Peter Mangs

Så blev han den
nye Lasermannen

Lördag 10 oktober 2009

ordet var brutalt, på samma sätt som alla mord är brutala.
Att ta en människas liv är ett oåterkalleligt brott. Det kan inte göras ogjort. Ett mord förvägrar inte bara en människa resten av hennes liv, det lämnar också djupa, varaktiga sår hos alla dem som blir kvar.

Mordet på Trez West Persson var inget undantag.

Hon hade fyllt 20 år bara några månader tidigare. Som vanligt hade hon firat födelsedagen med att samla släkt och vänner. Den 30 juli var en dag som alla visste tillhörde Trez. Det var en dag då man träffades för att grilla vid stranden, eller för att fira med en picknick i någon av Skånes många vackra naturområden. Det brukade bli varma och nära sammankomster fyllda med lek och skratt.

Den kväll som kom att bli den sista i Trez liv skulle hon egentligen ha tillbringat hemma hos en tjejkompis. Men så ringde Xhafer Dani, en barndomsvän till hennes förre pojkvän, och berättade att han skulle ha sin första permission från ett längre fängelsestraff.

Egentligen kände de varandra inte speciellt väl. Trez hade börjat brevväxla med Xhafer i fängelset, efter att han kontaktat henne. Det var inte okomplicerat. Xhafer Dani hade fällts för rån och narkotikabrott. Till och med Trez mamma undrade om det var så klokt att hålla kontakt med en sådan person.

”Jag måste det … Ingen annan gör det. Han är ensam”, svarade Trez.

Det var ett typiskt Trez-svar skulle hennes vänner senare säga.

Trez West Persson var en person som ställde upp. Hon var den som alltid fanns att tillgå, som brydde sig och stöttade. Likadant var det denna kväll. I stället för att stanna kvar hos sin tjejkompis, prata, äta chips och titta på film, ställde hon upp när Xhafer ringde.

Han hämtade henne i en vit Renault Clio som han lånat av sin syster. De körde till Ögårdsparken, nära stadsdelen Almgården i Malmö, där de stannade bilen och började prata.

Det var här Peter Mangs fick syn på dem.

an var ute med sin cykel, iklädd sin specialsydda ”stridsväst”, med plats för sina vapen, en 9-mm Glock och en 22-millimeters Unique, lasersikte och andra nödvändiga tillbehör till det som han kallade ”verksamheten”, att döda Malmöbor som han ansåg vara ”invandrare” – och därmed inte önskvärda.

När Mangs såg Xhafer Dani och Trez West Persson ansåg han sig ha funnit kvällens mål.
Han stannade sin cykel, drog fram sitt vapen och smög fram till den parkerade bilen. Sedan började han skjuta.

Polisens tekniker sammanfattade senare det som är svårt att beskriva som något annat än ett blodbad: Trez West Persson och Xhafer Dani hade ”träffats av minst tio kulor eller kulfragment. Sex kulhål i bilen, tre i bilens vänstra sida samt tre genom vindrutan.”

En av kulorna gick rakt igenom Trez skallben. En annan kula träffade henne i handen. Xhafer träffades i bröstkorgen och i vänsterarmen.

Xhafer Dani överlevde, svårt skadad. Trez West Persson dog några timmar senare på sjukhuset.

Fem år senare bar Trez familj fortfarande sorgen efter hennes död.
”Jag påminns om Trez dagligen. Det räcker med att komma in här på fiket och se en prinsesstårta”, berättade hennes mamma Jeanette West för tidningen Sydsvenskan. ”Trez älskade prinsesstårta.”

Trez West Persson blev ett av offren i det enmanskrig som Peter Mangs förklarat mot Malmös ”invandrare”. För honom handlade det inte om att mörda vem som helst. Varje mord och mordförsök var del i en större politiskt motiverad kamp.

”För mig personligen var det här ett uppror med moralisk rätt, jag var dissident” förklarade han senare i sin bok ”Mina äventyr i Svenssonland”.

Att den mördade denna kväll, Trez West Persson, inte var en av dem som Peter Mangs kallade för ”invandrare” var något man måste räkna med, klargjorde han:

”Nu var det kvinnan som dog och inte mannen. Men det var med i beräkningen att så kunde det ske. Sker det så sker det. Man kan inte säkert bestämma vem som träffas och man kan inte klandra sig själv”, förklarade Peter Mangs. ”Jag har gjort fel i samhällets ögon. Men av rätt skäl … Det var ett uppror.”

Vägen till kriget skulle ta tre decennier.
Peter Mangs, född 1973, växte upp i Lindängen, en av Malmös socialt mest utsatta områden, dit hans mamma Vivianne flyttade med de två barnen, Peter och hans sju år äldre syster Nina, efter skilsmässan från maken Rudolf.

De första skolåren, fram till högstadiet, gick relativt bra. Peter var ett tystlåtet, men intelligent barn och fick goda betyg, fyror i de flesta ämnen på den då femgradiga skalan. Han idrottade, spelade fotboll och tränade taekwondo.

Ett annat stort intresse var datorer. Persondatorer var fortfarande ovanliga och när han fick en Commodore 64 av sin mamma, samlades snart ett litet killgäng hemma hos Peter där de tillbringade timmar framför datorskärmen.

Medan de flesta andra i klassen började upptäcka sin sexualitet satt Peter Mangs tillsammans med sina få nära killkompisar och försökte programmera spel och skapa datormusik.

I mellanstadiet var han tidvis med i ett litet gäng av mobbare: ”Jag tog ut min osäkerhet på andra, dolde min rädsla för att inte duga, inte räcka till eller passa in, på andra som redan var utanför. Det ångrar jag”, berättade han senare.

I de sena tonåren började Mangs bli allt mer tystlåten och inbunden, inte minst efter att hans storasyster Nina, som tidigt fick allvarliga drogproblem, dött av en överdos. Hans skolbetyg rasade, från fyror och femmor i högstadiet till tvåor och treor i gymnasiet.

Peter Mangs sökte sin tillflykt i musiken. Han kunde sitta i timmar och öva på olika ackord. På gymnasiet sökte han till musiklinjen och blev en tekniskt skicklig basist, som både under och efter skoltiden spelade i flera band. Men hans inhopp slutade alltid på samma sätt; antingen bad de andra bandmedlemmarna den allt mer introverte och egensinnige Mangs att söka sig ett nytt band, eller så tröttnade han själv och lämnade gruppen.

Peter Mangs började få allt svårare med sociala kontakter. Han inledde en musikutbildning på en folkhögskola, men orkade inte fullfölja den. Istället började han bygga basgitarrer, men affärerna gick uselt och han tvingades snart ge upp.
Ingenting verkade fungera.
Han överlevde på socialbidrag och diverse arbetslöshetsersättningar och tillbringade större delen av dagarna ensam i sin lilla hyresetta vid Möllevångstorget.

I sin bok, ”Mina äventyr i Svenssonland”, beskriver Peter Mangs hur en typisk fredagskväll kunde se ut: ”Jag var nyduschad och uppklädd i mina finaste kläder: svarta läderbyxor, låga svarta läderkängor. Finaste parfymen, nytvättat hår, och en kort oxblodsfärgad skinnjacka. Jag hade till och med två guldpiercingar i tungan.
Men jag hade ingen att vara med. Jag satt där själv i mörkret, bara lampan borta vid köksfönstret var tänd. Det var min fredagskväll, exakt så som jag upplevt den så många gånger tidigare …”

eter Mangs vantrivdes, både med sig själv, livet och med Malmö.
Han hade hunnit fylla 24 år, men ingenting verkade gå hans väg. Till slut bestämde han sig för att lämna Malmö och Sverige och flyttade till sin pappa, Rudolf Mangs, som några år tidigare hade emigrerat till Florida.

Peter Mangs hade bestämt sig för att börja ett nytt, mer lyckat och framgångsrikt liv som gitarrbyggare i USA. Men även denna plan slutade som en misslyckad dröm. Han återvände till Malmö bara några månader efter att han lämnat staden, ännu mer förkrossad och än mer tillintetgjord efter ytterligare ett misslyckande.

Peter Mangs försökte, nästan desperat, att hitta en väg framåt i livet. Han började olika kurser och utbildningar, bland annat till sjukskötare, men lyckades aldrig avsluta det han påbörjade.

Han saknade ständigt pengar.
I ren desperation hyrde han tidvis ut sin lägenhet i andra hand, medan han själv flyttade ner till sitt källarförråd.

”Ingen visste att jag bodde där nere. Man fick vara tyst om någon av grannarna kom in och skulle leta i sitt eget förråd. Förrådet var så litet att man fick ligga diagonalt där nere, men det gick bra”, skrev Peter Mangs i sin bok och tillade, i ett tydligt försök att hålla skenet uppe, att det egentligen hade varit riktigt mysigt att leva i källarförrådet, som ”var som en sovplats i ett japanskt minihotell. Det var spännande och inspirerande att bo där under drygt ett år.”

Peter Mangs började lägga allt mer tid på att hitta förklaringar till sina ständiga misslyckanden.

”Vid den här tiden hade jag börjat läsa om psykologi och leta information om de olika psykiska tillstånden. Jag var missanpassad och ville liksom ha svar på varför det var så”, förklarade han.

När han hittade några artiklar om asperger, en diagnos som kännetecknas av en nedsatt förmåga till socialt samspel med andra människor, tyckte han att symtomen passade in på honom. Han började säga att han led av diagnosen och anmälde sig också till olika grupper och föreningar för aspergerpatienter.

Genom dessa fick han en ny form av social närvaro, en krets av människor att umgås med och ty sig till. Framför allt blev han vän med Håkan Malke, en tre år yngre man som fått diagnosen asperger några år tidigare.

Håkan Malke, som egentligen heter något annat, blev Peter Mangs kanske ende riktige vän. De skulle umgås tätt ihop ända till polisen grep Peter Mangs drygt tio år senare.

amtidigt som Peter Mangs letade efter orsaker till sina sociala och personliga tillkortakommanden växte hans hat mot dem som han kallade ”invandrare”.

I Malmö, en stad där nästan varannan invånare har utländsk bakgrund, är det i praktiken omöjligt att leva utan kontakter med Malmöbor som antingen är födda utanför Sveriges gränser, eller har föräldrar, mor- och farföräldrar som är det.

På samma sätt var det med Peter Mangs. Han hade en pappa från Finland och umgicks under sin uppväxt regelbundet med andra Malmöbor med liknande utländsk bakgrund som han själv. Det hade inte varit några större problem, men nu började Peter Mangs ilska och frustration växa allt mer mot dem han kallade ”invandrare”.

Han påstod att ”dom” levde på bidrag, inte gjorde rätt för sig och parasiterade på samhället. Han störde sig på ”zigenares bristande respekt för civilisationen”. Han irriterade sig på ”nysvenskar” som hade Mercedes när han själv inte ens lyckats ta körkort.

Processen gick stegvis. Först tyckte han att ”dom” störde, sen började han avreagera sig genom att repa lacken och släppa ut luften ur däcken på bilar på parkeringsplatsen utanför hans lägenhet, för att sedan kika ut genom sitt köksfönster för att titta på ”nysvenskarna” som ”inspekterade skadorna på plåtarna”.

Hans hat bara växte.

”Så fort det var nåt om Rosengård eller invandrare så reagerade Peter och kallade dem för apor. Men ingen tänkte mycket på det, han sa ofta lite konstiga saker”, berättade en tidigare arbetskamrat.

”Det handlar om dem som har behandlat mig illa: en del araber, jugoslaver, zigenare och afrikaner”, förklarade Mangs.

”Det är de folken som visat sig minst kompatibla med det västerländska samhället, anser jag. Vissa folkgrupper uppvisar inkompatibilitet. Man blir ju inte rånad av thailändska bärplockare – det är muslimer jag menar.”

eter Mangs trodde inte bara att han led av asperger, en diagnostik han till slut, efter flera års kamp mot tveksamma läkare, också fick, utan han började också få tvångstankar. Han fantiserade om att döda och trodde sig vara psykopat.
Allt mer oroad av sina inre demoner sökte Peter Mangs hjälp.

”Peter hade funderingar på dödande och över dödande av en människa”, konstaterade den psykiatriker inom öppenvården som tog emot honom.
I journalen skrev han: ”det framkom mycket aggresivitet och lättkränkthet, rädd för att skada någon.”
Vid ett annat möte berättade Mangs att han ”sympatiserat med nazismen, den starkes rätt.”

Flera bland de psykiatriker och psykologer som träffade Peter Mangs berättade i senare polisförhör att de fick obehagskänslor av honom. En av dem reagerade på Mangs ”människoförakt”. Hans ”åsikter var omänskliga, han var hård och empatilös.”
En annan psykiatriker funderade på tvångsvård, men tyckte inte att Mangs uppfyllde kriterierna och skrev i stället en remiss till rättspsykiatrin.

Efter ett flertal besök hos olika läkare och psykiatriker, framför allt under våren 2002, verkade Peter Mangs intresse för stöd och hjälp att avta.
Hans besök hos den svenska sjukvården upphörde.

Till slut lyckades Peter Mangs få jobb som tandtekniker. Det ensamma, pedantiskt noggranna arbetet med att tillverka bryggor och andra tandtekniska tillbehör tilltalade honom.

Han hade dessutom funnit ett nytt intresse – vapen.

Peter Mangs blev medlem i flera skytteföreningar och tillbringade allt mer tid på skjutbanan. Han blev snart en riktigt duktig skytt och placerade sig bland de främsta i de tävlingar som han ställde upp i. En tävling som anordnades av Limhamns skytteklubb vann han.

När han ansökte om vapenlicens hade han, som flerårig aktiv skytt, inga problem med att få tillståndet hösten 2002. Ingen verkade medveten om att han bara några månader tidigare sökt hjälpt för sina tvångstankar att döda.

Hösten 2002 och våren 2003 köpte han sina båda pistoler, Glocken och Uniquen.

Det blev inledningen till det som Peter Mangs senare skulle kalla för ”verksamheten”. En del bestod i att kartlägga ”kriminella” invandrare. Via domar från tingsrätten och med hjälp av söksajter som Ratsit började han skapa profiler som han sparade under rubriken ”adresser till skurkar”.

I Peter Mangs register ingick personer från Malmös undre värld, men där fanns också adresser och telefonnummer till kända kultur- och medieprofiler som musikern Jason Diakité, mer känd under sitt artistnamn Timbuktu, samt journalister på Sydsvenskan.

Han startade också ett register för ”judar”, där han skrev upp adresser och korta personbeskrivningar på kända svenskar som exempelvis festfixaren Micael Bindefeld, politikern Ulf Adelsohn och bokförläggaren Dorotea Bromberg, som han beskrev på följande sätt: ”judisk bokförläggare … specialiserad på att ge ut judiska böcker, som sedan får stor publicitet m.h.a den judiska kultureliten i landet.”

Hans åsikter blev allt mer extrema.
De få personer som fanns i hans omgivning började reagera på hans återkommande utläggningar om ”invandrare”. Till och med hans mamma Vivianne fick nog.
”Du är en jävla rasist. Håll tyst på dig”, skrek hon åt sonen.

Och hon var inte ensam.

Vid ett tillfälle, efter en av sina få dejter, lyckades Peter Mangs få med sig en ung sångerska och musiker till sin lägenhet. Allting verkade gå bra ända tills han började prata om ”niggers och judar”. Kvällen var definitivt förstörd när Peter Mangs sa att han inte tyckte att vita svenska kvinnor bör vara ihop med invandrare. Som ett exempel på förfallet i Sverige valde han att återge det tillfälle när han ”sett en svensk tjej suga av en arab därnere på uteplatsen” med tillägget att ”det tycker inte jag att de ska göra”.

Då reste sig hans sällskap och gick.

”När jag visade upp hela mig, i min komplexitet, då fungerade det inte”, beklagade sig Peter Mangs senare.
”Att tala heminredning, det var okay, men att berätta att man var rasist var inte okay. Att ge komplimanger var bra, men att berätta om någon som gillade att döda invandrare, det var inte bra.”

är Politiskt inkorrekt startade hösten 2008 blev det snabbt Peter Mangs virtuella hem. Polisens rekonstruktion av hans dator visade att Mangs var inne på Politiskt inkorrekt nästan varje dag. Ibland loggade han in flera gånger om dagen för att läsa artiklar med rubriker som: ”Bulgariska zigenare gör grannars liv till ett helvete”, ”Milda straff i skånsk kopplerihärva” och ”Svensk våldtäktsman – gammelmedia jublar”.

Han blev snart också en flitig skribent och publicerade ett 60-tal inlägg, oftast under pseudonymen ”UsamaBinLadulås”, men han använde också alias som ”sune_bacon” och ”Amoralman”.

Många av hans inlägg handlade om brott begångna av dem som Mangs kallade ”invandrare”. Men han skrev också om Sverigedemokraterna, som han menade var det enda politiska alternativet för dem som i likhet med honom själv fått nog av ”invandrarna”.

”Min mor är pensionär, hon blev rånad på sin nyckelknippa av ett gäng nysvenskar”, skrev han efter att Sverigedemokraterna visat en kritiserad reklamfilm där burkaklädda kvinnor springer förbi svenska pensionärer i sin jakt på bidrag.
”Det är delvis vad filmen handlar om, att det ’skaver’ mellan våra kulturer”, skrev Mangs.
”Jag röstar på SD i Malmö kommunalval. Mer till min mor, mindre till nysvenskarna, och de skäggiga barnen.”

När Peter Mangs hittade något intressant på Politiskt inkorrekt brukade han tipsa Håkan Malke. Vännen började snart tröttna på Mangs ständiga flöde av meddelanden. Trots att han själv inte heller hade mycket till övers för ”invandrare” tyckte Håkan Malke ändå att Mangs gick lite väl långt.

”Han har bombaderat mig med olika mejl om såna saker”, berättade Håkan Malke i polisförhören. ”Vissa av dom grejorna han har skickat har varit intressanta, kanske 25 procent, men 75 procent det är bara vanligt skitsnack från Sverigedemokraterna till exempel. Det orkar jag inte med.”

Peter Mangs läste inte bara Politiskt inkorrekt. Han sökte sig också till andra liknande forum på nätet, exempelvis Fria tider, som han genast tipsade sin vän om med ordet: ”kanontidning”.

Mangs brukade också besöka de bloggar som skrevs av Sverigedemokrater. Hos Per T K Wahlberg från Landskrona hittade han en artikel om svarta afrikaner:
”Under många tusentals år har negern kunnat softa i värmen, käka lite bananer, våldta nån förbipasserande kvinna eller unge, slåss med andra negerhannar och äta upp dem, spela lite trumma, springa omkring lite, fånga nån antilop, käka lite bananer, knulla lite, berusa sig på jästa frukter eller örter, osv. Så har det hållit på under årtusendena utan att något evolutionärt tryck i form av miljöfaktorer har tvingat negern att utvecklas i en annan riktning.”

Per T K Wahlberg, som bland annat suttit i Kulturnämnden för Sverigedemokraterna, påpekade att beskrivningen framför allt gällde ”blånegern”, de svarta som bor söder om Sahara och som ”till sin natur [är] som en korsning mellan ett oansvarigt, glatt och sorglöst barn, nån slags sävlig skogsapa och en impulsiv, grym och bestialisk djävul.”

Peter Mangs tyckte att det var fantastiskt roligt och skickade omgående ett meddelande till sin vän Håkan Malke: ”kontroveriella åsikter från en sd politiker i landskrona … KUL!!!!!”

fter ett tag hamnade dock Peter Mangs i konflikt med Politiskt inkorrekt.

Allt gick bra så länge han skrev om ”invandrare” och ”muslimer”. Men Peter Mangs hatade ytterligare en grupp – judarna. Vilket han också skrev. Mangs hävdade att det fanns en judisk konspiration med målsättning att behärska världen. Han påstod att ”judarna” redan dominerade världens medier, kontrollerade den amerikanska centralbanken och var orsak till den förödande mångkulturen.

Peter Mangs skrev att ”Israel vill samla judarna där och vill splittra andra folk, göra dem dummare och mer kontrollerbara” och att Israel ”själva har en raspolitik” och för ”en expansiv lebenraumpolitik”.
Peter Mangs sammanfattade sin syn på ”judar” i en mening: ”det är otroligt många judar inom allt som jag ogillar …”

Men nu fick han mothugg. Flera skribenter hävdade att han hade fel, några av hans inlägg om judiska konspirationer plockades bort av Politiskt inkorrekt.
En förvånad Mangs besvarade kritiken med allt mer besvikna och irriterade inlägg: ”Vi lever för fan i Sovjet … Pravda på er!!!”

Det var uppenbart att Peter Mangs inte hade förstått den ideologiska omsvängning som både Sverigedemokraterna och Politiskt inkorrekt genomgått, där kritik mot islam i alla dess former var välkommen, men där exakt samma eller snarlika hatiska inlägg om judar inte längre ansågs rumsrena.

Utan denna kunskap blev Politiskt inkorrekts hållning svårgripbar. Och Peter Mangs var en av dem som inte förstod, vilket gjorde att han helt enkelt inte fick det hela att gå ihop. Varför kunde man inte få hata judar på Politiskt inkorrekt när det var fullständigt accepterat att hata muslimer?

När ännu ett av hans inlägg om judar togs bort skrev Peter Mangs upprörd: ”Jag känner mig diskriminerad här, jag får inte ens lägga ut fakta och källhänvisningar som visar nåt annat än att alla muslimer är dåliga och alla judar är bra … Så skapar SD en klar profil där man tvättar sitt bruna förflutna genom att ta ställning för Israel/judar och mot muslimer.”

Som så ofta förr vände sig Peter Mangs till sin ende riktige vän.

”Han förstod inte det”, berättade Håkan Malke senare för polisen. ”Han blev avstängd därifrån för att dom är projudiska i Politiskt inkorrekt.”

Peter Mangs började i stället vända sig allt mer mot sajten Vaken.se där konspirationsteorier om judar fortfarande stod högt i kurs, på samma sätt som de tidigare gjort hos Sverigedemokraterna innan de ersattes av konspirationsteorierna om Eurabia – det stundande muslimska maktövertagandet.

eter Mangs hade inte bara problem med sociala kontakter i allmänhet, han hade också svårt att närma sig kvinnor. Han ville gärna ha någon att dela sitt liv med, men det lyckades liksom aldrig, trots att han ivrigt försökte.
Peter Mangs och Håkan Malke talade ofta om detta.
”Både han och jag har ju stora problem med det där med kvinnor”, förklarade Håkan för polisen.

De både vännerna beslöt sig för att börja dejta tillsammans, för att ge varandra stöd och mod, men inte heller det lyckades speciellt bra.
”Vi försökte träffa några kvinnor, men jag blir bara deprimerad varje gång jag försöker något”, berättade Håkan Malke.

När dejtingförsöken misslyckades bestämde de sig för att gå på porrklubb i stället. Håkan Malke var inte speciellt nöjd nu heller, medan Peter Mangs verkade få utlopp för sina drömmar och fantasier:

”Han gillar ju mulatter och negresser. Han hittade ju några snygga där som han … som han gick iväg med och gjorde … dom dansade för honom och så. Så … han var ju nöjd med det. Han tyckte det var bra.”

Peter Mangs var ofta inne på dejtingsajter. På ”Elanas Models” träffade han Anna, en yngre rysk kvinna från staden Volgograd. Peter Mangs blev överförtjust. Efter en tids kontakt bokade han en flygbiljett och besökte Anna i några dagar. Peter Mangs verkade ha mycket höga förhoppningar på resan och reagerade starkt när även denna relation tog slut, i princip innan den ens hade hunnit börja.

”Jag vet inte vad som hände”, skrev Peter Mangs senare i sin bok. ”Jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv, och gick på knäna känslomässigt … Självfallet var detta droppen för mig. Min sorg var oerhört smärtsam, men jag tillät mig inte känna det så mycket.”

Peter Mang förklarade sina misslyckanden med att han var alltför ”sensuell” och ”känslig”. Till Håkan Malke brukade Peter Mangs ofta säga: ”Kvinnor vill vara tillsammans med en Woody Allen-typ, men i sängen bli våldtagna av en alfahanne.”

Peter Mangs tyckte att citatet, som brukar tillskrivas psykiatrikern Sten Levander, väl sammanfattade den kvinnliga naturen. Han beklagade ofta att han inte var tillräckligt brutal och dominant för att uppfylla denna – som han såg – kvinnliga önskan.

I sin bok återkom han flera gånger till att han inte klarade av att vara ”en man som var dominant och hade koll på allting”, eller att han inte lyckats ge kvinnor känslan av att ”känna tryggheten i att mannen hade kontrollen”.

Han började fantisera om att kvinnorna skulle falla för honom när de fick reda på att han i själva verket var en brutal mördare.

”Han tror till och med att om han blir välkänd brottsling så ska tjejer skriva brev till honom när han sitter i fängelse”, berättade Håkan Malke för polisen. ”Det är en sak som han har tänkt att han … ett raggningssätt som han har tänkt … Det är ju bisarrt men … så är det.”

Till slut föreslog Håkan Malke sin vän att börja besöka webbsajter för ”arabisk matchmaking”, med motiveringen att kvinnor från Mellanöstern, vana vid att förtryckas i ett patriarkalt mansdominerat samhälle, troligtvis skulle passa Peter Mangs konservativa syn på kvinnor betydligt bättre än svenska, frigjorda kvinnor.

”Jag tror till och med att jag har övertygat honom om att det kanske hade varit bra för honom också”, berättade vännen för polisen.

”Han är liksom lite mer, han är mer traditionell om man säger så när det gäller förhållanden. Han tycker inte heller om det här med att alla skall vara likadana, både män och kvinnor.”

rots alla personliga motgångar såg Mangs sig själv som en speciell person, med särskilda gåvor och möjligheter, med en intelligens skyhögt över genomsnittet och med en lika ovanlig som skarpsinnig förmåga till att tolka samhället.

I sina egna ögon var Peter Mangs något av en utvald.

Som ettåring opererades han för en skallskada genom en så kallad trepanering, vilket innebär att små hål borras i kraniet för att lätta på trycket. Mangs var övertygad om att ingreppet hade gjort honom överintelligent, medan resten av omgivningen stod kvar på en nivå långt under honom själv.

”För mig kändes alla andra människor inskränkta, och socialt inavlade”, skrev Peter Mangs. ”Jag stod aldrig ut med andra människor, de kändes alla som högst inavlade grupperingar.”

Peter Mangs ansträngde sig inte speciellt mycket för att dölja sitt förakt mot omgivningen.

”Man fick en känsla av att han tyckte att han stod över oss andra. En svagt hotfull känsla som är svår att sätta fingret på. Det kändes som om det fanns en undertryckt aggression hos honom, till och med ett förakt för oss andra, att han såg sig som en övermänniska”, berättade en tidigare arbetskamrat i ett reportage i tidskriften Fokus.

Övertygad om sin egen förträfflighet ansökte Mangs till MENSA, en organisation för de ungefär två procent av världens befolkning med en intelligenskvot över 130. Men även detta blev en besvikelse. Peter Mangs resultat på intagningsprovet blev ”bara” 117.

”Det var väldigt tungt att få beskedet, jag grät”, berättade Mangs.
”Dels för att jag hade överskattat min förmåga och hade även hånat ’de dumma’ vilka man nu officiellt tillhörde. Men det kändes även uppgivet för att detta var ännu en socialgrupp som uteslöt mig. Min intelligens var ju samma som innan, det var bara min självbild som blev korrigerad.”

Det som han kallade ”verksamheten” – sitt krig mot Malmös ”invandrare” – var ett av de få områden där Mangs kände sig framgångsrik. Han lyckades genomföra mord efter mord utan att gripas av polisen.

Mangs hämtade inspiration från webbsidor som Politiskt inkorrekt, men hans förebilder låg också längre bak i tiden. En av dem var John Ausonius, Lasermannen, som åren 1991 och 1992 sköt elva personer i Stockholm och Uppsala.

”Han sa att det var hans idol mer eller mindre”, berättade Håkan Malke. ”Han sa att det var någon som han såg upp till.”

Båda vännerna hade läst boken ”Lasermannen” och diskuterat den sinsemellan. Mangs var dock inte helt nöjd. Under sin häktningstid berättade han för en psykolog att ”han tycker den boken som är skriven är inte riktigt bra.”

eter Mangs hade också många utländska influenser, framför allt från olika milisrörelser i USA och från de ”lone wolfs”, ensamvargar, som utifrån ideologisk övertygelse inlett enmanskrig mot samhället.

En av dessa var Joseph Paul Franklin. Han hade varit aktiv i såväl Ku Klux Klan som i det amerikanska nazistpartiet innan han till slut tröttnade på partipolitiken och bestämde sig för att i stället agera på egen hand.

Franklin gav sig ut på en resa i USA med målet att döda så många ”rasförrädare” som möjligt. På hans dödslista fanns judar och svarta, men också kvinnor som umgicks eller levde ihop med svarta män. Varje vit kvinnas högsta uppgift i livet var – enligt Franklin – att skaffa fler vita barn med vita män, som en del i kampen för den vita rasens överlevnad.
De kvinnor som svek denna uppgift förtjänade att dö.

Franklin letade ofta upp blandade par, i parker eller i parkerade bilar, varpå han dödade dem båda, alltid i samma turordning.
”Om man skjuter den svarta mannen först kommer kvinnan bara stå där som en dum jävla idiot. Det var riktigt kul, det hände varje gång.”

Det tog flera år innan polisen till slut lyckades gripa Franklin. Han dömdes för sju mord, men var misstänkt för ytterligare ett femtontal mord i ett tiotal delstater i USA.

Joseph Paul Franklin, som bytt till sig förnamnet Joseph som en hedersbetygelse till Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels, hoppades att hans enmanskrig skulle få efterföljare och på sikt leda till en revolution inom USA vita befolkning.

”Planen var att starta ett raskrig”, förklarade Franklin. ”Våld var det enda som kunde åstadkomma något. Så snart tillräckligt många tog efter skulle spänningen mellan svarta och vita stiga …”

En annan person som fångade Mangs intresse var Timothy McVeigh, en vit milisman och högerextremist som 1995 sprängde en federal byggnad i Oklahoma City, med en hemmagjord bomb tillverkad på en blandning av konstgödsel och kemikalier.

Den våldsamma explosionen, den mest omfattande terroraktionen i USA vid tillfället, tog sammanlagt 168 liv, bland dem 19 barn.

Även Timothy McVeigh hoppades att han med sin aktion skulle inspirera till fler angrepp mot de myndigheter som enligt honom inte tillvaratog den vita befolkningens intressen.

Joseph Paul Franklin och till viss del även Timothy McVeigh var tidiga företrädare för det ”ledarlösa motstånd” som från 1980-talet utvecklades till en ideologisk grundsten i delar av den högerextrema världen. Det växte också fram en hel litterär genre om de ensamvargar som genom sin modiga kamp skulle få den vita befolkningen att resa sig i det ”fullskaliga raskriget”.

Författaren William Pierce bok ”The Turner diaries”, om raskrigaren Earl Turner, blev den första bästsäljaren i genren och något av en kultbok i den högerextrema miljön.
Uppföljaren ”Hunter” var baserad på Joseph Paul Franklins mördarturné och var, till skillnad mot den mer skönlitterära ”The Turner diaries”, tänkt som en form av manual för framtidens raskrigare. Även den blev en storsäljare och översattes till ett flertal språk, bland annat svenska.

Peter Mangs hade läst båda böckerna – och tyckte att de var mycket intressanta.

r 2001 började Mangs sammanställa sina ideologiska funderingar i boken ”Den germanska filosofin”, en blandning av filosofi och rasmytologi, starkt påverkad av Friedrich Nietzsche.

I likhet med den tyska filosofen var också Mangs influerad av tankarna om övermänniskoidealet. Mangs menade att ett litet antal upplysta, utvalda personer, det fåtal som likt honom själv hade tillräckligt med insikt, intelligens och mod att agera, därmed också hade en moralisk rätt att härska. Viljan till makt är i själva verket det högsta målet i varje människas utveckling, bara den som är beredd att gå emot alla former av lagar, regler förordningar och auktoriteter kan vara en sann människa.

”Den som böjer sig för Gud kan inte vara Gud”, förklarade Mangs. ”Hitler var definitivt en Gud, eftersom han inte böjde sig för någon eller något.”

Malmöpolisen som hittade manuset till Mangs bok brydde sig, förutom ett kortare utdrag, inte ens om att lägga till den i förundersökningen, kanske för att de övertygat sig själva om att Peter Mangs var en ”ensam galning”, utan andra motiv till sina gärningar än lusten att döda.

Bokmanuset låg länge undangömt i polisens arkiv tills professorn i religionshistoria, Mattias Gardell, hittade det. Och när Gardell senare träffade Peter Mangs i fängelset för en rad intervjuer till sin bok ”Raskrigaren”, var Mangs tydlig med att betona den ideologiska grunden till skjutningarna i Malmö.

I Mangs ögon var han del i en obruten kedja av frihetskämpar, alla med samma mål – kampen för den vita rasen: ”Verksamheten var ett uppror”, berättade Mangs.
”Det var ett frihetskrig. Jag gjorde anspråk på platsen. Territoriet … Att ta liv för att tjäna ett högre syfte.”

Mangs hoppades att han, liksom de tidigare vita kämpar som inspirerat honom, i sin tur skulle kunna inspirera nya efterföljare. Hans motto var enkelt:
”Våld löser alla problem om du slår hårt nog.”

ommaren 2003, två år efter han börjat skriva sin bok ”Den germanska filosofin” inledde Peter Mangs sitt ”raskrig”.

Fredagen den 13 juni sköt den då 31-årige Mangs ihjäl Kooros Effatian, en frånskild tvåbarnsfar, i hans lägenhet på Gånglåtsvägen 47 i Malmö.

Peter Mangs smög sig upp på översta våningen i det åtta våningar höga hyreshuset, gömde sig bakom en vindsdörr och väntade.

När Kooros Effatian öppnade sin ytterdörr hoppade han fram med vapnet i hand och tvingade den förvånade mannen tillbaka in i lägenheten. Med vapnet riktat mot hans huvud tvingade han till sig Kooros Effatians kontanter, bankkort och koder innan han sköt honom med ett närskott i bröstet.
Sedan gick Peter Mangs och tömde Kooros Effatians konto i närmaste bankomat.

Peter Mangs beskrev senare mordet på följande sätt: ”Ingenting hade hänt … Jag hade bara dödat en sån där. En människa utan värde.”

När Politiskt inkorrekt startade hösten 2008 loggade Peter Mangs ofta in för att läsa om sina egna brott.
Skjutningarna i Malmö var ett återkommande tema på Politiskt inkorrekt.

Precis som Mangs hade räknat med utgick polisen länge ifrån att det handlade om interna uppgörelser inom kriminella kretsar.

När Peter Mangs skottskadade en 16-årig pojke som råkat cykla förbi honom av en tillfällighet, men som Mangs bedömde var ett passande mål på grund av hans svarta hår, var polisens utredare övertygade om motivbilden.

”Polisen tror att den skottskadade 16-åringen själv har förklaringen till varför han blev skjuten i huvudet”, berättade tidningen Kvällsposten. ”Därför lägger man ner mycket kraft och energi på att kartlägga den skjutne 16-åringen liv. Pojken har nyckeln.”

Och medan polisen la sin tid och energi på att söka spår efter de skyldiga i helt fel riktning fortsatte Peter Mangs sitt raskrig på Malmös gator.
Och han skrev om det – om än i förtäckta ordalag – på Politiskt inkorrekt:
”Jag har aspergers. Man ser/känner ofta ingen skillnad mellan saker och människor. Att krossa en flaska eller en människa är samma sak.”

angs världsbild formades inte bara via litteraturen och de många timmarna han tillbringade på olika webbforum och sajter. Hans inställning påverkades och förstärktes också av de få människor som fanns i hans omgivning, både av vänner och familjemedlemmar.
Hans närmaste vän, Håkan Malke, tyckte inte heller om ”invandrare”.
Pappan till en annan vän, som tog värvning i Främlingslegionen under Algerietkriget, brukade berätta för Peter Mangs hur det kändes att döda svarta människor: ”Bara att öppna kulsprutan och ösa på. Att döda negrer är som att döda råttor.”

Peter Mangs pappa Rudolf kallade sig ”nationalist” och berättade öppet att han hatade invandrare, judar och muslimer. Dagen då Olof Palme mördades beskrev Rudolf Mangs som en av de lyckligaste i sitt liv: ”Jag var så jävla glad den morgonen då jag såg att han var skjuten … då firade jag.”

I likhet med sin son tillbringade också Rudolf Mangs mycket tid på sajten Politiskt inkorrekt, som han menade var de enda som vågade rapportera den ”sanning svensk PK-media censurerar: muslimernas plan är att ta över världen och döda alla som inte är muslimer.”

För professorn i religionshistoria, Mattias Gardell, erkände Rudolf Mangs att han känt till sonens enmanskrig. Och inte bara det. Pappan berättade att han också var stolt över sin son, som i hans ögon var en av de få som ”försökte göra något åt eländet”.
Problemet var inte sonens mördande, sammanfattade Rudolf Mangs, problemet var att han var för tidigt ute.

Hösten 2009, när Peter Mangs sköt Trez West Persson satt Sverigedemokraterna inte i riksdagen. De hade fortfarande inte lyckats påverka samhällsdebatten och synen på islam och muslimer i någon större omfattning, beklagade sig pappan.

När Rudolf Mangs samtalade med Mattias Gardell i sitt hem i Boca Raton i Florida hade det hunnit bli februari 2015. Sverigedemokraterna hade suttit i riksdagen i mer än fem år. I valet ett halvår tidigare hade närmare tretton procent av väljarna lagt sin röst på partiet.

Om Peter Mangs ”inlett verksamheten i dag, när Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti, hade det funnits en bättre jordmån”, konstaterade Rudolf Mangs.
”Vi får se hur det går. Om svensken vaknar är han inte att leka med. En dag kanske Peter står staty. Så är det med oss Mangsare”, sa Rudolf med ett småleende, ”vi är före vår tid.”

En vecka efter att Peter Mangs mördade Trez West Persson offentliggjorde bröderna Ted och Kent Ekeroth att de startat ”Anti-islamiseringsfonden”, med målsättningen att samla in pengar till arbetet mot islamiseringen av Sverige.

Redan tidigare hade Kent Ekeroth upplåtit ett av sina privata bankkonton för insamlingar till sajten Politiskt inkorrekt, en viktig insats för att upprätthålla den sajt som Peter Mangs älskade att läsa. Eller som han själv uttryckte det:
”Det räcker att läsa Politiskt inkorrekt så får man sanningen.”

Källhänvisningar till alla delar