Beväpnade med järnrör

”Det funkar alltid
att vara ögontjänare”

Torsdagen den 3 juni 2010

et var en vacker försommarmorgon.
Solen hade redan börjat lysa upp huvudstadens gator, där tre sverigedemokrater var på väg hem efter en sen utenatt. Men det var de värda, tyckte de. De hade arbetat och slitit med partiets valrörelse. Och då var det inte mer än rätt att få slappna av.
Om detta var männen – Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling – helt eniga.

De tre partivännerna skulle bara ta en sista hamburgare på det nattöppna McDonalds på Kungsgatan när de stötte på komikern Soran Ismail.

Han var ett välkänt namn efter mängder med framträdanden i radioprogram som ”Morgonpasset” och tv-klassikern ”Parlamentet”. En av Soran Ismails återkommande måltavlor var Sverigedemokraterna. Han hade drivit med partiet i sina sketcher, men också varit tydlig med sina åsikter.

När Jimmie Åkesson pekade ut Sveriges muslimer som det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget i den uppmärksammade artikeln i Aftonbladet, svarade Soran Ismail genom att kalla honom ”Riksmongot nummer ett”.

Det var snarare Sverigedemokraterna, replikerade Soran Ismail, som utgjorde ett hot mot landets demokrati genom en politik som ”skapar hat och utanförskap”.

Nu sprang de på varandra på McDonalds.

”SORAN!”, skrek Erik Almqvist och tog några snabba steg framåt och greppade tag i komikerns axel.
”Vänligen sluta knuffas”, sa Soran Ismail med lugn röst.
”VA!”, skrek Almqvist medan han filmade med sin mobilkamera. Bakom honom stod Kent Ekeroth, även han hade tagit fram sin mobilkamera som han nu riktade mot Soran Ismail.

”Jaha. Här står två sverigedemokrater och filmar. Varsågoda, ni är välkomna att filma”, sa Sora Ismail med närmast överdrivet vänlig röst.
”ÄR DU RASIST? ÄR DU SVENSKFIENTLIG?”, skrek Almqvist och pekade mot hans bröst.
”Nej, det är jag inte alls. Jag älskar Sverige som få andra”, svarade Soran Ismail. ”Du försöker provocera mig.”
”Film är väl bara verkligheten”, sa Kent Ekeroth med ansiktet gömt bakom sin påslagna mobilkamera.
”Jag har inte sagt något annat”, svarade Soran Ismail lugnt.

Ordväxlingen fortsatte utanför restaurangen.”HAN ÄR SVENSKFIENTLIG! HAN ÄR RASIST”, skrek Erik Almqvist återigen.

När en av restauranggästerna försökte lugna ner stämningen fräste Almqvist åt honom: ”Säg ingenting om din svenskfientliga polare, för ni kommer att få problem i framtiden … Håll inte på och jävlas med svenskarna.”
”Jag jävlas inte”, svarade Soran Ismail. ”På riktigt! Det finns få som älskar Sverige så mycket som jag.”
”Jag märker inte det!”, sa Almqvist.
”Nej, men jag beklagar att det inte innebär att hata muslimer som för dig”, sa Soran Ismail med en suck. Sedan försökte han återuppta samtalet om vem som egentligen är svensk.
”Jag står och argumenterar …”
”Ja, men du argumenterar som en liten fitta”, avbröt Erik Almqvist.
”Okay … det är ditt argument. Det var bra sagt”, sa Soran Ismail.
”Jaa!”
Soran Ismail tittade länge på sverigedemokraten som precis kallat honom för en ”liten fitta”. Sen sa han, med en röst drypande av ironi och sarkasm:  ”Det var moget och vettigt och intelligent …”

olen hade nu gått upp över ett sommarvarmt Stockholm. Det såg ut att bli en fin dag. I två av den senaste veckans opinionsundersökningar hade Sverigedemokraterna hamnat på, eller strax ovanför riksdagsspärren på 4 procent. Det innebar att partiet därmed skulle få plats i riksdagen – och troligtvis bli vågmästare.
I en annan mätning hamnade partiet strax under spärren.
Stämningarna i landet stod, bokstavligt talat, och vägde. Skulle Sverigedemo­kraterna ta plats i riksdagen eller inte.

”I mitt syfte förstör ni Sverige”, sa Soran Ismail.
”I mitt syfte beter du dig som en babbe just nu. Och du har ingenting här att göra! Det är mitt land”, svarade Erik Almqvist.

Som vanligt var han välklädd, i en gråblå kavaj med vit skjorta under. Han upprepade samma mening om och om igen. ”Det här är mitt land!”
”Men det är mitt land också”, påpekade Soran Ismail.
”Nej det är inte ditt land! Det är mitt land!”
”Varför inte? Det står ju Sverige på mitt pass?
”Jaa, men det är mitt land … du identifierar dig inte med Sverige.”
”Jag är svensk”, svarade Soran Ismail. ”Jag är ledsen, det är inte upp till dig. Jag är svensk.”
”Jo, det är upp till mig”, svarade Erik Almqvist.

Nu bröt Kent Ekeroth in i samtalet.
”Vi får se den 19 september vad svenskarna tycker …”

Flera förbipasserande hade nu stannat till för att lyssna på bråket.

En uppenbart berusad yngre man, med en ölburk i handen, undrade med irriterad röst vad som stod på. Sen gick allt mycket snabbt. Erik Almqvist höjde bägge armarna, med vänsterhandens knutna näve utsträckt en dryg halvmeter och högerhandens knutna näve framför ansiktet, beredd att slå till. Han såg ut som en boxare, eller snarare någon som försöker se ut som en boxare – redo för strid.

Den fulle mannen lyfte bägge sina händer i luften, för att visa att han inte hade någon avsikt att slåss.
”Grabbar, kolla här! Två mot en”, sa han med hånfull röst.
”Släpp din burk! Släpp din burk”, skrek Almqvist och knuffade till den berusade mannen så han tappade burken på marken. När han böjde sig ner för att plocka upp den måttade ledaren för Sverigedemokraternas ungdomsförbund en spark mot honom med sin högerfot.
”Vad gör du? Vad gör du?”, upprepade den berusade mannen innan han sluddrade: ”Ge mig en box så kan jag knulla dig efteråt.”
”Lär dig prata svenska. Prata svenska för fan”, sa Christian Westling med hånfull röst.

De tre sverigedemokraterna flyttade sig några meter från den berusade mannen.
”Vad är det för fel på folk i det här jävla landet?”, sa Christian Westling.
”Eeyyy”, svarade Kent Ekeroth. ”Med vår politik blir det inga fler såna.”

Nu ingrep ytterligare en förbipasserande.

”Varför började du slå den där killen?”, undrade en ung kvinna vänd mot Erik Almqvist.
”Ursäkta, han försökte greppa … han försökte sno min mobiltelefon”, svarade Kent Ekeroth med upphetsad röst.
”Varför kan ni inte sköta det man mot man? Istället för att gå tre mot en?”
”Eeeeyyy”, sa Kent Ekeroth med agiterad röst. ”Jag gick inte mot nån förrän han försökte sno min mobiltelefon.”
”Ni själva försökte ju slå honom … Driver ni med mig?”, sa den unga kvinnan förvånat och slog ut med armarna.
”Han tog ju min mobiltelefon så fort jag tog upp den”, nästan vrålade Ekeroth.
”Asså ni” suckade kvinnan och skakade misstroget på huvudet.
”Dina kompisar … När ni sprang ut på gatan, höll inte de knytnäven i hand såhär?”, sa hon och visade hur Erik Almqvist hade knutit nävarna.

Nu ingrep Erik Almqvist i samtalet.
”Jaja …”, suckade han.
”Skit i den här lilla horan. Skit i henne nu. Kom så går vi.”

Ingen av hans vänner sa emot honom, ingen av dem reagerade på hans ordval.
”Nu går vi!”, fyllde Kent Ekeroth i.

Den unga kvinnan stod förvånad kvar och tittade mot Erik Almqvist.
”Kallade du mig precis för … Du kallade mig precis för hora?”, sa hon.

e tre sverigedemokraterna närmade sig åter den berusade mannen. De var fortfarande tre mot en. Erik Almqvist höjde återigen sina knutna nävar, likt en boxare.
Den unga kvinnan som försökt stoppa de tre männen höjde handen mot Kent Ekeroths telefon och bad honom sluta filma.
”Släpp den där”, sa hon.
”EEEYYYY”, vrålade Kent Ekeroth. ”JAG GÖR VAD FAN JAG VILL! FATTAR DU! BACKA!”, skrek han och knuffade till kvinnan som flög in i bilen bakom henne med en kraftig duns.

”VAD FAN GÖR DU? Knuffar du på en brud eller?”, skrek den berusade mannen upprört till Kent Ekeroth.
”Hon försökte knuffa på mig!”
”Hörru! Vet du vad OG gör med såna där?”, sa den berusade mannen och tittade föraktfullt mot Ekeroth.
”OG, OG, OG”, härmade Christian Westling med hånfull röst.
”Men såg du vad han gjorde?”, sluddrade den berusade mannen.
”Lär dig svenska”, sa Christian Westling.
Erik Almqvist halvböjde sig ner mot den berusade mannen och väste: ”Blatte lover! Blatte lover!”

De tre sverigedemokraterna gick skrattande vidare på Kungsgatan.
”Håll med om att det är så jävla kul att säga såna saker bara för att jävlas”, sa Erik Almqvist.
”Har du stängt av?”, undrade Christian Westling och tittade mot Ekeroths mobiltelefon.
”Nej, jag tänker inte stänga av förrän de är borta heller”, svarade Ekeroth.
”Det är ingen som kommer efter oss”, sa Erik Almqvist.
”Så det är lugnt. Alla blev rädda för oss. Alla står kvar. Ingen följer efter oss.”

De tre männen tog sig uppför trapporna till Regeringsgatan.
Väl där uppe bestämde de sig för att beväpna sig, trots att de precis konstaterat att ingen följde efter dem. Vid en byggarbetsplats låg en hög med järnrör på marken. De plockade upp var sitt rör.

Erik Almqvist gick längst fram med sitt rör i båda händerna, höjt i slagläge. Bakom honom gick Christian Westling, även han med ett järnrör i händerna och längst bak, med ett järnrör i ena handen och mobilkameran i den andra gick Kent Ekeroth.
De tre männen rörde sig sakta framåt.
”Alltså vi vill inte göra någonting! VI FÖRSVARAR OSS, VI FÖRSVARAR OSS”, ropade Ekeroth gång på gång, oklart till vem.

När Erik Almqvist och Christian Westling försiktigt tittade nerför trapporna mot Kungsgatan – samma väg som de precis kommit upp – hördes plötsligt ljudet av en siren.
”Det var snuten va?”, sa Westling.
”Ja”, svarade Almqvist.
”Fan vad bra”, sa Westling.
Nu verkade spänningen ha blivit för mycket för Kent Ekeroth.
”Måste kissa …”, sa han.
”Det är dumt att stå där”, invände Erik Almqvist.

De tre männen la ifrån sig sin beväpning. Det klirrade när järnrören träffade asfalten. Sedan gick de ner till Kungsgatan, där polisen just brottat ner den berusade mannen.

”Kan ni släppa lite, det gör fett ont”, jämrade han sig liggande på marken.
”Behåll honom, han hotade oss”, sa Erik Almqvist medan Kent Ekeroth fortsatte att filma med sin mobiltelefon.
”Är du snäll och flyttar undan”, sa en av polismännen och viftade med handen mot Ekeroth.

De tre sverigedemokraterna backade några steg. Efter en kort överläggning gick Erik Almqvist återigen fram till polismännen. Han upprepade att den berusade mannen hade hotat dem.
”Full och dum! Det är det vi har”, svarade polismannen och nickade mot den berusade mannen. ”Men om du känner att du vill anmäla …”
”Jo … men vi struntar i det i alla fall …”, svarade Almqvist.
”Ja, men det är upp till dig”, upprepade polismannen.
”Ja … hm … vi kanske ringer i morrn i så fall”, svarade Erik Almqvist och tillade med en lika artig som vänligt belevad röst.
”Ni får jobba nu ikväll i stället för oss. Ha det bra. Tack ska ni ha!”

vällen, natten och morgonen var över. Den första morgontrafiken med alla de hundratusentals stockholmare som arbetade denna torsdagsmorgon med att städa, köra ut post, vårda sjuka och gamla, ta hand om dagisbarn eller bemanna kassor i små och stora affärslokaler, hade så sakteliga börjat ta sig till sina arbetsplatser.

De tre sverigedemokraterna skulle i sin tur äntligen gå hem och lägga sig och sova efter en lång natts festande.
”Det är så uuunnderbart det här”, sa Westling med ett skratt.
”Det funkar alltid att vara ögontjänare”, flinade Erik Almqvist.
I bakgrunden hördes Kent Ekeroths hesa skratt. Han filmade fortfarande med sin mobilkamera.

Solens morgonstrålar lyste upp Stockholm, dess vatten och broar. Rullgardiner drogs upp, fönster öppnades. Om tre dagar skulle huvudstadens och det övriga landets invånare fira sin nationaldag.
De tre Sverigedemokraternas skratt studsade och ekade mellan byggnaderna.

”Fattar ni hur bra det här är?”, upprepade en av dem porlande av skratt.
De tre männen verkade genuint lyckliga.

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”