar till counterjihad-rörelsen hamnade snart i blickpunkten.

I en artikel, som fokuserade på den amerikanska grenen av det internationella nätverket, konstaterade New York Times att Breivik ”i mycket hög grad påverkades av en liten grupp amerikanska bloggare och författare som i flera års tid varnat för hotet från islam”.

Den amerikanska dagstidningen var inte ensam om den analysen.
De ideologiska banden mellan counterjihadisternas världsbild och den norske massmördarens idévärld var många och tydliga. Det var knappast en tillfällighet att manifestet innehöll hundratals citat från ledande counterjihadister.

Bloggen Gates of Vienna hade år efter år fyllts med artiklar om det pågående kriget mot islam, där den ena texten efter den andre direkt eller indirekt, via återkommande jämförelser med den väpnade kampen mot nazismen, uppmanade till en kamp på liv och död mot islam.

Den 9 juni 2011, bara sex veckor innan Breivik inledde sitt massmord, kunde han läsa följande text av sin favoritförfattare Fjordman, på Gates of Vienna:
”Ja, islam som religion är inneboende våldsamt. Nej, den kan inte reformeras, och islam i varje form, sätt eller skepnad hör inte hemma i väst. Islam och alla som praktiserar religionen måste fullständigt och fysiskt avlägsnas från västvärlden”.

Några veckor tidigare hade Fjordman, i en text med rubriken ”Preparing for Ragnarök”, ”Förberedelser för undergången”, påpekat att det inte bara gällde att utplåna islam, utan också alla dem – politiker, journalister och människorättsaktivister – som bidragit till att islam, och därmed mångkulturalism, fått fotfäste i västvärlden:
”Vi måste se till att de som kämpat för den giftiga idén om mångkultur och massinvandring av främmande stammar försvinner med den. Om det händer kan vi ge våra efterkommande en ny start och lägga grunden för en ny renässans, där den europeiska civilisationen återigen kan blomstra.”

När Breivik inledde sitt massmord den 22 juli 2011 riktade han sig – precis som Fjordman förespråkade – inte bara mot praktiserande muslimer, utan mot dem som i enlighet med counterjihad-rörelsens tankar spelat en huvudroll i spridandet av multikulturalismens idéer. I detta fall den norska socialdemokratin och dess framtida ledare i ungdomsförbundet AUF.

Trots blodbadet på Utøya och i Oslo fortsatte Kent Ekeroth att försvara sina vänner inom counterjihad-rörelsen.

Den 26 juli, fyra dagar efter massmordet och exakt 47 dagar efter att Fjordman efterlyst ett ”fullständigt och fysiskt avlägsnande” av samtliga Europas muslimer, skrev Ekeroth följande om Fjordman på sin blogg:
”Fjordmans texter ger för övrigt inget utrymme till de hemskheter Breivik utfört överhuvudtaget. Tvärtom går de ut på att bevara demokrati, öppenhet och Västerlandet.”

e andra ledande aktivisterna inom counterjihad-rörelsen reagerade på liknande sätt. Vissa förnekade, precis som Ekeroth, alla kopplingar mellan counterjihad-rörelsen och förespråkandet av våld. Andra påpekade att de aldrig haft någon personlig kontakt med Breivik, fördömde dödandet, men förklarade samtidigt att de hade förståelse för hans dåd.

Alan Lake gick så långt som till att hävda att offren fick skylla sig själva.
”Tydligen, enligt en lång bekännelse som Anders Behring Breivik la upp på nätet, så gjorde han detta för att protestera mot att islam tar över stora delar av Europa” skrev han två dagar efter massmordet. ”Genom att attackera de vänsterpolitiker som möjliggjort detta, så fick de faktiskt vad de förtjänade”, sammanfattade Alan Lake med det engelska uttrycket; ”the chickens have come home to roost”.

Pamela Geller tog också avstånd från Breivik, men passade samtidigt på att fördöma det socialdemokratiska ungdomslägret, som hon kallade ”ett antisemitiskt indoktrineringsläger” på sin blogg.
Hon publicerade också bilder från lägret där några av de deltagande ungdomarna höll upp skyltar med texten ”Bojkotta Israel” och ”Upphäv blockaden av Gaza”. Detta var fullkomligt oacceptabelt hävdade Geller.

”Dödandet var fruktansvärt. Men det som de här barnen lärdes och blev instruerade att göra var också groteskt”, skrev Pamela Geller och menade att det var i detta sammanhang massmorden måste ses:
”Breiviks måltavla var de kommande ledarna för det parti som bär ansvaret för att ha översvämmat Norge med muslimer som vägrar att anpassa sig, som begår grova våldsdåd mot infödda norrmän, däribland våldsamma gängvåldtäkter, utan att straffas, alltmedan de lever på bidrag.”

Till en av bilderna på de deltagande ungdomarna från lägret på Utöya skrev Geller bildtexten: ”Notera att ansiktena ser mer ut som från mellanöstern, eller blandade, snarare än rena norska anletsdrag.”

Samtidigt gjorde Sverigedemokraternas partiledning allt de kunde för att få stopp på vidare spekulationer.

De reagerade med ilska och upprördhet så fort partiet nämndes i samband med massakern i Norge. I en intervju med Sveriges Radios P1 den 26 juli upprepade partiideologen Mattias Karlsson gång på gång att Breivik var en ”psykiskt sjuk människa”, som inte var ”en representant för någon ideologi över huvud taget”, utan enbart stod ”för ondska och död”.

”Som privatperson, tvåbarnspappa och politiker så mår jag nästan fysiskt illa av att man försöker kleta på en barnamördare på oss, på något sätt göra oss ansvariga”, sa han med en röst som darrade av upprördhet.
”Finns det något självkritiskt samtal, eller någon självrannsakan inom Sverigedemokraterna?” undrade programledaren.
”Det som jag tror är farligt är att använda den här händelsen för att försöka tysta det fria, öppna demokratiska samtalet”, svarade Karlsson.
”Det var inte svar på min fråga. Har ni något samtal om självrannsakan, om självkritik?”
”Nej! Det finns ingen anledning till att ha någon självrannsakan för att en galning mördar barn”, svarade partiets chefsideolog.

Partiledaren Jimmie Åkesson var inne på samma linje.
”Jag kan inte heller acceptera att man försöker hålla mig, eller mitt parti ansvarig för vad den här … massmördaren har gjort. Jag kan inte acceptera att man kopplar ihop oss med hans förvirrade, konspiratoriska svartvita världsbild”, sa Åkesson i sitt sommartal i hemstaden Sölvesborg.
”Man måste självklart tillåtas kritisera svensk invandringspolitik utan att hållas ansvarig för vad den här massmördaren har gjort. Kritik mot massinvandringen och multikulturalismen är inget brott, det är en demokratisk rättighet”, fräste Jimmie Åkesson.

Hans sommarklädda anhängare, som samlats nere vid hamnen i centrala Sölvesborg, gav honom en varm applåd.

ill slut hann tiden ikapp Sverigedemokraterna.
Onsdagen den 14 december 2011, fem månader efter attacken på Utøya, sände ”Uppdrag granskning” ett helt program om kopplingarna mellan Anders Behring Breivik, counterjihad-rörelsen och Kent Ekeroth.

Programledaren Karin Mattisson förklarade att man granskat ”dem som förklarat ett krig mot islam”.
I programmet citerades texter där Fjordman uppmanar till våld. Filmsekvenser visade anhängare till English Defence League som misshandlar engelsmän som de kallar ”pakis” och vrålar ”negrerna kan dra åt helvete”.
Programmet visade också Alan Lakes uttalande att ungdomarna på Utøya fick ”vad de förtjänade”; ”the chickens have come home to roost”.

I stället för Kent Ekeroth skickade Sverigedemokraterna fram sin chefsideolog Mattias Karlsson för att kommentera uppgifterna.
”Hur reagerar du när du hör de här citaten”, undrade Karin Mattisson.
”Det är väldigt obehagligt, det låter närmast stört”, svarade Mattias Karlsson. ”Det är så långt ifrån vad vi som parti tycker som man kan komma egentligen.”
”Tycker du att sådana här citat uppmuntrar till våld?”
”Hmm … ja, det skulle man väl i någon mening kunna säga … hm … speciellt det där med Alan Lake.”
”Det finns många citat om våld i den här rörelsen, i det här nätverket. Vad tänker du om att Kent Ekeroth, er internationelle sekreterare, är involverad i den här rörelsen?”
”Om man formulerar sig på det sättet som du precis gjorde skambelägger man en hel rörelse som är väldigt löst definierad, väldigt bred, består av tusentals människor runt om i världen, som egentligen …”, svarade Mattias Karlsson, innan han efter en kort paus sammanfattade sin syn på medlemmarna i counterjihad-rörelsen:
”Det enda som de har gemensamt är att … hmmm … det är det man har uttryckt, är för demokrati, för yttrandefrihet, för jämställdhet mellan könen och för den västerländska kulturen.”

attias Karlsson var som vanligt mycket välklädd.
Till intervjun hade han tagit på sig en tredelad gråsvart kostym och en välsydd vit skjorta med en matchande sidenslips vars ljusgrå blommönster stod i relief mot det gråblå sidenblänkande tyget.

En närbild visade hans välmanikerade, pedantiskt noggrant kortklippta naglar.
Hela hans uppenbarelse signalerade ett avstånd från de vrålande, siegheilande, barbröstade aktivisterna i English Defence League som ”Uppdrag granskning” precis visat.

Samma aktivister som Alan Lake förespråkat ett nära samarbete med i det seminarium som Sverigedemokraterna anordnade med honom i Malmö.
Under stora delar av intervjun hade Mattias Karlsson ett märkligt, nästan roat småleende på läpparna.
När han fick frågan om det var ”bra för Sverigedemokraterna” att Kent Ekeroth var engagerad i counterjihad-rörelsen skrattade han till:
”Nja, det kommer ju inte att bli bra nu … haha … när ni sänder det här såklart … och det är klart, det är inte bra att man har kontakt med människor som inte står upp för demokratiska värderingar och alla människors lika värde.”

Efter att först ha beskrivit counterjihad-rörelsen som goda demokrater och förkämpar för kvinnors jämställdhet ändrade sig Mattias Karlsson plötsligt. Han erkände att det kunde finnas en och annan bland counterjihadisterna som förespråkade våld, men tillade att han var helt säker på att Kent Ekeroth i så fall inte hade känt till det.

”Sverigedemokraterna som parti har aldrig haft någon kontakt med någon som förespråkar våld, eller som står för extremism. Att Kent Ekeroth som individ har haft det beror på att dessa uttalanden inte kan ha varit kända för honom. Jag är helt övertygad om det!” sa Mattias Karlsson.

Han såg nästan ut som om han trodde på det själv.

Källhänvisningar till alla delar