Kent Ekeroth spelar spelet

”Han spelar in allt, precis allt”

Tisdag 20 april 2010

isdagen den 20 april 2010, bara några veckor innan tioårsdagen av sin egen studentexamen var Kent Ekeroth tillbaka på Katedralskolan, där han tillbringat tre år på det naturvetenskapliga programmet.

Han kom inte ensam. Ekeroth hade sällskap med fem av sina vänner från SDU, Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Och som på så många andra skolor som Sverigedemokraterna besökte valåret 2010 hade många elever samlats för att protestera. Ett hundratal av dem stod vid den stora eken, mitt på skolgården, och skanderade; ”VI VILL INTE HA SD HÄR! VI VILL INTE HA SD HÄR!”

”Det är helt absurt. Hur kan SD komma till en mångkulturell skola som Katte. Jag är iranier och född här men ser mig som svensk. Ingen ska ta det ifrån mig”, berättade en av eleverna till den utsände reportern från Sydsvenskan.

Alla ropade inte slagord. Flera av demonstranterna försökte diskutera med Sverigedemokraterna. En och annan elev verkade – även om de höll sig i bakgrunden – hålla med de gästande politikerna. Några av dem kom fram för att tala med Sverigedemokraterna efter att tumultet lagt sig.

Kent Ekeroth var förbannad över mottagandet på sin gamla skola.
”När vi kom fram var hela platsen där vi skulle vara helt fullspäckat av folk”, skrev han på sin blogg.
”Väl där satt ett gäng invandrare, troligen från Mellanöstern, och blockerade vårt bord och var aggressiva. De skrek om att vi inte har någon rätt att vara där, att de blir ’kränkta’ och de var allmänt aggressiva.”

Kent Ekeroths minne verkade vara kort.

Tio år tidigare hade han själv betett sig på samma sätt när Katedralskolan fick besök av politiker från partier som han inte gillade, det vill säga allt från Socialdemo­kraterna och vänsterut på den politiska kartan.

Nästan alla Ekeroths tidigare klasskamrater som jag pratar med återger sina minnesbilder från just dessa besök, hur Kent Ekeroth brukade ställa sig tätt bredvid de besökande politikerna och full av aggresivitet försökt provocera fram en konfrontation. Något som han sedan stolt berättade: ”De ska inte finnas här på vår skola! De där jävla kommunisterna, de har ingen rätt att komma hit”, brukade han säga till sina klasskamrater.

Nu skrev Kent Ekeroth på sin blogg att de protesterande elevernas demonstration var något typiskt för ”MENA-invandrare”, en vanlig omskrivning på sverigedemokratiska sajter och bloggar för svenskar med bakgrund i Mellanöstern och Afrika.

”Det roliga är att MENA-invandrare bevisar SD:s tes varje gång; de visar oerhört tydligt att demokrati, yttrandefrihet, åsiktsfrihet inte gäller fullt ut för dem, eller bara så länge man tycker ’rätt’ enligt dem”, skrev Ekeroth. ”De agerade hotfullt genom att ställa sig precis framför en för att mucka gräl, genom hot och gester. De visar verkligen precis på det som SD säger; att vissa invandrargrupper helt enkelt inte passar in i Sverige.”

ent Ekeroth ägnade sedan flera år tillbaka i princip all sin tid åt partiet, både yrkesmässigt och privat. Det var inget ovanligt. Många sverigedemokrater levde sina liv i och för partiet. Man arbetade med partikolleger, man umgicks med partivänner på sin fritid och man blev kär i och gifte sig med andra aktivister.

Bland de i partiledningen som träffat sin nya partner inom partiet fanns Jimmie Åkesson. Hans flickvän Louise Erixson var aktiv inom ungdomsförbundet och även hennes mamma, Margareta Larsson, Åkessons blivande ”svärmor”, hade en hög position inom partiet.

Även Kent Ekeroths sociala umgänge bestod till stor del av partikamrater.
Han brukade spelade badminton och squash, eller en och annan schackmatch, men framför allt ägnade han sig åt olika tv-spel, framför allt fotbollsspelet FIFA 2009.
Han kunde sitta i timmar och spela, ensam eller tillsammans med några partikamrater, tills dessa tröttnade och gick hem. Ibland vände han fullständigt på dygnet.

Om han lyckades vinna brukade han stolt berätta detta på sin Facebooksida:
”Kan sova gott nu när jag visade William Hahne och Eric Myrin hur Fifa 2009 ska spelas”, skev han i ett inlägg.
”Extra roligt blir det att Hahne blir rasande när han förlorar.”

Vid ett annat tillfälle, när han slagit ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand i schack, fotograferade han brädet med det vinnande draget och publicerade bilden med den nöjda kommentaren: ”Schackmatt mot Gustav när jag endast behövt ta en pjäs – hans bonde – oerhört snyggt faktiskt.”

Oavsett vad det handlade om verkade Kent Ekeroth göra allt för att vinna.

”Han är extremt tävlingsinriktad och därmed också världens sämsta förlorare”, berättar en partikamrat.
”Det var kul att spela mot honom just därför. Jag brukade spöa honom och då var han verkligen den sämsta förloraren. Han blev fruktansvärt arg. Så det var ju förbannat kul att tävla mot honom.”

”Jag vet ingen som är en så dålig förlorare” berättar en annan partikamrat. ”Han får totala raseriutbrott. Han blir högröd i hela ansiktet och slänger racketen i väggarna. Han blir helt vansinnig varje gång han förlorar.”

e många mötena och föredragen runt om i landet och den allt mer uppburna positionen inom partiet – och i offentligheten – innebar en ny dimension i Kent Ekeroths liv.

Den lille blyge killen, i vars kompisgäng i högstadiet man inte fick visa känslor, tonåringen som i gymnasiet inte ens vågade berätta för en klasskamrat att han var förälskad i henne och som flera år efter studenten fortfarande avundsjukt konstaterade att en av hans få vänner till slut lyckats få en flickvän – medan han själv fortfarande var utan – hade börjat träffa tjejer.

En stor del av förändringen berodde, enligt Kent Ekeroth själv, på en bok som han inte verkade kunna få nog av att läsa och som han ständigt tipsade sina vänner om: ”The Game”, eller som den heter på svenska ”Spelet”, av Neil Strauss.

”Han var besatt av olika raggningsfilosofier, framför allt av ’The Game’, som han var extremt intresserad av och ofta ville prata om”, berättar en av de Sverigedemokrater som brukade umgås med Kent Ekeroth.

Bokens undertitel, ”En inträngande analys av raggningsexperternas hemliga sällskap”, sammanfattar innehållet ganska väl. Den handlar om en framgångsrik rockskribent som, trots att han har allt som man kan önska sig av livet, inte lyckas få till det med tjejer. Han känner sig socialt utanför, blyg och tafatt.

Förändringen inträffar när han går med i ett sällskap för raggningsexperter. Plötsligt får han nytt självförtroende, rakar av sig det allt tunnare håret, skaffar pipskägg och vågar stöta på de vackraste av kvinnor.

Rockskribenten får inte bara framgång, han blir en raggningsexpert – en av världens bästa.

Hemligheten, enligt Neil Strauss, är en raggningsteknik som baseras på grundtanken att män och kvinnor är två helt skilda varelser. Bara den som vågar vara en riktig man, det vill säga kraftfull, burdus och rättfram, har framgång hos det andra könet.

Det gäller att vara en ”alfahanne”, ett uttryck som återkommer på nästan varje sida i boken. Genom att till en början låtsas negligera kvinnor, eller vara direkt oförskämd mot dem, kan man få vilken kvinna som helst att bli intresserad, sära på benen och dra av sig trosorna.

Boken både hånades och förlöjligades av många kritiker.

”Det är en bok för killar som runkar för mycket”, skrev Sydsvenskans elakt i samband med utgivningen av ”Spelet”. Men för många män blev boken, i likhet med som för Kent Ekeroth, något av en bibel. ”Spelet” blev en gigantisk försäljningssuccé och toppade bestsellerlistor i flera länder när den publicerades i mitten av 2000-talet.

”Kent brukade prata om att man måste våga ta chansen, för det hade Strauss skrivit”, berättar en partivän.
”Och det gjorde han verkligen. Han testade ständigt, han raggade på varenda tjej som kom i närheten.”

Neil Strauss har hävdat att hans bok egentligen handlar om kvinnans makt över mannen. Män, som likt bokens huvudfigur blir besatta av raggningstekniker, varken hatar eller ser ner på kvinnor – de är rädda för dem.

”Om en kvinna avvisar dig är det inte bara en social förnedring utan också en sexuell. Det är en skrämmande grej. Kanske det beror på att vi lever i ett samhälle som trots kvinnors framgångar i grunden ändå är patriarkaliskt. Men det enda område där kvinnor har makten, och alltid haft den, är i det sexuella urvalet. Det får män att känna sig maktlösa.”

Strauss var också noga med att påpeka att hans bok, med dess raggningsknep, hjälpt många män att ta sig bort från en tidigare svårartad social ensamhet och misär.
En av de män som föll handlöst för Neill Strauss budskap var Kent Ekeroth.

”Han är så extrem i allt – och det var han även i det här”, berättar en partikamrat som också fick höra Ekeroths många utläggningar om Strauss teorier.
”Han raggade verkligen på allt som rörde sig, nästan på ett sjukligt sätt. Och ibland hade han ju så klart också framgång.”

rots att Sverigedemokraterna ansträngde sig för att ge en bild av att vara ett parti som alla andra – var den interna vardagen något helt annat.

Våren 2009 fick svenska folket en bild av hur livet inom Sverigedemo­kraterna kunde se ut, när det granskande programmet ”Kaliber” på Sveriges Radio följde partiet under några månader med dold kamera.
Och det var knappast en smickrande bild som kom fram.

De smygtagna bilderna visade bland annat hur ledande personer inom partiet festade på en färja mellan Stockholm och Estlands huvudstad Tallinn. De åt och drack medan ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist berättade ”roliga” historier: ”Vet ni vad en somalier med sesamfrö på huvudet kallas?” frågade Almqvist sina kamrater och gav sedan själv svaret: ”En quarter pounder.”

När Sverigedemokraterna senare samlades i en hytt uppstod allsång, men det var inte klassiska visor som ”Vem kan segla förutan vind”, eller ”Uti vår hage” som politikerna sjöng, som man skulle kunna tro med tanke på partiets betoning av svensk kultur.
Sverigedemokraterna sjöng och skrålade till vit makt-musik och nazistiska kampsånger från 1930-talet, bland annat ”Friheten leve”, skriven av Sven Olov Lindholm, ledaren för det svenska nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet.

De två ledarna för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, ordföranden Erik Almqvist och vice ordföranden William Petzäll skrålade glatt med i refrängen:

”Vi se borgarnas bleka fanor slakna
och hur marxismen står i brand
då vi höja vårt rop:
Sverige vakna kring härjat land!”

När de sjungit färdigt diskuterade de två sångarna texten.
”Friheten leve, den är ju faktiskt ganska cool, tycker jag”, sa William Petzäll.
”Ja, faktiskt, den är riktigt cool”, svarade Erik Almkvist.
Båda två verkade ha lärt sig texten utantill.

Den sång som verkade väcka störst entusiasm bland Sverigedemokraterna var dock något nyare. Den handlade inte om nazismen utan om mordet på Sveriges tidigare statsminister Olof Palme. I det glada, sjungande sällskapet fanns också partiledaren Jimmie Åkesson.

Han gjorde inte den minsta ansats att lämna hytten eller avbryta den sång som ekade mellan väggarna och vars refräng åtföljdes av taktfasta dunkanden:

”Olof Palme gick på bio, sja la la la la la la la
han kom ut strax efter tio. sja la la la la la la
Lisbet såg pistolen blänka, sja la la la la la la la
strax därefter blev hon änka. sja la la la la la la la
Skottet brann, blodet rann.
Olof Palme han försvann!
Olof Palme gick på bio, sja la la la la la la”

verigedemokraterna hanterade den efterföljande krisen som de skulle göra så många gånger i framtiden. Först vägrade de att prata med den redaktion som satt på materialet. Trots att Åkesson redan lovat att delta i en intervju ändrade sig partiledaren snabbt när han, som utlovat, fick se materialet innan sändning.

”Vi kommer att kommentera det här, men vi kommer att kommentera för seriösa medier”, sa Åkesson innan han la på luren.

När han senare uttalade sig försökte Åkesson tona ner hela affären med att det var perifera medlemmar i partiet som sjungit och att han själv uppfattade sången om Olof Palme som en kritik mot polisutredningen kring mordet.
Sverigedemokraterna slapp dock inte helt ifrån de tuffa frågorna.
”Var du med när det här sjöngs? Sjöng du till och med med”, undrade Janne Josefsson i tv-programmet ”Debatt”.

”Öööhhh, jaaa!”, svarade Åkesson. ”Jag beklagar det. Jag förstår att det här är oerhört känslosamt för många människor. Och jag förstår att det här är känsligt för många människor som upplevde Olof Palme som en stor man och som är väldigt känslomässigt berörda av mordet på honom.”
”Varför sjöng du med då?”
”Som sagt, jag har aldrig reflekterat över den här sången som nåt annat än ett sarkastiskt sätt att beskriva Palmeutredningen …”

En sak var tydlig i Sverigedemokraterna krishantering. De försökte göra allt för att få diskussionen till att handla om journalistiska arbetsmetoder, snarare än vad som avslöjats om partiets inre liv. Och de var framgångsrika.

Den debatt som följde ”Kalibers” avslöjande kom till stor del att fokusera på journalisternas arbetssätt, med dolda inspelningar, snarare än om vad de lyckats avslöja.

Att partiets högsta ledning glatt sjöng allsånger om mordet på Olof Palme och nazistiska kampsånger från andra världskrigets tid hamnade i bakgrunden.

Ingen av de stora tidningarnas ledarsidor, varken Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, krävde Jimmie Åkessons avgång.

Frågan är hur de hade reagerat om någon annan partiledare sjungit samma sång.

u närmare valet 2010 kom och ju fler opinionsundersökningar som visade att partiet var på väg att ta sig in i riksdagen, desto mer ökade misstänksamheten, några kallar det paranoian, inom partiet.

Nu fanns det eftertraktade positioner som välbetalda riksdagsmän att se fram emot. Nu handlade det inte längre om oavlönat ideellt arbete med att dela ut affischer, foldrar och broschyrer. Nu hägrade både makt och pengar.

Daniel Assai, som hade lyckats arbeta sig upp till posten som biträdande kanslichef, berättar om en kultur där misstron ökade till den grad att till slut ingen verkade lita på någon annan. Partikamrater angav varandra, eller började samla på bevis för att använda vid senare tillfällen. Det handlade om allt från partidokument och mejlväxlingar till hemliga inspelningar av det som sas på olika möten eller i privata sammanhang.

”Problemet var att det där med inspelningar nästan blev policy i partiet”, berättar Daniel Assai.
”Jag var chockad, det var därför jag började spela in själv till slut.”

Daniel Assai säger att han förstod omfattningen av de hemliga inspelningarna först när några ledande partimedlemmar spelade upp band för honom 2008. Det var ungefär då som inspelningarna tog fart på allvar. Partiet hade då fortfarande sitt partikansli, som de kallade för ”Bunkern”, i en källarlokal på Södermalm.

”Man sa till mig att de spelar in samtal, i ’Bunkern’ och allt. På styrelsemöten och sånt”, berättar Assai.
”Man vet aldrig när det spelas in, men jag känner till många samtal som har spelats in.”

En av dem som enligt Daniel Assai var mest aktiv med att spela in var Linus Bylund, som senare blev Jimmie Åkessons presstalesman under riksdagstiden.
”Linus är värst, Linus spelar in både med journalister och med sig själv. Han har all utrustning. Så Linus har hållhakar på nästan alla.”

En annan flitig inspelare enligt Daniel Assai var Kent Ekeroth.
”Kent spelar in allt, precis allt. Jag vet att han spelat in massor med samtal med mig exempelvis”, tillägger Daniel Assai med ett torrt skratt.
”Jag tror han spelar in när han sover också, om han snarkar eller inte.”

När jag pratar med sverigedemokrater runt Kent Ekeroth bekräftar flera av dem den bild som Daniel Assai ger. Några av dem berättar att Kent Ekeroth inte bara spelar in sina partikamrater och händelser ”på stan”, som i samband med järnrörsskandalen. Ekeroth använder sig av inspelningar även i de mest intima av stunder.

”Han var rädd för ’kiss and tell’-tjejer”, berättar en partivän. ”Så han sa att han brukade spela in allt om han lyckats få hem en tjej, så att de inte kunde dra våldtäktskortet. Han satte sin telefon på record. Det där är något han sysslar med ganska frekvent. Det är inte bara mot tjejer. Det är en paranoia han har. Han har ganska mycket material på Karlsson och Åkesson också, det är därför de inte kan sparka honom.”

”Det där med att han spelar in sina tjejer, det har han berättat för mig också. Helt öppet”, berättar en annan partikamrat.
”Det var inget han hymlade med. Jag kan visserligen förstå det. Ingen vill ju utsättas för påståenden om våldtäkt, så det var väl en ren försvarsinställning – men jag tycker ändå att det går lite över gränsen.”

amtidigt som Kent Ekeroth engagerade sig i den svenska valrörelsen fortsatte han sitt internationella arbete. Den 27 mars, en dryg månad innan sitt besök på Katedralskolan, deltog han, tillsammans med representanter från bland annat belgiska Vlaams Belang och det österrikiska Frihetspartiet, FPÖ, på en internationell ”Anti-minaret konferens” i den tyska staden Gelsenkirchen.

Konferensen anordnades av Bürgerbewegung pro Nordrhein-Westfalen, mer känt under förkortningen Pro NRW. Partiet kallar sig ”islamkritiska”, men betecknas som högerextrema av såväl forskare som poliser och politiker i Tyskland.

Inrikesministern i delstaten Nordrhein Westfalen har kallat Pro NRW:s medlemmar för ”nynazister i kritstrecksrandiga kostymer”. När delstatspolisen våren 2012 utförde en jätterazzia mot militanta högerextremister, fann de hos den Pro NRW närstående militanta grupperingen ”Freundeskreis Rade”, mängder med skjutvapen, knivar samt en gammal nazisthjälm.

Flera tidigare nazister är aktiva inom Pro NRW. Den biträdande partiledaren, Kevin Hauer, har bland annat poserat på foton framför en målning på Adolf Hitler. På ett annat foto gör han nazihälsningen iklädd endast kalsonger.

2010, samma år som Pro NRW bjöd in Kent Ekeroth till konferensen i Gelsenkirschen började det tyska Författningsskyddet punktbevaka partiet. Beslutet togs i enlighet med den lag som ger tyska staten rätten att förbjuda partier och organisationer som är ”författningsfientliga” och hotar demokratin genom en aktiv ”aggressiv hållning gentemot den bestående ordningen”.

”Pro NRW missaktar med sina uttalanden och krav de i grundlagen fastslagna mänskliga rättigheterna, framför allt rätten till människovärde och diskrimineringsförbudet”, skrev Författningsskyddet i sin motivering till övervakningsbeslutet. ”Vissa folkgrupper och religioner, framför allt muslimer, framställs som oönskade, icke-integrerbara andra klassens människor. Med denna form av skildringar underblåser pro NRW avståndstagande och rädsla i befolkningen.”

Delstatens inrikesminister, Ingo Wolf, sammanfattade Författningsskyddets syn på partiet med konstaterandet att Pro NRW är ”farliga för vår demokrati”.

”Jag ska ner för att kolla läget, och se hur vi kan samarbeta”, förklarade Ekeroth sin medverkan i konferensen för Sveriges Radio.
”Men det finns många som betraktar de här partierna som islamfientliga och ultrahöger? Hur kommenterar du det”, undrade reportern.

”Ja, vi blir ju klassade som ultrahöger i Sverige, men det är ingen beskrivning jag känner igen mig i alls. Det här är partier som har en gemensam nämnare. Vi ser allvarligt på islamiseringen av Europa. Islam är en ideologi som på många sätt inte är förenlig med ett öppet västerländskt samhälle”, svarade Ekeroth.

På sitt tal på konferensen, anordnat i det vackra renässansslottet Horst upprepade Kent Ekeroth sitt budskap från partiets landsdagar i Ljunbyhed förra hösten. Islam måste bekämpas, varje annat alternativ innebär den egna undergången.

”Varje civilisation kommer förr eller senare nå ett vägskäl, då man antingen går under i krig eller i en stilla suck. Eller så kämpar man för sin överlevnad”, sa Ekeroth och möttes, precis som i Ljungbyhed av rungande applåder.

Kent Ekeroth pratade inte bara om faran från islam. Han påstod också att Sverige inte längre var en demokrati utan en ”politiskt korrekt diktatur”.

Sverigedemokraternas internationelle sekreterare avslutade sitt tal med ett löfte till de närmare 300 deltagarna på konferensen.
”Moskéer är symboler för muslimsk makt och dominans. Och vi kommer inte att tillåta dem. Vare sig i vårt älskade Sverige eller i Europa!”

Hans tal möttes av applåder och jubelrop.

ven om det förekom en viss mediebevakning inför konferensen fanns det bara en svensk journalist på plats på slottet Horst utanför Gelsenkirschen, trots att mötet utgjorde en av de största samlingarna av Europas högerpopulistiska, främlingsfientliga och högerextrema partier i modern tid.

Reportern Christoph Andersson, som arbetade på en dokumentär till Sveriges Radio, fick på nära håll uppleva riskerna med att bevaka denna europeiska högerpopulistiska scen. Ett tv-team från den tyska kanalen ZDF blev utan förvarning attackerade av ett antal konferensdeltagare. ”Plötsligt uppstår rena lynchstämningen mot reportern och hans team”, skrev Andersson senare i ett artikel i Sydsvenskan.
”Två Pro NRW-politiker vrålar direkt i reporterns öron. En av dem sticker till och med sina fingrar rakt i hans ansikte. Gång på gång.”

Därefter blev tv-teamet utkastade, medan konferensdeltagarna vrålade: ”NAZIS RAUS, NAZIS RAUS!” ”Ut med nazisterna!”

När Andersson frågade Ekeroth vad han ansåg om våldet mot journalisterna fick han svaret. ”Händelsen är irrelevant i förhållande till kampen mot islam.”

Hela uppträdet bevakades av det tyska Författningsskyddet, som var på plats som en del av sitt arbete för att försvara den tyska demokratin.

I sin rapport från konferensen fokuserade Författningsskyddet framför allt på ledaren för det belgiska Vlaams Belang – Filip DeWinter. I sitt anförande beskrev han islam som en ”erövringsreligion”, berett att när som helst ”kasta sig över det svagaste offret”. Och han jämförde mångkultur med dödliga sjukdomar som aids.  ”På samma sätt som aids skadar en människas fysiska motståndskraft, undergräver mångkulturen den demokrafiska motståndskraften hos hela folk och civilisationer.”

Detta uttalande, i princip ordagrant med Kent Ekeroths tidigare jämförelse mellan hiv och invandring, kommenterade Författningsskyddet på följande sätt.

”Här genljuder jämförelser, som man annars bara hör hos ortodoxa högerextremister … Människor från andra kulturer eller med annan religionstillhörighet blir på detta sätt uppenbart sedda som dödliga sjukdomar, som på ett oåterkalleligt sätt skadar ’folkets’ immunsystem.”

Det tyska Författningsskyddet reagerade också på DeWinters uttalanden om att ”det nu handlar om att … tränga tillbaka islam dit den hör hemma: på andra sidan Medelhavet” och ”vi måste våga kräva ett Europa för européer och varför inte därefter en strävan att återskapa Istanbul till Konstantinopel.”

Det tyska Författningsskyddet var tydliga i sin analys:
”Dessa yttranden frånkänner inte bara muslimer deras grundlagsskyddade rätt till religionsfrihet utan förnekar också denna befolkningsgrupp rätten att existera och leva i Europa. Detta står i fullständig motsägelse till vår frihetliga demokratiska grundlag.”

ent Ekeroth hann knappt hem från konferensen i Tyskland innan han hamnade mitt i en av vårens medialt mest uppmärksammade händelser i Sverige.

Måndagen den 29 mars – dagen efter att anti-minaretkonferensen i Gelsenkirchen avslutats – började ett bråk på en parkeringsplats i Landskrona mellan en yngre man och ett äldre par. Det som började med några hårda ord slutade i fullständig tragik. Den yngre mannen knuffade till den 78-årig kvinnan som föll och slog sig så svårt att hon måste föras till sjukhus, där hon avled två dagar senare.

Spekulationerna om gärningsmannens identitet inleddes omedelbart på olika nätforum som Flashback och Politiskt inkorrekt.

En av dem som engagerade sig var Kent Ekeroth. På sin blogg startade han en vadslagning. Han undrade ”om någon vill sätta emot att mördaren är en kulturberikare”.

Kent Ekeroths kollega, Stefan Olsson, ledare för Sverigedemokraterna i Landskrona, utlovade en belöning på 5 000 kronor för tips som ledde till att gärningsmannen greps.

Nätet fylldes med hatiska inlägg. En Facebookgrupp med namnet ”Vi som vill få fast svinet som misshandlade gamla paret i Landskrona” fick snabbt nästan 20 000 medlemmar.

Den hårda tonen på nätet överraskade många.

”Även för den mest förhärdade nätanvändare är hatet som spytts ut på nätet den gångna helgen chockartat”, skrev lokaltidningen Helsingborgs Dagblad och konstaterade att samtalstonen ”var en orgie i osmakligheter”.

Vid det här laget var stämningen i Landskrona rejält uppjagad.

”Vi äldre vågar inte gå ut på kvällar och knappt på dagarna”, berättade en pensionär för Sveriges Television.
Även polisen ökade sin bevakning.
”Vi har en större synlighet och rör oss ute i staden”, kommenterade Tommy Lindén, chef för kriminalenheten i nordvästra Skåne.

Mitt i detta spända läge anhölls en 23-årig Landskronabo. Polisen hann knappt börja förhöra den misstänkte mannen innan Kent Ekeroth publicerade 23-åringens namn och födelsesiffror, med tillägget att mannen är ”libanesisk muslim”.

Namnpubliceringen fick omedelbara följder. Den 23-årige misstänkte mannens familj, syskon och föräldrar, blev nerringda. Folk vrålade och skrek till dem. De fick motta flera dödshot.

Det uppstod något av en lynchstämning.

För att försöka lugna situationen beslöt en organisation för palestinska flyktingar att kalla till en presskonferens. Tillsammans med tre andra kulturorganisationer i Landskrona läste de upp ett uttalande som manade till försoning och förkastade alla former av våld.

Med på mötet var också två av den misstänkte mannens bröder, som vittnade om de hot som hela familjen fått utstå. De läste också upp ett meddelande:

”Till alla Landskronas invånare och till svenska folket.
Med all respekt delar vi sorgen med den 78-åriga kvinnans familj, anhöriga och kära.
Vi är väldigt tagna och mår inte alls bra, våra barn är hårt drabbade och skrämda.
Olyckshändelsen orsakade en enorm sorg i vårt liv.”

Även stadens kyrkor och muslimska församling gjorde vad de kunde för att lugna stämningen. En tvärreligiös manifestation mot våld – och för försoning och integration – fyllde Sofia Albertina kyrka i centrala Landskrona till sista plats.

”Våld har ingen etnicitet, våld har ingen religion. Det har här handlat om vad en enskild människa har gjort”, sa Othman al-Tawalbeh, imam i Landskrona.

Hans kollega, kyrkoherden Bengt Karlgren, höll med och uppmanade de över 600 besökarna att inte blanda ihop dåd begångna av enskilda personer med hela befolkningsgrupper. Kyrkoherden vände sig också – åtminstone indirekt – till de som i likhet med Kent Ekeroth publicerade obekräftade uppgifter på nätet.

”Hatet är hotet mot vår framtid” sa Bengt Karlgren.
”Låt inte skvallrets folkdomstol styra, för där finns det ingen som står för domsluten. Låt inte Facebook döma, det har vi domstolar till.”

Ledningen i Sverigedemokraterna var bland dem som inte delade kyrkoherdens åsikt att rättvisa skipas inom domstolsväsendet, inte på Facebook. De gav Kent Ekeroth sitt fulla stöd för hans namnpublicering.

”Vi tycker att man ska vara restriktiv med det, men vi kan också tycka att det kan finnas en poäng med att ibland lyfta fram enskilda fall”, sa Mattias Karlsson, partiets pressekreterare, till Sveriges Television.
”Men är det en politikers sak att på sin blogg lägga ut namn och personnummer på en person som är misstänkt för ett brott?” undrade reportern.
”Om det är en del i en större diskussion kring kriminalpolitik, till exempel invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, så kan det vara relevant”, svarade Karlsson.

e flesta läsarna av Kent Ekeroths blogg jublade och hyllade honom, men inte alla.

”Ni är bara för mycket. Ett parti som hänger ut MISSTÄNKTA förövare. Oavsett detta falls utfall så är ni alltså för att MISSTÄNKTA ska hängas ut. Anhängare vill kasta ut hela familjen, släkten … helst jagade av fackeltåg. Ni vill vara med och styra Sverige efter en svensk modell? Är det er svenska modell?”, skrev en läsare som presenterade sig med signaturen ”Mer och mer rädd för SD än något annat”.

Andra var mer försiktiga i sin kritik.
”Du borde ta bort personnumret, personen är bara misstänkt och som riksdagskandidat kan det skada dig ifall någon anmäler”, uppmanade signaturen Nortexius.

Kent Ekeroth följde inte uppmaningen. Han lät den misstänkte mannens namn och personuppgifter stå kvar. Han passade också på att raljera över den kritik han fått för att ha använt ordet ”kulturberikare” i samband med det tragiska dödsfallet.

Kent Ekeroth menade att ordet ”kulturberikare” var skojigt och dessutom ”ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media”.

”Del i det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar. Gammelmedia pratar floskler om hur mycket vi blir ”berikade” men när denna berikning sedan innebär rått och oprovocerat våld, rån, mord och gruppvåldtäkter m.m. sätts medias försök att skönmåla mångkulturen i ett löjets skimmer, milt sagt. Därför är detta begrepp klockrent att använda.”

De flesta kommentatorerna i de större medierna kritiserade Sverigedemokraterna för namnpubliceringen, men flera konstaterade samtidigt att de inte var speciellt förvånade.

Bara några dagar tidigare hade Sverigedemokraterna offentliggjort sina tre fokusområden inför valet i september: invandringspolitik, kriminalpolitik och äldrepolitik. En vecka senare var en Landskronabo med ”invandrarbakgrund” anhållen, misstänkt för att ha misshandlat en ”svensk” pensionär till döds.

”Händelsen är som skräddarsydd för Sverigedemokraterna”, konstaterade Expressen i en artikel med rubriken: ”SD vill ha en martyr”.

”Jag är inte förvånad att de agerar på det här sättet”, kommenterade den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld, men tillade att han inte var säker på att det skulle gynna Sverigedemokraterna att så öppet försöka vinna politiska poäng på ett tragiskt dödsfall.

”Det kan vara så att det i valmanskåren finns en känsla att det här är en sådan allmännelig tragedi, nästan en nationell händelse, att det blir fult att göra det till partipolitik. Så det kan också slå tillbaka mot partiet.”

Den misstänkte mannens advokat påpekade att intensiteten i näthatet och namnpubliceringarna hotade hela rättsprocessen.
”En del kanske inte vågar träda fram och vittna till min klients fördel när de ser det här”, kommenterade Urban Janson.

Skribent efter skribent påpekade det förkastliga i att utifrån ett enskilt dåd, av en ensam gärningsman, brännmärka en hel grupp.

Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar var en av dem som menade att detta sätt att resonera var fullständigt tokigt. Han tog utgångspunkt i de uppmärksammade våldtäktsfallen i den lilla orten Bjästa, där lokalbefolkningen tog förövarens sida mot den utsatta unga flickan.

”Vad ska vi dra för slutsats av det”, undrade Kadhammar, ”att etniska svenskar i tonåren är sexualdårar. Att befolkningen i Bjästa hänger sig åt en pervers kultur där pojkar tillåts göra vad de vill med skolflickorna?”

Kadhammar avslutade artikeln med konstaterandet att det finns skillnader mellan såväl individer som kulturer, men att detta knappast var relevant i detta fall.
”Att slå ihjäl åttioåriga damer på parkeringsplatser bejakas inte i någon kultur.”

Kent Ekeroth svarade på sin blogg att Kadhammar har fullständigt fel:
”Hans inlägg visar tydligt på att han inte förstår vad det handlar om. Jag har i princip aldrig skrivit om enskilda galningars våld. Varför? Jo, för att sådant våld visar inte på någon systematik överhuvudtaget. Däremot är invandrares våld mot svenskar något som är systematiskt, alltså något som inte bara är slumpmässiga enstaka fall, utan något som ligger i det faktum att vissa invandrargrupper har en kultur, och därmed normer, värderingar och en mental inställning, vilket föranleder våldsamt och respektlöst beteende.
Våldet från kanske i främsta hand personer från MENA-länderna har inte att göra med enstaka psykiskt sjuka personer, som var fallet t.ex. med Anders Eklund. Nej, det våldet bottnar i att de har helt andra föreställningar om hur våld används, hur kvinnor kan behandlas, heder med mera”, skrev Ekeroth.

”Att som Kadhammar och hans journalistkollegor in i det sista förneka, förlöjliga och förtäcka det faktum att olika grupper är i olika mån benägna att ta till våld är direkt verklighetsfrämmande.”

Mer tydlig hade Kent Ekeroth knappast kunnat vara.
När ”svenskar” som Anders Eklund begår brott som våldtäkt, handlar det om ”enskilda galningar” och psykisk sjukdom. När ”invandrare” begår exakt samma, eller liknande handlingar, är brotten del av ett system och en kultur av ”våldsamt och respektlöst beteende.”

En av dem som påpekade bristen på logik i detta sätt att argumentera var signaturen ”Snurre Sprätt” på Kent Ekeroths egen blogg.

Han upprepade, om än något brutalare, det som många kommentatorer redan påpekat om det inkonsekventa i att bedöma liknande brott helt olika beroende på gärningsmannens bakgrund.

”Kent Ekeroth!
Varför inte skriva om Mats Alm! Som slår ihjäl en thailändska…
Betyder det att ALLA dalkarlar/svenskar är mördare då?…
Vad har gått snett i din uppväxt Kent?…”

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”