Hatsajten Politiskt inkorrekt

”En anonym motpol
till etablerade medier”

Söndag 16 augusti 2009

ill slut fick de nog.
Söndagen den 16 augusti 2009 blockerade de ansvariga för publiceringsverktyget Wordpress sajten Politiskt inkorrekt.

Tonen hade blivit alltför rå, de rasistiska inläggen alltför många, uthängningarna av personer med namn och adress för integritetskränkande för att företaget skulle vilja associeras med sajten längre. Så de blockerade helt enkelt samtliga funktioner.

”Vi är censurerade. WordPress har sedan i går eftermiddag blockerat oss från att skapa nya poster samt möjligheten att editera gamla poster”, skrev Isabelle, en av Politiskt inkorrekts redaktörer upprört. Men hon lovade att sajten snart skulle starta.
”Någon/några har med all säkerhet anmält till WP och vi har våra misstankar om vad det handlar om. Läs mer och följ oss på nya bloggadressen.”

Det var inte första gången det blåste kring sajten Politiskt inkorrekt. Den hade väckt uppmärksamhet och återkommande kritik ända sedan starten den 23 oktober 2008.

Politisk inkorrekt kallade sig själva för ”en motpol till de vinklade, förvanskade och lögnaktiga artiklar som etablerade medier pumpat ut”. Många av dem som kom i kontakt med sajten kallade den dock kort och gott hatsajt, inte speciellt konstigt med tanke på innehållet.

Hösten 2009 varnade till exempel signaturen Beppe för islam på sajten Politiskt inkorrekt. Han kallade den ”en brutal religiös totalitär ideologi” som snart skulle ta makten i Sverige: ”Det första som kommer hända är att alla vänsterliberaler kommer stenas, åtminstone kvinnorna som alla hamnar under kategorin horor enligt Sharia. Så lycka till med multi kulti, verkar bli kul.”

Andra på sajten pratade om islam som ”dynga”, ledd av en ”pedofilprofet”.

En skribent hävdade att det pågick en omfattande ”inavel bland muslimer”, en annan jämförde islam med nazism, påstod att muslimer och Hitlers nazister är ”blåkopior” av varandra och varnade för ett ”reellt påtagligt hot mot det fria väst genom den så kallade islamiseringen …”

Vissa skribenter gick i polemik med varandra. ”Per Larsson” kritiserade pseudonymen ”Raggarsvin” för att vara feg: ”Han vågade inte ens kalla negern för neger, utan ’svartafrikan’ … du får mig att känna ett tvång att skriva något om raser. Negrerna i afrika ser jag med blotta ögat, är primitiva så till den grad, att många tidiga människoarter såg mera utvecklade ut. Aboriginerna likaså, de är åxå pinsamt primitiva i sin look.”

Brott och straff var ett återkommande tema hos Politiskt inkorrekt, nästan alltid med fokus på ”invandrare”.  Pseudonymen ”Städa upp” ansåg sig ha kommit på ett bra sätt att få ner antalet ”invandrare”. Hans förslag var att kasta ut släktingarna till tonåringar som begår brott: ”Är förövaren under 18 så ska hela familjen utvisas”. Pseudonymen LRB berättade att han inlett en privat köpbojkott och ”ätit min sista pizza och köpt mitt sista paket cig av en blatte”.

Flera skribenter beklagade att ”kulturberikarna”, ett ofta återkommande begrepp för ”invandrare”, fick allt de pekade på samtidigt som myndigheterna fullständigt struntade i ”svenskarnas” behov. ”Ibland känns det som att allt är kört och man får känna sig som skit, när man inte älskar kulturberikarna”, skrev en person.

Signaturen Robin gick mer rakt på sak:
”Jag är rasist och hatar araber, negrer och ALBABIANER!!! Alla är inte muslimer men de flesta råkar vara det. Värre avskum än er finns inte. Jag är inte rädd för skithål som er. Dra åt helvete!!!”

olitiskt inkorrekt stod för något nytt när de startade hösten 2008, men kanske inte innehållsmässigt. Sajter, diskussionsforum och bloggar med rasistiskt och allmänt hatiskt innehåll hade funnits tidigare. Det som var nytt med Politiskt inkorrekt var interaktiviteten med läsarna och det genomslag de snabbt lyckades få hos en bredare publik.

Upplägget var enkelt. Fokus på invandring och brottslighet med en möjlighet för läsarna att – under skydd av anonymitet – säga i princip precis vad som helst om ”zigenare”, ”negrer”, ”blattar” och alla andra grupper som pekades ut som ett hot mot Sverige.

Konceptet visade sig vara mycket framgångsrikt. Efter mindre än två år, inför valet 2010, hade Politiskt inkorrekt enligt branschorganet Alexa lyckats etablera sig som en av landets största nyhetssidor. Sajten låg på 15:e plats, strax efter tidningar som Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet och Dagens Media.

”I och med att internet blivit var mans egendom bröts informationsmonopolet en gång för alla”, sammanfattade Politiskt inkorrekt. Sajten menade att huvudanledningen till deras snabba framgång var att de vågade säga sanningen om samhällsutvecklingen. ”Här kunde vi presentera siffrorna, namnen, statistiken m m som annars aldrig skulle sett dagens ljus.”

Hösten 2009 tillbringade hundratals, ibland tusentals, svenskar timme efter timme framför sina datorer med att skriva den ena hatfyllda texten efter den andra till Politiskt inkorrekt.

En av dem var Christoffer Dulny, en då 25-årig juridikstuderande från Stockholm. Han var aktiv i Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Efter valet 2010 skulle Dulny bli anställd på pressavdelningen på Sverigedemokraternas riksdagskansli, avancera till ordförande för Stockholmsdistriktet med första plats på valsedeln till Stockholms stad och med en hög placering på partiets riksdagslista, samt bli en nära medarbetare till partiledaren Jimmie Åkesson.

Men i december 2009, när han än en gång kopplade upp sig till sitt konto på Politiskt inkorrekt, hade han ännu inte nått så långt.

Just den här dagen hade Christoffer Dulny retat upp sig på TV4:s granskande samhällsmagasin ”Kalla fakta”. Programmet skulle handla om niqab, den huvudbonad som bärs av vissa muslimska kvinnor. En ung kvinna, som vägrats bära niqab i sin skola, hade gått vidare med en anmälan till DO, Diskrimineringsombudsmannen.

Det räckte för att få Christoffer Dulny att reagera: ”Skulle ni inte kunna skaka fram en bild på henne utan niqaben och köra det som en grej inför söndagens program? Typ nåra timmar innan eller så? Vore kul!”

Det var varken första, eller sista gången, som den blivande sverigedemokratiske toppolitikern var i kontakt med Politiskt inkorrekt. En granskning som Expressen gjorde några år senare i samarbete med Researchgruppen visade att Christoffer Dulny skrivit ett hundratal inlägg. Många av dem innehöll nedsättande, rasistiska tillmälen om invandrare, muslimer och romer.

I flera fall handlade det om tips om gärningsmän och deras påstådda etnicitet, som Dulny menade borde anges. ”Våldtäktsmannen är medborgare i Rumänien (måste ju vara en zigenare)”, skrev han i ett av sina tips och bifogade domen. I ett annat tips skrev Dulny att gärningsmannen ”ska vara av bosnisk härkomst”. Och i ett mejl med rubriken ”12 åring försökte våldta 90-årig tant”, skrev han att gärningsmannen måste vara en ”invandrare”. Men han hade inte identiteten: ”Kan ni skaka fram lite vem det är? Det går trögt på FB [Flashback] just nu.”

I andra inlägg skrev Dulny att ”araber har våldsammare gener” och hävdade att hela det svenska samhället stod inför sitt nära sammanbrott på grund av alla muslimer: ”Vedervärdigt, det är bara en tidsfråga innan hela fasaden krackelerar fullständigt och Svensson på allvar inser att deras äldre ligger och dör i sina egna kroppsvätskor för att Ali 23 år ska kunna bli servad med mat lagad i ett lyxkök.”

Christoffer Dulny var med andra ord en ganska vanlig skribent på Politiskt inkorrekt: en arg ung man, ofta med direkta eller indirekta kopplingar till Sverigedemokraterna, med gott om tid att sitta framför datorn och i skydd av sin anonymitet spy ut sitt hat på nätet.

ed tanke på Sverigedemokraternas starka intresse för att skaffa sig nya, alternativa informationskanaler var det något överraskande att partiet inte var först med att skapa en plattform som Politiskt inkorrekt.

Sajten grundades i stället av några redan mer eller mindre etablerade bloggare, alla med åsikter långt ut på högerkanten och nästan alla med bas i Malmö.
En av dem växte snabbt fram som Politiskt inkorrekts ledarfigur. Han kallade sig Gustaf Janson, men liksom resten av redaktionen använde han inte sitt riktiga namn utan gömde sin identitet bakom en pseudonym.

I praktiken blev Gustaf Janson i mångt och mycket liktydig med Politiskt inkorrekt. Han skrev inte bara en lång rad inlägg, artiklar och krönikor, han var också ekonomiansvarig och skötte alla kontakterna med annonsörerna. Dessutom stod han skriven som ägare till såväl sajtens server som till dess donationskonto.

”Han var en arbetsmyra som försakade sin familj många gånger och i stället satt framför skärmen i timmar, allt för PI:s bästa”, skrev Politiskt inkorrekt i en hyllningsartikel om Gustaf Janson efter hans plötsliga död våren 2011.

Trots det intresse som andra medier visade Politiskt inkorrekt så lyckades Gustaf Janson hålla sin identitet hemlig under flera års tid.

Att någon med en så hög maktposition – i ett så pass litet land som Sverige – ändå lyckades hålla sig undan mediernas granskningar visar tydligt på den slutna, hemlighetsfulla värld som sajten Politiskt inkorrekt tillhörde.

Gustaf Jansons identitet avslöjades inte förrän efter hans död.

Ronny Hagström, som var Gustaf Jansons riktiga namn, visade sig vara en person som levt ett minst lika motsägelsefullt och inkonsekvent liv som Politiskt inkorrekt.

Sajten påstod sig stå för sanningen och hävdade att det var ett ”demokratiskt problem” att de traditionella mediernas etiska koder föreskrev försiktighet med namnpubliceringar. Samtidigt såg Politiskt inkorrekt inte några som helst problem med att dölja identiteten på sina egna medarbetare.

rots de många angreppen på ”invandrare” och ”muslimer” på Politiskt inkorrekt, där de ofta utmålades som lata parasiter som levde på bidrag, hade Ronny Hagström själv levt på bidrag i många år.
Ett av Ronny Hagströms största intressen hade i själva verket varit att lura till sig så många och så höga bidrag från skattebetalarna som möjligt. Åtminstone om man ska tro hans son Daniel.

”Han gjorde väldigt mycket för att slippa göra saker, att slippa jobba. Han hatade att jobba”, berättade Daniel i en intervju i radioprogrammet ”Medierna” en tid efter pappans död.

Ronny Hagström, alias Gustaf Janson, hade egentligen aldrig haft ett riktigt jobb i hela sitt liv. Han pendlade mellan arbetslöshet och olika former av bidrag. Kortare perioder hade han tillfälliga ströjobb, bland annat som datatekniker och vaktmästare på ett sjukhus. Vid ett tillfälle hade hans handläggare till och med gett honom ett arbete på Arbetsförmedlingen för att de inte visste vad de skulle göra av den socialt tillbakadragna mannen som inte verkade vilja arbeta.

Datorer var egentligen Ronny Hagström enda intresse. I likhet med bröderna Ekeroth var han bland de första som kom att intressera sig för de persondatorer som började dyka upp på 1980-talet. Han tillbringade dagar och nätter framför de flimrande skärmarna. Det var kunskaper han skulle använda sig av senare i livet.

Ronny Hagström fick diabetes i fyrtioårsåldern och sjukdomen komplicerades av en form av hepatit, en allvarlig leverinfektion. Då bestämde han sig för att det – en gång för alla – var dags att sluta med det lönearbete han försökt hålla sig undan i så många år.

”Han sa att han aldrig mer tänkte jobba en dag i sitt liv. Och då var han under femtio. Och det gjorde han inte heller”, berättar sonen Daniel.

De tio sista åren av sitt liv levde Ronny Hagström som sjukpensionär. Till myndigheterna sa han att han helt saknade arbetsförmåga. I själva verket jobbade han dygnet runt med att bygga upp Sveriges första riktigt stora hatsajt.

Allt bekostades av de svenska skattebetalarna.

annen som hatade arbete och försörjde sig på att fuska till sig bidrag ägnade all sin tid åt en sajt som anklagade invandrare för att vara lata bidragsfuskare. Men det var inte den enda motsägelsen i Hagströms liv.

De dubbla måttstockarna blev – om möjligt – än tydligare i Ronny Hagströms syn på islam, muslimer och brottslighet, samtliga huvudämnen på Politiskt inkorrekt.

Sajten beskyllde inte bara invandrare och muslimer för att vara lata. Den hävdade också att invandrare var mer kriminella än svenskar och krävde gång på gång hårdare tag mot brottslighet. Samtidigt hade Ronny Hagström själv en våldsam sida och han tvekade inte att bruka våld.

I åratal hade Ronny Hagström sagt till alla i sin omgivning att han tänkte lämna skitlandet Sverige, för att flytta till ett land med bättre klimat och lägre skatter. Till slut, våren 2008, gjorde han äntligen slag i saken, packade alla sina tillhörigheter och beställde en lastbil för transporten.
Men innan han åkte tänkte Ronny Hagström avsluta några affärer.

”Det var en granne han inte tyckte om”, berättar sonen Daniel. ”Kvällen innan han skulle resa så gick han ner och satte kniven i grannens bildäck, slog sönder hela bilen med ett basebollträ och gick sedan upp i lägenheten och anmälde sig till polisen. Sen drog han till Turkiet.”

Våren 2008, bara några månader innan han var med och grundade Politiskt inkorrekt utvandrade Ronny Hagström till Antalya i Turkiet.

Det var hit – till ett muslimskt land – han valde att flytta från Sverige som han menade höll på att falla sönder – på grund av muslimerna.
Det var här, i sin bostad i Antalya, som Ronny Hagström skrev i princip alla sina artiklar, inlägg och krönikor till Politiskt inkorrekt. Många av texterna var hatiska, nedlåtande och ironiserade över islam.

Ronny Hagströms son, Daniel, fick inte ekvationen att gå ihop. Han berättade i radiointervjun att han ofta funderat på hur hans pappa själv lyckades få ihop de uppenbara självmotsägelserna i sitt liv.
Hur hanterar en människa det faktum, att så mycket i det egna livet står i en så uppenbar motsats till allt det som man själv påstår sig stå för?
Eller som Daniel själv sammanfattade mysteriet kring sin pappa Ronny Hagström, alias pseudonymen Gustaf Janson, grundare och ledare av Politiskt Inkorrekt: ”Hur känns det att vakna upp till en minaret varje dag – när du är islamofob?”

östen 2009 hade Politiskt inkorrekt börjat växa till en reell maktfaktor. Tusentals människor hade nu ett gemensamt forum att mötas och samtala på, en plats där åsikter kunde formas eller bekräftas. Här kunde de lufta sina känslor av rädsla, frustration, ilska eller rent av hat.

Politiskt inkorrekt, Ronny Hagström och gruppen kring honom, stod formellt fria från Sverigedemokraterna. I praktiken blev banden allt tätare. Bland dem som regelbundet medverkade på sajten fanns flera aktiva sverigedemokrater. Som Chang Frick från Kristianstad, tongivande inom ungdomsförbundet, som även skrev för partitidningen SD-kuriren.

Redaktörerna på Politiskt inkorrekt dolde knappast att de – i likhet med många av sajtens läsare – ansåg att Sverigedemokraterna var det enda parti i det svenska politiska landskapet som kämpade emot de destruktiva krafter som invandringen påstods stå för.

Sverigedemokraterna som så länge hade sökt ett bredare forum, där deras åsikter kunde spridas och debatteras, hade nu fått just detta – även om ledningen av sajten och samtalen skedde utanför partiets direkta kontroll.

Sverigedemokraterna hade inte bara fått den mediala plattform de så länge sökt. Politiskt inkorrekt visade också tydligt, från starten 2008, att striden inte bara handlade om att vara emot invandring i allmänhet – kampen måste föras direkt mot islam och Sveriges muslimer.

Det var precis den linje som bröderna Ekeroth drivit under sina snart fyra år i partiet.

Pseudonymen ”Per Larsson” sammanfattade nog ganska väl vad många av Politiskt inkorrekts skribenter och läsare kände hösten 2009, ett år inför det val som de trodde och hoppades äntligen skulle föra partiet hela vägen in i riksdagen:

”Så småningom faller det sig naturligt att tala om att man tänker rösta på SD inte för att man är rasist utan för att SD är de enda som vill vända den onda spiralen och få ett stopp på massinvandringen och islamiseringen av Sverige.”

Källhänvisningar till alla delar