In i SD, uppsagd av UD

Ekeroth sparkad från ambassaden

e var nära, riktigt nära, men lyckades ändå inte nå ända fram.
I valet den 17 september 2006 fick Sverigedemokraterna nästan tre procent av rösterna. Men de sammanlagt 162 463 personer som röstade på partiet räckte ändå inte för att klara partiet över fyraprocentspärren.

Men det var ändå ett succéval.

Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt stöd jämfört med valet 2002. Och i flera kommuner, framför allt i det starka fästet Skåne, var framgångarna direkt anmärkningsvärda. I Bjuv röstade 14,9 procent på Sverigedemokraterna, i Svalöv 14,1 och i Kävlinge 13,1. I Landskrona fick Sverigedemokraterna mer än 22 procent av rösterna och blev tredje största parti, bara några tiotal röster från att bli kommunens näst största.

Den nye partiledaren Jimmie Åkesson hade all anledning att vara nöjd. Våra framgångar har ”skakat om etablissemanget rejält”, sammanfattade han valresultatet i partitidningen SD-Kuriren.

På partiets valvaka, på en restaurang i centrala Stockholm, stod långbord med levande ljus under affischer på Jimmie Åkesson i storformat. Partiledningen jublade tillsammans med ett hundratal gäster, allt från familjemedlemmar till partisympatisörer.

”Det här visar den potential vi har inför nästa val”, förklarade en leende Jimmie Åkesson för Rapport.

Det var ett parti med självförtroende och på stark uppgång som Kent Ekeroth, tillsammans med sin tvillingbror Ted, hade anslutit sig till några månader tidigare.

Kent Ekeroth kunde dock inte fira framgångarna med sina nya partikamrater, åtminstone inte på plats i Sverige. Den 6 september, elva dagar före valet, påbörjade han sin tjänstgöring på den svenska ambassaden i Israels huvudstad Tel Aviv.

Praktikplatser hos Utrikesdepartementet är få och eftertraktade och Kent Ekeroth var både stolt och glad när han fick beskedet om sin tjänst. Han hade nyligen avslutat sina studier i ekonomi vid Lunds universitet. Möjligheten att arbeta internationellt för Sverige på plats i Tel Aviv skulle bli en bra start på hans nya yrkesliv. ”Det är en bra merit för min fortsatta karriär”, förklarade han senare för tidningen Sydsvenskan.

Vid sidan om sin praktikplats inledde Kent Ekeroth nu också sitt engagemang hos Sverigedemokraterna på allvar. Två veckor efter valet startade han bloggen kentekeroth.se som han snabbt fyllde med den ena texten efter den andra.

Han tog upp ungefär samma frågor som han brukade diskutera redan under skoltiden med sina klasskamrater och vänner: invandring, muslimer, medier och brottsfrågor.

Han kritiserade medierna för att inte ange etnicitet på brottslingar, han skrev om upplopp i franska och svenska förorter och han upprepade gång på gång budskapet att Sverige står inför sitt snara sammanbrott.

Innehållet i Ekeroths texter var mörkt, hotande och dramatiskt.

issa av texterna lät som ekon från 1930-talets diskussioner om befolkningsfrågan. Kent Ekeroth skrev att ”svenskarna” föder alldeles för få barn och efterlyste ett aktiv stöd från staten till ett ökat barnafödande, för att inte Sverige skulle försvinna som land: ”Istället för att uppmuntra svenskar att föda barn, vill regeringen ersätta befolkningen av en annan. När vårt samhälle slutligen drivs av andra grupper än svenskar själva kommer Sverige inte längre existera annat än som ett namn på ett geografiskt område”, skrev Kent Ekeroth den 23 oktober 2006.

Fyra dagar tidigare hade han än en gång varnat för hela västerlandets sammanbrott. Orsaken var, som nästan alltid i Ekeroths texter, invandringen eller muslimerna.

”En av de mest akuta frågorna som vi står för i dag är förfallet i Väst och då främst Europa. Det är en akut situation där moralisk och kulturell relativism har urholkat och fortsätter att urholka Europa. Eftergiftspolitik, totalt oansvarig immigrationspolitik, naivitet, vänsterinflytande kombinerat med en fascination för islamism och förakt för det egna kulturarvet har tagit Europa till randen av kollaps. Somliga kanske tycker detta låter apokalyptiskt men är tyvärr den verklighet vi står inför i dag.”

De första veckorna verkade Kent Ekeroth mest skriva i sin blogg som en form av tidsfördriv i en ny stad. Han hade i princip inga läsare och ännu färre kommentarer. Men det verkade inte påverka honom. Kent Ekeroth fortsatte att sprida sina tankar om tillståndet i världen.

Allt detta skulle förändras i slutet av oktober – och anledningen var just en av Kent Ekeroths texter på bloggen.

Som så ofta förr handlade det om ”invandrare”. Och i princip skilde detta inlägg inte ut sig från de texter han tidigare skrivit, med ett undantag. I stället för att som vanligt hävda att invandringen skulle få Sverige och västvärlden att falla ihop, jämförde han nu dessutom ”invandrarna” med förkylning och med den dödliga sjukdomen hiv:

”Problemet kan liknas vid hiv; det är inte hiv-viruset som dödar, utan förkylningen kroppen inte kan bekämpa. På samma sätt är det med Europa. Eftersom vi har blivit så svaga lyckas vi inte hindra massimmigrationen som liksom förkylningen kommer att bryta sönder våra samhällen”, skrev Kent Ekeroth.

Denna text skulle ge den 25-årige sverigedemokraten hans livs första skandalrubriker i medierna. Men för Kent Ekeroth verkade jämförelsen mellan människor på flykt – likt en gång hans mormor och mamma – och dödliga sjukdomar varken konstig, inhuman eller ens problematisk.

Av Ekeroths blogg framgår att han blev uppriktigt förvånad när han söndagen den 29 oktober blev uppringd av en svensk tidning, vilket han också skrev på sin blogg från Tel Aviv, på en dator som saknade bokstäverna å, ä och ö.

”Den 29 oktober pa eftermiddagen ringde Expressen mig. De borjade fraga om jag var aktiv inom Sd och gick darefter vidare att fraga om min blogg och darefter generella asikter om invandring och liknande. Jag blev mycket forvanad”, konstaterade Kent Ekeroth.

Det märkliga samtalet sysselsatte Ekeroths tankar resten av dagen. Han kunde för sitt liv inte förstå vad journalisten var ute efter. Att samtalet kunde ha en koppling till det blogginlägg där han jämfört invandrare med hiv föll honom inte ens in. Men han förstod att något inte stämde:

”Jag blev mycket forvanad … Sa jag borjade ana orad.”

Nästa morgon åkte Kent till sitt jobb på svenska ambassaden.

”Allt var som vanligt. men sa fragar nagon mig vad som hant, och om jag last tidningen. Jag fragade da ’Vad star pa?’”, skrev Kent som fortfarande inte förstod vad hans kolleger pratade om.

Varför skulle någon tidning ens komma på tanken att skriva om honom? En nybliven sverigedemokrat som gör sin praktik på en svensk ambassad?

Först när hans medarbetare berättade att flera tidningar ringt ambassaden och att de eventuellt väntade på ett uttalande från utrikesminister Carl Bildt, förstod Kent anledningen till uppståndelsen.

”Jag visste da vad det handlade om och invantade reaktionerna”, skrev han på sin blogg.

Sen gick allt mycket snabbt.

”Sa 14:40 den 30 oktober blev jag inkallad till ambassadoren dar han angav ’vilseledande ansokningshandlingar’ och att Sverigedemokraterna ar ett ’anti-demokratiskt’ parti som motivering till min uppsagning. Argument bet inte. Beslutet var fattat, skrev Kent Ekeroth på sin blogg.

Samtidigt som Kent Ekeroth blev inkallad till sin chef, ambassadören Robert Rydberg, agerade också utrikesdepartementet i Stockholm. Till medier som ringde förklarade UD att det var omöjligt att ha en person med Kent Ekeroths åsikter på en svensk ambassad, framför allt inte i en av världens mest konfliktdrabbade områden.

”Det här är ytterst besvärande, särskilt med tanke på att Mellanöstern är en så politiskt känslig region. En sån person kan vi helt enkelt inte ha vid ambassaden. Vi kommer att se till att hans arbete i Tel Aviv avslutas redan under dagen”, förklarade UD:s personalchef.

Även ambassadören Robert Rydberg uttalade sig. ”Han får sluta av två skäl. Dels var hans ansökan vilseledande. Dels är han aktivt verksam i en rörelse som samtliga svenska riksdagspartier anser är odemokratisk och främlingsfientlig”, sa han till Sydsvenskan.

För Kent Ekeroth var det bara att plocka ihop sina saker, ta adjö av de senaste veckornas arbetskamrater och åka hem till Sverige igen. Hans karriär inom den svenska utrikesförvaltningen var över – åtminstone för den här gången.

Kent Ekeroth hade inte ens hunnit vara medlem i Sverigedemokraterna i ett år förrän den första skandalen med honom var ett faktum.

rots uppsägningen fortsatte Kent Ekeroth att försvara och rättfärdiga sin jämförelse av hiv med invandring, både på sin blogg och för de journalister som ringde honom. Ekeroth hävdade att hans jämförelse var relevant – om än något tillspetsad. Dessutom, påstod han, hade han inte alls jämfört invandring med hiv – utan med förkylning.

”Jag pa jamforde invandringen med en forkylning, inte HIV … Var det en onodig kommentar? Jo det var det. Var det en hemsk kommentar? Ytterst tveksamt.”

Det var som om Kent Ekeroth inte förstod att reaktionerna på hans uttalande berodde på det faktum att han jämfört människor på flykt med sjukdomar – inte exakt vilken sjukdom han jämförde dem med.

Till slut tog Ekeroth bort den ursprungliga texten från sin blogg, med tillägget att han inte förstod att någon över huvud taget kunde bli upprörd av en sådan småsak:
”Jag anvande en metafor som var onodig, det koper jag. Jag tog bort den av den anledningen. Jag kunde gjort en mer passande liknelse, men tankte tyvarr inte att media gor en hona av en fjader.”

Även Ted Ekeroth försvarade sin bror. Samma dag som Kent fick sluta på ambassaden skrev Ted ett ilsket inlägg på sin egen blogg med rubriken ”Bananrepubliken Sverige”. Han hävdade att uppsägningen var det senaste exemplet på det politiska förtrycket i Sverige. Även om hans bror använt sig av en ”magstark jämförelse” borde Sydsvenskan och andra tidningar ha förstått att inlägget bara var en ”kritik mot hur politiker vanskött immigrationspolitiken.”

Mest upprörd verkade Ted Ekeroth vara över att UD påpekat att en person med Kent Ekeroths åsikter inte kan arbeta på en ambassad i ett ”känsligt område” som Israel.

”Vilken fars”, skrev Ted Ekeroth. ”Kent är troligen den största Israel-vän som någon ambassad i Israel har anställd i dag! Han har skrivit åtskilliga artiklar där han försvarar Israels rätt till självförsvar och rätt att agera mot islamistiska mördare. Han har alltid stått upp för den judiska staten i ord och handling.”

Tvillingarna såg sig själva som stora ”Israel-vänner”. Att därför tvingas bort från ambassaden i just det land som de menade att de gjort så mycket för verkade kännas djupt in i själen hos dem båda, något Kent Ekeroth också skrev i sin blogg: ”Ska ocksa namnas att jag ar en stor Israel-van vilket alla kan intyga (inkl de pa ambassaden)”.

Bröderna hade engagerat sig helhjärtat för det som de ansåg vara Israels sak. Under studieåren i Lund var de aktiva i studentorganisationen Fidim, För Israel och demokrati i Mellanöstern, som startats med målet att förändra den ”alltför negativa” bilden av Israel.

De femtiotalet medlemmarna i Fidim arrangerade möten och seminarier och gjorde sitt bästa för att påverka mediebilden av Israel. Ted var under flera år ordförande och en flitig debattör. Han skrev regelbundet debattartiklar, framför allt i olika lokaltidningar.

När exempelvis statsministern Göran Persson framförde de sedvanliga kondoleanserna i samband med PLO-ledaren Yassir Arafats död hösten 2004, skrev Ted Ekeroth en ursinnig debattartikel där han kritiserade Sveriges statsminister för att ha yttrat sig positivt om Arafat nu när denne ”äntligen” var död:

”Denne diktator har regerat som så många andra despoter – med hot, våld och mord, och borde därför inte förtjäna en svensk statsministers ”sorg och vemod” när han äntligen är bortgången”, skrev Ted Ekeroth i en artikel som publicerades i Kristianstadsbladet och i Piteå Tidning.

ara några veckor innan Kent Ekeroth blev hemskickad från Israel var också Ted Ekeroth huvudfigur i en skandal, även om den var av mindre omfattning och skulle bli känd först ett år senare.

Våren 2006 utsågs Ted Ekeroth, som förste svensk någonsin, till mottagare av priset Herzl award, som delas ut av Sionistiska federationen till yngre personer som utfört ”exceptionella insatser för Israel och sionismen”.

Det var naturligtvis en mycket stor ära för Ted Ekeroth. Det fanns bara ett problem.

Sionistiska federationen visste inte att Ted Ekeroth var medlem i Sverigedemokraterna. Kort innan ceremonin insåg de att de höll på att dela ut ett av de mer prestigefyllda prisen, kopplat till staten Israel, till en medlem av ett parti som både bland sina grundare och ledare haft aktiva nazister. Samma parti vars medlemmar bara något tiotal år tidigare marscherat runt på Sveriges gator med höjda högerarmar, vrålande slagord som ”sieg heil” och ”judesvin”.

Ordföranden för den svenska sektionen av Sionistiska federationen, Bo Sallmander, hade plötsligt en lika pinsam som obehaglig skandal att hantera. ”Först försökte vi övertyga Ted Ekeroth att lämna Sverigedemokraterna”, berättade Bo Sallmander senare. ”Jag sade att det var dumt och skadligt för hans karriär. Jag påminde honom om dem som var med i nazistiska organisationer på 30-talet, hur det kommit att förfölja dem resten av livet.”

Ted Ekeroth vägrade.

Till slut nådde parterna en kompromiss.

Sionistiska federationen bestämde sig för att ge priset till Ted Ekeroth. De var rädda för att det skulle bli ännu större uppmärksamhet och en än större skandal om de drog tillbaka priset i sista stund. Men Ted Ekeroth lämnade frivilligt organisationen.

Inom loppet av bara några veckor sommaren och hösten 2006 hade tvillingarna Ekeroth orsakat två skandaler.

Den ena av bröderna blev utsparkad från svenska ambassaden i Israel. Den andre fick ett uppskattat och hedersfullt pris – i en prisutdelning som arrangörerna gjorde allt för att hålla så hemlig som möjligt.

et tog ett år innan reportern Niklas Orrenius på Sydsvenskan avslöjade spelet kring Herzl award.

En mycket ångerfull ordförande för Sionistiska federationen försökte, så gott han kunde, förklara situationen: ”Han fick ju inte priset för att han var Sverigedemokrat utan för vad han gjort för Israel och sionismen”, sa Bo Sallmander och tillade att han personligen inte kunde förstå hur en ”engagerad Israelvän” ens kunde komma på tanken att bli medlem i ett parti som Sverigedemokraterna – med sina många och tydliga kopplingar till nazismen.

I intervjun beskrev Sallmander Ted Ekeroth som en ”nyttig idiot”, för ett parti som i hans ögon var ”en ulv i fårakläder.” Han gjorde också direkta kopplingar mellan Sverigedemokraternas inställning till invandrare och de judiska flyktingarnas försök att fly Förintelsen under andra världskriget.

”Att vara kritisk till invandring är otypiskt för den judiska minoriteten i Sverige. För några decennier sedan hade kanske inte judar släppts in i landet med en sådan inställning”, förklarade Bo Sallmander.

Ted Ekeroth slog tillbaka. ”Det här handlar bara om att Sionistiska federationen vill framstå som politiskt korrekt. De vet att jag inte är nazist, men är rädda för naziststämpeln som mitt parti har.”

Det var inte bara Sionistiska federationens ordförande som var förvånad och förbannad över att personer från en familj, som drabbats så hårt av de nazistiska massmorden, valde att engagera sig i ett parti som Sverigedemokraterna.

Frågan återkom ständigt – från dag ett – när tvillingarna anslöt sig till partiet.

I intervjun med Sydsvenskan berättade Ted Ekeroth att hans medlemskap i Sverigedemokraterna ofta väckte ”bestörtning” i ”judiska kretsar”, men påstod att detta enbart berodde på de svenska medierna.

”Folk reagerar reflexmässigt. Det har fått sin bild av medierna – det är klart att jag med mitt arbete för det judiska folket inte skulle vara med i ett parti som är det minsta nazistiskt.”

På samma sätt som många frågade sig hur barnbarnen till överlevande från Förintelsen kunde gå med i ett parti med så tydliga nazistkopplingar, kunde man också vända på frågan.

Hur kom det sig att ett parti, som precis bytt partiledare, gjort sitt bästa valresultat någonsin, blivit en maktfaktor i flera skånska kommuner och som gång på gång försäkrade att man nu skulle bryta med sitt våldsamma förflutna och bli ett mer ”vanligt” parti, samtidigt accepterade medlemmar som jämförde ”invandrare” med potentiellt dödliga sjukdomar som hiv?

Det är tveksamt om något annat svenskt riksdagsparti låtit uttalanden som dessa passera utan påföljd. Men hos Sverigedemokraterna var syskonen Ekeroth inte bara välkomna. De togs emot med öppna armar och kom att göra en snabb karriär i partiet.

Våren 2007, drygt ett år efter att han gått med i Sverigedemokraterna, valdes Kent Ekeroth till partiets internationelle sekreterare.

Men tvillingarnas engagemang i Sverigedemokraterna var inte oomstritt.

Misstänksamheten kom inte bara utifrån. Även inom partiet, bland medlemmar och sympatisörer, fanns många tveksamma röster mot ”Israelvännerna” och ”de två judarna”, som vissa brukade kalla dem.

Det var inte exakt den typen av medlemmar partiet hade haft tidigare.

Tveksamheten till syskonen Ekeroth fanns inte bara inom Sverigedemokraterna, den var också utbredd inom det breda spektrum av organisationer och enskilda som brukar kallas den ”nationella rörelsen”.

”Sverigedemokraterna valde in jude”, skrev nättidningen Den.svenske.com. och hävdade att detta ”understryker Sverigedemokraternas avståndstagande från svensk nationalism och svenska etniska intressen.”

En skribent ifrågasatte de taktiska överväganden som hen menade låg till grund för rekryteringen av bröderna: ”Bröderna Ekeroth är judiska extremister som försöker omvandla Sverigedemokraterna till ett proisraeliskt och antimuslimskt parti … Tror ni detta är ett taktiskt drag för att tvätta bort ”naziststämpeln” eller kommer partiet kanske gå ut med en ännu mer proisraelisk ställning?”, skrev signaturen och avslutade med förutsägelsen att bröderna Ekeroth skulle leda till fler förlorade än vunna röster.

Signaturen ”Infidel” svarade med en egen analys av relationen mellan bröderna Ekeroth och Sverigedemokraterna.

”Du har prickat in den genomsnittlige sverigedemokratens intellektuella nivå ganska så bra. ”Öööööh! Öööööh! Israel dödar araber! Israel bra! Ööööh! Judar bra! Ööööh! Ööööh!” Och därmed var dagens tankesmedjande hos Jimmie Åkesteins fans över för i dag.”

ent och Ted Ekeroth anslöt sig till Sverigedemokraterna i en brytpunkt i partiets historia. Den antisemitism och tidvis rena nazism som följt partiet sedan dess grundande började så sakta ersättas av en ny ideologi.

Den gamle fiendebilden med ”juden” och den ”judiska konspirationen” som en central punkt, började bytas ut mot en ny ideologisk karta. Där blev ”invandraren” kvar – men ”juden” ersattes med ”muslimen” och ”islam”.

Sverigedemokraterna hade sett de lyckade ideologiska omsvängningarna i Danmark och Norge. Tydliga antimuslimska och islamfientliga slagord kunde uppenbart leda till omfattande valframgångar.

I Sverige hade detta ännu inte lyckats. Så sent som i valet 2002, efter SVT:s  ”Uppdrag gransknings” valstugereportage, blev det uppenbart att uttalanden om muslimer som barnafödande bidragssnyltare kunde få katastrofala följder. Moderaternas valfiasko var ett tydligt bevis på detta.

Men det fanns en stor skillnad mellan grannländerna och Sverige.

Moderaterna i valstugereportaget uttryckte sig nedsättande om islam bara när de trodde att det skedde i hemlighet. Sen bad de om ursäkt och tog avstånd. I Danmark och Norge hände det motsatta. Där hade Dansk folkeparti och Fremmsktittspartiet angripit islam och muslimer öppet och medvetet – och sedan stått för sina åsikter.

Den taktiken hade visserligen Ny demokrati också försökt – och misslyckats – men det var för mer än tjugo år sedan, i en annan politisk värld, i en helt annan samhällelig kontext.

Världen hade förändrats i grunden sedan dess. Först genom terrordådet den 11 september 2001 och de efterföljande krigen. Sen fortsatte ständigt nya händelser att ge bränsle åt oro, rädsla – och hat.

I mars 2004 dödades 191 personer i en samordnad attack med ett tiotal bomber placerade på fyra tåg i Madrid-området mitt i morgonrusningen. Närmare 2 000 personer skadades. Ett år senare, i juli 2005, dödades 51 personer i en liknande, samordnad och koordinerad våg av självmordsbombare, i Londons tunnelbana samt på en buss. Fler än 500 personer skadades.

Några månader senare, hösten 2005, började de första reaktionerna och protesterna mot Jyllandspostens publicering av ett antal karikatyrer på profeten Muhammed, en kris som skulle eskalera till brända flaggor, upplopp och attacker mot ambassader och konsulat.

Debatten och samtalen var känslofulla och högljudda. Rätten att kränka och håna religioner och dess anhängare diskuterades i termer av yttrandefrihet. I många av diskurserna hade inte bara enskilda konservativa muslimer, eller organisationer, utan islam som helhet framställts som en intolerant religion och som ett hot mot yttrandefrihet och grundläggande demokratiska rättigheter.

itten på 2000-talets första decennium var en brytningstid på många sätt. Det blev också början på en radikal omläggning av Sverigedemokraternas ideologi.

Tecknen på en omsvängning hade funnits ett tag, inte minst i De fyras gäng. Björn Söder, men framför allt Richard Jomshof, hade allt mer öppet och tydligt börjat företräda en öppen islamfientlig linje – med en parallell omvärdering av synen på staten Israel.

Brytpunkten blev tydlig med publiceringen av ett temanummer av partitidningen SD-Kuriren sommaren 2006. En ”ISLAM SPECIAL”, som tidningen skrev på förstasidan.

De flesta av artiklarna var skrivna av Richard Jomshof. Han lyfte i princip fram alla de huvudsakliga argument som senare kom att prägla den officiella Sverigedemokratiska retoriken.

Jomshof började dramatiskt med att påstå att det fanns ”närmare en halv miljon muslimer” i Sverige och att denna siffra ”växer allt snabbare, inte bara genom massinvandring utan även genom en hög nativitet.”

I takt med det ökade antalet muslimer, hävdade Jomshof, kom allt fler krav från denna grupp på att ”införa muslimska demokratifientliga sharialagar”, allt med målsättningen att förändra det gamla konungariket i norra Europa till ett land styrt enligt islams principer.

Vilka som framförde dessa krav på sharialagar nämnde inte Jomshof. I sina artiklar gjorde han inte heller någon skillnad på enstaka islamistiska terrorister och den över en miljard mer eller mindre troende muslimer världen runt. Han blandade begreppen på ett sätt så att det för varje läsare framstod som tydligt att det var religionen i sig – och därmed all världens muslimer – som utgjorde faran.

Jomshof påpekade visserligen att man inte kan ”dra alla muslimer över en kam”, men tillade omedelbart att det är ”dags att inse att islam skiljer sig från övriga världsreligioner genom sin utbredda och oerhörda fanatism.”

Och det muslimska maktövertagandet var inte bara en hypotes eller en teoretisk möjlighet i en fjärran framtid, påpekade Jomshof. Faran var tvärt om i högsta grad reell och dagsaktuell.

Om inte folket reagerade nu, omgående, skulle det vara för sent. ”Snart får vi som i England och Frankrike en situation där hela städer kontrolleras av muslimska invandrare”, skrev Jomshof.

Sedan kom huvudpoängen – och den kanske viktigaste ideologiska delen i den nya världsbild Sverigedemokraterna hade börjat bygga upp – jämförelsen med och likställande av islam och nazism.

Islam utgjorde inte bara ett hot vilket som helst – det kunde och borde jämställas med världshistoriens mest brutala politiska kraft som skapat det industriella massmordets systematik genom Förintelsen, hävdade Jomshof.

Precis som under andra världskriget gällde det nu att kämpa för västerlandets överlevnad – då som nu handlade det om en strid på liv och död. Den enda skillnaden var att den ideologi som då hotade fred och frihet var nazism – nu var det islam.

”Det är nu dags att reagera och agera. På samma sätt som den demokratiska världen tog kampen mot nazismen under 1930- och 1940-talen, måste vi i dag ta kampen mot islamismen”, skrev Jomshof. Han fortsatte den historiska analogin med att påstå att samtliga etablerade partier i Sverige knäböjer för islam – på samma sätt som de inte hade vågat stå upp mot nazismen under andra världskriget.

”Från Sverige lär dock inte komma något stöd i denna kamp; här kröker nämligen samtliga riksdagspartier, med socialdemokraterna i spetsen, rygg för islamisterna på samma sätt som man kröp för nazisterna då det begav sig. Flatheten är skrämmande”, hävdade Jomshof.

azismens brott under andra världskriget var så omfattande, det systematiska storskaliga, industriellt utformade massmordet på Europas judiska befolkning av en sådan storlek, att det med fog kan sägas sakna motstycke i världshistorien.

Om detta har – trots ibland uppblossande diskussioner bland forskare, historiker och debattörer – rått enighet i det professionella och offentliga samtalet.

Så sent som våren 2016 avgick den miljöpartistiske bostadsministern Mehmet Kaplan, dels efter att ha deltagit på en middag tillsammans med företrädare för den högerextrema turkiska organisationen Grå vargarna, men också efter att ha jämfört Israels ockupationspolitik i Palestina med nazisternas agerande under andra världskriget.

Kaplan anklagades för att ha uttryckt sig omdömeslöst och tvingades i praktiken att lämna sitt regeringsuppdrag.

I Sverigedemokraternas partiorgan jämfördes nu, sommaren 2006, en hel religion, över en miljard människor, med nazisterna och deras folkmord. All världens troende – eller för den delen icke-troende muslimer – pekades ut som jämbördiga med nazismen.

Att gå till moskén, för att be till sin gud, jämställdes i den sverigedemokratiska retoriken med Auschwitz gasugnar.

Och detta gjordes av ett parti som bara några år tidigare – i valkampanjen 1998 – bjudit in den tidigare SS-mannen och nazisten Franz Schönhuber, som huvudtalare på ett av sina valmöten.

Det var till detta parti bröderna Ekeroth – med sin ensidiga, närmast hatiska inställning till islam och muslimer – anslöt sig under just denna tid av omprövning.

För dem i partiet som företrädde den nya linjen – omsvängningen från antisemitism till antiislamism och islamfientlighet – hade tvillingarna knappast kunnat dyka upp mer lägligt.

De togs emot med öppna armar. Inte av alla, men av tillräckligt många bland dem som såg tvillingbröderna som viktiga allierade i striden om partiets nya vägval.

Ordföranden för Sionistiska federationen i Sverige, Bo Sallmander, hade refererat till personer som bröderna Ekeroth som ”nyttiga idioter”.
En hel del krafter inom Sverigedemokraterna såg dem som betydligt viktigare än så.

Efter att Kent Ekeroth kommit hem från Israel anmälde han sin uppsägning till justitiekanslern, JK, och krävde ett skadestånd för ”de psykiska påfrestningar som han utsattes för samt för att hela upplevelsen och erfarenheten av praktiktjänstgöringen gick om intet genom UD:s agerande”.

Utrikesdepartementet försvarade sig med att Ekeroths aktiviteter, bland annat hans bloggande, riskerat att skada både ambassadens och landet Sveriges intressen.

Justitiekanslern valde i sitt beslut att ge Kent Ekeroth rätt. Hans partitillhörighet och åsikter ”hade stor betydelse för beslutet att avbryta praktiktjänstgöringen”, menade JK och stred därmed mot lagen.

Kent Ekeroth tilldömdes ett skadestånd på 30 000 kronor, varav 20 000 kronor för kränkning.

Han hade visserligen fått lämna en eftertraktad tjänst på svenska ambassaden i Tel Aviv, men han kunde trösta sig med att ha fått rätt av justitiekanslern. Dessutom var skadeståndet välkomna pengar för Kent Ekeroth som när beslutet togs, år 2008, hade deklarerat en sammanlagd inkomst på 1 600 kronor.

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”