Islamhatet i USA

”Hatet mot islam är Ekeroths drivkraft”

Tisdag 4 november 2008

et var som om jublet aldrig ville ta slut.
Vid elvatiden på kvällen, östkust-tid, meddelade de amerikanska tv-stationerna att Barack Obama valts till landets 44:e president. Stora delar av landet exploderade i ett kollektivt lyckorus. Från de tiotusentals människor som samlats på Obamas officiella valvaka i Grant Park i Chicago, till människomassorna på Times Square i New York och de miljoner och åter miljoner amerikaner som följde valvakan på pubar och restauranger, kyrkor och torg, hos vänner och släktingar eller i sina hem.

Det var inte bara åtta år av republikanskt styre – med en uttalad högerpolitik – som var över. Genom att välja den förste svarta presidenten i landets historia hade det amerikanska folket också, än en gång, bidragit till att förstärka den amerikanska drömmens kanske största och mest grundläggande påstående, det om allas lika möjligheter. Tron att vem som helst kan lyckas, oavsett bakgrund, sociala och ekonomiska möjligheter, om han eller hon bara har en tillräckligt stark vilja.

”Det är helt otroligt, jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den här dagen”, konstaterade tv-stationen NBC:s kommentator. ”Landet är förändrat för alltid. Dagens femåringar växer nu upp med vissheten att en afroamerikan kan bli USA:s president. Varje sanning vi växt upp med, vad gäller etnicitet, har förändrats denna natt.”

När Barack Obama och hans fru Michelle, hand i hand med de båda döttrarna Malia och Natasha, till slut steg upp på den stora scenen i Grants Park i Chicago hälsades de av ett hav av dansande och jublande människor.

”I natt – på grund av vad vi har åstadkommit i dag, i detta val, i detta avgörande ögonblick – har förändringens stund nått USA”, sa Barack Obama.

Och medan människomassan framför honom skrek ut sin glädje avslutade Obama sitt tacktal med att upprepa den mening, om att allt är möjligt, som burit honom ända fram till posten som USA:s president: ”Yes, we can!” Ja, vi kan!

Men alla var inte glada. Det fanns också många amerikaner som inte jublade denna kväll, som inte tyckte sig se sina drömmar uppfyllas utan snarare sin värsta mardröm besannas: USA hade valt en svart man till president.

Och inte bara det. Eftersom Barack Obamas far kom från en delvis muslimsk familj i Kenya, var han enligt vissa något ännu värre. Han var muslim! Det spelade ingen roll att Obama sedan närmare tjugo år tillbaka varit aktiv i en lokal protestantisk frikyrka i Chicago, för vissa amerikaner var och förblev han en enda sak – en muslim.
Dessutom en svart muslim!

Och att ha en sådan man som USA:s president var otänkbart.

ngreppen började redan under valkampanjen. De kom först från olika extrema grupper, men togs snart över av medier på högerkanten, i talkshower i radio och tv och sen direkt av delar av det republikanska partiet.

Barack Obama kallades för ”imam Obama” eller hånades som ”senator Barack Madrassas Obama”, en hänvisning till ett ofta upprepat och felaktigt påstående att han under sina fyra barndomsår i Indonesien gick på en ”madras”, en muslimsk, religiös skola. I själva verket var Obama inskriven på den katolska skolan S:t Franciskus av Assisi.

Andra påstod att Obama inte var född i USA utan i Indonesien. Därför borde han, enligt den amerikanska konstitutionen, inte fått ställa upp i presidentvalet. Ryktesspridningen fick en sådan omfattning att Obama till slut offentliggjorde sitt födelsebevis från Hawaii på en webbsida med namnet ”fight the smears”, bekämpa smutskastningen.

De kraftigaste angreppen kom från islamfientliga grupper som i Barack Obama inte såg en folkvald president utan en ”muslim”, med en hemlig plan att få USA att ”underkasta” sig islam.

”Och nu har vi fått vår första muslimska president, bara åtta år efter 11 september. Medierna kan fortsätta sitt krypande och sin underdånighet på en miljon olika sätt, men Amerika röstade inte på ett ’muslimskt presidentskap’ vilket detta är. Allt den här presidenten har gjort hittills har bidragit till att förstärka USA:s underkastelse inför islam”, skrev exempelvis Pamela Geller, en av de ledande företrädarna för de islamfientliga nätverken i USA.

ara några veckor efter valet av president Obama startade Kent Ekeroth åter, efter en tids tystnad, den blogg som lett till att han med omedelbar verkan tvingades lämna sin praktikplats på den svenska ambassaden i Tel Aviv.

Kent Ekeroth fokuserade, som tidigare, på olika aspekter av invandring och brottslighet. Hans artiklar hade rubriker som; ”Attackerna mot det svenska samhället fortsätter”, ”Islamiseringen av Sverige fortgår” och ”Avsvenskningen fortsätter …” Kent Ekeroth hävdade bland annat att det pågick en ”muslimsk intifada” i Sverige där unga muslimer angrep svenska institutioner.

Ett annat ämne som Kent Ekeroth började skriva allt mer om var staten Israel. Han beskrev landet som en sista utpost mot hotet från islam och därför värt allt stöd.

Ekeroth hävdade bland annat att Israel – trots att detta slagits fast i flera FN-resolutioner – inte ockuperade något palestinskt territorium, vare sig i Gaza eller på Västbanken. Allt tal om att det, enligt folkrätten, skulle pågå en ockupation var bara ett påhitt, fullt jämförbart med nazisternas propaganda, av Israels fiender ”araberna och vänstern”:
”De rapar i stället bara upp en rad påstående de hittat på någon socialistisk israelhatarsida och fortsätter rapa upp det tills alla tror det är sant (Vänstern har verkligen läst sin Goebbels).”

I december 2008 inledde Israel, med hänvisning till raketattacker från Hamas, bombanfall mot Gaza och gick senare också in med marktrupper. Förödelsen och dödandet var lika omfattande som ojämnt fördelat. Enligt en rapport från FN dödades runt 1 400 palestinier. Majoriteten var civila. Dödstalen på den israeliska sidan uppgick till 13 personer, 10 av dem var soldater.

Men för Kent Ekeroth verkade bara de israeliska dödsoffren existera eller spela någon roll: ”Svensk media förminskar arabernas aggressioner mot Israel, som t.ex. nu när Israel (återigen) utmålas som boven trots att det återigen var arabisk aggression som ligger bakom”, skrev Ekeroth och tillade: ”Självklart ska Israel göra vad vilken annan nation skulle göra; försvara sitt land och sitt folk. Det är först efter arabernas aggression som Israel blir tvunget att agera.”

En och annan artikel handlade också om EU, som Kent Ekeroth menade att Sverige omedelbart borde lämna eftersom det ”utvecklats till en odemokratisk byråkrati av enorma proportioner.”

Bortsett från sitt flitiga bloggande var 2008 ett år då Kent Ekeroth knappt syntes eller hördes i de mer traditionella medierna. I mediearkivet Retriever, som samlar artiklar från de större svenska dags- och veckotidningarna, skrevs det bara drygt tio artiklar om honom det här året. De flesta handlade om skadeståndet han fick av justitiekanslern efter att han blivit avskedad från ambassaden i Tel Aviv.

Kent Ekeroth väckte också en viss uppmärksamhet när han med våld knuffade undan en kvinnlig motdemonstrant i Umeå, men skriverierna spred sig inte utanför lokaltidningarna.

Men om Kent Ekeroth inte syntes speciellt mycket utåt, började han märkas desto mer internt. I egenskap av partiets internationelle sekreterare dök han upp på allt fler evenemang, såväl politiska som mer sociala. Han åkte bland annat med på de kryssningar som både partiet och dess ungdomsförbund brukade anordna.

”Jag uppfattade honom som en trevlig person”, berättar en partikamrat som lärde känna Kent just på en kryssning på Östersjön. ”Han var ju visserligen lite egen, men … men så är vi ju människor.”

Många av omdömena om Kent Ekeroth sammanfaller med den bild som tecknades av honom av hans klasskamrater på gymnasiet. I mångt och mycket verkade han ha behållit sin personlighet. De partikamrater som är villiga att berätta om honom, nästan alla anonymt, vittnar om en person som saknar förmågan att lyssna, som ständigt fäller tvärsäkra utlåtanden och idiotförklarar allt och alla som inte håller med honom.

”Han är socialt handikappad”, säger en partikamrat rakt ut. ”Det går knappt att föra några samtal med honom utan att han exploderar.”

Andra ger en mer nyanserad bild.

– Jag tycker att Kent kunde vara riktigt rolig privat, berättar Daniel Assai, tidigare biträdande chef för riksdagskansliet och en av ytterst få personer som är villig att ställa upp med sitt namn.

– Kent var faktiskt rolig att umgås med, men politiskt hade han problem. Han lyssnade inte. Han attackerade. Han undvek all diskussion. En sån som Almqvist kunde man alltid diskutera med, men med Kent kunde man inte föra en diskussion. Han gick till attack direkt. Han var väldigt känslig för kritik – och han kunde inte förlåta. I hans värld var man antingen vän, fiende – eller en mupp.

En sak återkommer ständigt när jag pratar om Kent och Ted Ekeroth med deras nuvarande eller tidigare partikamrater: det öppna, oresonliga hat som bröderna uppvisade mot allt som de ansåg hade med islam att göra.

Många av dem som kom i kontakt med tvillingarna säger att de blev förvånade, ibland fundersamma, eller rent av förfärade. Även om partiet byggt sin identitet på ett motstånd mot invandring – och tonläget blivit därefter – så var det ändå många som reagerade på brödernas åsikter och språkbruk.

”Det finns ingen i partiet, möjligen med undantag av hans bror, som har så extrema åsikter som Kent Ekeroth”, säger en partikamrat.

”Kent drivs av ett sjukligt starkt hat mot islam och muslimer. Hans drivkraft är så jävla stark – och det är hatet som är hans drivkraft.”

”Kent har bara två färgskalor när det gäller islam – svart eller vitt”, berättar en annan partikamrat. ”Han är besatt av kampen mot islam, och oftast är det också det enda han kan och vill prata om. Så det är inte lätt att umgås med honom.”

När Kent Ekeroth för första gången presenterades för medlemmarna i partitidningen SD-kuriren var det, föga förvånande, hans engagemang mot islam som lyftes fram.

”Kent Ekeroth är känd på internet för sin hjärtefråga, kampen emot islamiseringen som han anser vara en ödesfråga för Sverige och Västvärlden.
Kent menar att om låter vi den fortgå kommer vår kultur och de värderingar som ligger till grund för det framgångsrika och välmående samhälle som Västvärlden skapat ersättas av en ideologi som går tvärtemot det samhälle vi vill leva i.
Utvecklingen är mycket oroande när vi nu ser en fortsatt massinvandring av muslimer och dessutom höga födelsetal bland den muslimska befolkningen, vilket med dagens utveckling kommer leda till att vi i framtiden kommer ha muslimska majoriteter runt om i Europa.”

Det dröjde inte länge förrän en och annan i partiet började muttra över den internationelle sekreterarens ”besatthet” av islam. Andra tyckte att hans ständiga utspel om Israel gick bortom det som Sverigedemokraterna skulle syssla med. Politiken borde fokusera på att skapa ett svenskare Sverige i stället för att lägga tid och energi på konflikten i Mellanöstern och på islam, en religion som spelade en ganska marginaliserad roll i det svenska samhället.

Eller som en av Ekeroths partivänner muttrande uttryckte det: ”Jag och de flesta jag känner gick med i Sverigedemokraterna för att vi älskar Sverige. Kent Ekeroth gick med för att han hatar muslimer!”

Presentationen av Kent Ekeroth i SD-kuriren tog också upp hans engagemang i counterjihad-rörelsen, även om tidningen inte nämnde organisationen med namn:
”Kent Ekeroth är även involverad i ett nätverk som arbetar för att bekämpa islamiseringen av Europa, ett nätverk som har förgreningar i hela Europa och även USA och består av framstående politiker, akademiker, författare och bloggare. Nätverkets syfte är att samordna och utnyttja varandras resurser för att motverka den skrämmande utveckling Europa är i.”

Det var knappast en tillfällighet att det var just hans insatser inom counterjihad-rörelsen som lyftes fram. Både Kent och Ted Ekeroth hade engagerat sig allt mer i uppbyggnaden av nätverket efter den första kongressen i Köpenhamn.

Men likt i så många andra sammanhang de senaste åren uppstod ännu en skandal med tvillingbröderna i centrum – den här gången i det internationella nätverket mot islam.

Och det handlade återigen om Sverigedemokraternas förflutna.

en kanske största skillnaden mellan counterjihad-rörelsen och andra islamfientliga organisationer var de förras stora betoning på en ”israelvänlig linje”. Counterjihad såg Israel som en viktig allierad. För dem representerade den judiska staten en sista utpost mot islam, med en roll inte helt olik den som staden Wien påstods ha spelat för Europa på 1600-talet. Då var det den habsburgska huvudstadens tappra invånare som försvarade västerlandet, nu menade counterjihadisterna att Israel spelade samma roll.

Och därmed fanns det inte plats för någon form av antisemitism i rörelsen.

Nu hade dock flera i nätverket insett att Sverigedemokraterna hade en minst sagt problematisk bakgrund, med tydliga band och kopplingar till rena nazistiska grupperingar.

Jazzmusikern och webbdesignern Charles Johnson, grundare av bloggen, med det i sammanhanget något oväntade namnet, ”Little Green footballs”, små gröna fotbollar, var först att lyfta frågan.

I en bloggpost som väckte stor uppmärksamhet i nätverket påminde han om Sverigedemokraternas bruna förflutna. Han publicerade en bild på de ledande Sverigedemokrater som, iklädda naziuniformer, anordnat bokbål ett tiotal år tidigare:
”Jag deltar i den här kampen för att jag är för frihet och fria rättigheter … Jag accepterar inte att vi nått den punkt när vi omfamnar denna typ av människor som våra allierade, enbart för att de hoppar på vagnen i framgångens stund och säger de rätta sakerna när de befinner sig i strålkastarljuset”, skrev Charles Johnson med tydlig adress till bröderna Ekeroth och Sverigedemokraterna.

Det var som om allt de kom i närheten av inom den nationella rörelsen, både i Sverige och internationellt, ledde till konflikter och strider. De verkade inte kunna bli accepterade fullt ut av någon. När de gick med i Sverigedemokraterna pekades de ut av vissa som ”judar”, som försökte nästla sig in i partiet. Samtidigt utmålades de som ”nyttiga idioter” av sina tidigare vänner inom Sionistiska federationen.

Och nu när de försökte engagera sig internationellt fick de kritik för att de var medlemmar i ett parti med starka nazistkopplingar.
Oavsett hur bröderna navigerade verkade de få folk emot sig.

onflikten växte snabbt.
Johnson och några av hans anhängare menade att partier som Sverigedemokraterna och det belgiska Vlams Belang, med sina många antisemitiska kopplingar historiskt och i nutid, inte hade i counterjihad-rörelsen att göra.

Ted Ekeroth svarade med att skicka ett mejl med mängder med hänvisningar till Sverigedemokraternas ”Israelvänliga” uttalanden. På counterjihad-rörelsens andra konferens i Bryssel hösten 2007, ett halvår efter det första mötet i Köpenhamn, höll Ted Ekeroth en presentation där han besvarade anklagelserna mot partiet:

”Vi har begått allvarliga misstag tidigare som har gjort det lättare för våra motståndare att sätta etiketter på oss”, sa han men tillade att ”Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt eller främlingsfientligt parti, och det är vår starka övertygelse att våra motståndare endast fortsätter att kalla oss för dessa saker för att hindra en seriös diskussion om de problem som Sverige upplever som ett resultat av massinvandringen och mångkulturalismen.”

Alla blev inte övertygade av Ekeroths försvarstal. Diskussionerna om Sverigedemokraterna och partiets förflutna fortsatte att rasa i veckor på nätverkets olika bloggar och forum.

”Olyckligtvis är den svenske representanten Ekeroth medlem av ett ganska vidrigt parti kallat Sverigedemokraterna, som från början var en öppet rasistisk organisation. På senaste tiden har de försökt lägga sig till med en ny fasad, men jag är inte övertygad”, skrev pseudonymen Dave of Sweden.

”Jag skulle fortfarande vara försiktig med Sverigedemokraterna. De har ett MYCKET fläckat förflutet. När jag växte upp var det partiet för hard-core nynazister” konstaterade signaturen Pelkor och menade att Sverigedemokraternas försök att tvätta sitt förflutna var ungefär lika trovärdigt som om Hitlers tyska nazistparti, NSDAP, hade reformerats 2002.

Striden slutade dock med en seger för bröderna Ekeroth. De lyckades övertyga medlemmarna inom counterjihadrörelsen om sin och Sverigedemokraternas ”Israel-vänliga” linje.
Både tvillingarna och Sverigedemokraterna fick vara kvar, medan deras främste kritiker, Charles Johnson, lämnade rörelsen tillsammans med några av sina meningsfränder.

Den amerikanske bloggaren skulle senare hänvisa till partier som Sverigedemokraterna som; ”fascister och antisemiter som allierade sig med amerikanska counterjihad för flera år sedan, vilket fick mig att en gång för alla bryta med dem och deras hatfulla agenda.”

Även om en del kritiska röster försvann valde majoriteten av den anti-muslimska rörelsen i USA att fortsätta verka inom counterjihad-rörelsen.

en antimuslimska rörelsen i USA påminde om sina europeiska motsvarigheter. Även om terrorattacken den 11 september 2001 resulterade i en enorm ökning av antalet enskilda och organisationer, baserades också deras ideologi på sekelgamla stereotyper och myter.

De människor som under århundradenas lopp tagit sig till USA i jakten på ett nytt liv bar med sig sina respektive ryggsäckar fyllda med förutfattade meningar och fördomar om olika religioner – från judendom till islam. Det utgjorde en tacksam grogrund för dem som nu valde att fokusera på islam som den nye fienden. Och precis som i Europa kom konspirationsteorierna om Eurabia att spela en viktig roll. Även i USA lyftes hotet från islam – i form av immigration och den påstådda ”demografiska bomben” – fram som en samhällsfara.

Det var inte bara argumenten som liknade varandra. På samma sätt som i Europa fanns det också ett mindre antal bloggare och debattörer som gick i bräschen för den nya anti-islamismens högt uppskruvade tonläge.

Bland de ledande personerna i USA var det framför allt tre namn som utmärkte sig: Pamela Geller, Robert Spencer och Daniel Pipes. Alla tre hade en solid bakgrund inom universitetsvärlden, med utbildningar och examina från några av USA:s bästa universitet.

Daniel Pipes, med doktorsexamen i historia från Harvard, var en av de första antimuslimska skribenter som slog igenom för en bredare publik med boken ”Militant islam reaching America”, publicerad 2003. Som titeln antyder hävdade Pipes att en ”militant islamism” hotade att ta över USA.

Pipes tes var att samtliga muslimer – inte bara de med vapen i hand eller bombbälten runt magen – utgjorde ett hot mot USA. Pipes påstod att muslimer helt enkelt inte kan leva i fred med sin omgivning, eftersom religionen i sig är våldsam. Ett fredligt islam är en självmotsägelse. Förr eller senare kommer varje rättrådig muslim att ta till vapen.

Enda sättet att skydda sig är att bjuda islam kraftigt motstånd överallt, så snabbt och omfattande som möjligt, att slå till innan det är försent. Ett exempel på dessa farliga muslimer var president Barack Obama, som enligt Pipes ”praktiserar islam” – och därmed också utgjorde en fara för USA.

Som en konsekvens av sina teorier hade Daniel Pipes grundat sajten Islamist watch, med målsättningen att ”bekämpa idéerna och organisationerna bakom laglig islamism i USA och Västerlandet”.

ven Robert Spencer, med en examen i religion från University of North Carolina, blev ett välkänt namn för en bredare amerikansk publik med bestsellern ”The truth about Muhammed – founder of the world’s most intolerant religion”.

Bokens titel, ”Sanningen om Muhammed – grundare av världens mest intoleranta religion”, sammanfattar ganska väl dess innehåll. I likhet med Daniel Pipes hävdade också Spencer, något kortfattat, att islam är en våldsam och intolerant religion och därför inte bör tillåtas en plats i det offentliga rummet.

Robert Spencer blev kanske mest känd för att ha myntat begreppet ”stealth-jihad” – på svenska ungefär det tysta, eller hemliga jihad. Teorin gick ut på att även till synes laglydiga, på ytan integrerade muslimer, i själva verket är terrorister i vardande som i princip när som helst kan förvandlas till blodtörstiga krigare i islams tjänst.

Begreppet ”stealth-jihad” presenterade Spencer först i sin skrift ”Stealth-jihad: How radical islam is subverting America without guns or bombs”, på svenska ”Hur det radikala islam undergräver Amerika utan vapen eller bomber”. Den blev snabbt något av en bibel bland de islamfientliga kretsarna i USA.

I Robert Spencers värld existerar varken fredliga eller oskyldiga muslimer. Problemet ligger i själva religionen islam, som enligt Spencer förespråkar krig och våld. Det leder, menar Spencer, till att endast de troende, som är beredda att döda de otrogna, kan anses vara sanna muslimer.

”Självklart är traditionell islam, vilket jag påpekat många gånger, varken återhållsam/moderat eller fredlig”, förklarade Spencer för sina anhängare. ”Det är den enda stora bland världsreligionerna med en utvecklad doktrin och tradition av krigsföring mot otrogna.”

Vid sidan av Daniel Pipes och Robert Spencer växte Pamela Geller fram som den kanske viktigaste frontfiguren inom de islamfientliga kretsarna i USA. Hon började sin karriär som journalist och redaktör på tidningar som The New York Daily News och The New York Observer, innan hon allt mer kom att intressera sig för konspirationsteorier om och kring islam. För att kunna ägna all sin kraft åt sin nya kamp sa Geller upp sig och grundade bloggen Atlas Shrugged, namngiven efter en bok av den ultraliberala filosofen Ayn Rand.

Även Pamela Geller gjorde sig ett namn utanför de islam-hatande kretsarna genom en bok, ”Stop islamization of America”. Hon har själv beskrivit den som en ”handbok i lagligt och fredligt motstånd mot islamiseringen”. Bokens titel blev också namnet på den organisation som hon grundade tillsammans med Robert Spencer.

”Stop islamization of America” växte snabbt till den kanske största islamfientliga organisationen i USA. Den utvecklades till en form av gräsrotsrörelse med aktiva antimuslimska aktivister i mängder av USA:s delstater.

Gellers tankegångar om islam sammanfaller med de övriga ledande islamfientliga teoretikerna. Hon har, i likhet med sina kolleger, pekat ut president Obama, som hon brukar kalla ”muhammedan”, som ett av de största hoten mot USA. Geller spelade också en avgörande roll i att sprida de felaktiga konspirationsteorierna om Obamas ”muslimska skolgång”.

”Obama har svekfullt försökt dölja sin muslimska bakgrund och sin agenda”, skrev Geller och hävdade att USA:s förste svarte president i själva verket hade som målsättning att ”jihad ska segra” i sin kamp mot västerlandet.

aniel Pipes, Robert Spencer och Pamela Geller ingår, tillsammans med ett flertal andra ledande personer, i det som forskare och författare har kallat ”the islamophobia network”, det ”islamofoba nätverket” i USA.

Åren efter terrorattacken den 11 september 2001 växte rörelsen snabbt i styrka och omfattning. Mängder av läsare började följa rörelsens bloggar och andra publikationer. De extrema teorierna om det våldsamma, krigiska islam, och vikten av att bjuda motstånd, inspirerade många.

En av dem var Anders Behring Breivik.

Det 1 500-sidiga manifest som norrmannen publicerade i samband med sitt massmord på Utöya, ”2083 – A european declaration of independence” var full med referenser till och citat från de tre amerikanerna.

Den som verkade ha gjort störst intryck på den norske massmördaren var Robert Spencer, vars namn återkom hela 162 gånger i manifestet. Men även Pamela Geller citerades dussintals gånger, med allt från kortare citat till återgivande av långa intervjuer eller artiklar.

Sommaren 2010, samtidigt som Anders Behring Breivik var fullt upptagen med arbetet på sitt manifest och klippte och klistrade in citat av sin favoritförfattare Robert Spencer, bjöd Kent Ekeroth och Sverigedemokraterna in amerikanen som sin internationella hedersgäst och huvudtalare till Almedalen i Visby.

När Kent Ekeroth fick frågan hur han såg på anklagelserna om islamofobi hos Robert Spencer svarade han. ”Islamofobi är när man har en obefogad rädsla för något, men vår rädsla för islam är inte obefogad och det kommer Robert Spencer att redogöra för.”

Men det var inte bara enskilda terrorister som Anders Behring Breivik och Sverigedemokrater som Kent Ekeroth som läste Robert Spencer och de andra islamfientliga amerikanska skribenterna.

Den islamfientliga rörelsen i USA lyckades även få ett genomslag i det bredare offentliga samtalet. Mot slutet av 2000-talets första decennium, samtidigt som Barack Obama påbörjade sin första period som president, hade de islamfientliga nätverken lyckats bygga upp breda gräsrotsrörelser och egna mediekanaler. De hade också skapat välbesökta bloggar och producerat ett antal böcker och skrifter som publicerades, köptes och debatterades.

Den islamfientliga rörelsen hade dessutom fått ett avgörande genomslag även i mer traditionella medier. Tv-stationer som Fox News och CBN, Christian Broadcast Network, och dagstidningar som Washington Times, återgav många av de islamhatande nätverkens grundtankar. Eller tog dem som utgångspunkt i sina reportage och nyhetssändningar.

Perspektivet, att islam inte är en religion bland andra, fick allt större utrymme i medierna. Att de heliga skrifterna rymmer både hat och kärlek, krig och fred, intolerans och medkänsla, hamnade i skymundan. Att islam snarare är en hotfull, militant ideologi började bli utgångspunkt för allt fler nyhetsinslag och reportage i allt fler mediekanaler i USA.

I amerikanska medier hade de tankegångar – som Sverigedemokraterna så sakta börjat ta sig till och marknadsföra åren kring Obamas första presidentskap – redan hamnat i debattens centrum.

Och fått ett enormt genomslag.

En opinionsundersökning i augusti 2010 visade att nästan var tredje amerikan och en majoritet bland de republikanska väljarna, hela 52 procent, höll med om påståendet att presidenten Barack Obama ”sympatiserar med de islamistiska fundamentalister som har som mål att införa islamsk lagstiftning världen runt.”

De islamfientliga nätverken i USA spelade också en viktig roll för den konservativa Teapartyrörelsen som börjat växa fram. Flera av dess ledande företrädare använde sig både av de islamfientliga nätverkens begrepp och deras grundläggande ideologi. Och dessa tankar fick genomslag även bland ledande företrädare för det republikanska partiet.

Newt Gingrich, tidigare talman i kongressen och ledande republikansk politiker, är kanske den mest kände företrädaren för konspirationsteorierna om islam, på nationell nivå.

I ett tal som han höll 2010, som återgavs på New York Times förstasida, varnade Gingrich för ”stealth-jihad”, ”smygande jihad”, ett begrepp som den republikanske ledaren lånat rakt av från Robert Spencer:
”Jag anser att sharia utgör ett dödligt hot mot friheten i USA och i den övriga världen som vi känner den i dag”, sa Newt Gingrich.

Gingrich var inte ensam om att omfamna konspirationsteorierna om den allomfattande muslimska hemliga kampen för att införa sharialagar.

Två år senare, i valkampanjen 2012, upprepades teorierna om ”stealth-jihad” också av den republikanska presidentkandidaten Rick Santorum. Han påstod att teorin om en ”smygande jihad” utgjorde ”ett nytt existentiellt hot mot USA”.

Förutom omfattningen av nätverken och deras genomslag i den offentliga debatten fanns det ytterligare en stor skillnad mellan de islamhatande nätverken i USA och deras motsvarigheter i Västeuropa: pengar och finansieringsmöjligheter.

De goda möjligheterna till skatteavdrag på gåvor och donationer – samt en tradition av välgörenhet – var bland de orsaker som bidragit till att de islamfientliga kretsarna lyckats locka till sig stöd från finansiellt starka privatpersoner och institutioner.

Och detta stöd handlade om hundratals miljoner svenska kronor.

En kartläggning av organisationen Center for american progress visade att de islamfientliga nätverken i USA från terrorattacken den 11 september 2001 och fram till 2009, fick sammanlagt 42,6 miljoner dollar i finansiellt stöd. Det motsvarar ungefär 350 miljoner svenska kronor.

Det gigantiska ekonomiska stödet var en avgörande anledning till att de islamfientliga nätverken kunnat växa sig starka i USA, konstaterade författarna till rapporten, som de döpte till ”Fear Inc”, på svenska ungefär ”Aktiebolaget Skräck”, ett namn som de tyckte passade väl in på den närmast industriella omfattningen på det hat och skräck som nätverken spred.

De ständigt upprepade negativa bilderna av muslimer och islam, det återkommande utpekandet av en hel religion och dess utövare som faktiska eller blivande våldsmän och terrorister hade till slut fått ett rejält genomslag.

”Vem skulle inte vara rädd? Med nya begrepp som ’stealth-jihad’, ’smygande sharia’, ’islamfascism’, ’Islams Förenade Stater’, ’Eurabia’ och ’Londonistan’”, konstaterade författaren Nathan Lean som tittat närmare på de islamfientliga grupperna och deras ekonomi.

I sin bok ”The islamophobia industry”, ”Den islamofoba industrin” beskriver Lean hur islamhatet i USA utvecklats till en mycket lönsam affärsverksamhet för de inblandade skribenterna, politikerna och författarna.

”Rädsla säljer och den islamofoba industrin – en högerextrem grupp av intellektuella bloggare, politiker, experttyckare och religiösa ledare – vet detta allt för väl”, sammanfattade Nathan Lean: ”I åratal har de flitigt verkat bakom kulisserna för att övertyga sina landsmän att muslimen är fienden, genom att gräva upp spökena från den 11 september och dingla med dem framför förfärade åskådares ögon för sin egen framgång och ryktes skull. Och deras plan har lyckats.”

Att hata islam i USA hade helt enkelt utvecklats till ”big business”.

et var dessa nätverk av islamhatare som bröderna Ekeroth kom i kontakt med via counterjihad-rörelsen våren och hösten 2007.
Och de blev överförtjusta.

”Aktiebolaget skräck” och den ”Islamofoba industrin”, för att citera några av de begrepp som använts om de islamhatande grupperna i USA, hade allt det som Sverigedemokraterna saknade vid denna tidpunkt. Välbesökta bloggar, egna tidskrifter, väl uppbyggda gräsrotsrörelser och – framför allt – pengar, enormt mycket pengar.

Kent Ekeroth, Sverigedemokraternas internationelle sekreterare, insåg snabbt att det var här framtiden fanns.
Och han tänkte se till att Sverigedemokraterna blev en del av den.

Förutom sitt engagemang i counterjihad-rörelsen började Kent Ekeroth nu allt oftare resa till USA, tidvis närmast pendlade han mellan Stockholm och New York.

”Han pratade ofta om de enorma pengar som fanns i USA. Han sa att det fanns finansiärer med hur mycket pengar som helst – och att det gick att få del av detta. Det var klart att partiledningen lyssnade. Alla började ju drömma om de här pengarna”, berättar en person i partiets ledning.

Kent Ekeroth hade så sakta börjat bygga upp en egen position i partiet.

Rollen som internationell sekreterare hade han delvis fått för att ingen annan var speciellt intresserad. I det nationalistiska partiet Sverigedemokraterna var intresset för internationell politik inte speciellt utvecklat. Det gav Kent Ekeroth, en av de få som brann för internationella frågor, både en formell position och en möjlighet att skaffa en egen politisk plattform.

Kring åren 2008 och 2009 – via hans allt tätare internationella nätverksbyggande och de ekonomiska möjligheter han frestade och lockade med – hade hans ställning ökat till en maktfaktor.

Det då fortfarande ekonomiskt utsatta partiet såg i Kent Ekeroth, och i hans internationella kontakter, den höna som skulle värpa de guldägg som många i partiledningen länge drömt om.

Via Kent Ekeroth skulle Sverigedemokraterna få del av miljonrullningarna inom den ”islamofoba industrin” i USA. Den värld, med närmast oändliga pengar, som Kent Ekeroth målade upp förtrollade resten av partiledningen.
De gav honom inte bara sitt välsignande i jakten på dessa pengar, han fick i princip också helt fria händer. Han kunde resa varthelst han önskade, knyta kontakter med dem han ansåg vara passande, helt enkelt göra precis som han ville.

Vilket han också gjorde.

”Han fick helt fria tyglar och gjorde en massa mer eller mindre suspekta resor här och var, utan att det rapporterades någonstans”, berättar en ledande sverigedemokrat och en av de första som senare kom att ifrågasätta Ekeroths flitiga resande.

Om Kent Ekeroth lyckades få bidrag från någon av de amerikanska organisationerna, stiftelserna eller rika privatpersonerna i ”Aktiebolaget Skräck” har fram till i dag inte gått att få klarhet i.
En av huvudanledningarna till detta är sekretessen vad gäller partistöd, som länge omöjliggjorde all insyn i partiernas finansiering.

Vid sidan om Moderaterna är Sverigedemokraterna det parti som ivrigast hävdat att donationer till politiska partier ska vara hemliga och sekretessbelagda – och därmed göra det omöjligt för väljarna att veta vem och vilka som egentligen finansierar de olika partierna.

Enligt Daniel Assai, den avhoppade tidigare biträdande kanslichefen på Sverigedemokraternas riksdagskansli, förekom det flera gånger diskussioner om bidrag till partiet. Men Assai kan inte bekräfta om det till slut betalades ut pengar eller ej.

”Det har pratats om samarbete och då kommer frågan om pengarna också upp. Jag var med på några såna samtal till en början, men sen fick jag inte vara med.
De litade inte på mig …”

Källhänvisningar till alla delar