”Nu är vi i riksdagen!”

”I dag har vi tillsammans
skrivit politisk historia”

Söndagen den 19 september 2010

veriges Television publicerade sin vallokalsundersökning klockan åtta på kvällen. Den möttes av ett enormt jubel på Sverigedemokraternas valvaka. Partiet fick 4,6 procent av rösterna.

Det som så många sverigedemokrater drömt om så länge – och andra fruktat – var på väg att besannas. Sverigedemokraterna var, 22 år efter sitt grundande, på väg in i Sveriges riksdag.

På partiets valvaka, anordnad på Restaurang Thomas, en fönsterlös källarlokal på Gärdet i Stockholm, utbröt en glädjefest. Skratt och tårar blandades. Champagneskålar utbringades. Snapsar tömdes. Framför den stora tv-skärmen i den bortre änden av lokalen samlades unga kostymklädda män, vissa med fluga andra med slips, som med höjda knytnävar unisont skanderade: ”SD! SD! SD!”

”Det här är väldigt glädjande siffror”, sa en uppspelt Björn Söder till reportern från Sveriges Television. På följdfrågan, om vad som var partiets målsättning, svarade Söder leende: ”Det är att bli Sveriges största parti!”

Det blev Sverigedemokraternas kväll – och natt. När röstsammanräkningen var klar hade partiet nått hela 5,7 procent av rösterna.

William Petzäll, en 22 årig lokalpolitiker från Borås, som valts in som en av partiets tjugo nya riksdagsledamöter, nästan skrek när han berättade den glada nyheten för en av sina vänner på mobiltelefon: ”Jag bara går omkring och njuter. Vad tror du? 60 000 kronor i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar! Ha, ha …”

är Jimmie Åkesson anlände till Sverigedemokraternas valvaka kring klockan halv elva på kvällen, blev ljudnivå nästan jämförbar med hur det brukar låta på Råsunda efter ett landslagsmål av Zlatan. Hoppande och skuttande av glädje omringade partikamraterna sin ledare, skrikande: ”JIMMIE, JIMMIE, JIMMIE!”.

Den 31-årige partiledaren såg nästan lite rädd ut. Han tittade oroligt på sina partimedlemmar, innan han med några snabba steg hoppade upp på den lilla scenen och – med en blomsterkvast i handen – ropade: ”Nu är vi i riksdagen!”

Det jubel som följde gjorde det tidvis svårt att höra partiledaren.

”I dag har vi tillsammans skrivit politisk historia. Det är så fantastiskt”, sa Åkesson innan han avbröts av partimedlemmarna som nu började sjunga:
”JIMMIE ÅKESSON TJALALALALA,
JIMMIE ÅKESSON TJALALALALALA,
JIMMIE ÅKESSON …”

Det var inte första gången sverigedemokrater sjöng sin egen version av den gamla jamaicanska barnsången, ”Brown girl in the ring”, som också blev en stor internationell hit i discokultbandet Boney M:s version 1978.

Två decennier tidigare, på 1990-talet, framfördes samma melodi ofta av de skinheads som då utgjorde en stor del av Sverigedemokraternas medlemmar. Låten sjöngs på partiets olika evenemang och demonstrationer, fast då med texten:
”Sverige åt svenskarna, tjalalalala,
Sverige åt svenskarna tjalalalala …”

Glädjen hos de sjungande och vrålande sverigedemokraterna var nu så stor att några av de inhyrda vakterna och partifunktionärerna oroligt försökte få dem att ta några steg tillbaka från partiledaren, ropande: ”Backa! Backa!”

Jimmie Åkesson tittade litet besvärad på sina sjungande, skrålande partikamrater.

Med sitt mångåriga förflutna i partiet kände han naturligtvis till melodin – och den text som brukade sjungas av sverigedemokraterna under de år han själv blev intresserad av och senare medlem i partiet.

Det var också till partiets förflutna som Sverigedemokraternas pressekreterare Mattias Karlsson hänvisade när han fick frågan hur de – till skillnad mot Ny demokrati – skulle klara sig kvar i riksdagen.

”Det går inte att jämföra Ny demokrati med Sverigedemokraterna”, sa Karlsson.
”Vi har 20 års politisk erfarenhet, vi har en stabil grund att stå på, vi har en gräsrotsrörelse som är uppbyggd från grunden. Vi är ett mycket mer stabilt parti, med mycket mer erfarenhet.”

y demokrati var i högsta grad närvarande denna kväll. Partiets grundare och tidigare ledare, Bert Karlsson, var inbjuden av Sveriges Television som expertkommentator under valvakan.

Det hade gått nitton år sedan Bert Karlsson – med titeln folkledare – förde in Ny demokrati i riksdagen. Partiet hade, från i princip den dag det grundades, fått hård kritik för sin främlingsfientliga och xenofoba politik. Bert Karlsson hade exempelvis offentligt framför sitt önskemål om att dåvarande Folkpartiledaren Bengt Westerbergs dotter skulle bli smittad av hiv – helst av en ”invandrare”:
”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i gettona de skapar”.

Just denne person ansåg Sveriges Television vara bäst lämpad att kommentera Sverigedemokraternas riksdagsinträde.
Bert Karlsson hade under sin tid som ledare för Ny demokrati inte bara fått kritik för sina främlingsfientliga och xenofoba utspel, utan också för sina sexistiska och kvinnoförnedrande uttalanden.

Det skulle inte dröja många minuter den här kvällen heller.
När valvakans reporter, Kristian Luuk, gick in i sminkrummet och glatt frågade, ”Hallå Bert, får jag störa dig?” svarade Bert Karlsson med ett brett flin.
”Det är ingen fara … fast jag föredrar ju hellre din fru!”
Kristian Luuk blev helt paff.
Allt han fick ur sig var: ”Lägg ner det där nu! Lägg ner det där nu!”

När Jimmie Åkesson anlände till Sveriges Televisions valvaka fick han en vänskaplig kram av Kristian Luuk, som med ena armen på hans skuldra frågade partiledaren – som precis fört ett parti, startat av aktivister från Bevara Sverige Svenskt och tidigare nazister in i Sveriges riksdag – om han var hungrig: ”Har du fått något att käka?”

Stora delar av sändningen gick i samma tonläge.

Den socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin, vars parti gjort sitt sämsta valresultat genom tiderna, försökte tona ner den hurtfriska stämningen med att påpeka att det, med tanke på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, var en ytterst allvarlig kväll i Sveriges nutidshistoria, blev svaret från programledaren: ”Ja, men det är väl kul!”

Kritiken mot Sveriges Televisions nya skojfriska upplägg av valvakan, inspirerad av bland annat den danska televisionen, var skoningslös.

”Den scen som utspelades när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson senare på kvällen anlände till SVT-huset kan – ihop med Luuks möte med Bert Karlsson – gå till historien som en av SVT:s mest förnedrande stunder. Inte bara under denna valrörelse, utan någonsin”, sammanfattade Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.

verigedemokraterna hade inte bara lyckats ta sig in i riksdagen, de hade dessutom också fått rollen som vågmästare.

När ledarna för de fyra borgerliga partierna anlände till Sveriges Televisions traditionella partiledarintervju på valvakan var de alla eniga; de skulle inte på något sätt samarbeta med Sverigedemokraterna. Tydligast var statsministern Fredrik Reinfeldt. Hans svar på programledarens fråga om han kunde tänka sig ett samarbete med det nyvalda riksdagspartiet var lika tydligt som kategoriskt:
”Nej!”
”Ingen alls?”
”Nej!”
”Innebär det att du hellre skulle utlysa nyval än ta ens passivt stöd av SD?”
”Låt oss se vilken parlamentarisk situation det blir först. Vi har sagt att vi ska samtala och det vill vi göra först”, sa Fredrik Reinfeldt.

Jimmie Åkesson anlade en mer försonande ton.
”Jag räknar med att alla partier är beredda att ta ansvar. Vi är beredda att samarbeta med alla. Jag hoppas att de andra också är det”, sa Åkesson.

Men han var också tydlig med att Sverigedemokraterna fortsatt skulle stå upp för sina krav. ”Vi vill ha inflytande på bland annat kriminalpolitiken, invandringen och äldrepolitiken.”

Det nya riksdagspartiets partisekreterare Björn Söder var tydligare med vad partiet ville åstadkomma i riksdagen: ”Att minska asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent, att gå tillbaka till den assimileringspolitik som gällde på 50- och 60-talen”, sammanfattade Söder.

Lika stor som glädjen var hos Sverigedemokraterna och deras väljare, lika stor verkade förstämningen, eller rent av sorgen, vara hos stora delar av Sveriges befolkning. Lars Ohly vägrade till exempel att ens sitta i samma rum som Jimmie Åkesson och lämnade demonstrativt Sveriges Televisions sminkloge när sverigedemokraten kom in.

Stämningen på de andra partiernas valvakor var dämpad. Alla är förlorare i kväll var en vanlig kommentar. På Socialdemokraternas valvaka grät partimedlemmar öppet framför kamerorna när det stod klart att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.

De närmaste dagarna utbröt stora demonstrationer runt om i landet.

I Stockholm samlades omkring 10 000 personer på Sergels Torg i en spontan demonstration på initiativ av en 17-åring. I Göteborg samlade ett ”sorgetåg” nästan lika många deltagare, medan tusentals människor i Malmö deltog i en protestmarsch från Möllevångstorget mot Gustav Adolfs torg, där demonstrationståget hela tiden växte när förbipasserande anslöt sig.

Demonstrationer anordnades också i städer som Umeå, även här skedde samlingen spontant på initiativ av enskilda som postade upprop på Facebook.

Över hela Sverige samlades tusentals och åter tusentals av landets medborgare för att skrika ut sin avsky och protest mot Sverigedemokraterna.

Det kom också många utländska reaktioner på valresultatet.
De stora tidningarna i Europa och USA konstaterade att högerpopulismen och främlingsfientligheten nu hade fått fäste även i det så välmående Sverige.

”En politisk jordbävning”, kallade New York Times Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. ”En skammens dag”, citerade CNN en svensk kvinnlig väljare.

Men det kom också gratulationer till det nyvalda riksdagspartiet. Bland de första som hyllade Sverigedemokraternas valresultat var Kent Ekeroths vänner inom counterjihad-rörelsen.

”Sverigedemokraterna samlade fantastiska 5,8 procent av väljarna och kommer att skicka ungefär tjugo representanter till riksdagen”, skrev sajten Gates of Viennas ledare Edward S May och tillade att valresultatet innebar att en av rörelsens främsta företrädare nu var riksdagsledamot.
”En av de nya ledamöterna blir Kent Ekeroth, som är välkänd hos läsarna av Gates of Vienna som en ledande aktivist inom counterjihad-rörelsen.”

Paul Weston, en annan framträdande medarbetare på Gates of Vienna, passade också på att hylla det nya riksdagspartiet: ”Många gratulationer till Sverigedemokraterna, framför allt till Kent Ekeroth, en modig man med principer.”

Paul Weston var en ganska typisk medlem av det nätverk som Ekeroth varit med och byggt upp. I det engelska valet 2010 ställde han upp som det högerkonservativa UKIP:s kandidat i London, men lyckades, till skillnad mot Ekeroth, inte ta sig in i parlamentet.

Några månader senare blev Weston i stället ordförande för det nystartade British Freedom Party, grundat av medlemmar från det våldsbejakande English Defence League och det fascistiska British National Party.

Paul Weston delade inte bara många av Kent Ekeroths värderingar, även hans sätt att uttrycka sig var snarlikt. Weston kallade politikerna från de etablerade partierna för ”en hög makthungriga galningar utan principer” och avfärdade de engelska ledamöterna i Europaparlamentet som ”jasägande apor”.

På samma sätt som Ekeroth och andra counterjihadister jämförde också Weston regelbundet islam med nazism. Han hävdade att islam inte var en religion utan en ”ondska som måste stoppas”. I Westons värld rådde redan ett krig mellan islam och väst, även om alla inte hade förstått detta.
”Vi kanske inte inser att vi är i krig med islam, men islam anser sig vara i krig med oss. Och det är ett krig som vi förlorar. Territoriellt, demografiskt, politiskt och demokratiskt.”

I en intervju med den engelska sajten Politics förklarade Weston att invandring kan jämföras med ”etnisk rensning”. För att hejda folkmordet på den brittiska befolkningen måste invandringen stoppas, annars väntade ett regelrätt inbördeskrig i England mellan den vita arbetarklassen och ”invandrarna”.

”Men det förstår inte du”, förklarade Weston till reportern Marina Kim. ”För du är kvinna. Kvinnor förstår inte krig. Män fyllda med testosteron kommer alltid att hitta anledningar till ett krig.”

ent Ekeroth gjorde knappast sina vänner inom counterjihad-rörelsen besvikna.
Redan i sin första intervju som nybliven riksdagsman, bland skrålande och festande partikamrater på valvakan, berättade Ekeroth att islam – som han återigen jämförde med nazism – inte hade någon plats i hans framtida Sverige.
På samma sätt som Paul Weston varnade även Kent Ekeroth för att ”invandringen på sikt kan leda till inbördeskrig i Sverige”.

Kent Ekeroth förklarade också att det är omöjligt att vara både svensk och troende muslim. ”Om man tror på islam och följer islam fullt ut – då kan man inte vara svensk”, sa Ekeroth.

Det räcker inte att minska invandringen, förklarade Ekeroth vidare. Nu gällde det också att få bort de invandrare, framför allt muslimer, som redan fanns i Sverige. Och i den kampen var alla medel tillåtna, både ”återvändandestöd” i form av pengar, men också betydligt mer drastiska medel. Det gäller att föra en politik som var så hård att invandrarna förstod att de inte hade någon framtid i landet.

”Det ska ske på frivillig basis med kraftigt höjda återvändarbidrag, men vi ska också se till att de känner att de inte kan leva som i sina hemländer här i Sverige. Det ska vara både morot och piska”, sa Ekeroth.

Tongångarna var inte nya. Det var inte första gången svenska politiker förespråkade en politik med målsättningen att tvinga bort landets minoriteter.

År 1923 lämnade en statlig utredning om romernas situation i Sverige, den så kallade Lösdriveriutredningen, sitt slutbetänkande.

Det var en tid då rasbiologin stod högt i kurs i Sverige. Världens första rasbiologiska institut hade grundats två år tidigare i Uppsala, men teorin om att mänskligheten var uppdelad i olika, från varandra särskiljande raser, hade drivits av Svenska sällskapet för rashygien sen det grundades 1909.

Stora delar av den svenska statsledningen och kulturella eliten var övertygade om sanningen i rasbiologin tankar. Tusentals samer, judar och andra förment underlägsna folkslag fick sina kranier mätta utifrån det skallindex som den svenska professorn Anders Adolf Retzius uppfann på 1800-talet.

Den statliga Lösdriveriutredningen kom fram till slutsatsen att en integration av landets romer inte var möjlig och att det därför gällde att ”på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet”. Problemet var dock att de flesta romer var svenska medborgare, vilket gjorde att staten inte bara kunde slänga ut dem.

Lösningen som föreslogs var att i stället föra en politik som var så förtryckande att romerna självmant valde att lämna landet:
”Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisa, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starka inskränkningar läggas på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden.”

Nästan hundra år efter det att en statlig svensk utredning föreslagit statligt sanktionerade trakasserier av en grupp svenska medborgare, med målsättningen att få dem att lämna landet, hade Sverige fått en nyvald riksdagsman som föreslog i stort sett samma politik.

Skillnaden var att det nu gällde att få Sveriges muslimska medborgare att lämna landet – inte dess romer.

Några veckor senare utsåg Sverigedemokraterna Kent Ekeroth till partiets rättspolitiske talesperson, det vill säga Sverigedemokraternas förslag på landets framtida justitieminister – med ansvar för lagstiftning och rättsväsende.

ent Ekeroth återkom i sina uttalanden – gång efter gång – till det krig som han påstod hotade om inte invandringen av framför allt muslimer stoppades, på samma sätt som han ständigt återupprepade sin jämförelse mellan islam och nazism.

Det här var sedan länge två av Counterjihadist-rörelsen huvudargument.

En annan tankefigur och retoriskt grepp som började bli allt vanligare bland counterjihadisterna var jämförelsen mellan invandring och den etniska rensning som orsakat tiotusentals människors död under krigen i det forna Jugoslavien.

Det var inte bara Paul Weston som påstod att den vita engelska befolkningen var utsatt för en ”etnisk rensning”, även counterjihad-rörelsens kanske största fixstjärna, pseudonymen Fjordman använde sig av samma liknelse för att beskriva utvecklingen i bland annat Sverige:

”Det är dags att vi inser att den förnedring, fördrivning och gradvisa förstörelse som vita utsätt för från Kanada till Sverige, inte är något tillfälligt resultat av en misslyckad politik, utan det medvetna resultatet av en ond politik, den största kampanjen av etnisk rensning som världshistorien skådat.”

Av detta följde att de skyldiga måste straffas. Om detta var counterjihadisterna eniga. Bland dem som borde ställas inför rätta fanns politiskt korrekta journalister, forskare, politiker och konstnärer, kort sagt alla de som aktivt stöttat eller inte motsatt sig det mångkulturella projektet.

Det fanns också sverigedemokrater som drömde om de rättegångar som skulle följa när de kom till makten. En av dem var Linus Bylund, som växt fram som Jimmie Åkessons kanske närmaste medarbetare. Han beskrev sina tankar i partitidningen SD-Kuriren ett drygt år före valet:
”Hur ska vi någonsin kunna förlåta dem, de ledande socialdemokrater, moderater, folkpartister med flera, alla dessa mångkulturens värsta pådrivare? De vidrigheter som dessa människor i berått mod gjort mot vårt folk skall aldrig förlåtas, det kan aldrig förstås, det är ett som är säkert!”

Bylund föreslog rättegångar i form av en ”sanningskommission”, där de skyldiga offentligt skulle få möjlighet att erkänna sin skuld och därefter göra avbön inför hela det svenska folket: ”För jag vill ha en ursäkt, nej, jag kräver en ursäkt, och jag vet att miljoner svenskar känner som jag.”

et var knappast förvånande att Edward S. May, alias Baron Bodissey, Paul Weston, Fjordman, Alan West, Robert Spencer och de andra ledande personerna inom counterjihad-rörelsen jublade över Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet hösten 2010.

Det här visade att nätverket var på rätt väg. Nu hade man en röst, och inte vilken som helst, utan en av rörelsens ”ledande aktivister” som valts in i ett europeiskt parlament.

Det var mer än deltagarna på det första hemliga mötet på en mörk, inrökt bar i Köpenhamn tre år tidigare hade kunnat drömma om. Men nu var de där. Mitt i politikens finrum. I Skandinaviens största land – Sverige.

Tack vare Kent Ekeroth.

Det gick inte att ta miste på Paul Westons glädje över Sverigedemokraternas valresultat. Han gratulerade inte bara Kent Ekeroth. Weston konstaterade också att det nu var dags för alla dem som hittills motsatt sig counterjihad-rörelsen att frukta för sin egen framtid.

Sverigedemokraternas framgång i valet den 19 september 2010 var den gnista som i sin förlängning skulle sätta resten av världen i brand.

”Börjar ni liberaler/vänsterfolk känna kontrarevolutionens första kalla vindar än? Den traditionella konservatismen börjar sakta vakna till den medvetna skada som ni har åsamkat era medmänniskor. Den är på uppåtgående i hela Europa och i Staterna. Trodde ni verkligen att vi bara skulle låta oss utnyttjas”, skrev Paul Weston i samma inlägg där han gratulerade Kent Ekeroth.

”Det är dags att ni börjar tänka över vad ni har gjort och vad ni står för. Inom tio år kommer Högern att ha makten i hela den Västliga världen, och i detta ögonblick anser vi er vara medlöpare och förrädare.
Och ni KOMMER att ställas till svars.”

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”