SD startar dementimaskinen

”Det finns saker jag inte
vill att Jimmie ska se”

Tisdag 14 september 2010

et skulle bli en dag av framgång.
Så var det i alla fall tänkt.

Fem dagar före valdagen, tisdagen den 14 september, skulle partiledaren Jimmie Åkesson personligen lägga sin symboltyngda röst, genom att poströsta i Kulturhuset vid Sergels torg i centrala Stockholm. Sverigedemokraterna hade satsat stort, med pressrelease och allt.
Partiet kände tillförsikt.

Efter en mindre nedgång i opinionen på senvåren visade nu den ena undersökningen efter den andra att Sverigedemokraterna – 22 år efter att partiet bildades av en handfull aktivister från organisationen Bevara Sverige Svenskt och några tidigare nazister – var på väg att ta sig in i Sveriges riksdag.

När Jimmie Åkesson anlände till Kulturhuset vid lunchtid väntade journalister från både svenska och internationella medier.

Samma dag, bara några timmar tidigare, hade Soran Ismail laddat upp ett klipp på Youtube. Det innehöll några korta sekvenser från händelserna utanför McDonalds på Kungsgatan den 3 juni. De något skakiga, men ändå tydliga bilderna visade hur ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, riksdagskandidaten och tillika pressekreteraren Erik Almqvist med höjda knytnävar framför ansiktet, som redo för strid, riktade en spark mot en man som försökte plocka upp en ölburk.

”Ojdå! Det där var ju inte så jättelämpligt kanske. Undrar hur det hade reagerats på om det var ett annat partis pressekreterare som gjorde sådär”, sa Soran Ismail och tillade syrligt.
”Jimmie Åkesson kanske återigen skyller på att det är en perifer medlem, han är ju trots allt bara pressekreterare, Erik Almqvist.”

Soran Ismail förklarade bakgrunden till filmen, att han blivit konfronterad av tre sverigedemokrater och att han och en vän beslutat att ”plocka upp telefonen och filma hur de här människorna är privat”.

Trots att klippet var kort fick det omedelbart tusentals delningar.
Det fångade också mediernas intresse. Expressen var först ut. De ringde omedelbart Soran Ismail och skickade därefter en reporter för att konfrontera partiledaren för Sverigedemokraterna med bildmaterialet.

Jimmie Åkesson, klädd i en ljusblå skjorta och gråsvartrandig tröja, med en vit jacka ovanpå som skydd mot höstvindarna hade precis lämnat sin röst inför pressuppbådet. Han log och såg både lättad och lycklig ut, ett ansiktsuttryck som omedelbart förändrades när Expressens reporter Fredrik Sjöshult visade honom klippet med Erik Almqvist.

”Vi måste iväg nu”, sa en av Åkessons medarbetare så fort han såg bilderna.
”Vi får ta det sen”, sa Jimmie Åkesson kort och började med snabba, bestämda steg ta sig uppför trapporna från Sergels torg till Brunkebergs torg.
”Tycker du att det är okej att folk uppträder så på stan”, envisades reportern som nu även han småsprang bredvid partiledaren i trappan.
”Du får återkomma om det via pressekretariatet!”
”Är det okej att en ledande företrädare för er sparkar mot en annan person?”
”Som du förstår har jag ingen aning om vad den där filmen visar. Det var ett väldigt kort klipp”, fräste Jimmie Åkesson innan han försvann ur synhåll.

Bara någon timme senare publicerade Expressen en artikel med bild på en tydligt stressad och irriterad partiledare. Inledningen på artikeln löd: ”Här flyr Jimmie Åkesson (SD) undan Expressens frågor om filmen som visar hur en av hans närmaste män sparkar mot en person en tidig Stockholmsmorgon.”

immie Åkesson drog sig tillbaka till en pizzeria på Gamla Stan för att äta en sen lunch. Med honom var hans flickvän Louise Erixon samt Daniel Assai.

Partiledaren var rasande. Han muttrade och skrek. Allt hade verkat så klart inför riksdagsinträdet. Och nu – bara fem dagar innan valdagen – seglade en ny skandal upp som riskerade att förstöra allt det som han och partiet hade byggt upp.

”De har varit ute på stan och klantat till det!”, sa Åkesson lika mycket till sina två lunchkamrater som till sig själv.
”Jag vill inte förlora valet för att de har klantat till det.”

Partiledaren upprepade gång på gång att han inte tänkte låta Erik Almqvist stå i vägen för partiets inval i riksdagen. ”Då får Erik gå! Då får Erik hellre gå!”, sa Jimmie Åkesson.
Sen tog han upp sin mobiltelefon och ringde Erik Almqvist.

Daniel Assai, som är den som återberättar händelsen, minns att han reagerade på Jimmie Åkessons starka känsloutbrott. Den annars så reserverade och kontrollerade partiledaren skrek och vrålade åt Erik Almqvist och undrade vad fan han och Kent Ekeroth egentligen hade gjort den där morgonen.
Erik Almqvist försvarade sig med att Soran Ismails påståenden var falska och påstod att det fanns andra filmer som kunde bekräfta hans version.

Det verkade lugna ner Jimmie Åkesson. Efter ytterligare några korta samtal hade partiledningen pratat ihop sig om en strategi. Partiet skulle klippa ihop en ”motfilm” så snabbt som möjligt av det filmmaterial som Almqvist talat om. För att motverka spekulationer tills motfilmen var klar skulle partiet dessutom omedelbart skicka ut en pressrelease. Fokus skulle ligga på budskapet att de tre sverigedemokraterna blivit angripna och enbart hade försvarat sig.

Om inte det hjälpte skulle Erik Almqvist omedelbart få lämna sin post, för att rädda det som räddas kunde, förklarade Jimmie Åkesson.
”Ni får ta tag i det här”, sa han till Daniel Assai.
”Fixa det här! Men filmen måste upp i kväll, annars får vi göra en pudel och försöka gå vidare.”

Daniel Assai körde därefter själv Jimmie Åkesson till hans flickvän Louise Erixons lägenhet, där partiledaren tänkte tillbringa resten av dagen. Det sista Åkesson sa innan han skildes från Daniel Assai var: ”Ring mig så fort filmen är klar, så kommer jag och tittar på den.”

Jimmie Åkesson har en helt annan version. Genom partiets pressavdelning låter han hälsa att han ”aldrig ätit lunch på någon pizzeria i Gamla Stan”.

Läs hela Jimmie Åkessons svar och Daniel Assais genmäle här

verigedemokraternas valrörelse hade, förutom den skandal som nu verkade segla upp, varit framgångsrik. Och både Erik Almqvist, som allmänt betraktades som partiets framtida toppnamn, och Kent Ekeroth hade spelat viktiga roller.

Framför allt Kent Ekeroth hade tagit på sig en enorm arbetsbörda. Han hade hållit mängder med offentliga tal, deltagit på skolbesök och skrivit debattartiklar. Dessutom hade han som vanligt varit mycket aktiv på sociala medier, inte minst på sin Facebooksida och på sin blogg.

Många av hans texter handlade om islam, men Ekeroth skrev också ett och annat inlägg om exempelvis klimathotet och om feminism, frågor som han kort och föraktfullt avfärdade som ”idiotier”:
”Den dag etablissemanget säger ifrån mot mångkultur, massinvandring, klimathysteri, feminism med mera är en bra dag”, skrev Ekeroth.

I ett annat inlägg beklagade sig Ekeroth över de ”feministgalningar” som i en debattartikel föreslagit att leksaker – som lego – borde anpassas efter både flickors och pojkars lek: ”Bara i ett land som totalt förvillat sig i sådana meningslösheter och verklighetsfrånvarande navelskådande teorier kan ta sådana stolligheter på allvar”, skrev Ekeroth. ”Men medan tokfeministerna kufar vidare i sin surrealistiska bubbla har verkligheten, som skulle skrattat högt om den hade ett medvetande, sin gilla gång.”

Politiker från de andra partierna avfärdade Ekeroth med uttryck som ”äckliga” och ”idioter”. Folkpartiet stod han över huvud taget inte ut med: ”Jag hatar FP. De är liberaler, mångkulturalister, de vill ha öppna gränser.”

I ett inlägg tackade Kent Ekeroth Danmark för att ”de står upp för svensk demokrati” gentemot ”våra äckligt PK-iga politiker och journalister” och sammanfattade: ”Sveriges hela politiska och mediala klimat äcklar mig. Det är som Orwells ’1984’.”

Ekeroth kritiserade också regelbundet olika frivilligorganisationer och deras arbete. ”Ship to Gaza”, den internationella rörelse som under sommaren anordnade en båtkonvoj med förnödenheter till invånarna i det instängda Gaza, där bland annat författaren Henning Mankell deltog, avfärdade han som ”islamistkramande israelhatare”.

Ett annat återkommande tema var påståendet att Sverige inte längre hade yttrandefrihet. De etablerade, politiskt korrekta medierna hade skapat ett åsiktsförtryck som även upprätthölls av lagstiftningen. Ekeroth vände sig speciellt mot lagen om hets mot folkgrupp, som han menade var odemokratisk.

”Jag har missaktning för ’personer med kommunistisk tro’ och för personer med ’nazistiskt tro’ och detta får man uttrycka öppet i Sverige. Men varför kan man då i Sverige i dag åtalas för ’missaktning för personer med muslimsk tro’?” undrade Ekeroth i ett av sina inlägg.

Kent Ekeroths bild av Sverige var genomgående mörk och dyster.

”Nej, Sverige är så äckligt politiskt korrekt att jag börjar tro vi är värre ute än självaste England. Den svenska eliten består bara av en massa lismande, falska, fega, naiva och dumsnälla stackare som försöker överträffa varandra i floskler. Sedan sover de gott i tron att de varit ’goda’ och ’toleranta’ så att de kan få en klapp på axeln av sina lika dumma politiskt korrekta vänner. Det är sorgligt.”

å många platser möttes Ekeroth och hans partikamrater av protester. De som deltog var allt från skolungdomar till sjuksköterskor, byggnadsarbetare, brandmän och arbetslösa, med andra ord ett tvärsnitt av Sveriges befolkning.

Demonstrationerna var ingen tillfällighet. Flera undersökningar hade visat att Sverigedemokraterna, trots sitt växande stöd, var landets mest illa omtyckta parti. I en undersökning från SOM-institutet uppgav två av tre tillfrågade att de tyckte illa om partiet, hälften av samtliga tillfrågade gav dem extremvärdet ”ogillar starkt”.
Inget annat svenskt parti har ens varit i närheten av de siffrorna.
SOM-institutet sammanfattade: ”Sverigedemokraterna är i särklass det mest hatade riksdagspartiet i Sverige.”

Kent Ekeroth skrev ibland om protesterna på sin blogg och Facebooksida, men i stället för att fokusera på den politiska dimensionen brukade han spekulera kring det som han påstod var motdemonstranternas etniska tillhörighet.

De elever som protesterade när han återvände till sin hemstad Halmstad kallade han en ”invandrarmobb”. Efter ett möte på Teknikum i Växjö skrev han: ”Kan ni gissa vilka som var aggressiva, hotfulla, våldsamma, spottades och inte förstod eller respekterade att vi i Sverige har rätt att uttrycka våra åsikter fritt?”

När flera hundra demonstranter mötte upp i Malmö och överröstade de sverigedemokratiska talarna med en mindre orkan av visslingar, burop och skrik skrev Ekeroth på sin blogg: ”Mellanösternfolket tillsammans med socialisterna visade återigen sitt sanna jag på Gustav Adolfs torg i Malmö”.

Några timmar senare lade han till några meningar:
”Vänsterpacket har gått över gränsen. Nu är det krig.”

amtidigt som Ekeroth engagerade sig i valkampanjen i Sverige bedrev han ett fortsatt intensivt internationellt arbete med ständiga resor till Europa och USA. Han deltog på möten och konferenser med diverse högerpopulistiska partier och fortsatte också sitt arbete med att bygga upp och stärka counterjihad-rörelsen.

I en intervju med journalisterna Annika Hamrud och Elisabeth Qvarford, inför en bok om Sverigedemokraterna, beskrev han sina vänner i counterjihad-rörelsen som ”ett internationellt nätverk som bekämpar islam”.

”Han kallar det counterjihad”, skrev de två journalisterna. ”I det hemliga nätverket finns människor som han beskriver som framstående författare, politiker och etablerade intellektuella. Få är svenskar.”

En del i Kent Ekeroths arbete bestod i att bjuda in ledande företrädare från counterjihad-rörelsen till den seminarieserie som han och partiet inledde med Alan Lakes besök i Malmö hösten 2009. Det tredje och sista seminariet anordnades bara några veckor innan valdagen, den 30 augusti i Göteborg.

Bland talarna fanns den österrikiska aktivisten Elisabeth Sabaditsch-Wolff, som på counterjihad-rörelsens huvudsajt, Gates of Vienna, beskrevs som ”vår österrikiska korrespondent”. På mötet i Göteborg beskrev hon islam som ”ondskefull” och jämförde religionen, på samma sätt som Ekeroth gjort tidigare, med en ”sjukdom”.

Bara några månader senare, i november, skulle hon åtalas och senare dömas till dagsböter för hets mot folkgrupp för liknande uttalanden i Österrike.

Höjdpunkten på seminarie-serien med Ekeroths vänner och kolleger från counterjihad-rörelsen inträffade i juli, när Robert Spencer bjöds in som en av Sverigedemokraternas huvudtalare under Almedalsveckan.

Robert Spencer, som sedan tidigare drev webbsajten Jihad Watch, hade också grundat organisationen ”Stop Islamization of America” och framstod nu som counterjihad-rörelsens kanske viktigaste ideologiska inspiratör.
Under sitt besök talade Spencer, som lanserat begreppet ”stealth jihad”, det tysta eller smygande jihad, om den muslimska planen att genom bland annat islamisk lagstiftning ta över makten, något som han menade redan hade skett i exempelvis Malmö.

”Det muslimska kollektivet vill utöka inflytandet i väst för att etablera enklaver i Västeuropa. Som i Malmö där islamisk lag i realiteten råder”, förklarade Spencer.
Han kritiserade också medierna, som han kallade ”thoughtless sheep”, tanke- och viljelösa får, för att de inte ha insett det dödliga hot som islam och muslimer utgjorde.

Tidskriften Makthavare.se skrev om besöket under rubriken ”Islamhataren Robert Spencer hos SD”. Aftonbladet använde samma ord, ”islamhatare” i sin rubrik. Dagens Nyheter valde däremot att använda Sverigedemokraternas egen beteckning. I tidningens artikel från seminariet, där Kent Ekeroth kallade Robert Spencer en ”hjälte”, beskrevs Spencer som en ”islamkritiker”.

obert Spencers sätt att argumentera hade genom åren fått kraftig kritik, inte minst från de som på olika sätt arbetar med religiösa frågor. Reaktionerna på hans bästsäljande bok ”The truth about Muhammed – founder of the world’s most intolerant religion”, utgör ett tydligt exempel.

”Som alla böcker skrivna i hat är hans nya bok en depressiv läsning”, samman­fattade Karen Armstrong, en av världens mest kända religionshistoriker i en recension i tidningen Financial Times. Hon anklagade Spencer för att ha gjort sig skyldig till mängder av faktafel, men framför allt för att ensidigt och konsekvent ha lyft fram islams våldsamma sidor – och samtidigt noga förtigit islams budskap om kärlek, tolerans och nåd.

En sådan ensidig beskrivning skulle kunna få vilken religion som helst att framstå som en handbok i hat och våld, menade Armstrong. ”Det är som en beskrivning av kristendomen baserad på de krigiska beskrivningarna i Uppenbarelseboken utan att nämna Bergspredikan [och dess kärleksbudskap]”.

Man behöver inte vara speciellt bevandrad i religion för att inse att de tre stora monoteistiska världsreligionerna kristendom, islam och judendom, samtliga har heliga skrifter som innehåller uppmaningar till våld – samtidigt med ett genomgående budskap av kärlek och tolerans.

Gamla testamentet har mängder med texter som kan läsas som uppmaningar till både mord och folkmord. ”Om du ger folket i vårt våld skall vi viga deras städer åt förintelse” bönfaller Israels folk sin gud i 4 Moseboken 21:3. De blir bönhörda vilket slutar i ett blodbad.
”Herren hörde Israels bön och de vigde dem åt förintelse.”

Till och med Jesus uppmanade till mord, ibland för den minsta av förseelser. I Markusevangeliet 7:10 citerar han Moses: ”Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö.”
I andra Moseboken 31:15 stadgas dödstraff för den som arbetar på helgdagen. ”Var och en som utför något arbete på sabbatsdagen skall straffas med döden.”

Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Samtidigt är det inte svårt att finna kärleksbudskapen i de olika religionerna. En av Koranens mest citerade verser, sura 5:32, slår fast att dödandet av en oskyldig människa är som att döda hela mänskligheten, på samma sätt som den som räddar ett människoliv anses rädda hela mänskligheten.

Detta kärleksbudskap återkommer även inom kristendomen och judendomen. Alla tre religionerna har också sin version av den så kallade gyllene regeln, ”du skall älska din nästa såsom dig själv”, som kan ses som en för mänskligheten gemensam etisk och moralisk grundprincip.

”IS är inte mer autentiskt muslimskt än British National Party är typiskt brittiskt eller Ku Klux Klan genuint kristet”, sammanfattade religionshistorikern Karen Armstrong.

Ledarna för de katolska, protestantiska, muslimska och judiska församlingarna i Sverige var inne på samma tankegångar när de några år senare, efter det brutala mordet på den franska katolska prästen Jaques Hamel, som fick halsen avskuren framför altaret i sin kyrka i Normandie sommaren 2016, gemensamt tog avstånd från våld och terrorism.

”Man kan utnyttja olika suror och Bibelverser för att försöka legitimera i stort sett allt från heligt krig till pacifism – utan att för den sakens skull ha förstått det minsta av Bibelns eller Koranens budskap”, skrev de religiösa ledarna och manade till besinning mot terrorns krafter. ”Rädsla och aggression är dåliga rådgivare. En situation där hets utges för realism och samverkan för naivitet är kontraproduktiv. Tro, kunskap och kultur är bättre alternativ.”

amtidigt som Spencer talade i Visby satt en ung man i Norge och skrev på ett manifest som han tänkte publicera i samband med det terrordåd som han förberett sig för under flera års tid.

På samma sätt som Kent Ekeroth såg också Anders Behring Breivik Robert Spencer som en hjälte och inspiratör som han noga följde och läste: ”Vad gäller islam kan jag rekommendera i stort sett allt som Robert Spencer har skrivit”, skrev Breivik i sitt manifest.

I sina dagboksanteckningar beskriver Breivik just de dagar då hans idol Robert Spencer besökte Sverigedemokraterna. I juli 2010 grävde Breivik ner sina vapen i en gömma i ett ”myggrikt område”, ett hårt arbete som gav honom ”mardrömslika minnen.”

Ett år senare grävde Breivik åter upp vapnen. De var fullt funktionsdugliga. Den enda större förändringen han gjorde, innan han begav sig av mot Utøya, var att byta ut en del av sin hålspets­ammunition till ”soft point”-ammunition, eftersom han kommit fram till att dessa ”var mer praktiska för målsättningen att åstadkomma maximal skada hos ohyran”.

Anders Behring Breivik nämnde också Sverigedemokraterna ett flertal gånger i sitt manifest. Han beskrev partiet som det enda möjliga valet för de som är emot mångkultur och hävdade, i likhet med Kent Ekeroth, att ”Sverige i praktiken upphört att existera som ett demokratiskt land”.

Han citerade gillande en annan skribent med kopplingar till counterjihad-rörelsen, Bruce Bawer, en amerikansk författare, sedan flera år bosatt i Norge: ”Sverigedemokraterna har utsatts för händelser som påminner om den kinesiska Kulturrevolutionen. Iscensatta ”folkliga protester” av medlemmar av andra politiska partiers ”ungdomsförbund” har lett till att sverigedemokrater avskedats från sina jobb … Vid flera tillfällen har ligister lojala till de härskande partierna stoppat sverigedemokratiska möten och misshandlat partiets ledare.”

Breivik, som uppenbart följde den svenska inrikespolitiken, konstaterade att förändringens tid nu äntligen nått även Sverige. ”Sverigedemokraterna kommer med stor sannolikhet att inom en nära framtid bli ett betydande parti”, skrev han belåtet.

Sverigedemokraternas utveckling var början på något nytt. Det var det första steget i en vidare förändring av hela det europeiska politiska landskapet, hävdade Breivik. ”Nyligen har jag också, för första gången sett synbara sprickor i den censurens mur som omger det offentliga samtalet i Sverige. Förändringens vind blåser – över hela Europa.”

ent Ekeroth hade länge haft närmast fria händer att bygga upp Sverigedemo­kraternas internationella arbete, så var det också i valrörelsen 2010.

”Vi har medvetet valt bort det”, berättade Jimmie Åkesson i en intervju. ”Vallokal­undersök­ningar från 2006 visar att noll procent av våra väljare tycker att utrikespolitik är en viktig fråga.”

Det var få som tyckte till om eller kommenterade Ekeroths arbete. De kritiska röster som fanns vågade inte riktigt föra fram sina synpunkter, trots att en och annan partimedlem började undra vad Kent Ekeroth egentligen gjorde på alla sina resor.

Partiets internationelle sekreterare arbetade visserligen flitigt med att bygga upp counterjihad-rörelsen, men andra resor verkade mer som en ursäkt för att festa.

En av dem som deltog på en konferens med Ekeroth berättar om hur det kunde gå till. De flög till en större stad, checkade in på sitt hotell i en lyxig kategori, anmälde sig till konferensen, pratade med några av deltagarna och gick sedan och festade i flera dagar, för att därefter återigen flyga hem.

”Jag fattade aldrig syftet med resan”, berättar partikamraten. ”Varför ska man resa runt till Paris, New York och London när man träffar folk på en konferens i ungefär två timmar och sen festar i två dagar. Det var vad vi gjorde. Festade i två dagar. Och partiet betalade hela resan. Jag vet verkligen inte vad det gav partiet.”

Men det fanns en aspekt av Ekeroths internationella arbete som började oroa åtminstone några av de närmaste medarbetarna. Trots att Kent Ekeroth ständigt befann sig på resande fot, åt gott, representerade och bodde på fina hotell, så saknade han, enligt sin egen deklaration, alla former av inkomster.

Åren 2008 och 2009, när Kent Ekeroth byggde upp såväl Sverigedemokraternas internationella verksamhet och samtidigt spelade en viktig roll i framväxten av det counterjihadistiska nätverket, deklarerade han för en inkomst på 1 600 kronor. Sammanlagt. Per år.

Att ekvationen inte gick ihop var uppenbart.

”Kent nolltaxerade, samtidigt som han reste med dyra flyg, gick på restauranger och levde som om han redan var en riksdagsledamot. Han kunde ta flyg från Bromma för att åka och spela badminton. Det blev ganska mycket pengar”, berättar Daniel Assai.

Han var en av dem som undrade vad som skulle hända om tidningarna började undersöka det hela. Till de fåtal medier och journalister som undrade vad Kent egentligen levde på, svarade Ekeroth att han arbetade för ett finansföretag i Danmark. Han vägrade dock att säga vilket bolag det handlade om.

När jag började kontrollera uppgifterna om Ekeroths påstådda inkomster från Danmark visade sig sökandet snart vara en återvändsgränd. Sekretessen för inkomster och arbetsgivare i Danmark är – till skillnad mot Sverige – mycket sträng.

I princip är inga uppgifter offentliga, vilket innebär att Ekeroths påståenden inte kan kontrolleras.

Så frågan är fortfarande hur Kent Ekeroth tjänade sina pengar under dessa år. Det är en fråga som han hittills konsekvent vägrat att besvara.

fter att Sverigedemokraternas ledande företrädare kommit överens om taktiken startade partiet sin dementimaskin.

Klockan 16.37, exakt en timme och en minut efter att Expressen la upp artikeln med bilden på partiledaren som springande försöker undvika att besvara reporterns frågor om Erik Almqvists beteende, publicerade Sverigedemokraterna en pressrelease.
Partiet gick ut mycket hårt. Tonen sattes redan i rubriken: ”Erik Almqvist redogör för grälet med Soran Ismails gangsterkamrat.”
Sverigedemokraterna hävdade att det som hade hänt utanför McDonalds på Kungsgatan i själva verket var ett överfall på en politiker av en yrkeskriminell – iscensatt av komikern Soran Ismail.

”Mannen som syns på det aktuella videoklippet tillhörde Soran Ismails gäng”, skrev Sverigedemokraterna och tillade att mannen dessutom ”tillhörde det kriminella gänget Original Gangsters”.

Sedan följde ett citat av Erik Almqvist:
”Då jag tidigare utsatts för flera överfall och ett mordförsök kopplat till mitt politiska engagemang uppfattade jag situationen som mycket obehaglig.”

I pressreleasen utlovade Sverigedemokraterna dessutom – precis som planerat – att ”senare under kvällen” presentera ett eget videoklipp ”som styrker Almqvists version.”
Sverigedemokraterna hade satt tonen. Nu gällde det bara att producera den video som bekräftade den bild partiet ville sprida.

När Daniel Assai kom till partihögkvarteret var Linus Bylund redan på plats.
”Erik Almqvist kommer snart. Han har filmen som kan motbevisa Sorans påståenden”, berättade Bylund lugnande.

Daniel Assai kände att han, för första gången under denna kaotiska dag, kunde slappna av. Det hela verkade lösa sig. Han satte sig och började småprata med Linus Bylund i partihögkvarteret.

Daniel Assai tyckte om att umgås med Linus Bylund. Han kunde vara både rolig och slagfärdig. Bylund hade, i likhet med Assai, gjort en snabb karriär i partiet och tillhörde nu partiledaren Åkessons närmaste medarbetare.
Bylund var också en duktig trubadur. Han hade skrivit partiets egen sång, ”Blåsippans väg” och spelade dessutom regelbundet i Vikingarockbandet Korpöga.

I likhet med flera andra ledande sverigedemokrater fanns även Linus Bylund i brottsregistret. Han hade, tillsammans med en vän, trakasserat och hotat personalen i en porrvideobutik på Södermalm i Stockholm.
När polis kom till platsen vägrade Bylund att avlägsna sig och det hela slutade med att polisen tvingades brotta ner honom och belägga honom med handfängsel.
Målet gick vidare till Svea Hovrätt som dömde Bylund till villkorligt dom för våld mot tjänsteman.

Partihögkvarteret som de båda männen satt och samtalade i kallades internt för ”Bunkern”, uppkallad efter den plats där Adolf Hitler tillbringade sina sista dagar och timmar i livet i Berlin våren 1945.
Lokalen låg längst in i en fönsterlös källarlokal, bakom en bilparkering, belägen under ett ungkarlshotell på Södermalm i Stockholm.

När jag själv besökte ”Bunkern” i samband med en intervju, städade min värd snabbt undan en mängd ölburkar och tomma vin- och spritflaskor, samt försökte väcka en partimedlem som låg och snarkade i en helt nerfläckad soffa.
Till slut reste sig mannen och gick muttrande för att lägga sig i ett annat rum, efter att först ha öppnat en ölburk som han hällde i sig ljudligt rapande.

En av de som brukade sova över i ”Bunkern” vid sina Stockholmsbesök var Jimmie Åkesson.

Medan Daniel Assai och Linus Bylund samtalade ringde telefonen. Det var Erik Almqvist som berättade att han var på väg. Han ville dessutom, för säkerhets skull, kontrollera att inte Jimmie Åkesson befann sig i ”Bunkern”.

”Se till att Jimmie inte är med”, sa Erik Almqvist.
”Varför det?”, undrade Daniel Assai.
”Det finns saker som jag inte vill att Jimmie ska se!”, svarade Almqvist.

En stund senare satte sig ett antal män framför en datorskärm, redo att redigera Sverigedemokraternas ”motfilm”. En av dem var Kent Ekeroth. Han kom med sin film på en USB-sticka. De andra var Daniel Assai, en redigerare samt Erik Almqvist själv.

Även Sven-Olof Sällström, partiets förstanamn i EU-valet året innan, fanns på plats i Bunkern, men han säger att han bara ”kollade kanske i typ 15 sekunder på en filmsekvens.”
Linus Bylund satt kvar i ett rum bredvid.

Stämningen var dämpad. Erik Almqvist verkade ångerfull. Han upprepade flera gånger att han var väldigt full den där morgonen.
”Han påstod att han inte mindes något”, berättar Daniel Assai.

Redigeraren spolade fram och tillbaka, men hur männen än tittade på sekvensen där Almqvist sparkade mot mannen med ölburken, hittade de inget som bekräftade Almqvist version av att det var han som blev överfallen.
Möjligtvis kunde några sekunder av filmen tolkas till Sverigedemokraternas fördel, men hur redigeraren än försökte räckte bilderna helt enkelt inte till för att klippa ihop en ny version, som bekräftade Almqvists påståenden om vad som hade hänt.

Till slut föreslog en allt mer pressad och nervös Erik Almqvist att de skulle titta igenom hela filmen, för att om möjligt kunna hitta något användbart.
När redigeraren började spola framåt i materialet dök scenerna med järnrören upp.

Det blev helt tyst i rummet.

Sedan skrek en av männen rakt ut, minns David Assai.
”VA FAN! … Deleta det där. Om det där kommer ut är det kört!”

Erik Almqvist försökte lugna ner sina partikamrater. ”Vi ska deleta, vi ska deleta”, upprepade han.

Medan Erik Almqvist och redigeraren fortsatte att försöka klippa ihop en version gick Daniel Assai ut till Linus Bylund.
”Du, dom där scenerna är inte bra”, sa Daniel Assai.
Efter ett kortare samtal beslöt Assai och de andra sverigedemokraterna – på förslag från Almqvist – att inte säga något om järnrörsscenerna till Jimmie Åkesson. De hade alla sett hur slutkörd deras partiledare var, hur det hårda programmet under valrörelsen hade dränerat honom på all kraft. Partivännerna fruktade att han var nära ett sammanbrott.

”Jimmie var helt utkörd och trött. Vi ville inte att han skulle balla ur, så vi beslöt att hålla honom borta, under redigeringen i alla fall, så att han inte ser de där scenerna, för då kommer han att gå upp i taket”, berättar Daniel Assai.

ftersom bilderna från Kungsgatan inte räckte till beslöt man att Erik Almqvist i stället skulle hålla ett längre tal. Linus Bylund satte sig bakom kameran medan Erik Almqvist – med allvarlig min – började berätta sin version.

Tonen var minst lika hård som i pressreleasen. Erik Almqvist kallade Soran Ismail för en ”avdankad komiker som ingen skrattar åt”. Han hävdade att Soran Ismail försökt få sin ”kompis” att ”misshandla” honom. Almqvist påstod också att Soran Ismail ”valt ett väldigt, väldigt selektivt utdrag ur händelsen”.

Sverigedemokraten tittade sammanbitet rakt in i kameran.

”Hela det här händelseförloppet sammanfattar ganska väl vad det är för människor som vi har att göra med bland våra värsta motståndare”, sa Almqvist.
”Soran Ismail och bekanta inom grovt kriminella nätverk, som ger sig på sverige­demokrater, inte bara genom personangrepp på internet, utan också rent fysiskt och dessutom nu genom att försöka förtala, framför allt mig, i efterhand, via nätet.”

Sverigedemokraternas ”motfilm” publicerades på nätet samma kväll, tisdagen den 14 september, precis som partiledaren önskat och som Sverigedemokraterna tidigare meddelat i en pressrelease.

Sverigedemokraternas motfilm var på många sätt uppseendeväckande.

Påståendet att en av Sveriges mest etablerade och folkkära komiker, med mängder av statusfyllda uppdrag och ett välkänt engagemang i demokrati- och människorättsfrågor, i själva verket skulle leva ett dubbelliv, med vänner från Original Gangsters, den organiserade brottsligheten i Stockholm, som han dessutom försökte få att misshandla ledande sverigedemokrater, bar mer än ett spår av osannolikhetens prägel.

Men medierna verkade tro på Erik Almqvist och på Sverigedemokraterna. Motfilmen var skickligt redigerad – och framstod som trovärdig.
Sverigedemokraternas taktik hade lyckats.

De tidningar, radio och tv-program som rapporterade om händelsen fokuserade på det våld som sverigedemokraterna påstod att en av deras toppolitiker hade blivit utsatt för:
”Var du rädd”, frågade en reporter från Aftonbladet.
”Det är klart att jag var”, svarade Erik Almqvist.

Till och med Expo, Sveriges mest ambitiösa granskare av svensk extremism och främlingsfientlighet, valde att rikta in sig på våldet – mot sverigedemokraterna.

”Det förekommer omfattande och systematiskt våld mot SD-representanter. Militanta vänsterextremister använder våld mot SD som ett politiskt vapen, medan SD själva inte är kända för att attackera sina motståndare”, kommenterade Daniel Poohl, chefredaktör på Expo.
”SD upprör väldigt många och drabbas av grövre våld än andra partier. Politiskt våld är oacceptabelt, det hotar inte bara SD utan hela det demokratiska samhället.”

aniel Assai kände sig väldigt kluven. Å ena sidan hade partiet agerat i en akut krissituation. Å andra sidan kunde den film de producerat ses som ett av de mest flagranta exemplen på hur ett parti medvetet presenterar allmänheten en fullständigt förvrängd bild av verkliga händelser.
Daniel Assai uppfattade Sverigedemokraternas motfilm som ett sätt att mer eller mindre ljuga hela det svenska folket rakt upp i ansiktet.

Filmproduktionen i ”Bunkern” bidrog i hög grad till att han senare bestämde sig för att fullständigt lämna Sverigedemokraterna, trots att han visste att det skulle få svåra följder för honom personligen och för hans familj i form av trakasserier och hot.
Även om Jimmie Åkesson själv inte var på plats i ”Bunkern” under redigeringen av motfilmen kom ordern direkt från honom, säger Daniel Assai:
”Han var så rädd. Rädslan för att det där kan bli som en snöboll som kan fälla … så att vi inte kommer in i riksdagen … det var överhängande. Och då var det viktigt att reda ut det där. Och det gjorde vi också!”

Det är inte svårt att föreställa sig minerna hos Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Jimmie Åkesson när de läste igenom tidningarna de följande dagarna.
Deras plan hade lyckats. Skandalen var avvärjd.
Sverigedemokraterna verkade få sista ordet när Erik Almqvist i partiets ”motvideo”, tittade rakt in i kameran och – med en lätt darrning på rösten – pekade ut Soran Ismail som en liten feg, ynklig lögnare: ”Väldigt lågt Soran! Väldigt smutsigt! Men sanningen kommer alltid fram!”

Det var bara en sak. När Sverigedemokraterna, efter att ha klippt ihop motfilmen på kvällen den 14 september, återigen tog sig upp i dagsljuset, ut ur mörkret i ”Bunkern” hade de missat en liten, men viktig detalj.

Kent Ekeroth var noga med att ta med sig den USB-sticka som innehöll filmen från hans mobilkamera. Han var lika noga med att senare radera materialet.
Men ingen av männen verkade ha tänkt på att redigeraren inte arbetade gentemot USB-stickan, utan på en version av filmen som först laddades ner på den dator de suttit vid.

Och där blev filen kvar.

På en dator på Sverigedemokraternas kansli, i en fönsterlös lokal i underjorden, uppkallad efter Adolf Hitlers bunker.

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”