Counterjihad får fäste

”Europa existerar inte längre,
här finns bara Eurabia”

Lördag 14 april 2007

emlighetsmakeriet var mycket omfattande.
Ingenting fick läcka ut i förväg. Arrangörerna hade inte ens berättat var mötet skulle hållas. De samlade först deltagarna på en helt annan plats i centrala Köpenhamn, där de avkrävdes legitimation. Först därefter åkte man vidare till den hemliga mötesplatsen; Den danske kro, bredvid Örstedtsparken vid Norreport i centrala Köpenhamn, en klassisk liten kvarterskrog med danska specialiteter som ”sylte og æbleflæsk” på matsedeln.

Det var lördagen den 14 april 2007 och det internationella nätverket av counterjihadister skulle hålla sitt första möte, en två dagar lång konferens i Köpenhamn. Målsättningen var att skapa en ny global motståndsrörelse, ett nätverk av hängivna medlemmar med tillräcklig kraft att bekämpa islam – och dess medlöpare.

”Det handlar i grunden om vår frihet”, förklarade Edward S May, i sitt inledningsanförande. ”Det största hotet mot våra rättigheter kommer från den djävulska sammankopplingen – den onda kombinationen av den socialistiska statens makt, multikulturalismens gift och islams våldsamma intolerans.”

En av dem som steg ombord på tåget i Malmö för att åka de cirka fyra milen till Danmarks huvudstad, för att delta i konferensen, var Sverigedemokraten Ted Ekeroth. Bredvid honom satt två av hans ”goda vänner”, dels ”Reinhard” från det nätbaserade diskussionsforumet FOMI, Forum mot islamisering, dels ”Fröken Sverige”, ansvarig för bloggen I mitt Sverige. Som de flesta andra på väg till mötet använde sig Ted Ekeroths reskamrater enbart av sina pseudonymer.

”Mötet var planerat i största hemlighet och vi fick också ta oss dit utan att berätta något för icke invigda”, skrev ”Fröken Sverige” senare på sin blogg. ”Först samlades vi på en mötesplats för att legitimera oss och få det bekräftat att vi var rätt personer som dök upp. Sen tog vi oss lika diskret till den trevliga krogen, där vi under många timmar upplevde ett mycket intressant möte.”

Initiativtagaren och inspiratören till det nya nätverket var amerikanen Edward S May. Även han var mer känd under sin pseudonym Baron Bodissey, som han kallade sig på sin blogg The gates of Vienna, Wiens portar.
Redan under sitt inledningsanförande påpekade May för deltagarna att de var del i en månghundraårig kamp. De var alla direkta arvtagare till de modiga män som vågade sina liv i kampen mot nazismen.

”Radikala muslimer över hela världen har klargjort sina ambitioner. Likt Hitler döljer inte heller de sin agenda”, sa Baron Bodissey.

”Islams mål är enkelt, ett världsomfattande kalifat. Muslimernas mål är att utöka Allahs styre över hela planeten. De som motsätter sig kommer att förgöras och resten kommer att leva i slaveri. Det islamiska paradiset kommer inte att ha några medtävlare, inga andra doktriner än Koranen och Hadditerna och ingen annan lag än shariah.
Den här planen är väldokumenterad i ett flertal källor. Det här är någonting som alla i västvärlden redan borde veta. De som inte redan blivit döva av politisk korrekthet vet”, sa Edward May med stark betoning på sista ordet i meningen.

Den lite rundlagde mannen tittade uppfordrande på mötesdeltagarna. Han påminde dem än en gång att de tillhörde en utvald skara, de var bland de få som insett faran med islam. För detta fåtal fanns fortfarande en möjlighet till överlevnad. För den majoritet som ännu inte nåtts av insikten om islams sanna väsen väntade ett lika säkert som dödligt öde: ”Alla andra går i sömnen mot klippkanten.”

Islam har sitt jihad, sitt heliga krig, förklarade Edward S May. Nu var det dags att västerlandet enades i sitt egna gudomliga krig – det var dags att starta en counterjihadrörelse.

Konferensdeltagarnas respons var överväldigande.

ounterjihad-rörelsens ideologiska rötter vilar på månghundraåriga antimuslimska stämningar och stereotyper i Europa. Dess nutidshistoria kan dateras ganska exakt till den 11 september 2001 och till de konspirationsteorier som växte fram i terrordådets spår under samlingsnamnet Eurabia.

En av de första som använde begreppet Eurabia var den italienska författaren och journalisten Oriana Fallaci. Fram till sekelskiftet var hon en respekterad skribent på vänsterkanten, mest känd för sina intervjuer och långa reportage med världens ledande makthavare.

För att få behandling mot en svår lung- och strupcancer åkte Fallaci kort innan den 11 september till New York. Terrordådet mot tvillingtornen kom att förändra hennes liv. Fallaci upplevde massmordet på plats. Hon såg de brinnande tornen och hur de enorma byggnaderna i World Trade Center förintades i ett gigantiskt moln av aska och damm.

För Oriana Fallaci blev det närmast en religiös upplevelse. Hon insåg, förklarade hon senare, att den stora faran inte var hennes egen sjukdom – cancern som sakta åt upp henne inifrån – utan att det fanns en mångdubbelt värre fiende som lika obönhörligt, likt en samhällelig cancer, förtärde hela västerlandet inifrån – islam.

Fallaci hade skådat ljuset.

”Mitt upprörda sinne skapar ett motgift mot cancern”, förklarade Oriana Fallaci, avbeställde sin planerade strålbehandling i New York och åkte tillbaka till Florens i Italien.

Hemma i Italien övergick Fallaci till våldsamma attacker mot allt som hon menade hade med islam att göra, i en artikelserie i tidningen Corriere della Sera. Den gavs senare ut i bokform med titeln ”La rabbia e l’orgoglio”, på svenska ”Vreden och stoltheten”.

Fallaci beskrev muslimer i termer av fanatiska självmordsbombare ”som förökar sig som råttor”. Hon hävdade att kvinnorna i islam var de ”olyckligaste” i världen, men att de inte insett detta ”eftersom de inte vet vad som händer utanför skynket som fängslar”.

För muslimska män kände Fallaci däremot bara äckel och avsmak, vilket hon tydligt redogjorde för: ”Tack gode Gud att jag aldrig haft en känslomässig eller sexuell relation med en arabisk man. Jag anser att det finns något i deras religion som verkar motbjudande för kvinnor med god smak.”

Fallaci hävdade att araberna redan tagit över Europa, därav begreppet Eurabia. Hon påstod att de som vågade berätta sanningen ”kastas i fängelse”.

Med sina texter hoppades Fallaci väcka Europas förslavade folk, med målet att de via valsedeln skulle ge makten till ledare som den österrikiske högerpopulisten Jörg Haider. Dessa folkvalda skulle sen – med folkets stöd – kasta ut alla muslimer:
”Jag vill inte se några sudaneser som pissar på våra monument”, sa Fallaci i en TT-intervju 2004. Hon sammanfattade sitt budskap med orden: ”Europa existerar inte längre, här finns bara Eurabia.”

Fallacis böcker om islam hade enorma försäljningsframgångar i Italien, med över en miljon sålda exemplar, och med översättningar till flera andra språk – ett faktum som i sig effektivt motsa hennes teori om att alla som vågade höja sin röst mot islam tystades.

Men hennes böcker blev också föremål för polisutredningar och åtal, med motiveringen att hon med sina ”rasistiska” påståenden om muslimer gick långt bortom lagstiftningens skrivningar om yttrandefrihetens gränser.

Fallaci försvarade sig med att hennes kritiker sysslade med ”intellektuell terrorism under antirasismens täckmantel”, med målet att försvåra hennes viktiga kamp ”mot islamsk terrorism.”

åren 2005, året innan Fallaci dog i cancer, gav den egyptiskfödda brittiska författarinnan Gisèle Littman ut boken ”Eurabia: The euro-arab axis”.

Littman var mer känd under sin pseudonym på nätet, ”Bat Ye’or”, ”Nilens dotter”. Hon tog utgångspunkt i Fallacis tankar om ett förslavat Eurabia, men utvecklade detta vidare till en omfångsrik konspirationsteori. Littman påstod att ett beslut om islamiseringen av Europa – och därmed skapandet av Eurabia – fattades i största hemlighet under oljekrisen på 1970-talet.

Då, 1973, tog Frankrike initiativ till ett samtalsforum för europeiska stater och de oljeexporterande länderna: european-arab dialogue, EAD. Länderna hade regelbundna möten under ett par decennier. Littman hävdade att EAD i själva verket var ett forum för den osynliga makt som sedan dess styrt världen.

Gisèle Littmans tes var lika enkel som omvälvande.

För att säkra en fortsatt import av olja gick Europas stater – i största hemlighet – med på att betala en speciell skatt till de oljeexporterande arabländerna, mot att dessa fick exportera sin muslimska befolkning till Europa.

Islamiseringen och arabiseringen av Europa styrdes, enligt Littman, från EAD:s återkommande möten. Där träffade europeiska ledare sina motparter från Mellanöstern. Tillsammans la de upp strategin för det överenskomna muslimska maktövertagandet.

Besluten som fattades på dessa möten förmedlades sedan på något oförklarligt sätt vidare till ledande politiker, chefer för tidningar, radio- och tv-stationer, universitetsrektorer och andra makthavare i Europa. Dessa genomförde de fattade besluten – naturligtvis även detta i största hemlighet.

Hela denna gigantiska komplott hade – trots de hundratals eller tusentals inblandade – lyckats hållas hemlig för omvärlden ända fram tills hon avslöjade det hela genom sin bok, hävdade Gisèle ”Bat Ye’or” Littman.

”Ye’ors bok påminner om en dålig nyskriven version av ’Sions vises protokoll’, fast om muslimer”, konstaterade Simon Kuper i en förödande recension i den engelska tidningen Financial Times.

Och han var inte ensam om jämförelsen.

Det var många som slogs av likheterna mellan konspirationsteorierna i Littmans bok ”Eurabia” – och världshistoriens kanske mest kända antisemitiska konspirationsteori ”Sions vises protokoll”, de påståenden om en hemlig judisk sammansvärjning med målet att erövra världsherravälde som började cirkulera runt förra sekelskiftet. Den ryska hemliga polisen har pekats ut som ansvarig för falsarierna.

ittmans något långsökta konspirationsteorier bidrog till att hennes bok inte fick någon större uppmärksamhet på kultursidorna. Inte en enda svensk tidning recenserade den. Däremot fick boken ett enormt genomslag i den islamfientliga världen, bland politiska partier och bloggar, åren efter den 11 september.

Sverigedemokraternas partitidning SD-Kuriren publicerade en entusiastisk recension när boken kom. Littmans konspirationsteorier beskrevs som det slutgiltiga beviset på islams maktambitioner och den europeiska politiska klassen förräderi. Islam var på väg att skapa ett ”dhimmi”, en form av andra klassens förslavade medborgare, av hela västerlandets befolkning, skrev recensenten som avslutade sin text med en uppmaning till storskaliga deportationer av Europas muslimska befolkning: ”Omfattande hemsändelse av muslimer bosatta i Europa är det enda som kan förhindra Europas förvandling till ett dhimmiområde i utkanten av den stagnerade muslimska världen.”

Bröderna Ekeroth var minst lika entusiastiska över Bat Ye’ors bok som SD-kurirens recensent.

”Europas omvandling till en muslimsk sfär” – till Eurabia – är inget nytt, skrev Ted Ekeroth på SD-bloggen. Han räknade upp alla de som han menade deltagit i den enorma komplotten under de senaste decennierna: ”personer från Europeiska kommissionen, utrikesministrar från olika länder och andra mycket höga diplomater. Araberna representerades av Arabförbundet.”

Den påstådda omfattningen av konspirationen gjorde till och med läsarna av SD-bloggen något förvånade. Signaturen ”Rune” undrade försiktigt hur ”det varit möjligt att smyga detta program förbi den allmänna opinionen?”

Ted Ekeroth svarade svävande.

”Jadu, deras möten är såklart bakom stängda dörrar vilket gör det svårt att hitta referenser till dokument om deras beslut”. Han lyckades sedan i ett och samma stycke säga att konspirationen både var välkänd, ”folk har ju vetat om det”, och beklaga att allmänheten inte känt till det hela. Det berodde enligt Ekeroth dels på mediernas ointresse, dels på att de flestas ointresse av eller okunskap om internationell politik: ”Sedan har folk inte så bra koll på politik på Europa-nivå vilket också är ett av de stora problemen …”

Till och med Ted Ekeroth verkade känna att hans svar inte var särskilt övertygande. ”Lite tankar bara”, avslutade han sin text.

Även Kent Ekeroth refererade regelbundet till konspirationsteorierna om Eurabia, bland annat på den blogg han skrev under sin tid på svenska ambassaden i Israel.

Han använde Eurabia som en av sex huvudrubriker på sin blogg, vid sidan om teman som ”invandring”, ”kulturbevarande” och ”vänster och terrorism”.

et var anhängare till Gisèle Littmans, alias ”Bat Ye’ors”, teorier om Eurabia som i allra största hemlighet träffades på Den danske kro i Köpenhamn våren 2007.

Och det var knappast en tillfällighet att det var just Edward S May som förde fram idén om att organisera motståndet mot islam.

May, född 1951, hade en bakgrund som vänsterorienterad hippie under studentåren. Under signaturen Baron Bodissey hade han byggt upp sin blogg Gates of Vienna till det kanske mest centrala forumet för de antimuslimska samtalen på nätet. Bland sina anhängare var han närmast mytisk.

Så här beskrevs Baron Bodissey av den danska webbsajten Snaphanen i samband med counterjihad-konferensen: ”Hans intresse är etymologi och Bach. Men han är lika hemtam i konsthistoria, folkvandringarna, Indien, Kina, Afghanistan och islam, som i Shakespeares sonetter och Wilfred Owens poesi – förutom alltså att vara ett politiskt rovdjur och en civiliserad människa.”

Bloggens namn, ”Wiens portar”, syftar på det Osmanska rikets dominans av stora delar av Central- och Östeuropa, som befästes med erövringskrigen mot Ungern på 1500-talet och kulminerade med belägringen av Wien 150 år senare, hösten 1683.

Slaget om Wien inleddes den 11 september 1683.

Trots sitt underlägsna antal lyckades stadens försvarare, soldater från bland annat de tyska rikena och Polen, besegra angriparna i ett av de större och blodigare slagen i Europas historia.
Segern i slaget vid Wien har beskrivits som början på slutet på den turkiska dominansen i östra Centraleuropa.

Namnet på Mays blogg var med andra ord noga valt utifrån dess symboliska betydelse. Det underströks av bloggens banner eller sidhuvud, ett kopparstick av 1600-talets Wien med orden: ”Vid belägringen av Wien verkade islam förutbestämt att besegra det kristna Europa. Vi befinner oss nu i en ny fas av ett mycket gammalt krig.”

Efter år av digitala kontakter tyckte Baron Bodissey att det var dags att träffas i ”verkliga livet”. Han föreslog Danmark som mötesplats. Anders Gravers, ordföranden för den danska organisationen Stoppa islamiseringen av Danmark, nappade direkt. Gruppen, som beskriver sig själva som en motståndsrörelse mot islam, inledde förberedelserna för den första counterjihad-konferensen.

tämningen steg snabbt på Den danske kro. Bland de som vimlade runt efter måltiden fanns många av de ledande personerna inom den högerextrema och islamhatande bloggosfären.

Där fanns den norske bloggaren Fjordman, där minglade representanter från det högerextrema nätverket Center for vigilant freedom, med medlemmar från det svenska diskussionsforumet FOMI, Forum mot islamisering.

Och där, bland stimmande röster och immande ölglas, fanns också Ted Ekeroth. Eller som Edward S May skrev på bloggen Gates of Vienna: ”medlemmar av en svensk politisk gruppering.”

För många i den inrökta, mörka lokalen var det första gången de träffade likasinnade i ”verkliga livet”. De flesta hade, bokstavligt talat, tillbringat stora delar av sina liv i ensamhet, framför flimrande datorskärmar, hårt slående på sina tangentbord.

Dessa nätets krigare förenades inte bara i sitt motstånd mot islam, de hade också utvecklat en egen liten digital värld med egna regler, etiketter och sociala koder. Alla använde sig exempelvis av alias, eller pseudonymer, en sorts motsvarighet till idrottsvärldens artistnamn.

För utomstående framstod dessa alias som mer eller mindre löjliga: ”Fröken Sverige”, ”Zonka”, ”Fjordman”, ”Mist”, ”Skjoldungen” och ”Reinhard”. Själva bar de sina pseudonymer med högburet huvud och en närmast barnslig stolthet, inte olikt tonåriga graffitimålare som i skydd av mörkret sprayar hela städer med sina tags, med namn och tecken som för de utomstående inte säger något, men som för de invigda i denna undre värld är lika betydelsefulla som ärorika.

Samtliga deltagare på den första counterjihadmötet i Köpenhamn vittnade om känslan av att ha varit med om något stort och omvälvande.

”Hela arrangemanget var en jävla succé … Efter talen vidtog de vindlande debatterna och diskussionerna i mindre grupper, och alla kände att det här bara var början på något potentiellt riktigt stort. Bloggare, politiker och aktivister som kommer tillsammans och knyter personliga vänskapsband, eller åtminstone lär känna varandra och ser hur vi kan hjälpa varandra”, skrev den danske bloggaren ”Zonka”.

Kanske var det bloggaren ”Fröken Sverige” som sammanfattade konferensens resultat tydligast. Det bästa var, konstaterade hon, ”möten med andra människor som har bestämt sig för att de är beredda att riskera allt, för att bekämpa islamiseringen.”

Konferensen i Köpenhamn kom att följas av många fler. Deltagarna träffades i Bryssel den 18 och 19 oktober 2007, i Wien den 11 och 12 maj 2008 och sedan åter i Köpenhamn den 16 och 17 maj 2009.

På samtliga dessa möten, med undantag av konferensen i Wien, deltog antingen Ted eller Kent Ekeroth.

Counterjihadrörelsen växte snabbt till den största internationella mötesplatsen för de som – för att återigen citera ”Fröken Sverige” – var ”beredda att riskera allt, för att bekämpa islamiseringen.”

En av dessa personer som, bokstavligt talat, kom att tillbringa flera år av sitt liv sittandes framför datorn med att följa counterjihadrörelsen, var en före detta graffitimålare och tidigare medlem i det norska Fremskrittspartiet.

Hans namn var Anders Behring Breivik.

Källhänvisningar till alla delar