Förintelsen
Ekeroths mormor
flyr undan nazisterna
”Det vi ser i Europa i dag är symptom på en sjukdom, inte sjukdomen i sig. Den utspårade immigrationspolitiken som går hand i hand med den extrema liberalismen, naiviteteten, skuldkänslorna och fegheten (a.k.a appeasement) är ett symptom på nyss nämnda problem. Det är västvärldens svaghet som öppnat dörren … Problemet kan liknas vid HIV; det är inte HIV-viruset som dödar, utan förkylningen kroppen inte kan bekämpa. På samma sätt är det med Europa. Eftersom vi har blivit så svaga, lyckas vi inte bekämpa massimmigrationen som liksom förkylningen kommer bryta sönder våra samhällen.”
Kent Ekeroth på sin blogg, hösten 2006
Hur kan någon som har förlorat stora delar av sin släkt i Auschwitz gaskammare gå med i ett parti som Sverigedemokraterna?
Vad är det som får två bröder, från en familj med generationer av flyktingar och vars mamma och mormor flytt undan politiskt förtryck, att satsa all sin tid, kraft och energi i ett parti som är svurna motståndare till flyktingar?
Vad får en person som Kent Ekeroth – vars hela nuvarande existens baseras på det faktum att Sverige gett hans mor och mormor skydd och en möjlighet till en livets nystart – att jämföra flyktingar och invandrare med sjukdomar som förkylning och hiv?
Vad finns det för svar på dessa frågor? Finns det över huvud taget någon rimlig förklaring? Och var ska vi i så fall söka den?
Jag börjar med att skicka ett mejl till Kent Ekeroth där jag ber om ett möte, en möjlighet att träffas, ett förutsättningslöst samtal. Svaret kommer dagen därpå:
”Varför vill du göra ett personporträtt på mig? Och varför skulle jag ställa upp på en intervju med dig som i allt väsentligt är motståndare till allt vad jag och SD står för?”
”Kanske just för att du anser att jag är en ”motståndare” till det du står för, att trots detta ställa upp i ett samtal skulle visa en stor portion mod hos dig”, svarar jag.
Efter en tids mejlväxling, där Kent Ekeroth ett tag ställer som krav att jag i min tur ska ställa upp på en intervju med honom, vilket jag accepterar, skickar han till slut sitt slutgiltiga svar:
”Tack men jag avstår.
Mvh,
Kent”
Jag inser att jag får söka svaret på mina frågor utan Kent Ekeroths medverkan. Jag börjar genom att gå tillbaka i historien, till den tidpunkt som gjorde att familjen Ekeroth över huvud taget hamnade i Sverige:
Förintelsen.
K
ent Ekeroths mormor hette Irene Sinkiewicz. Hon föddes den 22 mars 1916, mitt under det första världskrigets massdödande, i staden Sosnowiec i dåvarande Ryssland. Staden låg vid det så kallade Drei Kaiserreich Ecke, De tre kejsardömenas hörn. Där möttes Europas tre stora imperier: Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Det geografiska läget gav fördelar, men var naturligtvis en ovanligt illa vald plats när imperierna gick i krig mot varandra.
I likhet med alla som föddes i Centraleuropa vid det förra sekelskiftet kom också Irene Sinkiewicz liv att präglas av krig, diktaturer, invasioner, uppror, folkmord och ständigt nya gränsdragningar. Hennes födelsestad Sosnowiec var inget undantag. Staden var länge polsk. I slutet av 1700-talet tillföll den Preussen, därefter återigen Polen, senare Ryssland för att efter första världskrigets slut 1918 åter bli polsk.
Omgiven av skogar, vattendrag och rika gruvfyndigheter utvecklades Sosnowiec under mellankrigstiden till en välmående industristad med stålverk, gruvor, en känd repfabrik, väverier och pappersbruk. Tågstationen, på huvudlinjen mellan Warszawa och Wien, erbjöd bra kommunikationer. Här fanns flera lokala dagstidningar, biografer och två stora teatrar, Sommarteatern och Vinterteatern.
Som på många andra håll i Centraleuropa levde invånare med olika religioner sida vid sida, med egna skolor, tidningar och religiösa byggnader. På gatorna pratades det polska, ryska, tyska, hebreiska, jiddisch och ytterligare ett antal språk. Det fanns ett eget judiskt skolsystem, från första klass upp till gymnasienivå, och en särskild flickskola, Beit Jakob.
En knapp fjärdedel av stadens ungefär 130 000 invånare hade judisk härkomst. De hade en egen lokal stadsförvaltning, med ett judiskt råd jämnt fördelat mellan fem valda ortodoxa judar och fem sionister.
denna judiska gemenskap växte Irene Sinkiewicz upp. Men trots den gemensamma religionen var skillnaderna inom gruppen både skarpa och tydliga. Det fanns ingen homogen grupp av ”judar”.
Den utbildade medelklassen var delad i två skikt. Den ena ville behålla hebreiskan som huvudspråk och skickade därför sina barn till de judiska skolorna. Den andra gruppen förespråkade en större integration i det lokala polska och tyska livet och anmälde sina barn till antingen tysk- eller polsktalande skolor.
Den lokala judiska borgerligheten förenades dock i sin ofta nedlåtande syn på de judar som talade jiddisch, ett germanskt språk med inslag av hebreiska och slaviska språk. De jiddischtalande var ofta arbetarklass, hade lägre utbildning och kunde inte tänka sig att läsa – om de nu läste – någon annan tidning än Yiddishe Wochenblat.
Många i den lokala judiska övre medelklassen såg på de jiddischtalande som konservativa, bakåtsträvande reaktionärer som inte anpassade sig till den nya tiden.
Livet förändrades för alltid i Sosnowiec den 1 september 1939, när tyska trupper tog sig över den polska gränsen. Andra världskriget hade börjat och staden låg direkt i stridslinjen – igen. De polska trupperna bjöd till en början ett visst motstånd, och England och Frankrike ställde sig på deras sida. Men det polska motståndet visade sig meningslöst när också Stalins Sovjetunionen gick till anfall mot landet.
De första tyska trupperna marscherade in i Sosnowiec bara några dagar efter krigsutbrottet. Förföljelserna av de polska judarna började omgående. Den 8 september brände tyska trupper ner Stora synagogan i grannstaden Katowice. I den närliggande staden Bedzin stacks synagogan också i brand. Den totalförstördes, tillsammans med flera kvarter med mestadels judiska invånare. Mer än 100 judar miste livet i den enorma branden. De som försökte fly undan lågorna sköts ned av tyska trupper.
I Sosnowiec registrerades alla med judisk bakgrund och tvingades ta på sig en gul, sexuddig stjärna. Ett judiskt råd, Judenrat, utsågs av tyskarna för att organisera det tvångsarbete som samtliga stadens judar mellan 14 och 60 år blev beordrade att delta i. Kent Ekeroths familj – och Sosnowiec övriga judiska invånare – tvingades bland annat att reparera vägar och bygga två broar i närheten av staden.
nder våren och sommaren 1940 började de tyska ockupationstrupperna att bygga ett stort fångläger i staden Oswiecim, knappt fyra mil söder om Sosnowiec. Lägret kom att bli känt under sitt tyska namn, Auschwitz. Två år senare hade det vuxit till ett helt lägerkomplex med arbetsläger och förintelselägret KZ Auschwitz II, Birkenau.
Det var hit staden Sosnowiec judiska befolkning skulle skickas.
Den första större deportationen ägde rum i maj 1942. Den leddes av SS–Untersturmfuhrer Dr Dreyer, chef för Gestapos politiska avdelning i Katowice. Cirka 1 500 av stadens judar fördes till järnvägsstationen. De tvingades in i boskapsvagnar, 120–150 personer i varje, och sen stängdes dörrarna.
Det blev en kort tågresa. När tåget stannade på stationen i Auschwitz var allt över. Bland de som mördades fanns Irene Sinkiewicz mor och far.
I väntan på transport föstes Sosnowiecs kvarvarande judiska befolkning ihop i några trånga, avskilda, välbevakade stadskvarter. Vardagslivet i det isolerade och från omvärlden avskurna gettot präglades av trångboddhet, tvångsarbete, nya transporter, epidemier och återkommande offentliga avrättningar.
Söndagen den 1 augusti 1943 inleddes den slutliga rensningen av gettot i Sosnowiec. Klockan 02.00 omringades de judiska kvarteren av tungt beväpnade förband från SS och Schützpolizei, under ledning av Hauptsturmfuhrer Peikart, då kommendant i dödslägret Birkenau.
De skulle mötas av en stor överraskning.
Några av gettots yngre invånare hade organiserat sig och även lyckats komma över en del lättare vapen. Trots de tyska truppernas övermakt hade de bestämt sig för att inte bara låta sig föras iväg till en säker död, åtminstone inte utan strid.
När de tyska trupperna började ta sig in i gettot möttes de av kraftig skottlossning. Snart genljöd hela staden av ljudet från eldgivningen.
Utgången var given. Tyskarna var fullständigt överlägsna, både i antalet soldater och beväpning. Efter fyra dagar var den tyska ”aktionen” avslutad. Hus efter hus genomsöktes. Soldaterna sköt ihjäl alla de hittade. Till slut brydde de sig inte ens om att tvinga upp överlevande från källare eller lägenheter där de gömt sig. I stället kastade de in handgranater genom fönster och dörrar.
Gettots gator var täckta av lik. Barn som sett sina föräldrar mördas irrade runt i chock och förvirring. Även barnen slogs ihjäl, vid flera tillfällen genom att tyska soldater greppade deras fötter och svingade deras huvuden mot trottoarkanter, lyktstolpar eller andra hårda föremål. Sedan slängde de upp kropparna på väntande lastbilsflak. Enbart under dessa dagar mördades ett tusental personer.
Sammanlagt deporterades mellan 30 000 och 35 000 människor från Sosnowiec till Auschwitz. I december 1943 var bara något hundratal av stadens judar kvar i livet.
E
n av dem som överlevt var Kent Ekeroths mormor Irene Sinkiewicz. Medan massmorden pågick hade hon lyckats ta sig ut ur Sosnowiec och börjat vandra mot nordost, mot den sovjetiska gränsen. Två omständigheter bidrog till den lyckade flykten. Dels tillhörde hon de judar som hade haft tyska som sitt modersmål, dels såg hon inte ”judisk” ut, vilket innebar att hon kunde ta sig igenom polska byar och tyska vägspärrar utan att väcka uppmärksamhet. Det är åtminstone så Kent Ekeroth beskriver sin mormors flykt undan Auschwitz gasugnar.
”Hon såg mer tysk ut, eller kanske mer polsk, eller hon såg inte judisk ut i alla fall, så därför hade hon lättare att komma undan”, berättade Kent Ekeroth i en radiodokumentär för några år sedan, i en av de ytterst få intervjuer där han sagt något mer personligt om sig själv, sin familj och släkt.
Ekeroth berättade att flykten till Sovjetunionen blev en besvikelse för hans mormor. Hon hade trott sig vara i säkerhet, i stället väntade en ny fångenskap: ”De tog hennes papper när hon korsade gränsen … och sen så skickade de henne till Sibirien!”
Irene Sinkiewicz var inte ensam om att deporteras. Den sovjetiska militären och säkerhetstjänsten fängslade hundratusentals polacker, både judar och icke-judar, som sedan fördes till det gigantiska system av fångläger, Gulag, som Sovjetunionen byggt upp i Sibirien.
Siffrorna är omdiskuterade, men upp mot en miljon polacker hamnade i läger där de tvingades arbeta i stekande sommarhetta och isande vintervindar. Husen de bodde i skyddade varken mot köld eller värme.
Sylvia Becker, en av de kvinnor, som i likhet med Irene Sinkiewicz blev deporterad till Sibirien berättar hur det kunde gå till: ”Dom knackade på dörren mitt i natten … vi fick bara några minuter på oss att samla våra tillhörigheter. Om ditt namn var på listan togs du till en järnvägsstation i hästkärror. Därefter blev vi lastade på boskapsvagnar, och fick vänta där i flera dagar tills tågen slutligen började rulla mot Sibirien.”
Majoriteten av polackerna fördes till Kazakstan. Det var också där Kent Ekeroths mormor hamnade. Och hon hade tur igen. Hon slapp de tyngsta arbetsuppgifterna och blev tilldelad arbete i ett soppkök. Hennes uppgift blev att dela ut mat till dem som tvingades arbeta i den närliggande gruvan.
Irene Sinkiewicz var fängslad – men hon var åtminstone vid liv. Röda armén trängde fram mot Berlin från öster, de allierade ryckte fram från väster. Det var bara en tidsfråga innan kriget skulle ta slut. Irene förstod att hon – som en av de få i sin familj – skulle överleva krigsåren.
Det går inte att ta miste på stoltheten i Kent Ekeroths röst när han berättar om sin mormor. ”Hon var en överlevare”, säger Kent. ”Hon var gatusmart. Hon var cool faktiskt, riktigt cool. Hon var en typisk sån där jiddischmamma, som alltid ska laga jättemycket mat … hon var jävligt cool faktiskt, en riktig överlevare!”
Irene Sinkiewicz överlevde världshistoriens värsta massmord, förintelsen av Europas judar. Hon hade pekats ut som mindre värd enbart på grund av sin religion och kultur, som nazisterna påstod var så annorlunda att judar och icke-judar inte kunde leva tillsammans. Därför måste judarna bort. Därför måste judarna dö.
Det började med ord och propaganda. Nazisterna jämförde judar – som Kent Ekeroths mamma – med råttor och skadedjur. Ett återkommande tema var att judar spred dödliga sjukdomar. I Polen trycktes exempelvis tusentals affischer med texten; ”Judar är löss. De sprider tyfus”
Att vara jude jämställdes med att vara en bärare av smittsamma sjukdomar.
Propagandan övergick snart till rått brutalt våld – och slutade i massmord.
Källhänvisningar till alla delar
Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”