Den arabiska våren

Självmordet som blev en revolution

Söndag 10 april 2011

venskar är GALNA. Vi är extrema extremister när det handlar om migrationspolitik!”

Kent Ekeroth viftade med händerna medan han talade, allt mer ivrigt för varje skratt och applåd hans ord åstadkom. Publiken var entusiastisk.

”Sverige kan inte överleva ensamt. Även om vi lyckas att rädda vårt land, så måste detta också ske i alla andra Europeiska länder, annars kommer Sverige att bli en isolerad ö i ett islamiskt hav!” sa Ekeroth och fortsatte: ”Vi ser den Europeiska Unionen som vår fiende och en stor del av problemet med massinvandring och islamisering. Men vi ser Europas nationer som vänner och allierade!”

Kent Ekeroth hann knappt avsluta den sista meningen förrän publiken återigen började applådera. Han tittade nöjt på de jublande människorna framför sig.

Denna söndag talade Kent Ekeroth på det belgiska högernationalistiska Vlaams Belangs partikonferens i Antwerpen. Han inledde sitt tal med konstaterandet; ”Det är skönt att vara hos likasinnade.”

Hans ordval var ingen tillfällighet. De två partierna har en hel del gemensamt.

Vlaams Belang grundades i slutet av 1970-talet, under namnet Vlaams Blok, med målet att skapa ett självständigt, flamländsktalande Flandern och därmed splittra och bryta upp Belgien som stat.

Vlaams Blok hade länge svårt att få något större stöd för denna idé och det var först när partiet ändrade fokus, från kampen för självständighet till en strid mot Belgiens invandrare, som de började stiga i opinionsundersökningarna. Med slagord som ”eigen volk eerst”, ”Det egna folket först” och krav på återvandring för landets samtliga invandrare fick partiet sina första stora valframgångar i slutet av 1980-talet, samtidigt som Sverigedemokraterna grundades.

De traditionella belgiska partierna – från vänster till höger – svarade med att att enas kring en politisk “cordon sanitaire”, en form av renhetens eller anständighetens gräns, med innebörden att varken samarbeta med eller göra sig beroende av högerextrema partier.

Trots detta fortsatte Vlaams Blok att växa. Retoriken blev grövre. Och skandalerna kring partiet växte. I en tv-intervju 2001 ifrågasatte Roeland Raes, Vlaams Bloks chefsideolog och vice ordförande, förintelsen. Han hävdade att antalet mördade judar var överdrivet, att nazisterna inte använt gaskammare på det sätt som historikerna angett och avslutade med att säga att han betvivlade äktheten i Anne Franks dagbok.

”Masken har fallit från Vlaams Bloks grimaserande ansikte”, konstaterade den belgiska tidningen La Libre Belgique.

Tre år senare, hösten 2004, slog Belgiens högsta domstol fast att Vlaams Bloks retorik, bland annat kravet på att utvisa samtliga landets invandrare, var rasistiskt och innebar ett allvarligt brott mot landets grundlag, med dess skrivning om allas lika värde. I praktiken innebar domslutet ett förbud mot Vlaams Blok.

Reaktionerna blev starka. Bland dem som kritiserade domstolens beslut fanns Sverigedemokraternas vice partiledare Björn Söder. Att förbjuda ett parti rätten till att driva kravet att delar av ett lands befolkning ska utvisas – enbart på grund av deras härkomst – var ett slag mot demokratins grundtanke om åsiktsfrihet, menade Sverigedemokraten.

”Tisdagen den 9 november 2004 var en av de mörkaste dagarna i Europas efterkrigstid. Att olagligförklara ett demokratiskt och fredligt verkande parti på grund av att man inte delar deras åsikter är djupt förkastligt”, kommenterade Björn Söder.

Vlaams Bloks svar på domslutet var att lägga ner partiet och omedelbart låta det återuppstå under det nya namnet Vlaams Belang.

artiets nye ledare, Filip Dewinter inledde samma omstöpning av Vlaams Belang som Sverigedemokraterna genomgått. Partiet gick från att vara mer eller mindre uttalat antisemitiskt till att bli antimuslimskt och islamfientligt.

”Islam är nu inte bara Europas utan hela världens fiende nummer ett”, förklarade Dewinter i en intervju med den israeliska tidningen Haaretz.

Vlaams Belang utvecklades snabbt till Europas kanske mest islamfientliga, eller ”islamofoba” parti, som Dewinter uttryckte det i samband med en annan intervju.
I denna syn på islam möttes Kent Ekeroth och Filip Dewinter.

Kent Ekeroth avslutade sitt tal på Vlaams Belangs partikonferens med att utlova seger i det han kallade ett ”fältslag som idag pågår om Europa.”

”På samma sätt som Europa en gång besegrade de muslimska angreppen vid Wiens stadsportar, så kommer vi i dag att agera som beskyddare och förvaltare av de offer som dessa människor gjorde år 1683. Låt oss inte svika deras minne.”

Vid de orden avbröts Ekeroth än en gång av publikens applåder. Han väntade några sekunder innan han avslutade sitt tal med några utrop som lät som ett avlägset eko från 1600-talet.
”För kung! För kung och fosterland. Och för framtida segrar! Låt oss ta vårt Europa tillbaka!”

Hans ord drunknade i jubel och applåder. Flera i publiken reste sig upp och skrek ut sitt bifall.

Samtidigt som Kent Ekeroth uppmanade medlemmarna i Vlaams Belang i Antwerpen att fortsätta det han kallade Europas månghundraåriga krig mot islam, tågade hundratusentals invånare i Syrien i enorma demonstrationer, med krav på demokrati och Assad-regimens avgång.

De första protesterna började i huvudstaden den 15 mars, efter att regimen arresterat ett antal graffitimålare för att ha sprejat budskapet; ”Folket vill att regimen ska falla”.

Protesterna spred sig snabbt. I mitten av april, när Kent Ekeroth uppmanade till strid mot ”islam”, pågick stora demonstrationer över hela Syrien. I princip samtliga de större städernas gator, från Raqqa till Allepo, var fyllda med demonstranter som krävde ett nytt, demokratiskt och fritt Syrien, där folket fick välja sina ledare i fria, hemliga val.

Vintern och våren 2011 var revolutionernas tid.
Startpunkten för det som kom att kallas den arabiska våren var tydlig, även om ingen förstod det just då, när det hände.

Den 17 december 2010 brände sig den tunisiske gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi till döds. Det var både ett skrik på hjälp och en desperat protest mot det politiska förtryck och den allmänna ekonomiska och sociala misär som så länge präglat vardagslivet i Tunisien.

Mohamed Bouazizis självmord blev början på en frihetsrörelse. På några dagar fylldes landets gator och torg av protesterande män, kvinnor och barn. Regimen svarade med brutalt våld, men en knapp månad senare, den 14 januari 2011, tvingades Tunisiens envåldshärskare Zine El Abidine Ben Ali att avgå.

Därmed hade fördämningarna brustit.

På liknande sätt som 1989, när Berlinmuren föll och människomassor fyllde gator och torg i Tjeckoslovaken, Ungern och Rumänien med krav på enpartidiktaturens slut, gick nu också befolkningarna i länder som Bahrain, Libyen och Egypten ut på gatorna med liknande krav.

Den 11 februari 2011 tvingade folkmassorna Hosni Mubarak, Egyptens ledare, att avgå. Några dagar senare började stora demonstrationer i Bahrain. De följdes av liknande demonstrationer i Libyens näst största stad Benghazi.
Sedan stod Syrien på tur.

edan deltagarna i den arabiska demokratirörelsen – bokstavligt talat – riskerade sina liv i land efter land fortsatte Kent Ekeroth sin vanliga retorik. I inlägg efter inlägg, i anförande efter anförande, i tal efter tal manade han till fortsatt strid mot islam.

Det framgick tydligt att demokratirörelserna i Nordafrika och Mellanöstern inte passade in i Kent Ekeroths världsbild av islam, som en form av militant självmordssekt som intet annat ville än besegra Västerlandet på slagfältet.

Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson kallade de gigantiska demonstrationerna för demokrati och yttrandefrihet i Tunisien för ”oroligheterna”. Han skrev att Sverige ”bör stödja försök att lugna ner det hela”.

Kent Ekeroth uttalade inget stöd till de demonstranter som ropade på fria val. Hans utspel handlade om de lycksökare som han menade skulle försöka ta sig till landet i norr, på grund av ”Sveriges rykte som naivt litet land som tror på allt folk säger och därefter ger livstids försörjning.”

På sin Facebooksida beskrev Kent Ekeroth sin vånda: ”Har ångest över alla nya kulturberikare som förväntas komma från arabvärlden p.g.a. ’frihetsrevolutionerna’. Varför inte stanna där och bygga upp sina länder om det som händer där nu är så fantastiskt.”

I ett inlägg lyfte han fram ”behovet av att stänga gränserna mot Afrika”. I ett annat efterlyste han ”en mur av militärskepp i Medelhavet”.

I en annan artikel på sin blogg beskrev Kent Ekeroth de cirka 32 000 människor som sökte asyl i Sverige under år 2010 med utgångspunkt i korta beskrivningar av varje land och dess befolkning.

”Vilka länder kommer dessa från? Jo fantastiska Serbien (zigenare som invandrar), Somalia (finns det något mer misslyckat land?), Afghanistan (tätt efter Somalia i misslyckande), Irak (den grupp som var mest överrepresenterad i våldtäktsstatistiken SD presenterade), Kosovo (kosovoalbanerna är inte direkt kända för att bete sig bra. Fråga Landskronaborna).”

Kent Ekeroth sammanfattade:
”Alltså; Sverige fortsätter att ta föga smickrande invandrargrupper som bevisat sig totalt oförmögna att skapa hållbara, demokratiska, fria och jämlika samhällen. Sen undrar våra politiska korrekta varför det kostar enorma mängder pengar, skapar våld och otrygghet och gör att svenskar inte känner sig hemma i sitt eget land. Verklighetsfrånvaron är total.”

Medan media och politiker världen runt noga följde och kommenterade den tunisiska frihetskampen vid årsskiftet 2010–2011, handlade Kent Ekeroths första blogginlägg, detta revolutionernas år 2011, om födseln av årets första barn i Malmö, som i vanlig ordning presenterades av Sydsvenskan.

Bilden i tidningen visade en liten söt, nyfödd flicka, 52 centimeter lång och 3,5 kilo tung.

Kent Ekeroth jämförde henne med en tidsinställd bomb.

”Första barnet i Malmö 2011 … heter föga förvånande Ahmed i efternamn”, skrev Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson: ”Symptomatiskt för Malmö – symptomatiskt för islamisering – symptomatiskt för den demografiska bomben.”

Källhänvisningar till alla delar