Riksdagslivet är en fest

SD i maktens korridorer

Tisdag 5 oktober 2010

e hade klätt upp sig som inför en skolavslutning, i nyinköpta kostymer med välstrukna skjortor och matchande slipsar. Partiledaren Jimmie Åkesson kom, dagen till ära, i folkdräkt från Blekinge, med knätofsar, randig väst och rund svart hatt, hyrd på Skansen.

Det var dags för riksdagens traditionella öppnande och för första gången sedan parlamentarismens genombrott i Sverige drygt hundra år tidigare fanns representanter från Sverigedemokraterna på plats.

Det var ett högtidligt ögonblick. Som vanligt samlades alla i Storkyrkan, de nyvalda riksdagsledamöterna och landets statschef, kung Carl XVI Gustaf, tillsammans med sin familj.

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, höll tal. Hon lyfte fram riksdagsledamöternas stora ansvar, men hon tog också upp den senaste tidens diskussioner om rasism och främlingsfientlighet och de demonstrationer som anordnats runt om i landet.

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.”

De orden blev för mycket för de närvarande sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson tittade på sina partikamrater, sedan reste han sig, tog sin svarta runda hatt och tågade med snabba bestämda steg ut ur Storkyrkan. Hans partikamrater såg först lite undrande ut, men sedan reste sig samtliga tjugo riksdagsledamöter upp ur bänkraderna och följde sin ledare.

De snabba stegen hade ökat till ett småspringande. Jimmie Åkesson tog täten bredvid sin sambo Louise Erixon – även hon klädd i folkdräkt – tätt följda av Kent Ekeroth och Björn Söder. De uppretade sverigedemokraterna stannade inte förrän de sprungit nerför trapporna till Slottskajen.

”Jag tror aldrig att jag har känt mig så kränkt”, förklarade en ursinnig Jimmie Åkesson för Aftonbladets reporter.

Till nyhetsbyrån TT sa partiledaren att han ”skakade av upprördhet”.

De övriga gästerna i Storkyrkan tittade förvånat efter sverigedemokraterna. De hade mycket svårt att förstå deras beteende. ”När de lämnade visade de upp sig som de som biskopen pratade om”, förklarade Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund upprört. ”Det är en skandal. Det var extremt olämpligt att i Storkyrkan, i kungliga familjens närvaro, resa sig upp och gå.”

Moderaternas gruppledare, Anna Kinberg Batra, kallade Sverigedemokraternas beteende för exceptionellt: ”Om man blir så provocerad när någon talar om alla människors lika värde så att man reser sig och går ut, då visar man tydligt att man är ett extremparti.”

”Predikan i en svensk kyrka är ofta full av ställningstaganden”, kommenterade Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin. ”Om flyktingfrågor, om migrationsfrågor, mot rasism. Och att dom marscherar ut som en armé, högljutt och ilsket, bekräftar den bild som många av oss har om Sverigedemokraterna”.

Några timmar senare hade Jimmie Åkesson lyckats lugna ner sig, åtminstone lite grand. På en presskonferens förklarade han sig vilja be kungen om ursäkt, men försvarade samtidigt partimedlemmarnas uttåg ur Storkyrkan. Åkesson menade att biskopens formuleringar, om allas lika värde, kunde jämställas med hyllandet av militant vänsterextremism.

”Vi är inget rasistiskt parti. Men demonstrationerna i går var riktade mot oss. Jag tror inte någon förstår hur det är att leva under hot av extrema vänstergrupper. När biskopen hyllar dessa kan vi förstås inte sitta kvar.”

rots de upprörda stämningarna var det ändå mest segerkänslan från den där underbara valnatten – söndagen den 19 september 2010 – som hängde kvar hos Sverigedemokraterna.

För många var det en livsdröm som hade gått i uppfyllelse.

De gamla kämparna, de som anslöt sig till partiet redan på 1990-talet, hade fått sin revansch. Detta gällde inte minst för de fyras gäng; Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson, kvartetten som gett allt för partiet – och många gånger också fått betala ett högt socialt pris.

Den känslan delades av de andra aktivisterna inom partiet. De hade alla varit med om att skriva politisk historia i Sverige.

Med undantag av Ny demokrati hade det aldrig tidigare funnits ett parti i Sveriges riksdag som så tydligt byggde hela sin existens på en enda fråga: motståndet mot invandring och mångkultur.

Nu hade de nått ända fram.

Livet var en fest. Nu hade partiet allt; både makten och härligheten, åtminstone var det så många kände, inte minst de första veckorna och månaderna efter valet.
”Alla vi som hade kämpat oss in i riksdagen kände ju varandra. Det var en liten organisation och vi hade jobbat tillsammans mot samma mål. Riksdagen. Och nu var vi där. Det var en fantastisk stämning, från ungefär ett år innan vi kom in i riksdagen och sen ungefär till 2011. Vi var alla som en ’big happy family’”, berättar en ledande sverigedemokrat.
”Allting var happy clappy!”

Det nya livet i riksdagens korridorer och i plenisalen kombinerades med fester, mängder med fester. De flesta anordnades i de övernattningslägenheter som ledamöterna boende utanför Stockholm tilldelats av riksdagen. Oftast samlades man hos Erik Almqvist, eller i Kent Ekeroths riksdagslägenhet i Gamla stan.

”Han var ju fortfarande skriven i Lund, men bodde i praktiken bara i den där lägenheten på Lilla Nygatan”, berättar en partikamrat.

”Jag var ofta där på fester. Kent var en av få personer i högre ställning som anordnade den typen av fester där även helt vanliga människor kunde komma förbi. Jag tog till exempel flera gånger med mig kompisar som Kent inte alls kände – och det var helt självklart för honom. Ibland undrade jag varför han riskerade att hamna i sådana här situationer, där i princip vem som helst kunde komma förbi.”

Festandet pågick ofta till gryningen. Och det fanns alltid mängder med alkohol, vilket kunde resultera i mindre trevliga överraskningar. Så här skrev Kent Ekeroth på sin Facebooksida efter en av de vilda festerna, i ett inlägg som han postade sent på eftermiddagen, kl 14.42, söndagen den 20 mars 2011:

”1) Vem hällde chokladsås på toaletten hos mig igår? 2) Hur kunde tre st toalettrullar ta slut igår ☺?”

Svaret från partikamraten Christoffer Dulny kom snabbt:

”Det var inte chokladsås.”

Bland de personer som ”gillade” samtalet på Ekeroths Facebooksida – om vem som lämnat vilka vätskor efter sig på hans fest – fanns både Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund och hans flickvän Louise Erixon.

ent Ekeroth hade uppenbart lärt sig från sina erfarenheter av den misslyckade återföreningsträffen med klasskamraterna i gymnasiet. Nu fanns alltid både gott om sprit och högljudd musik på hans fester.

Men en sak hade inte förändrat sig.

Hans övernattningslägenhet i Gamla stan var lika spartansk inredd som lägenheten i Lund. Väggarna var närmast tomma. De få tillhörigheter som Ekeroth hade låg oftast pedantiskt hopsamlade i ordentliga högar.

”Det var en typisk ungkarlslägenhet, tom och kal, med en tv-skärm där han alltid brukar sitta och spela tv-spel, och inte mycket mer”, berättar en av festdeltagarna.

En av de få möbler som partiets internationelle sekreterare hade i sin lägenhet var en bokhylla. Den innehöll mängder med böcker. Nästan alla handlade om islam. Bland böckerna fanns också Koranen.

”Han har en massa böcker om islam hemma”, berättar en av partikamraterna. ”Han är helt besatt av islam. Han läser Koranen, han läser haditerna, de muslimska levnadsreglerna, och hur de ska tolkas och så vidare. Han vill lära känna fienden – som han brukar uttrycka det!”

Det dröjde inte länge förrän de ständiga festerna hos Ekeroth började gå hans grannar på nerverna. De kunde inte sova. Det var ett ständigt springande och skrikande på nätterna. På morgnarna var trapphuset och porten fylld med cigarettfimpar och tomma ölburkar.

Ofta började festerna kring klockan ett två på morgonen, efter att krogarna kring Stureplan hade börjat stänga. Trots tidpunkten skruvade deltagarna på efterfesterna upp musiken till högsta nivå.

”Jag accepterar inte det här längre, Det här är arbetslägenheter, vi är i Stockholm för att arbeta”, beklagade sig Ekeroths socialdemokratiska granne Helene Petersson, våren 2011. Då hade hon gång på gång försökt få slut på festandet en trappa ner, men trots att hon klagat direkt till Kent Ekeroth och även vänt sig till riksdagens säkerhetschef hände ingenting.

Festerna och oväsendet fortsatte.

”Det är ett jävla liv, rent ut sagt. Så har det aldrig varit förut. Många gånger ska vi upp tidigt nästa dag och jobba”, förklarade vänsterpartisten Lena Olsson.

Vissa av grannarna vågade inte ens klaga.

”Om ni skrev det i tidningen skulle jag inte våga gå hem i kväll. Så obehagligt är det”, sa en kvinnlig riksdagsledamot till Aftonbladet och tillade att hon skaffat sig hörlurar för att kunna sova.

Kent Ekeroth själv slog ifrån sig alla klagomål.

”Jag har haft vänner över på helgerna. Det är inget konstigt”, sa han till Aftonbladets reporter.
”Men flera grannar uppger att de också har blivit störda på vardagsnätter?”
”Det handlar om någon enstaka gång, i sådana fall”, svarade Kent Ekeroth kort.

början var ”alla” med på festerna; folk från partiledningen, personal på det nyinrättade riksdagskansliet, vänner och kompisar.

Men ju fler veckor och månader som passerade, desto färre blev partipotentaterna och desto fler de unga, ofta tonåriga, gästerna från SDU. Och deras kompisar.

”Att en riksdagsman på över trettio bast festar med en massa SDU-tjejer i en ungkarlslägenhet är ju … hm … det sänder ju ut en viss typ av signal vad det här är för typ av person”, berättar en medlem i ungdomsförbundet.

Att männen i partitoppen, de flesta av dem i trettioårsåldern, intresserade sig för de unga kvinnorna i ungdomsförbundet var i och för sig inget ovanligt. Partiledaren Jimmie Åkesson hade själv börjat dejta den tio år yngre Louise Erixon medan hon fortfarande var en tonårig aktivist i SDU. De två blev senare ett par, skaffade barn och flyttade in en villa i Sölvesborg.

Även Kent Ekeroth hade ett tag liknande funderingar.

En tid efter riksdagsinträdet berättade Ekeroth för en av sina partikamrater att han förälskat sig i en av SDU-tjejerna. Nu hade han börjat fantisera om ett nytt liv. Han pratade om att stadga sig, bilda familj och sluta det eviga jagandet efter ständigt nya erövringar.

”Han funderade på att flytta ihop med henne och skaffa barn”, berättar partikamraten och tillägger lite syrligt. ”Det är ganska intressant att analysera. Hon var då 18 år eller nånting ditåt – och han var över trettio.”

Men till slut blev det inget, varken giftermål eller barn. Enligt partivännen tog Kent Ekeroth uppbrottet hårt. Ett tag verkade han närmast deprimerad.

Sedan tog han sig samman – och fortsatte sitt jagande.

ynen på kvinnor har varit ett återkommande tema hos Sverigedemokraterna. Partiet har, ända sedan sitt grundande, fullständigt dominerats av män både bland de aktiva och hos väljarna.

Samtliga sju personer som grundade partiet 1988 var män. Partistyrelsen som valdes av riksårsmötet 1996, samma år som Jimmie Åkesson för första gången deltog, bestod av arton män samt en kvinna. Bilderna i partiorganet SD-Kuriren från årsmötet visar man på man på man. Fotona påminner om de segregerade kaféer som man ibland kan se i stadsdelar som Tensta, Rinkeby eller Kreuzberg i Berlin, där enbart män umgås med andra män, rökande och drickande.

”Vi pratade en hel del i baren efter middagen på kvällen, drack några pilsner och spelade dart”, beskriver Åkesson sina minnen från sitt första riksårsmöte 1996.

Nästan femton år senare hade fördelningen mellan män och kvinnor inom Sverigedemokraterna inte förändrats speciellt mycket.

Av de 20 ledamöter som valdes in i riksdagen 2010 var 17 män och tre kvinnor. Med denna fördelning hade Sverigedemokraterna inte bara sämst procentuell andel kvinnor i sin riksdagsgrupp i Sverige, de låg också i den nedersta tredjedelen i hela världen vad gäller kvinnlig representation.

Ett stort antal muslimska länder hade i september 2010 fler kvinnor i sina nationella parlament än vad Sverigedemokraterna hade i sin riksdagsgrupp; bland dem fanns länder som Turkmenistan, Bangladesh, Förenade Arabemiraten, Uzbekistan, Pakistan, Bosnien och Irak.

Om de övriga svenska riksdagspartierna skulle ha haft en lika låg andel kvinnliga ledamöter som Sverigedemokraterna, det vill säga 15 procent, hade Sverige omgående sjunkit från 2:a till 79:e plats bland världens länder vad gäller kvinnorepresentation i de nationella parlamenten.

”En i vår tid ständigt aktuell värdekonflikt är den mellan muslimsk kvinnosyn och svensk jämställdhetslagstiftning”, skriver Jimmie Åkesson i sin memoarbok ”Satis polito”.

Kampen för jämställdhet verkade dock inte ha kommit speciellt långt inom Sverigedemokraterna hösten 2010 – åtminstone inte om man ska döma utifrån antalet kvinnor på ledande poster i partiet.

nför valet skickade Jimmie Åkesson ett mejl till landets redaktörer:
”Vi förväntar oss inte en större bevakning än vad som är rimligt i förhållande till vår storlek … Det vi förväntar oss är att vi får synas i program, insändare och debattartiklar, att våra politiska förslag bereds samma utrymme som övriga partiers …”

Partiledarens önskemål byggde på ett antagande som varit centralt i hela partiets historia: påståendet att Sverigedemokraterna inte syns och hörs i medierna.

Det här var inget nytt. Även Ny demokrati påstod att partiets huvudfråga; invandringen, tystades ner. Locket var på, menade de. Samma sak påstod också andra högerpopulistiska partier runt om i Europa, inte minst Dansk Folkeparti och dess ledare Pia Kjaersgaard.

Problemet med påståendet är att det inte stämmer, åtminstone inte enligt den forskning som finns. Både invandringsfrågor och Sverigedemokraterna har fått stor uppmärksamhet i medierna, framför allt i relation till den betydelse de för tillfället haft i samhällsdebatten.

I valet 2006 hade Sverigedemokraterna, enligt de sammanställningar som regelbundet görs av professorn i journalistik vid Göteborgs universitet, Kent Asp, en ”stor exponering” jämfört med de andra småpartierna i valet, även om uppmärksamheten kring Feministiskt initiativ var ännu större.

Till valrörelsen 2010 exploderade medieintresset kring Sverigedemokraterna. ”Partiet fick mer än tio gånger så stor uppmärksamhet i nyhetsmedierna jämfört med valet 2006”, konstaterade Kent Asp. Hans studie visade bland annat att Sverigedemokraterna fick mest uppmärksamhet efter Socialdemokraterna och Moderaterna, trots att Sverigedemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet och Kristdemokraterna, var riksdagens tre minsta partier.

Den omfattande studiens slutsats var tydlig och klar:  ”Sverigedemokraterna fick en oskäligt stor uppmärksamhet i valet.”

Kent Asp konstaterade att mediernas bevakning av Sverigedemokraterna i valrörelsen 2010, på samma sätt som fyra år tidigare, präglades av en kritisk hållning. Men även här var bilden tudelad. I sina huvudfrågor lyckades Sverigedemokraterna ofta själva sätta agendan.

”En stor del av partiets framträdanden handlade inte om sakfrågor, men när de kom fram var det i sakfrågor de själva önskade. Nyhetsmediernas rapportering var alltså både gynnsam och ogynnsam för Sverigedemokraterna”, sammanfattade Kent Asp sin studie.

nder valåret 2010 pågick en debatt om medierna skulle ta in annonser från Sverigedemokraterna eller ej. Så sent som vid valet 2002 var exempelvis Dagens Nyheter tydliga med att de vägrade att publicera alla former av annonser från Sverigedemokraterna.
”Även om de framträtt i finare dager på senare tid, känner jag misstro mot deras nya fasad”, förklarade tidningens dåvarande chefredaktör Hans Bergström.

Nu hade situationen förändrats. Aftonbladet vägrade fortsatt annonser, medan Expressen och de två morgontidningarna, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter avgjorde från fall till fall.

Våren 2010 meddelade också TV4 att de – för första gången – skulle låta Sverigedemokraterna annonsera i kanalen.

Beslutet fick kritik från flera håll. TV4s reporter och programledare Lena Sundström, som nyligen skrivit en bok om Danmark, varnade i en intervju för att Sverigedemokraterna skulle utnyttja annonsmöjligheten till att – i likhet med Dansk Folkeparti – producera en reklamfilm som var så grov i sin hets mot landets muslimer att den av juridiska skäl inte skulle kunna gå att sända.

”Då kommer TV4 att få ett problem och då får man en jättedebatt på halsen där Sverigedemokraterna säger ’vi är censurerade, vi är underdogs, vi är stoppade’”

Det var exakt vad som hände fyra månader senare.

I september lämnade Sverigedemokraterna in en film där ett halvt dussin burkaklädda kvinnor springer förbi en ensam, stapplande blond kvinnlig pensionär i jakten på pensionspengar.

Det var troligtvis fler burkaklädda kvinnor i Sverigedemokraternas reklamfilm än det då fanns i hela Sverige.

TV4 valde först att stoppa annonsen, med motiveringen att den innebar hets mot folkgrupp, varpå Sverigedemokraterna gjorde en ny version till TV4 samt la ut den ”ocensurerade” versionen på nätet.

Effekten blev den förväntade.

Det uppstod en stor diskussion i medierna om reklam kontra yttrandefrihet, samtidigt som 100 000-tals personer sökte upp Sverigedemokraternas film på nätet för att se vad debatten handlade om.

Det var inte första gången partiet agerade på detta sätt.

Inför kyrkovalet 2009 skickade Sverigedemokraterna in en annons till Sydsvenskan med texten: ”Nej till islamisering! Ja till kyrkliga skolavslutningar!”

Tidningens chefredaktör, Daniel Sandström, valde att inte publicera artikeln med motiveringen att den hetsade mot muslimer.

Han hade inte räknat med fortsättningen.

”Det kom ett pressmeddelande efter två minuter, som liksom låg färdigt och klart att skickas ut i samma ögonblick som jag hade fattat det här beslutet”, berättade han i boken Problempartiet.
”En halvtimme senare hade jag Sydnytt nere i foajén … Jag var ju tvungen att förklara för läsarna vad som hade hänt. Jag var till och med tvungen att upprepa vad de hade velat säga. Vilket gjorde att de slapp betala för en annons vars budskap de ändå fick återgivet i tidningen.”

Lena Sundström, som redan innan valet varnat för Sverigedemokraternas taktik, var inte speciellt förvånad över debatten som utbröt kring ”Burkafilmen”.

”Sverigedemokraterna är väldigt strategiskt skickliga för de vet att ett av deras starkaste kort är att spela underdogrollen, att de är censurerade och stoppade.”

Förutom de etablerade medierna hade Sverigedemokraterna ytterligare en kanal som de andra partierna saknade; en pålitlig röst med 100 000-tals läsare, vars oreserverade stöd de alltid kunde räkna med: Politiskt inkorrekt.

Sajten hade bara ökat och ökat i popularitet. Redan under våren 2010 hade Politiskt inkorrekt, enligt mätbolaget Bloggtoppen.se, blivit Sveriges mest lästa politiska blogg. På andra plats låg Fria Nyheter, även den med sympatierna hos Sverigedemokraterna.

Den snabba ökningen av antalet läsare överraskade även ledningen bakom Politiskt inkorrekt. Ronny Hagström, alias Gustaf Janson, insåg snabbt vilken kraft och vilka politiska möjligheter den stora läsarskaran gav.

Politiskt inkorrekt hade blivit en maktfaktor. Och det var en makt som man tänkte använda sig av. Nu skulle Politiskt inkorrekt göra allt som stod i deras makt för att hjälpa Sverigedemokraterna in i riksdagen.

”När våra besökssiffror började rusa iväg mot närmast otroliga siffror, exempelvis över 8,2 miljoner besök under 2010, förstod vi att vi hade mycket stora möjligheter att påverka våra läsare åt ett visst håll”, skrev Gustaf Janson i ett mejl till Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen.

Tidigare hade bröderna Ekeroth hjälpt Politiskt inkorrekt att samla in pengar. Nu ställde Politiskt inkorrekt – trots att de saknade formella band till Sverigedemokraterna – samtliga sina resurser till partiets förfogande.

Gustaf Janson beskrev själv Politiskt inkorrekt arbete för Sverigedemokraterna i valrörelsen 2010 på följande sätt:
”Vi har förbehållslöst ställt redaktionellt utrymme till SD:s förfogande i obegränsad omfattning. Vi har publicerat debattartiklar och repliker på debattartiklar närhelst någon från Sverigedemokraterna så önskat, vi har publicerat pressmeddelanden som SD önskat få offentliggjort till en bred läsarskara, vi har tillhandahållit annonsutrymme för sverigedemokratiska politikers personvalskampanjer till priser som i sammanhanget närmast är att betrakta som gratis, vi har på alla tänkbara sätt ställt vårt arbete och vår nyhetsblogg till Sverigedemokraternas obegränsade förfogande.”

Gustaf Janson var övertygad om Politiskt inkorrekts betydelse för valresultatet: ”Vi vågar hävda att vi varit Sverigedemokraternas absolut bästa valarbetare överhuvudtaget.”

Det var en analys Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson delade:
”Utan internet hade vi inte varit där vi är i dag. Jag är väldigt tacksam för att de här människorna finns”, sa han några månader senare i en intervju.

Partiets presschef, chefsideologen Mattias Karlsson, höll med:
”Det är andra partier som misslyckats i sociala medier. Vi har varit mycket nöjda med hur vi har lyckats där och jag tror att förklaringen är att våra sympatisörer söker alternativ information på internet eftersom de inte litar på mainstream-media.”

alåret 2010 innebar inte bara ett medialt genombrott för Sverigedemokraterna, partiet försökte också anlägga en mer tillgänglig ton mot de medier som de så länge hetsat mot.

De flesta av de ledande sverigedemokraterna gjorde sig anträffbara på ett helt annat sätt än tidigare, de ställde upp på intervjuer och försökte ofta visa sig från sin bästa sida; pålästa, trevliga och med återkommande leenden.

Men det fanns ett undantag: Kent Ekeroth.

Han höll konsekvent fast vid en avvisande och närmast aggressiv hållning mot medierna. De journalister Ekeroth gick med på att träffa noterade – inte utan förvåning – hans tvära, många gånger burdusa uppträdande.

”Kent Ekeroth är på detta sätt annorlunda än de flesta andra sverigedemokrater vi träffar. Han är annorlunda för han säger samma sak som han skriver på sin blogg.” konstaterade exempelvis journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford i sin bok ”Svensk, svenskare”.
”Kent Ekeroth är inte trevlig, han är inte smidig. Så är inte de andra. De är trevliga på ett vardagligt sätt och när man har träffat dem kan det vara svårt att förstå att det är samma personer som använt väldigt hårda ord i sina bloggar.”

De två journalisterna reagerade inte bara på Ekeroths osympatiska bemötande, utan också på hans buttra, entoniga malande.
”I två timmar blir vi överösta av ord. Kent Ekeroth ger inget utrymme för lättsamhet, han är dyster från början till slut och han vet hela tiden bäst … Kent Ekeroth kan svara på allt och drar sig inte för den typ av cirkelargument som vi känner igen från rättshaverister.”

verigedemokraternas riksdagskansli fylldes snabbt med de nya ledamöterna och den stab av tjänstemän som nu anställdes, flera av dem flickvänner till partiledningen eller påläggskalvar inom ungdomsförbundet. Partiet hade, jämfört med tidigare, fått nästan oändliga resurser. De anställde inte bara ny personal, de köpte också mängder med teknisk utrustning som mobiltelefoner och datorer. För att spara åtminstone lite på utgifterna beslöt man att fortsätta använda de gamla datorerna från Bunkern.

En av de datorer som placerades i det nya riksdagskansliet var den som ett antal sverigedemokrater hade samlats kring några veckor tidigare för att göra en hårt redigerad version av en film som visade vad som hände på Kungsgatan sommaren 2010.

På datorns hårddisk låg fortfarande en kopia kvar av Kent Ekeroths originalfilm.

De som inte kände till Kent Ekeroth sen tidigare fick snart stifta bekantskap med honom. Precis som i gymnasiet, där han av sina klasskamrater beskrevs som en pysande kastrull som bara väntade på att koka över, kom hans återkommande vredesutbrott snart att bli ett samtalsämne bland kollegerna.

”Han fick ju sina utbrott med jämna mellanrum”, berättar en i personalen. ”Han satt och skrek rakt ut, slog saker i väggarna och kastade saker. Jag och min kollega brukade skratta: Jaha, nu är Kent igång igen, brukade vi säga.”

Ekeroths utbrott riktade sig inte enbart mot tjänstemännen på kansliet, även hans kolleger i riksdagen kunde råka illa ut. När riksdagsmannen Markus Wiechel vid en omröstning inte lyckades trycka rätt på voteringsknappen, trots att Kent Ekeroth personligen gick fram för att hjälpa honom, exploderade partiets internationelle sekreterare. Han vrålade och skrek.

”Det var Wiechels första omröstning”, berättar en partikamrat.
”Vi förlorade ju omröstningen på grund av det. Efteråt stod Kent och bara skrek helt vilt åt honom. Folk såg livrädda ut. Jag tror det finns folk i partiet som är rädda för Kent. Han har en väldigt burdus stil. Han kan skälla ut folk hämningslöst som han anser har gjort fel.”
Kent Ekeroth blev snabbt något av kontorets ordningsman.

Han ringde, mejlade eller skrev sina förhållningsorder till sina kolleger, ibland helt öppet på sin Facebooksida: ”Ogillar skarpt att riksdagstelefonerna bara visar växelnumret när man blir uppringd från dem. Vet m.a.o. inte vem det var som ringde mig nyss … usch för sånt!”, var ett av flera liknande meddelanden.

Att det var helgdagar, eller arbetsfria lördagar och söndagar, verkade inte störa eller bekymra Ekeroth.

Till och med på juldagen, den 25 december 2010, strax innan klockan nio på kvällen, eller 20.44 för att vara exakt, när de flesta satt och åt julmat, tittade på någon film på tv eller umgicks med familj och vänner, satt Ekeroth och skällde ut sina kolleger och partikamrater på sin Facebooksida:
”Alla i riksdagen: Kontakta helpdesk och se till att ert personliga jobbnr syns när ni ringer. Omgående vore bra ☺ Fick igen ett samtal kl 12 idag, men vet inte från vem … Vem är den skyldiga?”

Det är kanske inte så konstigt att många jag pratar med lyfter fram tomheten kring Kent Ekeroth.

”Jag ser honom som en mycket ensam människa”, säger en partikamrat. ”Han umgås mycket med andra människor. Han söker efter en form av gemenskap, men han verkar ofta väldigt uttråkad, ofta väldigt ensam, väldigt trött på allting. Han verkar behöva sysselsätta sig med saker för att kompensera sin ensamhet.”

”Kent kan vara en otroligt social människa”, säger en annan partimedlem. ”Han är väldigt trevlig. Han kan stå och prata med andra människor och så där, men i slutändan tror jag att det är mycket av ett spel mot partikamrater och andra. Han vet när han ska skratta, han vet när han ska vara trevlig – men i slutändan tror jag han är ganska ensam och bitter.”

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”