SD:s nya fiende

Hatet skiftar – från
judar till muslimer

Söndag 18 oktober 2009

ejsan allesammans! Kan ni gissa vad jag ska snacka om här i dag?”
Kent Ekeroth, klädd i en brun kavaj med gulgrön skjorta, tittade på publiken framför sig.

”Islam!”, ropade någon från de bakre bänkraderna.

Kent Ekeroth höjde högerhanden i luften, knäppte med fingrarna och sa: ”Islam, så är det. Som alla vet så är islam min favoritfråga.”

Det var den tredje och avslutande dagen på Sverigedemokraternas landsdagar, partiets årliga högsta beslutande sammankomst. Den här gången hade man samlats i Krigsflygskolans nerlagda lokaler i skånska Ljungbyhed, drygt fyra mil öster om Helsingborg.

Kent Ekeroths tal var påannonserat som en av mötets höjdpunkter. Det hade tisslats och tasslats om det redan i förväg. ”Missa inte Ekeroths tal, det är jäkligt viktigt”, hördes det från flera håll. När det började satt hela partiledningen på första bänkraden.

Ekeroth harklade sig och inledde sedan ett tal som skulle bli avgörande för Sverigedemokraternas framtida politiska inriktning. Det var en form av linjetal som stakade ut ett ideologiskt vägval och en delvis ny inriktning på partiets politik.

Talet i Ljungbyhed skulle också bli startskottet för en ny politisk offensiv.

I likhet med Alan Lakes anförande i Malmö knappt två veckor tidigare talade också Kent Ekeroths i termer av krig. Även han varnade för undergång och död och uppmanade till kamp för överlevnad.

Redan i inledningsmeningarna slog han an tonen: ”Varje civilisation kommer förr eller senare till ett vägskäl. Vid det vägskälet går man antingen under i krig eller så dör man med en suck. Eller så kämpar man för sin överlevnad.”

Inför de drygt åttiotalet sverigedemokraterna målade Kent Ekeroth upp en bild av en ständigt pågående kamp mellan två väsensskilda civilisationer: islam och västerlandet.

De två hade – enligt Ekeroth – aldrig försonats och aldrig levt i fred med varandra. Genom århundraden hade de ständigt bekämpat varandra i ett krig – som pågått ända sedan islam grundades för 1 400 år sedan.
Och det var detta eviga krig som västerlandet nu måste föra till sitt slut.

Det handlade om ett antingen eller, undergång eller fortsatt kamp för överlevnad. Fienden var lika grym som målmedveten. Generation efter generation av muslimer hade levt med detta enda mål för ögonen, att besegra västerlandet. Och de skulle inte ge sig förrän de uppnått en fullständig seger.

”Vi är i dag inne i en ny fas i ett uråldrigt krig”, sa Ekeroth och tittade stint på publiken.
”Detta är 1 400 år gammalt och det har inte förändrats nämnvärt under den här tiden … Europa har tidigare i historien stått öga mot öga mot islam på slagfältet. De muslimska erövringskrigen la under sig allt från Spanien i väst till Indien i öst. På 1400-talet erövrades Konstantinopel och på 1600-talet belägrades Wien.
Och de här erövringarna i islams namn är inte förvånande. Mohammed själv spred islam med svärdet. Och enligt islams skriftlärda så har muslimer en skyldighet att inleda angrepps- och erövringskrig mot icke-muslimer, till dess att världen lyder under sharia.”

Talet hade lika gärna kunnat hållas på ett av de counterjihad-möten som bröderna Ekeroth regelbundet deltog i, men nu framfördes det, bara två och ett halvt år efter att counterjihad-rörelsens grundades i all hemlighet på en mörk krog i Köpenhamn, öppet inför ett parti som enligt de flesta opinionsundersökningar var på väg mot en plats i Sveriges riksdag.

Talet sändes dessutom i en av Sveriges televisions kanaler.

östen 2009 var counterjihad-rörelsen inne i sin kanske mest expansiva fas. Nätverket var fullt med självförtroende. I USA hade man fått ett ordentligt fotfäste i Tea Party-rörelsen. I Europa fanns bröderna Ekeroth centralt placerade inom Sverigedemokraterna, dessutom hade flera andra högerpopulistiska partier närmat sig eller börjat samarbeta med counterjihadisterna, däribland det belgiska Vlaams Belang och det österrikiska Frihetspartiet FPÖ.

Bara några månader innan Sverigedemokraternas landsdagar hade Kent Ekeroth deltagit i nätverkets fjärde internationella konferens, som återigen hölls i Köpenhamn. Huvudtalare var Serge Trifkovic, tidigare nära medarbetare till ledarna för Republica Serbska, general Ratko Mladic och den för folkmord dömde Radovan Karadzic.

Serge Trifkovic, som hade regelbunden kontakt med Mladic och Karadzic under de dagar då massakern i Srebrenica pågick, hade ett viktigt budskap till counterjihadisterna. Enligt honom hade västvärlden begått ett av historiens kanske största misstag genom att stödja den bosniska sidan under krigen i det forna Jugoslavien. Därigenom hade muslimerna fått ett fotfäste mitt i Europa. Genom sitt maktinnehav i Sarajevo hade de skapat en landtunga, en ”grön korridor”, som de använde för att föra in ”faktiska eller potentiella jihadister” i Europa.

USA och Europa borde snarare ha hjälpt serberna att besegra de muslimska bosniakerna, så som de hade besegrats i Srebrenica, menade Trifkovic.

Det var just för att undvika den sortens misstag i framtiden – att bistå muslimska stater som Bosnien och att ta emot hundratusentals muslimska flyktingar i Europa – som Kent Ekeroth och de andra counterjihadisterna kämpade.

amma höst som Kent Ekeroth höll sitt tal i Ljungbyhed publicerade Edward S May, ansvarig för counterjihad-rörelsens viktigaste blogg Gates of Vienna, ett counter­jihad­istiskt manifest som samlade rörelsens ideologiska grundtankar.

Edward S May inledde manifestet med påståendet att islam ”varit i krig med västerlandet” ända sedan grundandet för 1 400 år sedan och att ”muslimer världen runt fortfarande anser sig vara i krig med icke-muslimer”.
”Tyvärr har väst glömt att detta krig existerar. Vi fortsätter sträva under illusionen att islam är en vanlig religion, likt judendom, hinduism och buddism”, skrev May och påpekade att counterjihad-rörelsen var bland de få som insett att islam inte var en religion – utan en ”totalitär politisk ideologi”.

Edward S May sammanfattade counterjihad-rörelsens mål i tre huvudpunkter:

• ŸFör det första gällde det att hejda den pågående ”islamiseringen” genom att stoppa all muslimsk invandring och förbjuda offentligt utövande av islam.
• ŸFör det andra borde samtliga muslimer som inte kunde, eller ville, underkasta sig en fullständig assimilering, deporteras.
• ŸSlutligen måste alla former av stöd och bidrag till muslimska länder omedelbart upphöra.

Dessa tre mål, sammanfattade Edward S May, var tyvärr omöjliga att nå inom dagens parlamentariska system, som dominerades av en politiskt korrekt elit som lydde under sin ledande ideologi: multikulturalismen.

Därför förespråkade May snarare en form av revolution.
Vi måste ”utveckla en gräsrotsrörelse som kommer att ersätta den existerande politiska klassen i våra länder samt eliminera den rådande multikulturella ideologi som möjliggör islamiseringen och som, om den får hållas, kommer att leda till förstörelsen av den västerländska civilisationen.”

Det counterjihadistiska manifestet fick en snabb spridning.

Dagarna efter att Edward S May laddat upp det på Gates of Vienna översattes det till spanska, italienska, holländska och franska. Den 23 november, tre dagar efter publiceringen, översattes det också till svenska.

Counterjihad-rörelsen hade nu ett övergripande dokument, en ideologisk grund att samlas och enas kring.
Det var ytterligare ett styrkebesked från den snabbt växande rörelsen.

Av kommentarerna att döma var inte alla anhängare, trots det positiva mottagandet av manifestet, ännu redo att axla ansvaret för den avgörande striden mot islam, åtminstone verkade det inte så i det inlägg som postades av pseudonymen Thrasymachus: ”Jag är kanske lite full, nu när det är fredag och allt. Men jag måste bara säga: den här posten ger mig ståkuk. Stolt att tillhöra er.”

Många andra tog det counterjihadistiska manifestet på betydligt större allvar.

ounterjihad-rörelsens tankegångar delades inte bara av bröderna Ekeroth. Hösten 2009 hade stora delar av den övriga ledningen inom Sverigedemokraterna, inte minst bland ”De fyras gäng”, börjat anammat en liknande domedagsinspirerad retorik och språkbruk.

Richard Jomshof varnade i en artikel i SD-Kuriren för att svenskarna snart skulle vara en minoritet i sitt eget land.

”Risken är stor att islam är majoritetsreligionen bland ungdomar under 15 år kring år 2050”, skrev Jomshof och tillade att muslimska flyktingar – och deras barn – inte bara var fullt jämförbara med de nazistiska trupper som våldförde sig på Europa under andra världskriget. De var betydligt värre.

Muslimerna i Europa och i Sverige kommer, skrev Jomshof, ”oundvikligen att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.”

Även Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas chefsideolog, använde regelbundet termer och begrepp lånade direkt från counterjihad-rörelsen.

I sitt tal inför Sverigedemokraternas valupptakt till EU-valet i maj 2009 fokuserade Karlsson inte på Sveriges relation till EU av i dag, utan valde i stället att prata om kampen mot det osmanska riket på 1500-talet och slaget vid Wien 1683, drygt 400 år innan Europeiska Unionen skapades.
Det talet belönades med mötets längsta applåd.

Vid andra tillfällen var Mattias Karlsson mer rakt på sak. ”Hur kan det komma sig att vi svenskar inte får kritisera en lära som vill förgöra oss?”, undrade han i SD-Kuriren hösten 2009.

Vindarna inom partiet blåste i den riktning som counterjihad-rörelsen och Kent Ekeroth hade pekat ut.
Och därför var det knappast helt oväntat att Kent Ekeroths linjetal hölls just denna höst, på Sverigedemokraternas landsdagar i Ljungbyhed, söndagen den 18 oktober 2009.

princip var Kent Ekeroths tal ett återgivande av samtliga bärande element inom den counterjihad-rörelse som han, tillsammans med sin bror Ted, spelat en viktig roll i att bygga upp och etablera.

Allt fanns med. Konspirationsteorierna kring Eurabia. Det påstådda snara maktövertagandet av beräknande muslimer. Föreställningen om det tusenåriga ständigt pågående kriget mellan islam och väst. Och jämförelserna och likställandet mellan religionen islam och nazismen.

Flera av Kent Ekeroths formuleringar var ordagrant tagna från counterjihad-rörelsen. En av hans inledningsmeningar: ”Vi är i dag inne i en ny fas i ett uråldrigt krig”, var exakt samma citat som pryder bloggen Gates of Viennas sidhuvud.

På samma sätt som counterjihadisterna hävdade också Kent Ekeroth att ingenting hade förändrats inom islam under de 1 400 år som religionen existerat. Målet var och förblev detsamma: att underkuva världen och ernå världsherravälde. Så var det på på Mohammeds tid på den arabiska halvön på 600-talet – och så var det fortfarande bland dagens unga svenska muslimer födda och uppvuxna i Rosengård, Tensta eller Södermalm.

Det enda som skiljde sig åt var metoderna.

”Denna idé om jihad som krigföring i vid mening med flera olika medel, går tillbaka hela vägen till Mohammed. Demografisk expansion och smygislamisering när de är få till antalet och svagare, regelrätt krig om maktövertagande när de blivit fler och starkare. Det vi upplever i Europa i dag är absolut inget nytt. Libanon och Kosovo är två närliggande exempel på precis den här utvecklingen. Vi befinner oss bara i en tidigare fas.”

Kent Ekeroth upprepade gång på gång att Sverige och västerlandet stod på tröskeln till sin egen förintelse.
”Detta kan vara slutet på det fria och öppna samhälle som vi värnar”, sa han och påpekade att det tyvärr bara var Sverigedemokraterna som verkade förstå den stora och akuta faran.

Problemet var alla de ”nyttiga idioter” inom politiken och medierna, som vägrade inse att all världens muslimer – på grund av religionens integrerade våldsdyrkan – utgjorde reella och potentiella hot, oavsett om de var troende eller ej.

”Nu hör vi ofta i debatten att det finns islamism och att det finns moderat islam”, sa Kent Ekeroth.
Hunnen så här långt i sitt tal hade han hetsat upp sig själv rejält. Det gick inte att undvika att höra den hånfulla tonen när han fortsatte att tala efter en kort konstpaus: ”Frågan ni bör ställa er själva; var Muhammed moderat eller radikal muslim? … En man som avrättar krigsfångar, en man som tar slavar, har sex med nioåriga flickor, beordrar lönnmord på politiska motståndare och inleder oprovocerade angreppskrig. Allt enligt islams egna skrifter. Är detta moderat? Islam blir inte bättre än Muhammed och Koranen. Och Koranen hetsar till våld mot icke-muslimer!”

Enligt Kent Ekeroth hade svenska muslimer redan inlett aktiviteter som kunde ses som en del av den slutliga striden. ”Vi har sett förstörelse i Rosengård till stridsropet ’Allah Akbar’. Vi har sett hur samhället anpassas till islam, där muslimska invandrare attackerar svenskar, kvinnor och homosexuella. Hur polis, ambulans, brandkår, bussar, skolor, byggnadsarbetare attackeras av importerade gäng – som tack för att vi tog emot dem”, sa Ekeroth innan han återigen blev avbruten av applåder.

Han väntade i några sekunder innan han fortsatte med hög röst.
”Om detta är deras tack, då har jag bara en sak att säga dem: Tack och adjö! Åk hem!”

Återigen avbröts han av applåder och var till slut tvungen att hyssja åt sina partikamrater för att få dem så pass tysta att han kunde fortsätta. Kent Ekeroth lovade sina partikamrater att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen skulle bli ”början på slutet på denna mångkulturella galenskap”.

Det ungefär femton minuter långa anförandet av Kent Ekeroth, Sverigedemo­kraternas internationelle sekreterare, var troligtvis ett av de mest aggressiva och hatiska politiska tal som någonsin hållits i Sverige.

Det var fullt med krigsmetaforer. Det innehöll en tydlig distinktion på goda och onda och pekade dessutom ut en stor del av Sveriges befolkning som ett direkt och dödligt hot mot majoritetssamhället.

En av dem som förfärades när han hörde talet var Jan Hjärpe, professor i islamologi. Han menade att Ekeroths skuldbeläggande av en stor del av Sverige befolkning, med utgångspunkt i deras religion, bar raka paralleller till nazisternas retorik på 1930-talet.
”Det är precis vad nazistisk propaganda gick ut på. Är man en jude så är man skurk och utgör fara för den germanska nationen och för världen. Samma sak säger Sverigedemokraterna om muslimer nu.”

ent Ekeroths tal var på sätt och vis också ett mycket ideologiskt tal, vilket särskilde det från de flesta andra tal hållna av svenska politiker.

I den svenska politiska debatten brukar företrädare från de andra partierna, oavsett om de står för liberala, socialdemokratiska eller konservativa tankar och idégods, vara någorlunda överens om de grundläggande spelreglerna. De påstår sig alla stå för en pragmatisk och reformistisk politik, med syfte att skapa bättre förhållanden och möjligheter för en så stor del av befolkningen som möjligt, även om de pekar ut olika medel för att nå detta mål.

Denna enighet kan av vissa ibland uppfattas som nästan lite tråkig och färglös. Det är inte ovanligt att de politiska debatterna hamnar på en detaljnivå och behandlar teknikaliteter inom exempelvis socialförsäkringssystemen som: bör nivån på ersättningar till sjukskrivna och arbetslösa ligga på 70 eller 80 procent, ska ersättningen utgå från första dagen eller med någon eller några dagars karens, bör vårdnadsbidrag finnas eller inte och i så fall på vilken nivå.
Kort sagt de frågor som behandlar de flesta svenskars vardagsliv.

Kent Ekeroths tal, färgat och påverkat av counterjihadismen, skiljde sig fullständigt från de reformistiska diskussionerna om exempelvis socialförsäkrings­systemets omfattning. Talet var djupt ideologiskt i den meningen att den utgick ifrån en klar politisk ide byggd på en ideologi som inte baseras på ett jämlikt ”vi”, utan på en uppdelning i ett farligt ”dom”, som hotar att förinta ett ”oss”.

Och därför måste ”dom”, krossas av majoriteten, av ”oss”, innan de hinner förverkliga sina onda planer.

Kent Ekeroths tal påminde om 1800-talets socialdarwinistiskt präglade ideologier på den yttersta vänster- och högerskalan – från anarkister till fascister – som såg våld och krigshandlingar som möjligen beklagansvärda, men fullt legitima medel för att ernå sina politiska mål – och slå ut sina fiender, som beroende på ideologisk hemvist pekades ut som antingen storfinansens företrädare, borgarklassen, storbönder i form av kulaker – eller judar.
För att nå det utopiska slutmålet måste fienden krossas och förgöras.

Ekeroths framställning påminde – utifrån nutida referenser – mer om ”Game of thrones” och ”Stjärnornas krig” än svensk reformivrande socialpolitik.
Det var ett tal med tydliga onda och goda, där den eviga striden mellan ondskans och det godas imperium påstods handla om inget mindre än den enes död och den andres överlevnad. Något mitt emellan erbjöds icke.

Kent Ekeroth var själv tydlig med att han inte enbart talade om kriget och våldet som en metafor. Det handlade inte om retorik och om tomma ord, utan om en visserligen beklaglig, men samtidigt nödvändig del av kampen för ett bättre samhälle:
”Konfrontationer är aldrig bra, men samtidigt får man inte rygga för konfrontationer – om det på sikt gör så att man får ett mer fredligt, ett friare och bättre samhälle”, förklarade Kent Ekeroth i en radiointervju några månader efter sitt tal i Ljungbyhed.
”Den striden måste man tyvärr ta ibland, med förhoppningen att samhället blir bättre och fredligare. Och det är det vi menar att vi gör.”

keroth avslutade sitt tal i Ljungbyhed som han började – med en krigsmetafor. Han jämförde sin egen och Sverigedemokraternas kamp mot islam och Sveriges muslimer med den strid som Winston Churchill utkämpade mot nazisterna under andra världskriget.

Det var nu åter dags för blod, svett och tårar, citerade Ekeroth Churchill.

Kampen mot islam var inte bara livsnödvändig, det var också ett sätt att hedra de miljoner som dött på Europas slagfält i kampen mot Hitlers arméer. Churchill hade inte knäböjt inför nazismen och det tänkte inte heller Sverige­demokraterna göra inför islam, förkunnade Ekeroth.

”Det är vi som står upp emot islamiseringen av vårt hemland. Det är vi som står upp för den frihet som så många människor offrat sina liv för.
Och det är vi – och ingen annan – som ser till att Sverige aldrig kommer att dö ut i en stilla suck.
2010 ska vi ta vårt Sverige tillbaka!
Tack!”

Kent Ekeroth hann knappt tala färdigt förrän applåderna började smattra. Snart ekade hela salen av publikens bifallsyttringar.

Den förste som reste sig för att hylla Ekeroth var historieläraren Richard Jomshof, en av medlemmarna i ”De fyras gäng”. Hans exempel följdes snabbt av den övriga partiledningen på första bänk. De ställde sig alla upp, en efter en: ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist, partiets chefsideolog Mattias Karlsson och ledaren själv – Jimmie Åkesson.
Till slut stod de allihop. Partiledningens exempel följdes av den övriga publiken som reste sig i sina bänkrader. De stod där och slog frenetiskt ihop sina handflator.
Applåderna verkade aldrig vilja ta slut.
”Så jävla bra!”, ropade någon i publiken.

Dagen därpå, den 19 oktober 2009, publicerade Aftonbladet en debattartikel av Jimmie Åkesson där han pekade ut Sveriges muslimer och den islamisering som han påstod hotade Sverige som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Aftonbladets beslut att publicera Åkessons artikel väckte en enorm debatt.
Tidningen bidrog till hets mot landets muslimer, menade vissa. Andra hävdade att det var viktigt att låta även de grövsta av åsikter komma fram, framför allt när de framfördes av ett parti som enligt flera opinionsundersökningar mycket väl kunde sitta i Sveriges riksdag efter nästa val.

Uppmärksamheten kring Åkessons utspel kom helt att att överskugga Kent Ekeroths tal dagen innan.

Få såg kopplingarna och parallellerna mellan Ekeroths öppet counter-jihadistiska budskap och Åkessons utspel. Nästan ingen noterade likheterna och sambanden mellan Ekeroths tal och Åkessons debattartikel, som tidvis var en ordagrann återgivning av den internationelle sekreterarens tal under landsdagarna.

En av de få som kopplade ihop de två händelserna var Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius, en av de journalister som mest aktivt och närgånget granskat Sverigedemokraterna under årens lopp.

Medan flera av de stora tidningarnas ledarskribenter kritiserade både Aftonbladets publicering och Åkessons utpekande av Sveriges muslimer som ett hot jämförbart med nazismen, konstaterade Orrenius att debattartikeln i Aftonbladet i själva verket var en betydligt mer återhållen version av Ekeroths framförande.

”Retoriken var snarast nedtonad jämfört med hur det lät på partiets kongress i Ljungbyhed i helgen”, konstaterade Orrenius.

Det skulle dröja ytterligare två år – till ett sprängdåd i Oslo och ett efterföljande blodbad på ön Utøya – innan media skulle se likheterna och parallellerna mellan den nya sverigedemokratiska retoriken och den counterjihadistisk ideologi som spreds av ledande företrädare som Kent Ekeroth.
Och som ivrigt lästes av en ung norsk man som äntligen trodde sig ha sett ljuset.

östen 2009 kan ses som en vändpunkt i Sverigedemokraternas historia. Partiet som grundades av flera tidigare nazister, som marscherat med höjda högerarmar under hakkors och vars ledande företrädare bränt böcker av judiska överlevande, hade nu, tjugo års senare, definitivt och slutgiltigt utsett en ny huvudfiende i stället för judarna – muslimerna.

Hösten 2009 innebar inte bara ett skifte i Sverigedemokraternas retorik och ideologi, det var också slutpunkten i en pågående samhällelig rörelse som förändrade hela det offentliga samtalet i Sverige, det menade i alla fall Karin Eriksson, politisk reporter på Expressen, i boken ”Noll Noll. Decenniet som förändrade världen”.

Enligt Eriksson hade framväxten av de två politiska blocken, det blåa borgerliga och det röda vänsteralternativet, cementerat en ordning där de två tävlade om regeringsmakten genom att ständigt triangulera, låna av varandras politik, till den grad att den egna politiken urholkades i jakten på regeringsmakten.

För många väljare framstod blocken som så lika varandra – och så likartat färglösa – att det lämnade ”fältet öppet för utmanare med en annan dagordning”.
Sverigedemokraterna hade helt enkelt fått en politisk plattform att verka ifrån.

Karin Eriksson jämförde ”Uppdrag gransknings” avslöjande i valstugereportaget inför valet hösten 2002, som tvingade bland andra Kristianstadspolitikern Christer Ewe att avgå, med Ekeroths tal i Ljungbyhed i oktober 2009:

”Drygt sju mil och sju år från Christer Ewes valstuga i Kristianstad håller Sverigedemokraterna landsdagar vid Ljungbyhed Park hotell hösten 2009. Ingen som blickar ut över salen kan ana att det här är en rörelse med vissa rötter i rasistiska BSS, Besvara Sverige svenskt. Här syns inga skinnskallar eller bomberjackor.
Den genomsnittlige deltagaren är en prydlig yngre man i kostym. Här finns en parallell till valstugorna 2002: Det är inte svårt att få folk på Sverigedemokraternas landsdagar att tala illa om muslimer. Skillnaden är att det inte behövs någon dold kamera för att dokumentera påhoppen. SVT 24 är på plats och bandar när Sverigedemokraternas internationella sekreterare Kent Ekeroth går upp i talarstolen för att ge sin syn på islam.”

Det tog inte ens ett decennium, konstaterar Karin Eriksson i sin bok.

Sverigedemokraternas uttalanden, betydligt grövre än det som fällde Moderaterna i valet 2002, bara sju år tidigare, hade nu inte bara blivit accepterade i en ständigt pågående normaliseringsprocess, utan användes dessutom öppet som ett sätt att profilera ett parti i sin kamp att nå en riksdagsplats.

Kent Ekeroths tal väckte uppmärksamhet också internationellt.
Hans vänner inom counterjihad-rörelsen publicerade en översättning av talet på bloggen Gates of Vienna.

”Vi fick goda nyheter om SD precis innan vi skulle publicera”, skrev Edward S May. ”Partiet fick 7,2 procent i senaste opinionsmätningen, en ökning på mer än en procent sedan förra mätningen.”

Sverigedemokraterna var också mycket nöjda med sin nya strategi.
”Landsdagarna i Ljungbyhed 16–18 oktober innebar ett massmedialt och politiskt genombrott utan dess like för Sverigedemokraterna!”, konstaterade partitidningen SD-Kuriren i sitt nästa nummer.
”Summa summarum av allt detta är att Sverigedemokraterna nu definitivt har etablerat sig på den politiska kartan och med största sannolikhet är på väg rakt in i riksdagen.”

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”