Sveriges första självmordsbombare

Terrorist sprängde sig
mitt i julrusningen

Lördag 11 december 2010

xplosionen hördes i hela centrala Stockholm. Bomben detonerade exakt klockan 17.02 på Bryggargatan, mitt i Stockholms affärskvarter och mitt i den pågående julhandeln. Mängder med människor var ute och handlade denna näst sista helg före julafton.

Bilder från övervakningskameror visade hur folk skrikande försökte ta sig bort från platsen för explosionen. De sprang åt alla håll.

Kvar låg en ensam, svårt skadad 28-årig man. Runt hans mage fanns resterna av en mycket kraftig sprängladdning.

Mannens namn var Taimour Abdulwahab. Dagen efter skulle han ha firat sin 29:e födelsedag, men så blev aldrig fallet.

Taimour Abdulwahab dog av sina skador, liggande på den snötäckta Bryggargatan.

Bara tio minuter tidigare hade en annan bomb, kopplad till flera gastuber, exploderat i en vit Audi Avant, parkerad i gathörnet Olof Palmes gata och Drottninggatan, två, tre kvarter längre bort. Trots den kraftiga explosionen var det bara några få parkerade bilar och närliggande hus som skadades. Det var allt.

Det var inte det resultat gärningsmannen hade hoppats på. Hans avsikt var att döda så många som möjligt med de två sprängladdningarna, det var åtminstone så Taimour Abdulwahab uttryckte sig i det avskedsmejl, med ljudfiler, han skickade till nyhetsbyrån TT och till Säpo strax innan bomberna detonerade.

Som motiv till sitt dåd nämnde han både konstnären Lars Vilks rondellhundar och tystnaden kring de svenska truppernas närvaro i Afghanistan.
”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed, fred vara över honom, och era soldater i Afghanistan, och er tystnad på allt detta, så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö – lika som våra bröder och systrar och barn ska dö.”

Men i stället för det planerade massmordet var det ”bara” två personer som skadades lätt.
Den ende som dog var gärningsmannen.

aimour Abdulwahab föddes 1981, samma år som bröderna Ekeroth, i Iraks huvudstad Bagdad. När han var i tioårsåldern flydde familjen till Sverige och hamnade till slut i Tranås. Flytten från en mångmiljonstad i ständig rörelse till en lantlig svensk idyll, med omkring 10 000 invånare, kan inte ha varit helt lätt. Den första tiden beskrivs Taimour Abdulwahab som ett ganska oroligt barn.

”Taimour hamnade i mycket skit och slogs mycket, men han lugnade ner sig i perioder. Under den hårda ytan var han en schyst och bra kompis. Jag har senare tänkt att han nog hade svårt att hitta sin plats i det svenska samhället”, berättar en vän.

Det tog några år, men så sakta började Taimour Abdulwahab och hans familj, två systrar och föräldrar, bli accepterade som Tranåsbor. De fick vänner och kamrater och började acklimatisera sig till det lilla samhällets lugna rytm.

Taimour Abdulwahab gjorde som de flesta andra ungdomar i Tranås – han satsade på idrotten. Han blev en duktig basketbollspelare som uppskattades av både lagkamrater och tränare. De flesta kommer ihåg honom som en öppen, levnadsglad tonåring.

”Som jag minns det var han kanske mer social än genomsnittet. Han var en kille som gillade att ha kul, som gillade livet”, berättade en förvånad skolkamrat i en intervju i Dagens Nyheter dagen efter sprängattentatet.

På gymnasiet läste Taimour Abdulwahab på den naturvetenskapliga linjen, som allmänt anses vara den ”svåraste” utbildningen. Hans starkaste ämnen var biologi och franska, annars var betygen medelgoda.

Efter studentexamen bestämde Taimour Abdulwahab att det var dags för honom att söka sig vidare från Tranås. Han visste först inte riktigt vart han skulle ta vägen, men valde till slut Luton, en stad i ungefär Göteborgs storlek, drygt fem mil norr om London. Ganska snart efter ankomsten började han studera till sjukgymnast på universitetet.

Åren i Luton skulle förändra den 20-årige Tranåsbons liv på flera sätt.

På universitetet träffade han Mona Thwany, en psykologistudent som i likhet med honom själv var uppvuxen i Sverige, med föräldrar från Rumänien respektive Irak.

Kanske var det den liknande bakgrunden, kanske var det något annat av de oräkneliga skäl som brukar leda till förälskelser som gjorde att de båda föll för varandra.

”Han var attraktiv och rolig. Han hade alla de egenskaper som jag sökte hos en äkta man. Han var en bra människa, han var en bra muslim”, berättade Mona Thwany senare i en tv-intervju.

Vänner beskriver de två som oskiljaktiga. På en bild från Mona Thwanys examensdag på universitetet står hon lyckligt leende bredvid Taimour, som håller om henne, ledigt klädd i en ljus, gråbrun kostym med uppknäppt vit skjorta.

Hennes föräldrar står till höger och vänster om paret, även de med stolta, glada leenden.

”Portrait of a happy family”, ”Bilden av en lycklig familj”, skrev den engelska tidningen Daily Mail om fotot några dagar efter självmordsattentatet.

2004, bara ett år efter Taimour Abdulwahabs flytt till Luton, gifte sig paret. De döpte sin första dotter till Amira, den andra dottern, som föddes ett och ett halvt år senare fick namnet Aisha.

m det finns en startpunkt i Taimour Abdulwahabs radikaliseringsprocess är det i så fall den invasion som en koalition, ledd av USA och Storbritannien, inledde våren 2003 mot Irak.

Anledningen till angreppet var de massförstörelsevapen som USA hävdade att Saddam Husseins regim hade tillgång till. Påståendet verkade trovärdigt. Femton år tidigare, i mars 1988, hade Saddam Husseins trupper bombat den kurdiska staden Halabja med senapsgas. Massakern, känd som den Blodiga Fredagen, dödade upp mot 5 000 människor, mer än dubbelt så många skadades. Många dog omedelbart, andra kvävdes sakta till döds, i sina egna spyor av grönt slem och uppstötta inälvor.

Saddam Hussein och hans regim föll bara några veckor senare, men den glädje och lättnad som många irakier till en början kände över diktaturens fall tog snart slut. Staten Irak slutade i princip att fungera och gled in i en form av inbördeskrig där olika miliser och grupperingar slogs mot ockupationsstyrkorna – eller mot varandra – för att säkra sin egen makt i det politiska vakuum som uppstått.

Och inte hittade koalitionstrupperna några massförstörelsevapen heller.

Drygt tio år efter invasionen, sommaren 2015, bekräftade Michael Morell, CIA:s tidigare näst högste chef, till slut det som många misstänkt i åratal; det fanns inte några massförstörelsevapen i Irak i samband med kriget – och CIA visste om detta från början.

Taimour Abdulwahab var fullständigt emot kriget.
Likt tusentals andra européer och amerikaner sympatiserade han med den stora antikrigsrörelse som ordnade väldiga demonstrationer från New York via London till Stockholm och Berlin.

Vänner berättar att han, när kriget startade, inte kunde sluta prata om striderna, övergreppen, bomberna och sammanfallets kaos i sitt barndoms hemland. De felaktiga uppgifterna om massförstörelsevapen gjorde honom rasande.

Bilderna från Abu Ghraibfängelset, med nakna irakiska fångar staplade i högar, eller krypande på alla fyra, kedjade med hundkoppel som skrattande amerikanska soldater höll i händerna, spädde på hans ständigt ökande känslor av ilska, förödmjukelse – och hat.

På sin Facebooksida publicerade Taimour Abdulwahab filmer på hur amerikanska soldater förnedrade en irakisk man iförd ögonbindel. Andra inlägg handlade om övergrepp på muslimer i Tjetjenien.

Taimour Abdulwahab blev allt mer övertygad om att västvärlden inlett ett krig, inte bara mot hans barndoms Irak, utan mot all världens muslimer.

Luton fanns goda möjligheter att träffa likasinnade. Taimour Abdulwahab kom dit 2003, två år efter terrorangreppet i New York. Redan då var staden något av ett centrum för Englands militanta islamister.

De första hatpredikanterna, som Shejk Omar Bakri, verkade i staden. Och de lyckades rekrytera en hel del anhängare.

De fyra militanta islamister som dödade mer än 50 människor och skadade runt 700 i samordnade attacker mot kolletivtrafiken i London den 7 juli 2005, hade alla kopplingar till staden.
Det var i Luton männen samlades och det var härifrån de startade den resa som slutade med blodbadet i London.

Taimour Abdulwahab verkade allt mer dras in i dessa kretsar.
Samtidigt som ett antal Lutonbor, framför allt yngre män, radikaliserades tog den överväldigande majoriteten av stadens muslimer avstånd från dessa militanta grupperingar.

Taimour Abdulwahab hamnade mitt i spänningsfältet mellan majoriteten och den lilla våldsamma gruppen.

Våren 2007 började han besöka Luton Islamic Centre, också känt som Al Ghurabaa-moskén. Församlingsmedlemmarna välkomnade honom. Till en början framstod den nye svenske besökaren som ”en trevlig, mjuk och glad person”, som var ”omtyckt för att han var hjälpsam”, men efter bara några veckor började han dra till sig uppmärksamhet av helt andra anledningar. Flera i församlingen vände sig till centrets ordförande Quadeer Baksh. De var både oroliga för och upprörda över Taimour Abdulwahabs åsikter.

”Allt handlade om Irak och Afghanistan. Han sa att västliga regeringar inte hade rätt att vara där och att alltför många muslimer var tysta. Han sa att vi borde vara mer proaktiva och ta saken i egna händer, även om han inte direkt förespråkade våld. Det var ganska allvarligt eftersom några i församlingen började lyssna på honom.”

Quadeer Baksh försökte till en början att prata med den nye församlingsmedlemmen. Han bemötte Abdulwahabs argument, det ena efter det andra. Han ägnade mycket tid åt att genom olika korancitat visa att islam är mot våld, att religionen förbjuder dödande och att begreppet jihad ska förstås som en inre rening, en kamp mot de inre demonerna, inte som en väpnad strid mot påstådda yttre fiender.

”Jag trodde att det hela skulle vara slut i och med detta, men han bara fortsatte”, berättar Quadeer Baksh.

Till slut bestämda han sig för att konfrontera Taimour Abdulwahab, ansikte mot ansikte, inför hela församlingen.
Strax före slutet på Ramadan, när moskén var överfull med medlemmar, ställde sig Quadeer Baksh upp och gick – än en gång – igenom Taimour Abdulwahabs ”vantolkningar” av islam.

Reaktionen blev mycket kraftig. ”Han hoppade upp och rusade ut. Sen såg vi honom aldrig mer – men jag hörde att han gått med i det muslimska sällskapet på Universitetet och fortsatte att predika sina extrema åsikter där”, berättar Quadeer Baksh.

Det var varken första eller sista gången som Al Ghurabaa-moskén konfronterade de extremister som, enligt Quadeer Baksh, försökt ”infiltrera” församlingen.

”Vi kastar ut dem från vår moské. Vi är hjärtligt trötta på dem. Vi ser dem som problem. De har fullständigt vantolkat islam.”

fter sin examen i psykologi startade Mona Thwany en skönhetssalong, i en lokal som hon hyrde på samma gata där familjen hade sin lägenhet i stadsdelen Bedfordshire. Verksamheten gick bra, med kunder från både grannskapet och övriga Luton.

Taimour Abdulwahab hade det betydligt svårare att skaffa arbete och utkomst. Han fick vissa ströjobb, bland annat som försäljare av mattor, men långa perioder var han arbetslös.
Samtidigt försökte han hålla skenet uppe och målade upp en framgångsrik bild av sig själv till vänner och bekanta. Till en vän i Tranås hävdade Taimour Abdulwahab att han hade ett framgångsrikt jobb inom it-sektorn, men vännen trodde inte riktigt att det var sant.

Samtidigt som han ansträngde sig för att hitta ett arbete påbörjade Taimour Abdulwahab en period med resor. Han kunde vara borta i veckor, ibland i månader. Till sin fru och andra familjemedlemmar påstod han att det handlade om affärs- och jobbresor, i själva verket sökte han kontakt med jihadister, bland annat i Jordanien, något som han erkände och bad om ursäkt för i sitt avskedsbrev.
”Förlåt för mina lögner. Jag åkte aldrig till Mellanöstern för att jobba eller tjäna pengar, jag åkte dit för jihad.”

Taimour Abdulwahab talade allt oftare och allt mer hetsigt om kriget i Irak. Men Mona Thwany trodde aldrig att hennes man skulle gå från ord till handling. Mycket av det han sa om kriget Irak påminde om det som man kunde se och höra i nyhetssändningar på TV och radio. Hon uppfattade inte sin man som mer kritisk mot USA än vad vissa kommentatorer var. Hon trodde att allt handlade om ord. Dessutom var hon kär.

”Jag älskade honom och vi hade ett bra äktenskap”, berättade hon i en intervju några veckor efter att maken detonerade sin självmordsbomb. ”Men det innebär inte att jag kände till något. Han levde ett dubbelliv!”

aimour Abdulwahab verkade sakna gränser. Förutom de många och långa resorna tillbringade han allt mer tid på internet, surfande på sidor som bekräftade bilden av utsatta, förföljda muslimer.

Han började också prata om att skaffa sig en andra fru. Det blev som en fix idé. Han tjatade, bönade och bad och till slut gick hans fru med på förslaget. Taimour satte omgående in en annons i dejtingsajten Muslima.

”Jag vill gifta mig igen, och skulle vilja ha en stor familj. Min fru har gått med på det här”, skrev han.
”I framtiden skulle jag vilja flytta till ett arabiskt land och slå mig ner där …”

Drömmarna om en andra fru verkade dock mest vara fantasier. Paret fortsatte att leva ihop. Sommaren 2010 föddes deras tredje barn, en pojke. På Taimours enträgna begäran döptes han till Osama.

I sitt avskedsbrev, som han skickade strax innan sprängdådet, skrev Taimour Abdulwahab även några rader till sina allra närmaste:

”Försök att förlåta mig. Jag kunde inte sitta och titta på när allt orättvisa sker mot islam och profeten Mohammed … Jag hoppas ni kan förstå mig någon gång. Jag kunde aldrig ha berättat allt detta för er eller någon annan. Min kära fru och barn, jag älskar er. Jag älskar dig, min fru. Min kärlek för dig var aldrig en lögn. Förlåt mig när jag inte berättade något för dig. Pussa barnen från mig. Säg till dem att pappa älskar dem, kommer alltid att älska dem.”

redagen den 19 november 2010, drygt tre veckor innan självmordsattentatet, reste Taimour Abdulwahab – som han sa – till Sverige för att fira jul med sina föräldrar och syskon i Tranås.

”Han var som vanligt”, berättar Mona Thwany. ”Han sa hejdå, som alltid, på samma sätt som han alltid brukade när han skulle hälsa på sin familj i Sverige. Salam aleikum, puss och kram, sen gick han.”

Det var sista gången Mona Thwary såg sin man i livet.

Dagarna i Tranås använde Taimour Abdulwahab till att förbereda attentatet. Han köpte en vit Audi via Blocket och han åkte runt till olika affärer för att köpa tillbehör till bomberna; aluminiumpulver, spik och ståltråd.

Tidigt på morgonen, lördagen den 11 december, satte han sig i Audin och påbörjade den 27 mil långa bilresan från barndomshemmet i Tranås till Stockholm. Han stannade och tankade i Herrbeta, på E4-an mellan Linköping och Norrköping. Bensinstationens övervakningskamera visade att han troligtvis redan hade tagit på sig bombbältet under sin gråsvarta vinterjacka.

Nästa övervakningsfilm, från en klockaffär i centrala Stockholm, visade hur han vandrade fram och tillbaka mellan de tusentals människorna på Drottninggatan och den betydligt mindre, mörkare, relativt folktomma Bryggargatan.

Klockan tio i fem exploderade gastuberna i Taimour Abdulwahabs vita Audi. Drygt tio minuter senare, när han återigen gått in på den nästan folktomma Bryggargatan, sprängdes bomberna som han bar runt sin mage och i en ryggsäck på ryggen.

Taimour Abdulwahab låg kvar på den snötäckta gatan. Enligt ett vittne hängde delar av hans tarmar ut ur den sönderslitna magen. Han levde i ytterligare några minuter, rörde sig svagt och jämrade sig, innan han tystnade.

Sverige hade fått sin första självmordsbombare.

En självutnämnd 28-årig jihadist från Tranås i Jönköpings län, från det som brukar kallas det svenska bibelbältet, hade begått den första ”islamistiska” attacken i Sverige.

I sitt avskedsbrev skrev Taimour Abdulwahab. ”Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta.
Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten, fred vare över honom, och ert dumma support till grisen Vilks.”

Taimour Abdulwahab uppmanade också andra att följa i hans spår.

”Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.”

eaktionerna på bombdådet blev mycket kraftiga:
”Terrorn är här” skrev Expressen. Tidningen ägnade fem uppslag, sammanlagt tio sidor, samt löpsedel och förstasida åt nyheten. Bland rubrikerna fanns: ”ERA BARN SKA DÖ” och ”Chocken på gatan”.

Aftonbladet hade rubriker som ”Polisen i krismöte” och ”Trots alla tecken lyckades inte Säpo stoppa attentatet.”

Svenska Dagbladet konstaterade – lite mer återhållet – det som många, med molande oro, redan hade insett: ”Ren tur att inte fler dog i sprängningen.”

Nyheterna om självmordsbombaren toppade samtliga nyhetssändningar i flera dagar. Det blev också en stor nyhet internationellt, inte minst i England där den svenske terroristen hade bott de senaste tio åren.

Taimor Abdulwahabs familj reagerade med chock och bestörtning.

Hans svärfar, Ali Thwany, en internationellt framgångsrik arkitekt med uppdrag i bland annat Jordanien, valde att gå ut offentligt i ett brev som han skickade till flera svenska tidningar. ”Jag förklarar härmed vårt avståndstagande från händelsen. Vi har inte med det att göra på något sätt. Det som hänt har bara med honom personligen att göra.”

Svärfadern kallade Taimour Abdulwahab för en ”terrorist” och hävdade att han lurat och hjärntvättat dottern: ”Hon levde med en skurk som utnyttjade henne i religionens namn … Hon visste inte att hennes man var kriminell. Han berättade aldrig om sitt privatliv, kontakter eller suspekta resor.”

ågra veckor efter attentatet valde också Mona Thwany att gå ut offentligt i en intervju med TV4.

Samtalet visade en ung, märkbart tagen kvinna som vacklar mellan den kärlek hon känt för sin man, far till hennes tre barn, och det totala avståndstagandet från hans dåd.

Hennes känslor lyser igenom när hon försöker berätta om den lika smärtsamma som bittra balansgång mellan känslor av skuld, ilska, förtvivlan och kärlek som alla nära anhöriga till gärningsmän går igenom. Hon berättar hur oändligt ont det gör.

Mona Thwany fick höra om attentatet från en av makens systrar. Hon ringde och sa till henne att titta på nyheterna. Bilderna som flimrade förbi var ogreppbara.
”Rubrikerna handlade om en självmordsbombare i Stockholm. Jag började … jag kunde inte … jag började skaka. Jag var helt chockad”, berättar Mona Thwany.

”Jag förstod ingenting. Är det han, eller är det inte han? Så då ringde jag tillbaka till hans syster och frågade henne; Är det Taimour? Är han borta? Hon svarade ja, han är borta!”

Det dröjde inte länge efter beskedet förrän telefonen började ringa. Det var medier från hela världen som ville höra hennes kommentarer. Något senare kom polisen. Hon blev förhörd, ett tag trodde polisen att hon var inblandad, eller kände till dådet, sen släpptes misstankarna mot henne.

Två dagar efter sprängattentatet fick hon hjälp av polisen. Efter att ha mottagit flera mordhot fördes hon och de tre barnen till ett skyddat boende.

”Jag har väldigt blandade känslor, det är både vrede och saknad. Men ja, jag är arg”, berättar Mona Thwany. ”Jag är emot alla former av dödande, av alla offer och oskyldiga människor. Jag fördömer hans handlande och jag fördömer alla former av terrorism. Om jag hade vetat vad han tänkte göra hade jag hindrat honom. Och det är nog också därför han inte berättade för mig.”

ona Thwany och hennes familj var inte ensamma om att fördöma självmordsattentatet. Redan samma kväll, lördagen den 11 december, anordnade föreningen Svenska muslimer för fred och rättvisa, tillsammans med bland andra Kristna fredsrörelsen och Scouterna en demonstration på Sergels Torg.
”Vi kände att vi måste visa att vi inte accepterar våldet”, förklarade Yasri Khan, ordförande för Svenska muslimer för fred och rättvisa.

Förutom i Stockholm anordnade lokala muslimska föreningar demonstrationer i både Malmö och Göteborg. Många svenska muslimer kände sig djupt drabbade.

”Vi är en grupp svenska irakier som känner oss väldigt ledsna och berörda. Vi går igenom ett kollektivt trauma”, förklarade den centerpartistiske riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani.

Timmarna och dagarna efter självmordsattentatet fördömde den ena svenska muslimska företrädaren efter den andra terrorattentatet.

”Det är en chock för mig, både som stockholmare och muslim. Att någon med en förvrängd verklighetsuppfattning utför ett sådant dåd är ofattbart”, sa Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige.

Mahmoud Khalfi, imam och ordförande vid Stockholmsmoskén, sa att han var rädd för att terrordådet skulle påverka det svenska samhället under en lång tid framöver.

”Det här är ett steg tillbaka för vårt integrationsarbete”, sa imamen.

princip samtliga företrädare för Sveriges politiska partier, organisationer, kyrkor, församlingar och föreningar som uttalade sig uttryckte sin avsky över dådet.

Men det fanns ett undantag.

Nyheten om attentatet hade knappt hunnit publiceras av medierna innan den ena sverigedemokraten efter den andra började – jubla.

”#Äntligen”, utropade Alexandra Brunell, anställd som partiledaren Jimmie Åkessons sekreterare, på Twitter.
”Sverige har förmodligen utsatts för en av sina första terrorattacker. Jag hatar att säga det, men vad va det vi sa?”, skrev riksdagsmannen William Petzäll i en liknande skadeglad ton.
Sverigedemokraterna i Norrbotten verkade inte heller speciellt sorgsna. ”Nu har sjuklövern fått som dom så länge önskat. Ett mångkulturellt Sverige med bomber och granater!”, skrev de på Twitter.

Sverigedemokraternas tonläge både förvånade och upprörde.

”Det visar bara vilket osmakligt parti det där är”, skrev Vänsterpartiets ledare Lars Ohly. ”Det är som om de nästan välkomnar den här typen av hemska dåd. Sådana partier har inget existensberättigande för de uppmuntrar bara till hat och våld .”

Dilsa Demirbag Sten var en av flera skribenter som, med utgångspunkt i historiska erfarenheter, varnade för att ”kollektivt skuldbelägga” hela grupper av en befolkning – enbart utifrån deras religion, kultur eller etnicitet.

”Vi vet att främlingsfientliga krafter kommer att spela på den rädsla som likt kvicksilver sprider sig och kan förgifta ett helt samhälle. Vi har sett det förr. Några få individers handlingar kan försätta ett helt samhälle i chock och uppvigla till hat som i förlängningen äter den tillit som mödosamt byggts upp mellan invånarna.”

Kent Ekeroth svarade omedelbart på sin hemsida:
”I vanlig ordning kommer Dilsa Demirbag Sten och babblar om att vi ska inte skuldbelägga en hel grupp bla bla bla. Varför inte? Islam som ideologi ger upphov till denna sorts beteende och dessa åsikter är utspridda i den muslimska världen.”

I en intervju med Expressen förklarade Kent Ekeroth:
”Jag har varnat för den här ideologin länge, så för min del var det bara en tidsfråga innan de skulle göra någonting i Sverige. Vi måste stoppa invandringen från muslimska länder och sluta ge efter för muslimska påtryckningar i Sverige.”

aimour Abdulwahab var inte den ende politiske extremist som var aktiv denna lördag eftermiddag i Stockholmstrakten.

Strax före klockan 17.00, i princip på minuten när Abdulwahabs vita Audi exploderade, startade den årliga högerextrema Salemmarschen, i orten med samma namn, drygt 30 kilometer sydväst om Stockholm.

Det var elfte gången som marschen anordnades, som en form av ”minnesmanifestation” för den tonårige pojke som dödades i ett slagsmål i Salem år 2000.

Bakgrunden var tragisk.

Den 17-årige Daniel Wretström, som medierna snabbt döpte till ”skinnskallen”, hade hamnat i en häftig dispyt med en jämnårig flicka efter en fest. Meningsutbytet slutade med att Daniel Wretström slog till flickan i ansiktet.

Ryktet spred sig snabbt att en ”skinnskalle” och ”rasist” hade slagit en tjej. Ett lokalt gäng av killar bestämde sig för att agera. När de hittade ”gärningsmannen” vid en busshållplats uppstod snabbt ett bråk. Daniel Wretström blev först misshandlad. Därefter knivhöggs han flera gånger, det dödande hugget träffade honom rakt i halsen.

Gärningsmannen dömdes senare till rättspsykiatrisk vård, efter att han bedömts lida av ”en allvarlig psykisk störning”.

Trots att den dödade pojkens familj flera gånger offentligt vädjat om att inte använda sonens tragiska död i politiska syften hade Salemmarschen utvecklats till den skandinaviska högerextrema rörelsens kanske största manifestation.

Som mest samlades nära 2 000 deltagare. Bland arrangörerna återfanns i princip alla större högerextrema organisationer, som Nationaldemokraterna, Nationell Ungdom, Info-14 och Nationalsocialistisk Front.

”Han är vår generations Horst Wessel”, skrev den engelska organisationen Blood and Honor om den mördade 17-åringen, med hänvisning till den tyske nazist som mördades 1930 och därefter upphöjdes till nationalsocialisternas kanske viktigaste ”martyr”.

alemmarschen 2010 samlade, enligt polisens uppskattningar, ungefär 700 deltagare. De vandrade med tända facklor genom centrala Salem. I täten bar de en stor banderoll med texten ”STOPPA SVENSKHATET”.

Motdemonstranter höll, stående tysta i långa led, upp plakat med namn på personer som dödats i rasistiska våldsdåd i Sverige, bland annat John Hron, som 1995, 14 år gammal, slogs ihjäl av fyra nynazister i samhället Kode.

Salemmarschen hade, som vanligt, ett flertal utländska deltagare och gäster. En av dem var Udo Pastörs, från det tyska högerextrema partiet NDP, Nationaldemokratische Partei Deutschlands. Han höll ett uppskattat tal där han kallade utomeuropeiska invandrare för ”infiltratörer” och krävde att dessa skulle försvinna för att ge plats, ”Lebensraum”, livsrum, åt vita européer.

Efter hans tal stegade en annan av de utländska gästerna, trubaduren Frank Rennike, upp på scenen och framförde en hyllningssång till Adolf Hitler och hans kamp för att skapa ett vitt och rasrent Tyskland.

Kvällens huvudtalare var Dan Eriksson, välkänd inom högerextrema kretsar, bland annat för sina kopplingar till INFO-14. Han inledde med att hävda att invandrare – som han kallade en ”svartbrun kryddluktande massa” – skulle leda till väpnad kamp i Sverige eftersom varje ”mångetniskt samhälle bara kan leda till inbördeskrig”.

Men fokuset i Dan Erikssons tal låg på – Sverigedemokraterna.

Kvällens huvudtalare var noga med att påpeka att förändringens vind nu hade börjat blåsa, tack vare Sverigedemokraterna. Dan Eriksson hyllade det nya riksdagspartiet. Han menade att partiet, bara några månader efter valet, lyckats påverka och förändra hela samhällsdebatten. Som exempel lyfte han fram diskussionen om ”svenskfientlighet”. Begreppet hade, påpekade Dan Eriksson, ursprungligen myntats av extremhögern, men hade därefter tagits över av Sverigedemokraterna som nu flitigt använde det i debatterna i Sveriges riksdag.

Dan Eriksson hade gjort sin research väl.

Den 4 november 2010, bara några veckor efter att Sverigedemokraterna tågade in riksdagshuset, påstod William Petzäll, att ”svenska ungdomar utsätts för svenskfientlighet i form av rasism, trakasserier, hot och överfall”.

Den 9 december, bara två dagar innan bombattentatet i Stockholm och högerextremisternas marsch i Salem, hävdade Erik Almqvist att ”massinvandringen splittrar Sverige” och att ”såväl främlingsfientlighet som svenskfientlighet är alltför vanligt förekommande runt om i landet.”

Ytterligare några månader senare skulle Almqvist, tillsammans med Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson, lägga fram en motion med krav på ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”.

Dan Eriksson såg mycket stolt och nöjd ut när han berättade hur extremhögerns retorik, tack vare Sverigedemokraterna, tagit plats i den svenska riksdagen.
Hans tal möttes av jubel och applåder.

Journalisten Christoph Andersson, som var på plats i Salem, konstaterade att det var tur att demonstranterna som jublade framför scenen inte kände till händelserna som pågick samtidigt, bara några mil längre bort.

”Jag frågar mig vad som kunnat hända i och runt Salem om de högerextrema fått veta vad som hänt i city. Deras politiska självförtroende har länge varit på topp och nu kröntes det av ett islamistiskt självmordsattentat”, skrev Andersson.

”Dådet gör att leden sluts på den yttersta högerkanten. Ideologiska skillnader mellan högerpopulister och extremister suddas ut. Dådet kan också underlätta ultrahögerns rekrytering av skolungdomar. Risken är stor att radikala islamister gör samma sak bland förorternas unga muslimer. Frågan är hur alla vi andra ska möta extremisternas hat och försöka stoppa det.”

agarna och veckorna efter attentatet blev hektiska för Kent Ekeroth.
Både svenska och internationella medier hörde av sig till Sverigedemokraternas internationelle sekreterare för att höra hur han såg på händelserna.

Till BBC förklarade Ekeroth att de svenska muslimer som, i likhet med organisationen Svenska muslimer för fred och rättvisa, tagit avstånd från terrordådet ”är en liten obetydlig del inom islam och att de i relation till övriga islam är extrema eftersom de avviker från mainstream ….”

I en intervju med den danska tidningen Politiken gick Kent Ekeroth så långt som till att jämföra islam med en självmordssekt.

”Islam är en våldsideologi, ja närmast en dödskult. Det ser man när man läser de muslimska texterna. Det är inte en tillfällighet att muslimska auktoriteter citerar koranen och hadhiterna, för de texterna rättfärdigar självmordsideologi och attentatsplaner.”

Kent Ekeroth berättade för den danska journalisten att han skrivit en lång artikel om detta faktum, men att ingen svensk tidning velat publicera den.

”De är självklart inte intresserade av att visa islams sanna ansikte.”

”Islams sanna ansikte?”, undrade reportern.

”Ja, det har de bevisat inom loppet av de senaste 1 400 åren”, svarade Kent Ekeroth.

Den nyblivne riksdagsmannen verkade trivas med uppmärksamheten.

Måndagen den 13 december, två dagar efter att Taimour Abdulwahab sprängt sig själv till döds, sammanfattade Kent Ekeroth på följande sätt på sin Facebooksida: ”fått mycket gjort idag; gått igenom motionerna (igen) för behandling i Justitieutskottet imorgon; skrivit medskick till Sveriges förhandlare rörande Frontex; haft debatt om islam och terrordådet på BBC; skrivit debattartikel om terrordådet (se min blogg); + lite övrigt. Bra dag!”

Det var inte ofta Kent Ekeroth lät så här positiv på sociala medier.

De flesta av inläggen på hans Facebooksida, blogg eller Twitter brukade innehålla mer eller mindre fientliga utfall mot dem han kallade invandrare och muslimer, mot politiker från andra partier, mot enskilda journalister eller mot medierna i allmänhet.

Men just i dag, den första vardagen och arbetsdagen efter helgens självmordsbomb i centrala Stockholm, var tonläget annorlunda.

Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson, Kent Ekeroth, lät uppriktigt glad.

Källhänvisningar till alla delar