Den svenske talibanen

Mehdi Ghezali och Guantánamo

Torsdag 17 januari 2002

et var en av de transporter som så sakta började bli rutin.
Ett antal män, försedda med handfängsel, öronskydd och täckglasögon eller mörka påsar över huvudet – för att omöjliggöra all orientering i tid och rum – fördes ombord på ett väntande flygplan. Där kedjades de fast och gavs lugnande medel. Några av dem sövdes. Sen svängde flygplanet ut på startbanan, tog fart och påbörjade sin resa mot den amerikanska militärbasen X-ray på Kuba, mer känd under namnet Guantánamo.

Torsdagen den 17 januari 2002 hade transporterna pågått i exakt sex dagar.

En av dem som satt fastkedjad i flygplanet som lyfte denna dag var en ung svensk man från Borås, en 22-årig tidigare fotbollstalang och utbildad svetsare. Han hette Mehdi Ghezali.

Han blev snabbt känd som ”den svenske talibanen”.

De första artiklarna om Mehdi Ghezali dök upp bara några dagar efter att han gripits i Pakistan, strax innan julafton 2001. ”Han krigade för bin Ladin. Svenske talibanen greps under flykten från bomberna”, skrev Expressen i rubriken till en artikel som publicerades fyra dagar efter att Mehdi Ghezali förts till Guantánamo.

Aftonbladet berättade att Ghezali ”anslutit till Usama bin Ladins grupper”. I en annan artikel antyddes att han till och med kunde leda koalitionstrupperna raka vägen till världens mest eftersökte man. ”Svensk kan veta var bin Ladin är.”

Även terrorexperten Magnus Ranstorp uttalade sig: ”Var rättegången kommer att äga rum beror nog på mannens funktion i al-Qaida. Är han djupt inblandad blir det nog en större rättegång med många inblandade, är han i utkanten kanske den kan äga rum i hemlandet.”

Men när de första livstecknen började dyka upp från Mehdi Ghezali någon månad senare lät han knappast som en hårdför al-Quaidakrigare, åtminstone inte i det korta brev som med hjälp av Röda Korset förmedlades till hans familj:

”Assalamu alaikum Kära familj!
Jag hoppas alla mår bra. Själv mår jag ok.
Förlåt mig om jag inte har kontaktat er på länge. Jag har inte kunnat göra det för att på väg utanför Afghanistan i Pakistan blev jag tagen av pakistanska militären. Och nu är jag krigsfånge som de påstår hos amerikanska militären …
Oroa er inte. Jag längtar och få träffa er igen. Och ni får be för mig att jag kommer tillbaka hem och aldrig lämna er.
Krama alla småsyskon. Stora goda kramar från mig & säg att jag saknar dem och längtar att få leka med dem i parken och köpa godis och glass åt dem. Men på ett villkor, att de måste läsa & göra sina  läxor och vara duktiga i skolan.
Om jag får veta något nytt så skriver jag så snabbt som möjligt!
Jag älskar er.
Må Gud vara med er.”

ehdi Ghezali var på många sätt en ganska vanlig förortskille, född i Stockholmsförorten Botkyrka i slutet av 1970-talet och uppvuxen i Örebro. Likt många andra svenska ungdomar hade också Mehdi föräldrar med utländsk bakgrund, en pappa från Algeriet och en mamma från Finland.

Hans pappa, även han med förnamnet Mehdi, har beskrivits som en sökare. Han åkte till Frankrike redan i tjugoårsåldern, som en av de tiotusentals nordafrikanska migranter som deltog i det europeiska välfärdsbygget genom sitt slit på fabriksgolv, som affärsbiträden, lagerarbetare eller städare.

Efter att ha arbetat i Frankrike, Tyskland och Belgien åkte Mehdi Ghezalis pappa vidare till Finland. Här träffade han sjukvårdsbiträdet Lena. De blev ett par, fick en son och flyttade sedan, i jakten på arbete och utkomstmöjligheter, vidare till Sverige och Botkyrka. Där föddes Mehdi 1979.

När Mehdi var fyra år skilde sig föräldrarna. Bröderna blev kvar hos pappan i Botkyrka, medan mamman flyttade tillbaka till Helsingfors. Pojkarna behöll dock kontakten med sin mamma, som de hälsade på varje sommar i Finland.

Några år senare, när Mehdi var åtta, flyttade pappan med bröderna till Örebro, till Brickebacken, ett miljonprogramsområde några kilometer sydost om staden. Och här blev familjen kvar, bland de identiskt byggda radhuslängorna och sexvåningshusen.

Mehdi Ghezali utmärkte sig inte speciellt i skolan. Hans kamrater beskriver honom som ”öppen, utåtriktad och populär”.
Hans favoritämne var teckning, men det var i fotboll som han snart skulle visa sig ha en osedvanlig talang. Under tonåren handlade i princip allt i Mehdi Ghezalis liv om fotboll. Han spelade först i Brickebackens IF men värvades snart av Örebro SK, där han spelade i ungdomsallsvenskan. Han var en snabb, brytsäker back, som inte tvekade att ge sig ut på anfall längst med kanterna.

”Min dröm då var nog att bli fotbollsproffs nånstans i Sydeuropa”, berättade han senare i boken ”Fånge på Guantánamo”.

Mehdi var ganska tystlåten. Han verkade vara omtyckt av klasskamraterna och populär bland tjejerna. Många kommer ihåg honom för hans intresse för musik. Han gick ofta runt och lyssnade på rap och hiphop i sin freestyle.

I de sena tonåren avtog Mehdi Ghezalis intresse för fotboll. Han träffade nya vänner, flera av dem höll på med småbrott. Klasskamraterna noterade att Mehdi började använda dyra märkeskläder. Efter ett inbrott i två spelautomater på biografen Filmstaden i Karlstad blev Mehdi misstänkt, men han nekade under polisförhören. Åtalet lades ner.

Ibland innehåller livet oväntade brytpunkter. Synbart små händelser kan i förlängningen påverka en människas hela framtid på ett sätt som ingen kunnat förutse.

Efter att ha gått ut gymnasiets industriprogram, med praktikplats som svarvare, beslöt sig Mehdi Ghezali för att åka på en charterresa till Portugal. Som så ofta var det fotbollen som lockade. Några av Europas bästa lag, som Porto och Benfica, spelade i Portugal. Men Mehdi ville också se och uppleva mer av livet än hyreshusen i Brickebacken utanför Örebro.

På semesterorten Albufeira träffade Mehdi en tio år äldre grekisk man. De blev snabbt vänner och Mehdi beslöt sig för att stanna kvar och dela lägenhet med sin nyfunne vän.

Livet lekte.

Det var fester, sena nätter, alkohol och långa sköna dagar på stranden. Så en dag i juli 1999 ändrades allt. Portugisisk polis stoppade de två vännerna i deras bil. Både den och lägenheten var full av stöldgods: dyra märkesklockor, stora summor kontanter och kreditkort. Mehdis vän försökte fly från polisen. Han sköts i benet, greps och dömdes till ett flerårigt fängelsestraff.

Mehdi hamnade i häkte – där han kom att sitta i tio månader.
Tiden i det portugisiska fängelset förändrade Mehdi Ghezali. Han började ifrågasätta hela sitt 20-åriga liv. Allt han gjort – allt han underlåtit att göra. När hans pappa skickade ett exemplar av koranen till honom, började han tillbringa allt mer tid att läsa den.

Mehdi Ghezali hade växt upp i ett religiöst hem. Som barn brukade han följa med sin pappa till moskén på fredagarna. Själv hade han inte känt någon större dragning till religionen. De många och långa timmarna i cellen tillsammans med koranen förändrade honom. Mehdi tyckte sig ha funnit en ny mening i livet:

”Jag låg på sängen och tänkte på vad jag gjorde i det här livet, vart jag var på väg, vad mitt mål var och vad vitsen var med detta liv. Att dricka och springa runt på diskotek och träffa tjejer och försöka bli rik och ha fina bilar kan knappast vara meningen med hela denna stora värld”, berättade han i boken ”Fånge på Guantánamo”.

”Jag bestämde mig för att börja på en ny, vit sida, innan det blev för sent … Jag började läsa mer i koranen. Ibland stannade jag kvar i cellen ensam, fast vi fick vara ute på rast. Jag slutade sitta med andra fångar, för de pratade om saker som jag hade lämnat bakom mig.”

ehdi Ghezali släpptes ur det portugisiska häktet i juni 2000. Han återvände till Örebro. Kort därefter reste han till Saudiarabien för att studera arabiska och koranen – och för att göra sin första hajj, den stora pilgrimsresan till Mecka.

”Jag vill bli imam, en andlig ledare”, förklarade han för sin pappa.

Mehdi var fast besluten att påbörja sitt nya, rättrogna, religiösa liv. Men det gick inte riktigt som han tänkt sig. Inte nu heller. Han blev inte antagen till de religiösa universitet som han sökte till i Saudiarabien, varken i Mecka eller i Medina. I stället åkte han våren 2001, tillsammans med en vän, till Pakistan där han stannade några månader. Sen tog han sig, via Sverige, till London.

Vem och vilka han träffade i London har Mehdi Ghezali aldrig velat berätta. Han har sagt att han – som före detta Guantánamofånge – inte vill skapa problem för andra människor bara för att de hade råkat träffas.

Vistelsen i London, tillsammans med den långa häktningstiden i Portugal, var några av de saker som bidrog till att USA:s myndigheter beslöt sig för att titta närmare på Mehdi Ghezali.

Sommaren och hösten 2001 var den engelska huvudstaden, tillsammans med Luton, centrum för flera militanta islamistorganisationer. Hit sökte sig unga män från både Storbritannien och andra länder i Europa. Här kunde de få diskreta kontakter i Afghanistan och Pakistan via de islamister som mer eller mindre öppet värvade unga män till strid i islams namn.

Mehdi Ghezali tillbringade flera månader i London.

Sensommaren 2001, bara några veckor innan attacken den 11 september, åkte han vidare till Afghanistan.

Ett drygt år senare, hösten 2002, åker jag själv till London för att försöka hitta några av de personer som Mehdi Ghezali träffade under sin vistelse. Det är del av ett större reportage till det granskande samhällsprogrammet ”Kalla fakta” i TV4.

En av de första som jag söker upp är Shejk Omar Bakri Mohammed – känd som en av de ledande förespråkarna för militant islamism i Storbritannien.
Vi träffas på hans kontor, bara några tiotal meter från fotbollslaget Tottenhams Hotspurs hemmaarena, White Hart Lane, i norra London.

Omar Bakri tar emot klädd i en stilig svart skjorta. Bakom honom, vid ett skrivbord fullt med papper, sitter en man i lång vit klädnad som jag omedelbart känner igen som Abu Hamza, imam i moskén i Finsbury Park. Han är känd för sin militanta hållning och för att han förlorat båda sina händer, och ett öga, i en explosion i Afghanistan under kriget mot Sovjetunionen.

I stället för en vanlig handprotes har Abu Hamza en metallkrok på sin högra hand, som han höjer i en hälsning mot mig.

När jag visar Omar Bakri ett foto på Mehdi Ghezali nickar han igenkännande. ”Det är den fotbollsintresserade svensken. Honom har jag träffat”, säger han.

hejk Omar Bakri är kanske den enskilde person som spelat den viktigaste rollen i skapandet och uppbyggnaden av den militanta islamismen i Storbritannien.

I mitten av 1980-talet var han med och startade den engelska grenen av Hizb ut-Tahrir, en internationell islamistisk organisation. Den grundades ursprungligen i Jerusalem 1953, med målet att störta de odemokratiska ledarna i Mellanöstern och ersätta dem med nya ledare och stater baserade på islam.

Under Omar Bakri växte Hizb ut-Tahrir snabbt i popularitet, framför allt bland muslimska studenter. Men i stället för att bekämpa diktaturerna i Mellanöstern kom en stor del av verksamheten i England att inriktas på att trakassera de studenter som vägrade följa gruppens konservativa, militanta hållning:

”Vi uppmuntrades av Omar Bakri att fungera som gatugäng. Vi drog genom Londons gator, slogs mot indiska sikher i väst och afrikanska kristna i öst. Vi trakasserade muslimska kvinnor tills de började bära hijab. Vi kände oss oslagbara”, berättar Maajid Nawaz. Han var en av de många unga välutbildade studenter som drogs med i rörelsen och som först många år senare lyckades bryta med sitt våldsamma förflutna.

När Omar Bakri tvingades bort från Hizb ut-Tahrir i mitten av 1990-talet startade han i stället organisationen al-Muhajiroun. Dess medlemmar kunde senare, i flera fall, kopplas till terrordåd.

Fram till attacken mot World Trade Center kallade sig Omar Bakri öppet för bin Ladens man i Europa. Han påstod sig också ha värvat hundratals unga frivilliga till väpnad kamp i islams namn.

Det är svårt att veta hur många av Omar Bakris påståenden som är sanna och hur mycket som är tomt skryt för att göra sig själv intressant. Den engelska säkerhetstjänsten MI5 tycks dock delvis bekräfta Omar Bakris påståenden. Minst 500 engelska muslimer lär ha åkt till Afghanistan för att ansluta sig till al-Qaida – redan innan attacken den 11 september.

Omar Bakris världsbild är målad i svartvitt.
Han hävdar att det handlar om att skilja på sant och falskt, rättrogna och hädiska, förtryckta och förtryckare. Bakri anser sig självklart tillhöra de goda, de som i Allahs namn bekämpar dem han kallar ”Satans allians”. Och denna kamp, jihad, måste ibland föras med vapen i hand.

Målet för kampen är i första hand USA, men inte enbart. Bakri har kallat Israel för en ”cancersvulst” som måste avlägsnas. Han har uppmanat Englands homosexuella att kasta sig från Big Ben och utlyst en fatwa mot Pakistans ledare Musharraf.

Under sin tid som ledare för Hizb ut-Tahrir sammanfattade Omar Bakri sitt budskap med orden: ”Vi behöver vapen, inte mat och bistånd. När kriget har börjat kan vi äta våra motståndare.”

Omar Bakri föddes i Aleppo i Syrien. I likhet med Osama bin Ladin och flera andra islamistiska ledare tillhörde familjen den övre medelklassen. De hade gott om pengar, tjänstefolk och privatchaufför.

Omar Bakri engagerade sig politiskt redan i tonåren och tvingades fly från Syrien efter att 1982 ha deltagit i Muslimska brödraskapets misslyckade kuppförsök mot Hafez Assad.

Enligt Ziauddin Sardar, författare och professor i kulturella studier vid London City University, kan rötterna till dagens militanta islamism hittas i 1960- och 70-talets islamistiska rörelser. Grupper som Muslimska brödraskapet i Egypten och Jamaat-e-Islami i Pakistan bekämpade auktoritära regimer och lovade sina anhängare framåtskridande, frihet och rättvisa.

Trots sin popularitet lyckades ingen av rörelserna ta makten. Revoltförsök slogs ner. Ledarna tvingades i landsflykt eller dömdes till döden. I besvikelsen över uteblivna framgångar förändrades de muslimska organisationerna, konstaterar Ziauddin Sardar:
”De intellektuella ledarna ersattes av halvt illiterata demagoger. De blev precis lika auktoritära, kunskapsfientliga och repressiva som de muslimska ledare de ursprungligen ville störta. I stället för att tillåta en öppen debatt om av vad dagens islam kan innebära blev fundamentalistiska tankegångar först något värt att dö för och senare något som – i rent hat – rättfärdigade mord och förstörelse.”

Det är en beskrivning som passar förvånansvärt väl in på Omar Bakri.

ag tillbringar mina dagar i London med många och långa samtal med unga engelska muslimer, bland annat vid moskén i Finsbury Park. Där vittnar i princip alla jag pratar med om samma bemötande från majoritetssamhället: okunskap, fördomar, ibland rena glåpord och rasism.

Trots en skärpt lagstiftning och förbättrade möjligheter för unga muslimer att få anställning har England fortfarande en lång väg att vandra, exempelvis har Amnesty kritiserat det brittiska rättssystemet för institutionell rasism.

”Vårt 11 september kom långt innan 11 september”, förklarar 25-åriga Ali för mig. ”Vi muslimer har demoniserats, undvikits och attackerats så länge jag kan minnas. Och ärligt talat är vi trötta på det.”

Det är i detta utanförskap som de militanta islamisterna fiskar. Det är dessa unga män som Omar Bakri lovar en ny värdighet och erbjuder enkla lösningar på komplicerade frågor: Attackera den som attackerar dig. Välj Allah och islam, så löser sig alla dina problem, om inte i denna så i nästa värld.

”Det engelska samhällets diskriminering av och fördomar mot muslimer är mitt bästa vapen”, säger Omar Bakri till mig med ett litet skratt. ”Egentligen borde jag tacka dem, de gör mitt jobb så mycket lättare.”

Att personliga erfarenheter av diskriminering, utsatthet och rasism kan leda till en radikalisering låter trovärdigt. Men det är samtidigt en alldeles för enkel förklaring, menar Maajid Nawaz, en av de studenter som på 1980-talet anslöt sig till Omar Bakris militanta rörelse Hizb ut-Tahrir.

”Rasism är inte en tillräcklig förklaring för en persons resa in i extremism, det måste till mer. Det är många som utsätts för rasism, men de flesta väljer ändå inte att ansluta sig till en islamistisk organisation. Det behövs också en ideologisk grundmodell, som förklarar för dig att du utsätts för dessa missförhållanden och denna rasism enbart för att du är muslim”, säger Maajid Nawaz.

För honom, och många andra, blev de personliga erfarenheterna av rasism, parat med den militanta islamismen ideologi – förmedlat av dess vältalige profet Omar Bakri – allt som behövdes. Det fick dem att ta steget fullt ut och engagera sig i en våldsam kamp, som de uppfattade som en solidaritetshandling med världens muslimer.

örsta gången jag träffar Omar Bakri är jag ensam, utan kameraman. Vi har diskuterat på redaktionen om jag ska ta med mig dold kamera, men har beslutat att det är för riskabelt.

Så fort Omar Bakri känner igen Mehdi Ghezali på fotot börjar han berätta. Han påstår att det var han personligen som hjälpte den unge svensken med kontakter i såväl Pakistan som Afghanistan. Han säger inget om al-Qaida, eller om kopplingar till andra terrororganisationer, utan bara att han hjälpt Ghezali med ”religiösa kontakter”.

Jag vet inte om jag ska tro honom. Omar Bakri har ett rykte som duktig demagog, men också som en person som älskar att framhäva sig själv. Vissa avfärdar honom föraktfullt som ”Tottenhams ayatolla”.

Nästa dag – när jag kommer tillbaka tillsammans med en kameraman – är situationen en helt annan. Nu vill Omar Bakri inte säga någonting. Han berättar att han kommer ihåg den religiösa fotbollstokige svensken, men säger sig inte ha något mer att tillägga.

Under de kommande dagarna träffar jag Omar Bakri ett flertal gånger. Vi för långa samtal, om strukturell diskriminering mot Englands minoriteter, om svårigheten att få arbete, om de verbala och ibland fysiska påhopp många unga muslimer utsätts för. Och vi talar om hur övergreppen i Guantánamo, som har kritiserats av en rad internationella människorättsorganisationer, ökar känslan av vrede, utsatthet och utanförskap. Och underlättar Omar Bakris rekryteringsarbete.

Omar Bakri kan vara både charmerande och övertygande. Jag kan förstå att han kan så ett första frö hos en del unga män. Ett frö till det som kan växa till ett slutligt beslut att söka sig till ett talibanläger, eller al-Qaidacell, i tron och förhoppningen att göra världen lite mindre orättvis. Eller åtminstone ge världens muslimer upprättelse genom att delta i en väpnad kamp mot de som utmålas som förtryckare.

Samtidigt påminns jag gång på gång om hur försvinnande få av Englands och Londons muslimer det är som är beredda att lyssna på och följa män som Omar Bakri.

I London har Omar Bakri kastats ut från flera av moskéerna. Han vill gärna att vi gör den filmade intervjun med honom med en moské i bakgrunden, samtidigt kan vi inte komma alltför nära eftersom flera av församlingarna inte vill ha något som helst med honom att göra.

”De har till och med hotat mig med stryk”, berättar han.

Mitt i sin vältalighet och vänlighet kan Omar Bakri, utan att tveka, börja prata om behovet av att ”döda fienden”, de ”otrogna”, de européer som han menar deltar i förtrycket.

Till slut kan jag inte hålla mig från den självklara frågan.
– Men jag då. Vi har ju lärt känna varandra under de här dagarna. Skulle du kunna döda mig? Enligt din retorik är ju jag också en del av fienden som du bekämpar?

Omar Bakri tittar på mig med en forskande blick. Efter någon sekunds eftertanke svarar han med ett litet leende på läpparna:

”Ta det inte personligt. Jag gillar dig, men jag skulle inte ha några som helst problem med att skära halsen av dig – om det behövdes.”

Jag vet inte om han menar allvar, eller bara försöker driva med mig. Och jag känner att jag inte heller har lust att få veta svaret på den frågan.

fter sin vistelse i London åkte Mehdi Ghezali till Pakistans huvudstad Islamabad. Anledningen var – enligt honom själv – att fortsätta sina koranstudier. Men Ghezali trivdes inte i Islamabad. Han stod inte ut med trafiken och det ständiga larmet i mångmiljonstaden. Han bestämde sig ganska snart för att, tillsammans med en vän, åka vidare till Afghanistan, till staden Jalalabad några mil väster om den pakistanska gränsen.

Här fann Mehdi Ghezali till slut den ro och frid han så länge sökt. Han hyrde ett rum och tillbringade dagarna med att läsa koranen och umgås med familjen som han var inneboende hos.

I boken ”Fånge på Guantánamo” beskriver Mehdi Ghezali veckorna i Jalalabad som stilla och harmoniska. Han låter nästan lycklig.

Under sin tid i Saudiarabien hade han omfamnat wahabismen och den närbesläktade salafismen. Båda är konservativa tolkningar av islam som förespråkar en återgång till islams rötter som de utformades 600 år efter Kristus.

Wahabism och salafism lämnar föga utrymme för demokrati, modernism och kvinnors rättigheter. Men Mehdi Ghezali – och många andra unga salafister – såg något annat. För honom var salafismen ett projekt som förespråkar social jämlikhet med en betoning på allas lika rätt och värde, helt enkelt en form av social utopi.

”Många flyttade med sina familjer till Afghanistan när det blev en islamsk stat. Många där sade att det var det enda landet som följde Guds lagar och som inte gjorde någon skillnad mellan fattiga och rika, kungar och arbetare, utan följde det Gud har bestämt. Annars brukar det vara så i världen att de rika eller de högt upp inte straffas och kommer undan utan problem”, förklarade Ghezali i boken ”Fånge på Guantánamo”.

Mehdi Ghezali – och hans trosfränder – såg sig inte som bakåtsträvare. De betraktade sig som förkämpar för en radikal tro med fokus på jämlikhet, oavsett ekonomisk, social eller etnisk härkomst.

Men de fridfulla dagarna i Jalalabad fick en dramatisk vändning:

”Det var fruktansvärt, en katastrof för de drabbade”, säger Ghezali. ”När 11 septemberattacken kom hörde vi om den på radion, för vi hade ingen tv. Vi trodde inte att det skulle ha något med Afghanistan att göra. Vi trodde aldrig att det skulle bli krig i Afghanistan för det.”

Det var först när de amerikanska attackerna mot Afghanistan började en dryg månad senare som Ghezali insåg att hans personliga säkerhet var i fara. Rykten hade börjat gå om att utlänningar, som han själv, såldes till de amerikanska trupperna av både enskilda och organisationer.

Och här någonstans går versionerna fullständigt isär.

Mehdi Ghezali kommer senare att hävda att han tog sig över gränsen till Pakistan, där han greps av lokala myndigheter och överlämnades till amerikanska trupper några dagar innan julafton 2001.

De amerikanska myndigheterna påstår att Ghezali greps tillsammans med ett tjugotal utländska medborgare, varav ”några erkänt sig” tillhöra al-Qaida.

Den 17 januari 2001 fördes Mehdi Ghezali till basen X-Ray vid Guantánamo Bay på Kuba. Han fick en orange overall, låstes in i en bur och tilldelades sitt id-nummer: US9SWE000166.

Trots att Mehdi Ghezali kom att sitta fängslad över två år i Guantánamo blev han – i likhet med många av de andra fångarna – varken åtalad eller dömd för något brott.

Han fick inte ens reda på vad han var anklagad för.

De amerikanska myndigheterna förklarade gripandet med att Mehdi Ghezali var en ”illegal combatant”, en illegalt stridande och att de misstänkte att han kanske kunde begå terrordåd i framtiden.

Mehdi Ghezali hävdade att han inte hade haft några som helst kontakter med talibaner, eller med al-Qaida. Han hade rest till Pakistan och Afghanistan som en del i ett religiöst sökande.

Dokument från USA:s försvarsdepartement, som blev offentliga för några år sedan, tycks stödja Ghezalis version. De amerikanska psykologer som undersökte Ghezali tyckte sig knappast se en hårdhudad terrorist, utan snarare en ung, oerfaren och lättledd person, vars ”överidentifikation med sin religion, verkar kompensera för en brist på självinsikt och självförtroende”.

Det står ingenting i handlingarna om att Mehdi Ghezali deltagit i strid eller i någon form av terroraktivitet. Han beskrivs som en osäker person, som eventuellt, just på grund av sin svaga personlighet skulle kunna utgöra en fara för USA i framtiden.

”Han kan anses vara en lättmanipulerad anhängare, som villigt låter sig påverkas av andra, och han kommer att vara i hög grad sårbar till försök att rekrytera honom till framtida terroristhandlingar. Hans pass och hemvist i ett västligt land skulle med stor sannolikhet göra honom till en mycket eftertraktad värvning”.

Även de svenska UD-tjänstemän som besökte Ghezali på Guantánamo kom fram till en liknande slutsats. ”Han verkar vara”, skrev UD i sin hemligstämplade rapport ”en vek och känslosam person. Han är ingen ledartyp, snarare mycket lättledd.”

Den 8 juli 2004 släpptes Mehdi Ghezali av de amerikanska myndigheterna och flögs hem till Sverige. I Sverige inleddes en utredning mot honom. Åklagaren valde att lägga ner den efter bara några veckor, utan att ens inleda en formell förundersökning.

Därmed borde Mehdi Ghezali, både formellt juridiskt och moraliskt betraktas som oskyldig.

Men i mångas ögon var och förblev Mehdi Ghezali ”taliban-svensken”, den första svenska islamistiska gudskrigaren, en militant islamist och terrorist, beredd att döda. Han blev en symbol, inte för något han bevisligen gjort och blivit dömd för, utan som en del av den negativa bild av islam som börjat ta en allt större plats i det mediala och politiska samtalet i Sverige.

Och det var en bild som skrämde många.

Om en fotbollsspelande svetsare från Örebro kan utvecklas till en kallhamrad al-Qaida terrorist, vem bland landets muslimer kan man då lita på? Hur vet jag att mina grannar, kolleger på arbetet eller klasskamrater inte gör samma resa in i den militanta islamismens värld – där vi alla kan bli nästa måltavla.

Många tänkte dessa tankar, medvetet eller omedvetet.

Andra framförde tankarna öppet, som ett led i en politisk agitation. Att Mehdi Ghezali varken åtalats eller dömts för något brott verkade inte längre spela en så stor roll i sammanhanget.

Eller som en man i Ghezalis hemstad Örebro – i samband med frigivandet – uttryckte det när han av nyhetsprogrammet ”Aktuellt” fick frågan om hur den hemvändande Ghezali borde tas emot.

”Ett skott i pannan – och fort ska det gå!”

Källhänvisningar till alla delar