Nazisterna på 1990-talet

Lasermannen och skinheads
sätter skräck i Sverige

Lördag 30 november 1991

UDEHORA! JUDEHORA!”
Skriken och vrålen steg mot den mörka natthimlen.
De var ett hundratal män, kanske upp mot tvåhundra, som samlats vid Nybroplan i centrala Stockholm. De flesta var klädda i bombarjackor, med kängor och rakade huvuden. Många var berusade, flera av dem bar plastpåsar med ölburkar eller flaskor med sprit. Ett trettiotal av männen hade omringat en ensam kvinna. De knuffade henne mellan sig, skrek och hånade henne. Kvinnan försökte värja sig.

”Du är antisemit”, skrek hon åt en av männen.

Hennes rop möttes av råa skratt. En av männen försökte spotta på henne, sedan började åter ropen: ”Judesvin, judesvin!”

Scener som dessa utspelades varje år på 30 november.

Så också 1991. Sverigedemokraterna hade återigen samlats för att fira Karl XII dödsdag, precis som de brukade göra varje år. Bland demonstranterna, som samlats vid Slussen på Södermalm, fanns också partiledaren Anders Klarström.

Klockan hade hunnit bli åtta när Klarström greppade sin mikrofon. Framför honom stod nu närmare tusen personer, många av dem skinnskallar, men också äldre välklädda män i rock och keps, en och annan kvinna i päls samt ett fåtal yngre tjejer.

Anders Klarström började med att utlysa en tyst minut. Dagen innan hade polisen skjutit ihjäl en skinnskalle i Malmö efter ett bråk som urartat: ”Vi ska hedra en död patriot innan vi går iväg”, skrek Klarström i mikrofonen innan han högtidligt sänkte huvudet mot marken.

Men folkmassan framför honom tystnade inte. Några av demonstranterna var vid det här laget så fulla att de trillade omkull, andra började vråla: ”Mördare! Polismördare!”. En ung kille med en svensk flagga skrek med hög, hes röst: ”Sverige åt svenskarna!”

Olika nationella grupper hade sedan flera år tillbaka högtidlighållit Karl XII dödsdag den 30 november, men i och med grundandet av Sverigedemokraterna 1988 förändrades scenen. Tidigare var det en skara äldre, grånade män som la ner kransar vid Karl XII:s staty i Stockholm och i Lund. Sen växte demonstranterna snabbt i antal och styrka, samtidigt som flera organisationer börjat anordna motdemonstrationer.

amma år som Sverigedemokraterna grundades utbröt våldsamma sammandrabbningar i Lund som senare spred sig till Stockholm.

Hösten 1991 hade situationen blivit än mer spänd, både på grund av den ökade mobiliseringen från extremhögern – och av händelser i Sverige och i omvärlden. Ett blodigt krig hade utbrutit i det forna Jugoslavien med tiotusentals flyktingar som sökte skydd undan kriget, förföljelserna och våldet. Samtidigt genomgick Sverige den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 1930-talet. Tusentals människor förlorade jobbet – varje vecka.

I september 1991 valdes Ny demokrati in i riksdagen, med löften om skattelättnader och kamp mot invandringen. Samtidigt ökade antalet attacker mot flyktingförläggningar kraftigt. Byggnader sattes i brand, molotovcocktails kastades mot förläggningar med sovande barn, kvinnor och män, Ku Klux Klan-inspirerade kors brann. Under 1990 attackerades flyktingförläggningar vid 36 tillfällen, året därpå genomfördes ett femtiotal attacker – närmare ett i veckan.

Hösten 1991 inledde också en okänd gärningsman, beväpnad med ett gevär med lasersikte ett antal attentat mot stockholmare. Det enda offren hade gemensamt var sin hud- eller hårfärg. En dansande röd laserstråle orsakade närmast panik i huvudstaden.

Hösten 1991 inleddes även en mycket uppmärksammad rättegång mot de två ledarna för Vitt ariskt motstånd, VAM, Klas Lund och Christoffer Rangne. VAM hade, i likhet med sin amerikanska namne och förebild White arian resistence, ett tydligt och uttalat mål, att med vapen i hand kämpa för den vita rasen och mot Zog, The zionist occupation government, den judiska världsregering som de påstod härskade över mänskligheten: ”Vi är vita revolutionärer och nationalsocialismen är vår doktrin” förklarade VAM i sin tidskrift Storm.

Organisationen hade börjat som ett löst sammansatt nätverk av vänner och ideologiskt likasinnade. Men gruppen kring Klas Lund och Christoffer Rangne fick snart fastare former. Den 11 april 1991 bröt sig fyra beväpnade män från gruppen in på Lidingö polisstation, bakband en civilanställd som befann sig i lokalen och stal 36 exemplar av polisens nya tjänstevapen Sig Sauer.

Det blev inledningen på den väpnade kampen.

När tungt beväpnad polis slog till mot organisationens högkvarter den 22 maj 1991,  en gul villa bara några hundra meter från kungafamiljens bostad i Drottningholm, hittade de mängder av ammunition, sprängmedel, kommunikationsutrustning, militärkläder och kamouflageutrustning. ”Tillräckligt för att utrusta en mindre armé”, sa en av polisens talesmän.

Klas Lund och Christoffer Rangne hade lämnat huset innan polisen slog till och lyckades hålla sig gömda i ytterligare tre månader. De greps till slut i Funäsdalen, i den jämtländska fjällvärlden, den 9 augusti.

Under tiden på flykt hade de båda männen rånat en bank i Vemdalen.

Klas Lund och Christoffer Rangne fördes in till rättegången i Svegs tingsrätt strax efter klockan nio på morgonen den 8 november 1991. Då reste sig fem av deras sympatisörer, samtliga klädda i kängor och bombarjackor, från sina platser i salen. Utan att säga ett ord höjde de sina högerarmar mot de två åtalade. Klas Lund och Christoffer Rangne ställde sig i givakt och besvarade nazisthälsningen.

”Vi fick svenska folket att förstå att vi menar allvar”, skrev en uppenbart nöjd Christoffer Rangne i ett brev från häktet. ”Judeliberalerna fick väl en hjärtattack när dom såg på nyheterna att vi inte hade låtit oss brytas ner, utan i stället flinande, rakryggade och utan nåt försök att täcka ansiktet höjer armen till vår stolta hälsning.”

Två veckor senare föll domen. Klas Lund dömdes till sex års fängelse för grovt rån, Christoffer Rangne till två år för medhjälp. Tingsrätten slog visserligen fast att det inte gick att klargöra om rånpengarna var avsedda för VAM, men konstaterade samtidigt att ”såväl Lund som Rangne framstår som för samhället mycket farliga brottslingar.”

Två av ledarna för VAM satt nu i fängelse, men de kvarvarande medlemmarna valde att försöka se fängelsedomarna som ett tillfälligt bakslag, som trots allt gynnade kampen på lång sikt. I nästa nummer av tidningen Storm skrev en anonym ledarskribent:

”Den senaste tidens händelser har gjort både STORM och VITT ARISKT MOTSTÅND (VAM) rikskänt genom judepressens rasmedvetenhetsfientliga skräpartiklar (som vanligt). Trots deras hatartiklar så har tidningen Storm aldrig sålts flitigare och aldrig så har den ariska motståndsrörelsen i Sverige varit starkare än den är i dag.”

Vitt ariskt motstånd kan beskrivas som den första svenska
terrorgruppen baserad på rasideologisk grund. Och trots att de flesta medlemmarna i VAM var i tjugoårsåldern hade flera av dem en lång erfarenhet i den svenska högerextrema miljön. Klas Lund anslöt sig till skinnskallerörelsen när den etablerades i Sverige i början av 1980-talet. Liksom många andra verkade han först mest intresserad av gemenskapen och festerna. Sen drogs han snabbt in i en spiral av våld och politisk radikalisering.

Som 18-åring var Lund inblandad i en uppmärksammad dödsmisshandel midsommarhelgen 1986. Den då 21-årige Ronny Landin sparkades till döds på Nickstabadet utanför Stockholm, efter att ha försökt stoppa en misshandel utförd av ett gäng skinnskallar. Klas Lund dömdes till fyra års fängelse. När han släpptes två år senare var han fylld av hat mot det svenska samhället.

Även Christoffer Rangne blev skinnhuvud i de tidiga tonåren. Han organiserade sig tidigt i Bevara Sverige svenskt, som snabbt blev känt under sin förkortning BSS. De tre bokstäverna klottrades flitigt på skolor, fritidsgårdar, idrottshallar och andra offentliga platser efter organisationens grundande 1979.

BSS blev Sverige första moderna, framgångsrika invandrarfientliga organisation efter andra världskriget. Deras retorik påminde i mångt och mycket om den hos de organisationer och partier som skulle följa i dess spår.

”För tio år sedan trodde jag att Sverige var en demokrati, med full yttrandefrihet och respekt för oliktänkande”, skrev Leif Zeilon, en av grundarna, i boken ”BSS – ett försök att väcka debatt”.

Leif Zeilon menade att Sverige utvecklats till ”en diktatur”, där sanningar i allmänhet och fakta om invandrare i synnerhet, förtegs eller förlöjligades. Endast ett fåtal ”oliktänkande” och ”invandringskritiker”, däribland de aktiva i BSS, hade än så länge insett detta ”faktum”. De såg sin kamp som en del av ett upplysningsprojekt i rikets och folkets namn – ett projekt som den svenska diktaturens främsta företrädare, politiker och media, självklart angrep med full kraft.

”Själv ansåg jag att invandrare från avlägsna länder och kulturer nu blivit så många att de skulle kunna utgöra direkta hot mot svenska värden. Inte bara kulturellt, utan även historiskt, moraliskt, etniskt, socialt och politiskt”, skrev Zeilon. ”Vårt folks själva existens hotas – om inget gjordes för att stoppa invasionen. En invasion – det var så jag och många andra upplevde det.”

Leif Zeilon, som senare bytte efternamn till Ericsson, hade i likhet med många andra inom den tidiga svenska ”nationella rörelsen” sin bakgrund i en mörkblå, konservativ tradition. Den låg långt till höger om de etablerade svenska partierna, med en stark ”antikommunistisk” prägel. Zeilon var en stark anhängare av USA:s bombkrig i Vietnam och förespråkade en konfrontativ politik mot den kommunistiska supermakten Sovjetunionen.

I början av 1970-talet inledde Zeilon nära kontakter med Nordiska rikspartiet, NRP. Det var ett öppet nationalsocialistiskt parti, grundat av makarna Göran Assar och Vera Oredsson 1957.

Nordiska rikspartiet hade dock svårt att locka några större skaror av anhängare. De tydliga ideologiska och personliga kopplingarna – till såväl den nationalsocialistiska ideologin som till mellankrigstiden två större svenska nazistpartier, Svenska nationalsocialistiska partiet lett av Birger Furugård och Nationalsocialistiska arbetarepartiet under ledning av Sven Lindholm – avskräckte.

För att bredda underlaget och skapa en bredare, mer folklig rörelse beslöt Leif Zeilon, tillsammans med några ideologiskt närstående, att skapa en ny organisation: Bevara Sverige svenskt. I augusti 1979 skrev gruppen ihop sitt första flygblad. I det slog de fast att Sverige inom några få år skulle försvinna som ett oberoende land, bebott och styrt av etniska svenskar:

”För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.”

Drygt tio år senare, den 6 februari 1988, var Leif Zeilon en av de sju personer som deltog i det sista styrelsemötet som hölls av BSS. Där fattade de ett enigt beslut, noga antecknat i protokollet under paragraf nio, att byta namn från Bevara Sverige svenskt till Sverigedemokraterna.

Den historiska kontinuiteten var därmed ett faktum.

Ett nytt parti var fött, men med gamla och tydliga rötter. Historia knöts ihop med nutid. Banden från andra världskrigets svenska nazistpartier fördes, via makarna Göran Assar och Vera Oredsson i Nordiska riksparti och senare genom Bevara Sverige svenskt och dess frontfigur Leif Zeilon, rakt in i det nybildade Sverigedemokraterna. Via två–tre generationer av aktivister slöts cirkeln som började i mellankrigstidens Sverige.

Leif Zeilon var inte ensam om att upprätthålla denna historiska kontinuitet, det fanns flera. Även Sverigedemokraternas förste partiledare, Anders Klarström, hade sin bakgrund i Nordiska rikspartiet och i dess militanta kamporganisation Riksaktionsgruppen, RAG.

Organisationen väckte stor uppmärksamhet i mitten av 1980-talet. Då grep polisen ett 30-tal av medlemmarna i Göteborg, misstänkta för ett stort antal brott. Det blev inledningen till de så kallade Göteborgsrättegångarna, eller NRP-härvan, som kom att pågå i närmare två år. Upprinnelsen var ett brutalt mord på en äldre homosexuell judisk man, som mördades av två medlemmar av RAG. Efter dådet satte de eld på mannens lägenhet för att dölja sina spår.

Anders Klarström var 19 år när han greps. Likt de andra medlemmarna åtalades även han för en rad brott, bland annat skadegörelse i en vänsterbokhandel, ett falskt bombhot mot Folkets hus samt stöld av ammunition. Ammunitionen lämnade han över till RAG för att de skulle använda den i sin verksamhet.

Fyra år efter rättegångarna blev Anders Klarström vald till Sverigedemokraternas förste partiledare.

En annan som förde arvet vidare från Nordiska rikspartiet var Niels Mandell. Han var mångårig medlem i och under en tid ordförande för partiets militanta gren RAG, den som Klarström hjälpte att stjäla ammunition till.

I likhet med Zeilon vandrade också Mandell vidare politiskt, först till BSS, senare till Sverigedemokraterna. I skriften ”SD – ett partis framväxt”, hyllades Mandell, den tidigare ledaren för slagskämparna i RAG, som en av Sverigedemokraternas ”trognaste kämpar”.

I några enstaka fall gick de personliga banden obrutna hela vägen från mellankrigstidens svenska nazistpartier till Sverigedemokraterna. Det tydligaste exemplet var kanske Gösta Bergquist från Malmö. På 1930-talet tillhörde han de så kallade Lindholmarna som bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet. När Sverigedemokraterna bildades ett halvsekel senare anslöt han sig omgående. Veteranen från krigsåren kände väl igen sig i Anders Klarströms parti.

”Nationalismen inom Sverigedemokraterna är densamma som i Lindholmsrörelsen, det kan jag försäkra”, konstaterade Gösta Bergquist.

Den övertygade nazisten Gösta Bergquist var medlem i Sverigedemokraterna ända fram till 1996. Då blev han utesluten – han hade deltagit i en hyllningsmarsch till nazistledaren Rudolf Höss ära i Trollhättan, klädd i vit kostym och en stålhjälm.

Nästan exakt samma typ av stålhjälm bars av Anton Lundin Pettersson när han 19 år senare, beväpnad med ett svärd tog sig in på grundskolan Kronan i Trollhättan och dödade tre personer, samtliga utvalda som offer på grund av sin hudfärg.

Anders Klarström ledde Sverigedemokraterna, SD, i partiets första riksdagsval hösten 1988. Resultatet blev en missräkning. Bara drygt 1 000 personer la sin röst på SD. Det låga stödet bortförklarades med att partiet var helt nybildat och relativt okänt för den breda allmänheten.

Vid nästa val, hösten 1991, var förväntningarna högt ställda. Flyktingarna från krigen i det forna Jugoslavien och Ny demokratis genomslag hade plötsligt placerat den så kallade ”invandringsfrågan” i debattens mitt. Samtidigt hade många hushåll drabbats hårt av den ekonomiska krisen, faktorer som Sverigedemokraterna trodde talade för dem.

Resultatet blev återigen en stor besvikelse. Ny demokrati tog de flesta av de röster som Sverigedemokraterna hade hoppats på:  368 281. Dessa 6,7 procent av väljarna ansåg att Ian Wachtmeister och Bert Karlsson var bäst lämpade att styra Sverige. Samtidigt valde inte ens 5 000 personer att lägga Sverigedemokraternas valsedlar i valurnorna.

Sverigedemokraterna, sprungna direkt ur den svenska extremhögerns långa och ofta våldsamma historia, verkade alltså inte locka väljarna. Mediernas uppmärksamhet inriktades på Ny demokrati vars färgstarka partiledare, med sina återkommande utspel, var svåra att tävla mot.

När medierna tog upp Sverigedemokraterna valde de ofta att fokusera på just de aspekter som partiet gjorde allt för att tona ner: SD:s rasistiska historia och den höga andelen brottsdömda i ett parti som sa sig ha som högsta prioritet att bekämpa brott och kriminalitet.

Sverigedemokraterna verkade dock inte ha några som helst betänkligheter att gång på gång rekrytera medlemmar med långa brottsregister, även till de högsta posterna.

Inför valet 1991 hade partiet exempelvis förstärkt sin styrelse med Bo Nilsson, rekryterad från det nedlagda Sverigepartiet. Den nyvalde styrelseledamoten hade lång personlig erfarenhet av såväl svenskt domstolsväsende som av svensk kriminalvård. Han var dömd sex gånger, varav tre till fängelsestraff för bland annat mordbrand, uppvigling, olaga hot och misshandel.

Hans brottsregister hindrade inte Sverigedemokraterna från att ge Bo Nilsson en plats i partistyrelsen – samt utse honom till vice partiledare. Bo Nilsson var kvar i partiet fram till mitten av 1990-talet. Då valde han att ansluta sig till Nationalsocialistisk front.

Vid valet 1991 styrdes Sverigedemokraterna således av en partiledare och en vice partiledare som båda var dömda för brott. De hade brottsregister av en omfattning som man annars vanligtvis bara hittar hos medlemmar i grovt kriminella organisationer som motorcykelgäng eller organiserad maffia.

Trots detta nådde Sverigedemokraternas viss framgång i valet 1991. De kunde glädja sig åt partiets första två kommunala mandat, ett i skånska Höör och ett i Dals-Ed i Dalsland.

Några månader innan valet 1991 åker jag till det lilla samhället Dals-Ed, vackert beläget några kilometer från den norska gränsen, för ett samtal med Sverigedemokraternas lokale talesperson Marcus Koch. Ingen av oss vet då att han kort därefter ska bli historisk, som en av de två först valda företrädarna för Sverigedemokraterna i en beslutande församling i konungariket Sverige.

i träffas på Edsgrillen, samlingsplats för många av Dals-Eds ungdomar, belägen vid torget mitt i samhället. Marcus Koch dyker upp klädd i jeans och en t-tröja med texten ”Rör Inte Mitt Land”. Han hälsar vant på de flesta av det halvdussin ungdomar som samlats utanför Edsgrillen, innan vi beställer var sin kaffe, serverad i vita plastmuggar.

Marcus Koch berättar att han gått med i partiet ett halvår tidigare. Anders Klarström hade besökt Dals-Ed. Marcus, då 21 år gammal, hade i likhet med ett åttiotal andra, mest ungdomar i hans egen ålder, bestämt sig för lyssna på partiledarens anförande.

För Marcus blev mötet en vändpunkt. Han gick med i partiet samma kväll. ”De tyckte ju samma som mig”, förklarar han entusiastiskt. Han tillägger, efter några sekunders eftertanke, att han till en början faktiskt var lite skeptisk till partiledaren Anders Klarström. ”Första gången jag såg honom tänkte jag: Han ser ut som en riktig nazist.”

Vi pratar om det kommande valet. Sverigedemokraterna kommer att driva två frågor, att flyktingförläggningen läggs ner och att en ny ungdomsgård startas. Marcus Koch tycker det är bra prioriteringar. Många av hans tankar rör sig just kring ortens flyktingmottagande. Likt så många andra platser i Sverige har också Dals-Eds flyktingförläggning utsatts för attentat den senaste tiden. I juni 1990 placerade någon ett antal läckande gastuber i trapphallen till flyktingförläggningen Vildmarksporten. Gasen pyste ut i rummet, blandade sig med luften och höll på att bilda en mycket kraftig gasbomb.

Vad attentatsmännen inte hade räknat med var att ventilationen var så pass bra att gasen vädrades ut.

Attentatsförsöket, som hade kunnat sluta i en katastrof, var inte den enda attacken. Platschefen på flyktingförläggningen fick sin bil indränkt med målarfärg. En bil, som tillhörde en av flyktingarna på förläggningen, fick bromsvajrarna avskurna, något föraren inte märkte förrän han kört en längre sträcka. Det var rena turen att han kunde undvika en svår bilolycka.

Någon eller några klottrade dessutom gång på gång rasistiska slagord runt om i Dals-Ed, på husväggar, bilar och elskåp. Till och med polishuset blev nerklottrat en natt.

När jag ringer polisen i Åmål berättar vakthavande att de, trots de många attentaten, i princip inte har fått ett enda tips från allmänheten.

Men kommunledningen har agerat. I oktober 1990 bestämde kommunstyrelsen att säga nej till de trettiotal flyktingar som de tidigare planerat för, med hänvisning till ”de flyktingfientliga strömningarna i Dals-Ed”.

”Att inte ta emot flyktingar är detsamma som att ge efter för flyktingfientliga” kommenterade en mycket kritisk Kristina Lindblom på dåvarande Invandrarverket.

itt samtal med Marcus Koch kommer snart in på de många attackerna i Dals-Ed. Den nyblivne Sverigedemokraten berättar att han själv är misstänkt, både för attentatet med gastuberna och för flera av de efterföljande brotten riktade mot förläggningen, dess boende och personal.

Polisen har dock inte kunnat binda honom till något av dåden, säger Marcus Koch.

Sverigedemokraternas nye toppnamn i Dals-Ed har dock dömts för en rad andra brott, bland annat för häleri och hot. Vid ett tillfälle har han också hotat några av flyktingarna med en luftpistol. När vi pratar om det misslyckade attentatsförsöket låter han entusiastisk.

”Tänk om gasbomben hade exploderat. Då jävlar. Då hade dom fanimej fått flytta hela förläggningen. Det var ju kanske 20 kubikmeter gasblandad luft. ”

Vad tycker du om sånt? frågar jag.
”Det var innan Sverigedemokraternas tid. Det är ett vilt sätt att uttrycka sig på. Men det var en massa attentat runt om i Sverige då. Någon ville väl vara med.”

Vet du vem som gjorde det?
”Nej … Det går ju en del rykten. Men sånt tror man inte på … ja min kompis var nere på förhör. Fem–sex invandrare var där och tittade på han. Men dom kände inte igen han.”

Varför tror du folk gör sånt?
”Det är väl en protest liksom.”
Polisen har inte gripit så många?
”Men dom har fått hårda straff i alla fall. För en liten brandbomb bara.”
Tycker du att det är rättvist?
”Jag … alltså, kommer det en flykting och kastar in en brandbomb hemma hos mig så tror jag nog inte att han får så mycket som fyra år.”
Det tror du inte?
”Nej, det tror jag inte.”
Vad tror du om framtiden?
”Jag tror det blir en period då det börjar bli en massa attentat. Jag känner det.”

Tre månader efter vårt samtal blev Marcus Koch invald i kommunfullmäktige i Dals-Ed. Totalt 3,3 procent av väljarna, 111 personer, valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna.

lockan hade hunnit bli halv nio när Sverigedemokraterna slutligen inledde sitt tåg i Stockholm den 30 november 1991. Demonstranterna gick i oordnade led över Skeppsbron. Hundratals facklor lyste upp Stockholmsnatten. Längs med tåget stod poliser med några meters lucka. I täten för demonstrationståget red fyra poliser. Längst bak följde ytterligare tre poliser till häst.

Anders Klarström hade visserligen innan tågets avgång sagt att nazisthälsningar inte var tillåtna, men det verkade inte spela någon större roll. Hundratals högerarmar lyftes mot skyn medan ropen taktfast ekade. ”Sieg heil, sieg heil!”

Sverigedemokraternas ledare Anders Klarström startade en egen talkör: ”Ut med packet! Ut med packet!!” vrålade han i sin megafon. Snart genljöd ropen från deltagarna i tåget. Hundratals röster bar partiledarens hat vidare. Skriken och vrålen hördes över hela centrala Stockholm: ”Sieg heil! Sieg heil! Judesvin! Judesvin!”

Femton år senare valde bröderna Kent och Ted Ekeroth att gå med i detta parti.

Källhänvisningar till alla delar