Fiendens fiende

Den europeiska högern
besöker Israel

Måndag 6 december 2010

et var en brokig skara som steg in i den gula, bepansrade Volvobussen i den israeliska staden Aschkelon vid Medelhavets strand.

Stora delar av den europeiska högerpopulistiska och främlingsfientliga högern var på plats. De satte sig, en efter en, i den luftkonditionerade bussen. Där fanns det Österrikiska högerpopulistiska FPÖ:s partiledare, Heinz-Christian Strache. Där satt ledaren för det belgiska Vlaams Belang, Filip Dewinter. Lite längre bort placerade sig René Stadtkewitz, ordförande för det nybildade tyska, islamfientliga partiet Die Freiheit.

Några stolsrader bort satt flera ledande counterjihadister, som Elisabeth Sabaditsch-Wolff, huvudtalare på islamseminariet i Göteborg, samt Paul Weston, ordförande för British Freedom Party, som överlycklig skrivit på Gates of Vienna efter Sverigedemokraternas valframgång att detta var början på den Europeiska nationella högerns ”kontrarevolution”.

Och där satt också counterjihadisten och sverigedemokraten Kent Ekeroth.

”Just ett vackert sällskap”, konstaterade Tysklands kanske mest ansedda dagstidning Frankfurter Allgemeine Zeitung, FAZ, syrligt.

”Man får gnugga sig i ögonen”, kommenterade den tyska veckotidningen Die Zeit och ställde två uppenbara frågor.

Vad gör denna högerpopulistiska ”angreppsstyrka” egentligen i Israel?

”Och vad innebär detta för Israel?”

Frågorna var inte oväntade.

Flera av de deltagande partierna hade – på samma sätt som Sverigedemokraterna – en historia av antisemitiska och rent av nynazistiska strömningar. Det var inte bara sverigedemokrater som skrikit judesvin i sina demonstrationer, eller bränt böcker av judiska författare, det var en bakgrund som återfanns även i de andra partierna – och bland dess ledande företrädare.

Heinz-Christian Strache, ledare för det Österrikiska FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, var ett av flera exempel. Han föddes 1969 i en südettysk familj som tvingats lämna sitt hem i nuvarande Tjeckien i samband med folkförflyttningarna efter andra världskriget.

Strache blev redan som tonåring medlem i den högernationalistiska studentföreningen Wiener pennale Burschenschaft Vandalia, vars medlemmar ägnade sig åt hyllningar av nationen under sitt motto; ”Ära, frihet och fosterland.”

Här lärde Strache känna flera av de närmaste årens mest betydande österrikiska högerextremister, exempelvis Gottfried Küssel, senare ledare för den militanta nynazistiska kamporganisationen VAPO, som organiserade militärövningar och regelbundet deltog i den årliga stödmarschen för den fängslade Rudolf Hess, minister i den första nazistiska regeringen och ställföreträdande ledare vid sidan av Adolf Hitler.

I mitten av 1980-talet deltog Heinz-Christian Strache själv i nynazistiska träningsläger i Österrike. Deltagarna, klädda i uniform, hade skjutövningar och tränade sig i närstridskamp med gummibatonger.

När österrikiska medier avslöjade träningslägren nekade Strache först och avfärdade artiklarna som ”dumheter”. När det senare även dök upp bilder på de beväpnade, uniformsklädda deltagarna, ändrade han sig, erkände sitt deltagande, men försvarade sig med att han och de övriga kämparna inte använt riktiga vapen, utan att det enbart handlade om ”paintball”.

Några år senare greps Strache, beväpnad med en startpistol, på ett möte med det tyska högerextrema partiet DVU, Deutche Volksunion.

Då hade Strache redan påbörjat sin politiska karriär i det österrikiska FPÖ. När partiets mångårige ledare Jörg Haider tvingades bort från ordförandeposten 2005 tog Strache över.

Som partiledare väckte Heinz-Christian Strache först uppmärksamhet för sin oförsonliga inställning till homosexuella, men han skiftade ganska snart fokus till Österrikes muslimska befolkning, som han pekade ut som den nya huvudfienden.

I en uppmärksammad demonstration mot ett muslimskt kulturcenter gick Strache i täten med händerna runt ett stort kors, inte olikt en sentida efterföljare till de båda prästerna Fader Merrin och Fader Karras, som i kultfilmen ”Exorcisten” på exakt samma sätt, med korset upplyft framför sig, försökte driva ut djävulen ur den besatta flickan Regans kropp.

Det är inte svårt att förstå de tyska tidningar som undrade vad personer som Heinz-Christian Strache och Kent Ekeroth egentligen gjorde på sin ”pilgrimsresa” i Israel.
Die Zeits artikel om resan hade rubriken; ”Israels falska vänner.”

ussresan gick från Medelhavet till de av Israel ockuperade områdena på Västbanken. De olika stoppen verkade göra ett stort intryck på deltagarna.

Efter att gruppen besökt en israelisk militärpostering vid gränsen mot Gaza skrev Paul Weston följande på bloggen Gates of Vienna. ”Den fysiska gränslinjen mellan Israel och Gaza är också den bildlika gränsen mellan Islam och Västerlandet; eller rättare sagt mötesplatsen mellan godhet och ondska, där ondskan har fått beskedet; hit men inte längre.”

Senare under resan höll Paul Weston ett tal. Hans försäkran om den europeiska nationella högerns stöd till Israel bar närmast bibliska undertoner. ”När vi åkallar Gud för att hjälpa oss besegra ondskan, då står vi tillsammans med Israel. När vi åkallar förrädarna, de undfallande, propagandisterna och de antivästliga hatarna inom Europas politiska och mediala klass, då står vi återigen tillsammans med Israel. Vi är fast förankrade tillsammans i denna kamp, och tätt förankrade kommer vi att stå kvar eller falla.”

Resan arrangerades i samarbete med counterjihad-rörelsen.

Det här var nätverkets andra stora framgång på kort tid. Först hade en av rörelsens ”ledande aktivister”, Kent Ekeroth, valts in i den svenska riksdagen. Och bara några månader senare hade counterjihad-rörelsen lyckats samla stora delar av den europeiska nationella högern till en solidaritetsresa till Israel, med officiella samtal med företrädare från politiska partier och bosättarorganisationer.

Gates of Vienna skrev i triumfatorisk ton om den ”delegation från Europeiska counterjihad, som tillsammans med medlemmar från de nationella partierna inom den ”Nya högern”, tillsammans besökte Israel.”

Det var ett glatt sällskap som åkte runt i den gula Volvobussen.

Vid besöket på den israeliska gränsposteringen tog resenärerna på sig delar av den israeliska armens utrustning; stridsvästar och hjälmar, och målade sig under muntra skratt med kamouflagefärg i ansiktet.

Kent Ekeroth ser både stolt och glad ut på de bilder som deltagarna tog på varandra. Han ler lyckligt mot kameran. Hans kavaj har ersatts av den tunga israeliska stridsvästen, ansiktet är nerkletat med färg.

I den dokumentärfilm som den österrikiska tidningen Kronen-Zeitung gjorde om resan hörs deltagarna gång på gång, skrattande ropa; ”Kom igen nu allihopa, gruppbild, gruppbild!”

Efter att de tvättat av sig kamouflagefärgen kramade resenärerna om de israeliska värnpliktiga och yrkessoldaterna. ”Vad dessa unga människor gör är att dag och natt försvara oss och vår frihet. I stället för att demonisera dem, borde vi tacka dem”, skrev Elisabeth Sabaditsch-Wolff.

Därefter fortsatte resan in på ockuperat territorium, en benämning som counterjihadisterna menar är helt felaktig.
”På måndagen åkte den Europeiska counterjihadrörelsen, i en skottsäker buss, in i det som de okunniga/Liberaler/Vänstern kallar Västbanken, men vad historiker – israeler och andra – känner som Judéen och Samarien”, skrev Paul Weston och tillade. ”De västliga liberaler som utropat detta område som ”ockuperat” är kända historiskt som nyttiga idioter.”

Under ett samtal på universitet i staden Ariel på Västbanken förklarade Kent Ekeroth att målet med resan inte bara var att visa sitt stöd för Israel, de deltagande partierna och counterjihad-rörelsen önskade naturligtvis också erhålla något i gengäld.

”Vi är här för att samarbeta, men det måste också fungera åt andra hållet, så att våra partier i Europa får legitimitet”, sa Kent Ekeroth sittande på en stol i den ring som deltagarna format med sina värdar.

”Vi har problem med de judiska organisationerna i Europa”, fortsatte Ekeroth. ”De arbetar mot oss. De kallar oss rasister och antisemiter … bla bla bla … och allt det där. Jag tror att påtrtryckningar från Israel skulle kunna hjälpa oss på sikt.”

Även detta samtal filmades av den österrikiska tidningen Kronen Zeitung. När reportern hörde Ekeroth säga att målet med resan var att ge ”legitimitet” åt den europeiska nationella högern, kunde han inte låta bli att fälla den sarkastiska kommentaren; ”Jaha, så allt handlade om en vittvätt!”

et var inte första gången som Kent Ekeroth kritiserade de judiska organisationerna i Sverige. I en intervju för boken ”Svensk, svenskare” beklagade han sig över de svenska judarnas oförstående inställning till Sverigedemokraterna och kampen mot islam.

De enda man kan lita på, förklarade Ekeroth, var de polskjudiska familjer som hade samma bakgrund som han själv.

”Polskjudiska är mer jordnära, lite hårdare och har lättare att fatta detta med islam. Stockholmsjudarna fattar inte. De är värre än folkpartister och försvarar det mångkulturella samhället.”

I en intervju med Newsweek förtydligade Kent Ekeroth sin inställning.
”Du kan inte vara mot islamiseringen av Europa och samtidigt stödja araberna i Israel”, sa Ekeroth. Han förtydligade sitt svar med ännu en av sina ständigt återkommande krigsmetaforer.
”De judar som bekämpar oss i stället för den riktige fienden gräver sina egna gravar.”

Dagen därpå, tisdagen den 7 december, togs resesällskapet emot i det israeliska parlamentet Knesset. Efter de sedvanliga rigorösa säkerhetskontrollerna hälsades de välkomna av bland andra regeringsledamoten Ayoub Kara, från det borgerliga högerpartiet Likud.

Delegationen bjöds på en guidad tur i byggnaden och satte sig sedan i överläggningar med en av ledarna för det ultranationalistiska Shaspartiet, Rabbi Nissim Zeev.

Shaspartiet grundades 1984 av ett antal inflytelserika rabbiner, under ledning av Rabbi Ovadia Yosef, som ett försök att samla de ultraortodoxa sefardiska judarna politiskt.

Partiets målsättning är att staten Israel ska styras utifrån traditionell judisk lag, Halacha. Partiet är emot återlämnandet av ockuperad mark, de har motsatt sig stora delar av fredsprocessen och har goda kontakter och nära band med bosättarrörelsen.

Trots sin betoning av det man kallar religiösa värden har Shaspartiet genom åren skakats av flera skandaler, där ledamot efter ledamot har åtalats och dömts för brott som bedrägeri, förfalskning och tagande av mutor.

Partiet och dess ledare har också skapat rubriker genom sina hätska utfall mot palestinier. I april 2010, bara ett halvår innan besöket från Kent Ekeroth och hans vänner inom counterjihad-rörelsen, hävdade partiets grundare Rabbi Ovadia Yosef, att det nu var dags att utplåna ”araberna”, en gång för alla:

”Det är förbjudet att visa dem barmhärtighet”, förklarade rabbinen under en ceremoni inför den judiska påsken. ”Man måste skicka missiler på dem och förinta dem. De är onda och fördömda!”

Shaspartiet har genom åren också fått återkommande kritik för sin konservativa syn på kvinnor, bland annat har flera kvinnoorganisationer uppmanat väljarna att inte rösta på partiet så länge de bara har män på sina partilistor.

Shaspartiets inställning till homosexuella är lika kompromisslös som deras syn på kvinnor. Rabbi Nissim Zeev, som tog emot och ledde samtalen med counterjihadisterna i Knesset, har liknat homosexualitet vid en sjukdom, som han hävdar är ”lika farlig som fågelinfluensan”.

Rabbi Nissim Zeev har krävt ett totalförbud mot samkönade relationer och föreslagit inrättandet av ”rehabiliteringsläger” för Israels homo- och bisexuellasexuella män och kvinnor där ”psykologer, psykiatriker och socialarbetare ska hjälpa dem att återvända till ett normalt liv, på samma sätt som på avvänjningskliniker för drogmissbrukare.”

Enligt Rabbi Nissim Zeev borde två års inlåsning på dessa ”rehabiliteringsläger” vara en lämplig tidslängd. Det viktiga är att de homosexuella inser att ”deras livsstil håller på att förstöra vår existens”.

Det var denna Rabbi Nissim Zeev och hans Shasparti som counterjihadisterna såg som sin naturliga samtalspartner och allierade i Israel.

Israelresan avslutades med att deltagarna gemensamt skrev under ett fördrag som de kallade Jerusalemdeklarationen. Undertecknarna slog fast sitt ”reservationslösa stöd till staten Israels existensberättigande”, samt förklarade att de ”står längst fram i frontlinjen i kampen för de västliga demokratiernas värdegemenskap.”

Counterjihadisterna var mycket nöjda.

”Jag tror att den här resan var en succé för alla”, skrev Elisabeth Sabaditsch-Wolff på bloggen Gates of Vienna. ”Israelerna kunde förklara sina säkerhetsproblem; den nya Europeiska Högern kunde framgångsrikt visa att man inte nödvändigtvis är antisemit bara för att man tillhör högern, och den europeiska counterjihad-rörelsen kunde knyta kontakter på alla sidor och visa att även de har något att säga.”

Sabaditsch-Wolff förklarade att det var viktigt att counterjihad-rörelsen från och med nu fick en huvudroll i det politiska spelet om Mellanöstern.

”Den europeiska counterjihad-rörelsen gjorde ett mycket starkt intryck på de israeliska och europeiska politikerna. Flera liknande konferenser är planerade de kommande åren, och det är av största vikt att de alla äger rum med counterjihadrörelsens medverkan.”

nnan resesällskapet lämnade Israel passade deltagarna på att besöka Yad Vashem, ett av världens viktigaste museum, forskningscenter och minnesplats över förintelsens offer.

Tillsammans vandrade de runt bland foton på mördade män, kvinnor och barn. Heinz-Christian Strache, som i sin ungdom deltagit i nynazistiska träningsläger, tittade under tystnad, sida vid sida med de andra i resesällskapet, på utställningen om förintelsen som berättade om både offer och ansvariga, där inte bara bödlarna utan också hetsande politiker, tjänstvilliga byråkrater och andra som möjliggjort massmorden lyftes fram.

Enligt tradition tar de besökare som går in i Yad Vashems minnessal på sig den judiska kippan – som ett tecken på respekt för förintelsens offer.

Även deltagarna på counterjihadresan tog på sig huvudbonader.
Men partiledaren för FPÖ, Heinz-Christian Strache och partiets ”chefsideolog”, Andreas Mölzer, placerade inte den judiska kippan på sina huvuden, utan varsin studentmössa från de tysknationella studentorganisationerna Burschenschaft.

Dessa studentmössor, som på tyska brukar kallas biertonnen, öltunnor, hade de båda politikerna inte bara packat ner i sina väskor inför Israelresan. De verkade också tycka att just dessa studentmössor, från de organisationer som samlat så många av andra världskrigets värsta bödlar och krigsförbrytare och som fortsatt att vara en grogrund för efterkrigstidens nynazistiska rörelser, var den mest lämpliga huvudbonaden att hedra förintelsen offer med.

Skandalen var ett faktum.

”Ett pinsamt misstag eller medveten provokation?” undrade Der Standard, en av de österrikiska tidningar som slog upp nyheten stort.

Den österrikiska extremhögern jublade. Medlemmar i de fortfarande existerande Burschenschaft-sällskapen berättade att de hade skrattat sig ”sönder och samman” när de hörde nyheten.

En som hade något svårare att inse komiken i det hela var Ariel Muzicant, från den judiska församlingen i Wien. Han menade att Straches val av huvudbonad var en ytterst medveten och beräknad politisk handling.
Det var ”en signal till nazisterna i de egna leden. Titta, jag åker visserligen till Israel – men med en öltunna på huvudet.”

På samma sätt som när ett stort antal representanter från Europas extremhöger och högerpopulistiska partier samlades i tyska Gelsenkirschen några månader tidigare, med Kent Ekeroth som en av huvudtalarna, var det, med några få undantag, i princip tyst i svenska medier om Israelresan.

Bevakningen i de internationella medierna, framför allt i tyskspråkiga tidningar, var desto större. Resan kommenterades flitigt, från tidskrifter som Newsweek till nyhetsbyråer som Reuters. De flesta såg resan som del av en ny politisk strategi från den europeiska extremhögern.

”Det är fortsättningen på kampen mot moskéer med andra medel. Helt enkelt efter maximen: Min fiendes fiende är min vän”, sammanfattade Frankfurter Allgemeine Zeitung, FAZ.

Den tyska tidningen Jüdische Allgemeine var inne på samma linje. De menade att den europeiska extremhögerns närmande till Israels högerkrafter byggde på en cyniskt maktpolitisk analys: ”För de flesta högerpartier utgör stövelnazister ingen önskvärd målgrupp och de utgör inte heller antalsmässigt ett attraktivt väljarunderlag. Därför riktar man sitt fokus mer på borgerligt-konservativa väljargrupper.”

Veckotidningen Die Zeit påpekade att den nya alliansen mellan Europas extremhöger och israeliska ”bosättare, religiösa extremister och högerpartier” skulle skada Israel och leda till att landet ”isolerades och delegitimerades” i ännu högre grad i omvärldens ögon, något som inte bara skulle skada Israel utan hela fredsprocessen.

”Högerpopulisternas besök är den senaste och kanske mest baksluga attacken på Israels anseende den senaste tiden. Europeiska högerpolitiker som kallar på kamp mot islam från israelisk mark. Inget skadar mer än dessa falska vänner.”

Innan de lämnade Yad Vashem lade Kent Ekeroths vänner och kolleger bland counterjihadisterna ner en krans för att hedra förintelsens offer. De lämnade också en hälsning i Yad Vashems minnesbok, som de senare också publicerade på bloggen Gates of Vienna.

”Vi kommer att arbeta tillsammans för att säkerställa att ”ALDRIG MER” verkligen innebär aldrig mer.

Undertecknat: Det Europeiska Counter Jihad
7 dec 2010”

Exakt tolv dagar efter att deltagarna lämnat sin hälsning till förintelsens offer, den 19 december 2010, skrev Fjordman, counterjihadisternas kanske viktigaste röst och ideologiska inspiratör, följande på Gates of Vienna, om sin syn på framtiden för Europas muslimer.

”Det finns bara en möjlig förklaring, den enda som aldrig nämns i västlig mainstream media: Att Muslimer och deras kultur är fullständigt oförenlig med våra värderingar och samhällen”.

Fjordman föreslog också en långsiktig lösning på det som han kallade problemet:
”Islam och de som praktiserar religionen måste fullständigt och för alltid avlägsnas från samtliga Västvärldens länder.”

Källhänvisningar till alla delar