DEL 18 | Counterjihad får fäste: ”Europa existerar inte längre, här finns bara Eurabia”
Populisterna i Norden
”Danskarna måste
försvara sig mot islam”
Tisdag 11 september 2001
När det första flygplanet träffade World Trade Center i New York utgick de flesta ifrån att det handlade om en tragisk olycka.
Sveriges Radios första sändning som tog upp händelsen, klockan 15.00, rapporterade om en allvarlig men relativt begränsad olycka: ”Enligt uppgift är det ett tvåmotorigt plan som har flugit in i World Trade Center”, sa Ekots korrespondent Anders Ask. ”Jag ser därifrån jag bor att röken stiger mot himlen och högsta våningarna i byggnaden brinner. Det kommer eldslågor från några av våningarna, men vi vet väldigt litet om skador och om någon har dödats i olyckan, men det verkar osannolikt att det inte har varit omfattande skador, för röken stiger och det ser ut som att flera våningar skadats ordentligt.”
”Vet du vad det är för slags plan som har flugit in?”, undrade programledaren.
”Nej, det enda vi hittills fått veta är att det är ett tvåmotorigt plan”, svarade Anders Ask, ”men vi får nog återkomma i senare sändningar med mer definitiva uppgifter”.
Det skulle ta ytterligare någon timme innan världen förstod att USA utsatts för den kanske grövsta och blodigaste terroraktionen i världshistorien.
President Bush informerades strax efter att det andra planet träffade det södra tvillingtornet. Bilderna där en medarbetare viskar nyheten i presidentens öra under ett skolbesök i Florida har blivit klassiska. Barnen fortsätter att högt och tydligt bokstavera alfabetet, bokstav för bokstav, med ord som kids och kite, barn och drake. Samtidigt sitter en uppenbart förvirrad president kvar vid katedern.
George Bush reser sig inte upp. Han springer inte ut till sina medarbetare. Presidenten sitter kvar framför barnen, som fortsätter bokstavera, men hans tankar verkar befinna sig någon helt annanstans.
Bakom ryggen på honom hänger en griffeltavla med texten: ”Reading makes a country great”. Läsning får ett land att växa.
Nio dagar senare förklarade USA:s president krig mot terrorismen.
Terroristerna har förrått sin egen tro, de har i själva verket kidnappat islam. Det är inte våra många muslimska vänner som är våra fiender. President George W Bush, i hans krigsförklaring mot terrorismen.
I George Bush ”krigsförklaring”, som han framförde inför kongressen den 20 september, var han tydlig med sin föresats: att slå ut terrorismen, fullständigt och för alltid. Men han var också noga med att påpeka att kriget mot terrorn inte skulle ses som en kamp mot en hel religion, utan mot ett antal individer, förenade i ett nätverk av islamistiska terrorister, al-Qaida.
”Dessa terrorister utövar en marginell variant av islamisk extremism som har förkastats av muslimska lärda och en majoritet av det muslimska prästerskapet”, sa Bush och vände sig också, som han sa, direkt till världens muslimer: ”Vi respekterar er tro. Den utövas i frihet av miljoner amerikaner och av åtskilliga miljoner i länder som USA betraktar som sina vänner. Dess lära är god och fredlig, de som utövar ondska i Allahs namn hädar Allahs namn.”
Kommen så långt avbröts presidenten av spontana applåder. Han väntade några sekunder innan han fortsatte. ”Terroristerna har förrått sin egen tro, de har i själva verket kidnappat islam. Det är inte våra många muslimska vänner som är våra fiender. Det är inte våra många arabiska vänner. Vår fiende är ett nätverk av terrorister och alla de regeringar som stöder dem”, sa Bush innan nya applåder åter avbröt honom.
Några veckor senare började amerikanska stridsflygplan, med understöd av brittiska flygvapnet, att bomba Afghanistan.
Islam är inte en religion i traditionell mening. Det är en terrororganisation som försöker uppnå världsherravälde med våld. Michael Rex, lokalpolitiker för Dansk folkeparti, till Sydsvenskan.
amtidigt som USA:s president predikade islams innersta värden, ”vikten av kärlek, nåd och fred”, trakasserades mängder av amerikanska muslimer av USA:s myndigheter. De greps, förhördes och häktades – i många fall enbart på grund av sin tro.
Och det var knappast islams kärleksbudskap som hamnade i debattens centrum runt om i världen efter den 11 september. Sekelgamla negativt färgade bilder av islam, tillsammans med chocken och avskyn över terrordådet och rädslan för nya attacker, utgjorde en tacksam grogrund och drivhus för antimuslimska budskap.
Islamfientliga och islamofoba tankegångar och tankegods, som redan tidigare använts i det politiska samtalet, fick ny aktualitet. Och det fanns gott om politiker som var redo att använda sig av islam i sina försök att värva röster.
Ett av de länder där detta märktes som tydligast var Danmark.
Terrorangreppet hamnade mitt i valrörelsen, både bildlikt och bokstavligt. Dansk folkeparti hade, under ledning av Pia Kjaersgaard, ända sedan partiets grundande sex år tidigare fört en många gånger grov nationalistisk retorik riktad mot landets invandrare och muslimer. Nu höjde partiet tonläget ytterligare ett steg.
George Bush ansträngde sig åtminstone för att göra en åtskillnad mellan religionen islam och enskilda terrorister som påstått sig agera i islams namn. Dansk folkeparti levererade ett helt annat budskap. I deras värld var Danmark utsatt för en form av invasion och ett försök till maktövertagande, som det gällde att bjuda motstånd.
”Danskarna måste försvara sig mot islam”, sa partiledaren Pia Kjaersgaard på valmöte efter valmöte.
”Jag vill beskydda mitt land och mitt folk mot att de främmande övertar makten och skapar folklig upplösning och hemlöshet”, förtydligade Dansk folkepartis ledande ideolog, prästen Sören Krarup.
Michael Rex, en lokal ledare för partiet, menade att islam inte ens borde betraktas som en religion – utan som en kriminell sammanslutning: ”Islam är inte en religion i traditionell mening. Det är en terrororganisation som försöker uppnå världsherravälde med våld.”
När hon går i pension kommer muslimerna att vara i majoritet i Danmark. Från Dansk folkepartis valaffisch
På en av partiets valaffischer kombinerades bilden av en söt, blond, skrattande liten flicka, tre eller kanske fyra år gammal, med texten: ”När hon går i pension kommer muslimerna att vara i majoritet i Danmark.”
Det gick inte att missuppfatta Dansk folkepartis budskap.
Partiets retorik var varken ny eller oväntad. De grova angreppen på islam och landets muslimer hade växt fram ur den danska högerpopulistiska rörelse som fick sitt genombrott tre decennier tidigare.
S
tarten för dansk högerpopulism kan bestämmas exakt på minuten. Klockan 20.00 den 30 januari 1971 avslöjade den kände advokaten och mångmiljonären Mogens Glistrup i tv-programmet ”Focus” att han inte betalade ett öre i skatt. Och inte nog med det. Glistrup hävdade att det inte bara var moraliskt rätt att skattefuska, han jämförde också sig själv – och andra skattesmitare – med de danska motståndsmän som kämpade mot de nazityska ockupanterna under andra världskriget.
Inslaget varade i exakt 114 sekunder – inte ens två minuter – men väckte en enorm uppmärksamhet.
Några månader senare grundade Mogens Glistrup Fremskridtspartiet. Det hade i princip bara två frågor på sin agenda: sänkta skatter och en ökad personlig frihet på byråkratins bekostnad.
Det danska välfärdssystemet hade – precis som i Sverige och Norge – byggts upp via en skattefinansierad offentlig sektor. Och nu kom det plötsligt en person och ett parti som ifrågasatte själva grunden och fundamentet för efterkrigstidens samhällsbygge: det gemensamma bidraget till skolor, sjuk- och äldrevård i form av skatter.
Glistrup kom inte bara med helt nya politiska krav, han framförde dem också på ett helt nytt sätt. Den lite rundlagde, jovialiske advokaten drev hejdlöst med sina meningsmotståndare, han häcklade och hånade dem, samtidigt som han kom med det ena dråpliga förslaget efter det andra.
Glistrup krävde att det danska försvaret skulle läggas ner och ersättas med en telefonsvarare med ett meddelande på ryska: ”Vi ger oss”.
Ett annat förslag var att auktionera ut Grönland till högstbjudande.
Och när han kritiserades för sitt förslag att slopa alla former av socialbidrag, med motiveringen att det skulle kunna leda till svält, svarade Glistrup med att föreslå ett system med ”havregrötsautomater”.
Mogens Glistrup sågs först som en pajas av etablissemanget, men både hans politiska budskap och ledarstil gick hem hos många danska väljare. I valet 1973, som blev känt som jordskredsvalet, fick Fremskridtspartiet 15,9 procent av rösterna och blev Danmarks näst största parti.
En av dem som röstade på och senare också anslöt sig till partiet var en ung hemmafru. Hon hade några få års arbetslivserfarenhet, som butiksbiträde och annonsförsäljare. Hon hette Pia Kjaersgaard. Hennes förklaring till sitt nyvaknade politiska engagemang delades av många bland de nya väljarna: ”Glistrup visade att politik kunde vara provocerande och humoristiskt. Han kunde slå näven i bordet och få folk att vakna upp”, förklarade Pia Kjaersgaard.
M
ogens Glistrup var den förste politikern i Skandinavien som lyckades formulera en populistisk skatterevolt i politiska termer. Ironiskt nog kom mycket av Glistrups stöd från samma medelklass som i hög grad hade tjänat på välfärdssystemen. Nu anslöt de sig till Glistrups paroller om mer pengar i den egna plånboken och större möjligheter till privata beslut och lösningar.
Högervridningen av politiken i början av 1970-talet var inte enbart ett danskt fenomen. I Norge plockades Glistrups idéer upp av Anders Lange, även han en excentrisk politiker. Trots sina tidigare kontakter med högerextrema kretsar, med bland annat den nazistiska tidskriften ”Folk og land”, fick Lange stor uppslutning när han våren 1973, drygt två år efter Glistrups genombrott, kallade ”skattetrötta” norrmän till ett möte på biografen Saga i centrala Oslo.
Närmare tusen personer mötte upp. Samma dag grundades partiet med det något märkliga namnet ”Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”.
Anders Lange kopierade inte bara Mogen Glistrups politik, de två männen hade också en liknande personlighet. Om Glistrup snabbt blev den danska politikens förste clown, var Anders Lange inte långt efter.
Han dök upp på sin första partiledardebatt i tv utrustad med ett svärd och en flaska ägglikör, som han flitigt drack av i studion. Resultatet blev fem procents väljarstöd, fyra mandat i stortinget och en kraftig försäljningsökning av ägglikör på det norska systembolaget.
De första åren verkade inget kunna stoppa Mogens Glistrup och hans Fremskridtsparti i Danmark. Men snart började problemen framträda. Partiets snabba tillväxt gjorde att organisationen inte hann med. Det anarkistiska förhållningssättet, som till en början var partiets styrka, blev snart dess största svaghet. Partiet var svårt att styra och präglades av ständiga inbördes strider.
Dessutom dömdes Mogens Glistrup, efter en längre rättsprocess, till fängelse för just det skattebrott som startade hans politiska karriär. När Glistrup vandrade in genom porten till Horserød statsfængsel 1983 tog Pia Kjaersgaard över som partiledare.
Två år senare, när Mogens Glistrup frigavs, befann sig Fremskridtspartiet i en djup kris. Mängder av medlemmar hade lämnat, interna strider rasade åter och opinionssiffrorna låg på knappa två procent.
Men Glistrup hade använt sina år bakom galler till att tänka ut en ny strategi. Under hans fängelsevistelse, i samband med kriget mellan Iran och Irak, hade Danmark för första gången tagit emot en större grupp flyktingar och asylsökande med muslimsk bakgrund.
Glistrup valde ut dessa som partiets nya fiende. Han hann knappt ut ur fängelset innan han sjösatte sin nya politik. I ett mycket uppmärksammat tal påstod han bland annat att ”Danmark håller på att invaderas av en massa muhammedaner som tar med sig knark och hotar danskheten”. Senare krävde han att Danmark skulle utropas till en ”muslimfri zon”.
Glistrups attack mot ”muselmanerne”, som han kallade dem, möttes av mycket kraftiga reaktioner. Ingen dansk politiker hade tidigare uttryckt sig på detta vis. Ingen hade tidigare så tydligt pekat ut och angripit en av landets minoritetsgrupper.
Beskyllningarna om rasism vällde fram. En av de starkaste kritikerna var – Pia Kjaersgaard. Hon menade att Glistrup gick alldeles för långt med sitt utspel.
De flesta interna kritiker tystnade när Fremskridtspartiet i följande val, den 8 september 1987, nästan fördubblade sitt väljarstöd. Det gick från några få procent i opinionsundersökningarna till fem procent i valet, långt över den danska valspärren.
Mogens Glistrup var inte bara först bland de skandinaviska högerpopulisterna att peka ut islam som en fara, han var också först med att omsätta det islamfientliga budskapet i politiskt kapital.
Bland dem som noga följde Fremskridtspartiets växande opinionssiffror var Mogens Glistrups gamla vänner i Norge. Efter partigrundaren Anders Langes död hade affärsmannen Carl I Hagen tagit över ledningen för partiet. Han döpte snabbt om det till Fremskrittspartiet, ett namn taget direkt från den danske förebilden.
Carl I Hagen valde också att kopiera Mogens Glistrups nya islamfientliga politik.
Dagen innan det danska folketingsvalet 1987, den 7 september, ställde sig Carl I Hagen på torget i den lilla staden Rörvik på den norska västkusten. Där höll han ett tal som kom att skaka om Norge.
Hagen påstod att det fanns en muslimsk konspiration för att på sikt ta över Norge. Målet var att ta makten i landet, bebygga det med moskéer och ta bort det otrogna, kristna korset ur den norska flaggan. Hagen påstod sig ha ett skriftligt bevis för denna sammansvärjning, i form av ett brev som han viftade med för publiken.
När Hagen hade talat färdigt hördes inte ett ljud från de drygt 500 åskådarna. Ingen hade tidigare hört något liknande sägas av en norsk politiker.
Redan samma kväll avslöjade norsk media att brevet var ett falsarium.
Men det verkade inte spela någon roll. Kampanjen var redan i gång. Och den blev framgångsrik. Kommunalvalet 1987 blev Norges första ”invandrarval”. Fremskrittspartiet mer än tredubblade sitt valresultat från stortingsvalet två år tidigare och fick 12,3 procent av rösterna.
Och Hagen hymlade inte med sin taktik, tvärtom. Till den norske tidningen Dagbladet sa han strax efter valet: ”Jeg håper jeg har klart å få folk til å bli forbannet på norske politikere, som forfordeler utlendinger framfor de som trenger det mest hos oss.”
V
alen i Danmark och i Norge hösten 1987 ritade om den politiska kartan i båda länderna. De högerpopulistiska partierna hade haft framgångar tidigare med sina krav på skattesänkningar, nu hade de vunnit nya röster med ett öppet islamfientligt budskap.
I dag, nästan trettio år senare, är det lätt att tro att invandringskritiken alltid har varit en del av de skandinaviska högerpopulistiska partiernas budskap. Men så var inte fallet, varken i Danmark eller i Norge. I båda länderna växte de nya protestpartierna sig starka med krav på skattesänkningar och ökad personlig frihet.
Främlingsfientligheten kom först senare, när partierna började tappa sitt tidigare stöd. Angreppen på ”de fremmede”, främlingarna, invandrarna, de utlänningar som påstods inte passa in, introducerades i mitten av 1980-talet av Mogens Glistrup och Carl I Hagen. Först därefter växte främlingsfientligheten fram som en del av partiernas inre liv.
Den nya främlingsfientliga linjen kombinerades med ytterligare en ideologisk omsvängning. De tidigare skattesänkarpartierna blev nu plötsligt förespråkare för exakt de välfärdssystem som de tidigare så starkt motsatt sig. Men det var en betingad välfärd, som bara gällde vissa medborgare. En grupp ställdes medvetet utanför: ”de fremmede”.
Den som först utformade denna nya skandinaviska välfärdskramande högerpopulism – parat med främlingsfientlighet – var Carl I Hagen. Fremskrittspartiet, som ända sedan starten hade profilerat sig med krav på sänkta skatter och minskade sociala förmåner, fick nu en helt ny social profil. Partiet övergick till att föra fattigpensionärernas, de sjukas och funktionshindrades talan.
Dessa definierades som behövande och därmed berättigade till samhällets och partiets stöd. Mot dessa behövande grupper ställdes de som Hagen döpte till ”välfärdssnyltarna”, framför allt invandrare, men också ensamstående mödrar och kriminella.
Hagens taktik var enkel. Kombinera välfärdspolitik med kritik mot invandrare. Ställ behövande goda ”norska” grupper mot onda främmande snyltare. Använd främlingsfientlighet som ett taktiskt politiskt medel.
Tankarna och genomförandet av denna strategi framgår tydligt i partiets interna material, inte minst i boken ”Fra Anders Lange til Carl I Hagen – 25 år med Fremskrittspartiet” skriven av statsvetaren Jan Martin Iversen och utgiven i samarbete med Fremskrittspartiet.
Författaren konstaterar att Hagen introducerade ”kombinasjonen sosialpolitik og innvandringspolitik”. Hagen var först med att inse ”hvilke politiske muligheter og resultat et slikt spill kunne gi”, påpekar Iversen och tillägger inte utan beundran: ”Det viser hvilken teft Hagen har for politiske realiteter, samt att han ikke er redd for å tenke i nye og kontroversielle baner.”
Alla var inte lika begeistrade.
Fremskrittspartiets öppna, oblyga utnyttjande av utsatta grupper av flyktingar och asylsökande som ett politiskt medel och slagträ i striden om politisk makt var inte bara djupt cyniskt, utan också omoraliskt, hävdade exempelvis den norska tidningen Dagbladets chefredaktör Steinar Hansson. ”Det råder inget tvivel om att kärnan i partiets uppslutning har varit invandringsmotstånd. Utan den hade han aldrig kommit så långt som han har gjort. Hagen är ingen rasist – och det är kanske det värsta med honom. Han har bara spelat ett cyniskt spel”, sa Hansson.
D
et var mot denna historiska bakgrund Pia Kjaersgaard lutade sig när hon inledde sin och partiets hetskampanj mot islam och muslimer hösten 2001.
Sex år tidigare hade hon lämnat sin politiske nestor och läromästare Mogens Glistrups Fremskridtsparti och startat Dansk folkeparti. Men det politiska innehållet förblev detsamma som Glistrup så framgångsrikt introducerat några år tidigare: våldsamma angrepp mot islam.
Och taktiken lyckades ännu en gång. I valet den 20 november, drygt två månader efter terrorattacken i USA, nästan fördubblade Dansk folkeparti sitt väljarstöd. De gick från 7,4 till 12 procent.
Valframgången stannade inte vid det ökade väljarstödet. Partiet blev också vågmästare och stödparti till den nya borgerliga minoritetsregeringen.
Men Pia Kjaersgaards största seger var av ett betydligt mer omfattande slag. I sina försök att bemöta Dansk folkeparti valde de större danska partierna – såväl socialdemokraterna som det största borgerliga partiet Venstre – att ta efter Dansk folkepartis språkbruk.
Dansk folkeparti vann inte bara var sjunde röst i Danmark, de vann framför allt slaget om debatten. De erövrade makten att formulera både politikens avgörande innehåll och dess frågeställningar.
Dansk folkeparti tryckte upp valaffischer som hotade med att muslimerna snart skulle vara i majoritet. Borgerliga Venstre svarade med egna affischer som hängde ut ”muslimska” brottslingar. Socialdemokraternas svarade med att kräva att misstänkta brottslingar skickades till öde öar.
Det som ansågs politiskt ytterst kontroversiellt sexton år tidigare, när en nyss frigiven Mogens Glistrup krävde att Danmark skulle utses till en muslimfri zon, var nu en del av den politiska retoriken i hela det danska politiska spektret, inte minst i medierna.
I danska medier handlade valet 2001 om en enda sak, ”de fremmede”, det ord som hela den danska samhällsdebatten gjort till sitt. En undersökning visade att de danska dagstidningarnas förstasidor under valkampanjen till 60 procent handlade om ”utlänningar”, med skattefrågor på andra plats på 18 procent, följt av övriga ekonomiska frågor som behandlades på åtta procent av utrymmet.
Likadant var det med innehållet inne i tidningarna. Där handlade 55 procent av alla artiklar om den så kallade ”invandringsfrågan”, med frågor om välfärd på andra plats på 19 procent.
Än tydligare blir siffrorna när man jämför med tidigare val. Tio år innan terrorattacken, inför valet 1990, hade endast sex procent av tidningarnas valbevakning handlat om så kallade invandringsfrågor. Tio år senare hade dessa siffror tiodubblats.
Det var kanske inte konstigt att många danska väljare kände sig oroliga för ”de fremmede”, när dessa ständigt stod i fokus i medierna och dessutom närmast konsekvent beskrevs som kriminella gängvåldtäktsmän – med målsättningen att på sikt ta över Danmark.
Författaren och journalisten Lena Sundström påpekar i sin bok om Danmark, ”Världens lyckligaste folk”, att medier givetvis ska reflektera de frågor som debatteras och uppfattas som viktiga av väljarna. Men i valrörelsen 2001 verkade det inte finnas något större samklang mellan mediernas bevakning och väljarnas intresse. En av fem, 20 procent av väljarna, uppgav att de ansåg ”invandringsfrågan” vara viktig. Bevakningen i medierna uppgick till dubbelt så mycket – hela 42 procent.
”Utlänningsfrågan var en fråga som i stor utsträckning drevs av medierna själva”, sammanfattade Lena Sundström.
Helsingborgs Dagblad menade att hela det offentliga samtalet i Danmark övertagits av högljudda röster på de politiska ytterlighetskanterna: ”Det fatala är att extremisterna, bland huvudsakligen danskar men även invandrare som inte förstår att de leker med dynamit, fått sätta dagordningen. Det tragiska är att varken de etablerade partierna eller medierna vågat, velat eller orkat stå emot. Ingen lyckas fullt ut tränga igenom med det självklara: våldtäkter, snyltande på sociala förmåner, religiös extremism och våldsbenägenhet är inget som är typiskt för invandrare och flyktingar i Danmark.
Bilden är lika orättfärdig som att framställa danskarna som en nation av kallhamrade rasister.”
Dagens Nyheter var inne på liknande tongångar:
”Om det är svårt att utse valets vinnare så är det desto lättare att utse dess förlorare. Det är alla danskar med en mörk hudfärg. Det är humanismen. Och det är anständigheten. God natt Danmark.”
Det är folk som verkar närmast desperata. De har behov av att säga sin mening och tycker att det har gått helt fel i Sverige. Pia Kjaersgaard
Men den svenska bevakningen fick mothugg.
I en intervju med Dagens Nyheter hävdade Pia Kjaersgaard att det snarare var Sverige – och dess medier – som hade problem. Genom att inte släppa fram debatten, genom att vägra lyfta locket på invandringskritikens kokande gryta, blev samhällssituationen än mer tillspetsad och polariserad. Pia Kjaersgaard påstod att hon blivit kontaktad av mängder med förtvivlade svenskar: ”Det är folk som verkar närmast desperata. De har behov av att säga sin mening och tycker att det har gått helt fel i Sverige.”
Den fråga som lyftes i polemiken mellan Kjaersgaard och flera svenska medier var samma grundläggande fråga som återkommit i den svenska debatten ända sedan dess. När övergår en rättmätig och viktig religionskritik till det som på engelska brukar kallas ”hate speech”, uttalanden som inte syftar till upplysning och vidare diskussioner, utan till nedlåtande, förnedrande och förminskande utpekanden som direkt – eller indirekt – uppmanar till eller kan uppfattas som uppmanande till hot och förföljelse.
Eller annorlunda uttryckt: Var går gränsen mellan yttrandefrihet och lagbrott som hets mot folkgrupp? Hur långt bör yttrandefrihetens gränser sträcka sig?
En av de tidningar som tog upp denna fråga i samband med den danska valkampanjen 2001 var Ludvika Tidning.
”En sund religionskritik utifrån demokratiska, humanistiska och feministiska värderingar är någonting helt annat än det generella korståg mot islam som den danska främlingsfientliga partiledaren Pia Kjaersgaard förespråkar. Kjaersgaards anfäktelser är mer besläktade med 30-talets jakt på syndabockar i Centraleuropa. Den gången gällde det inte muslimer utan judar.”
H
östen 2002 stod Sverigedemokraterna redo att upprepa den danska framgången. Övertygelsen inom partiet var stark. Nu skulle det stora genombrottet äntligen komma. Efter de lyckade valresultaten för Dansk folkeparti och det norska Fremskrittspartiet var det nu Sverigedemokraternas tur.
Året innan hade partiet splittrats. En utbrytargrupp bildade det mer nationalistiskt inriktade Nationaldemokraterna.
Partisplittringen, som först verkade försvaga Sverigedemokraterna, vändes snart till sin motsats. De kvarvarande Sverigedemokraterna lyfte fram att de nu blivit av med partiets tidigare barlast av hårdföra nationalister eller rena nazister.
Att Sverigedemokraterna höll på att lyckas i sina försök att förändra bilden av sig själva visade sig i den kanske största värvningen i partiets historia. Den mångårige moderate politikern och riksdagsmannen Sten Andersson, som suttit som vilde i riksdagen efter ett internt bråk, meddelade i februari 2002 att han valt att gå med i Sverigedemokraterna.
Han placerades omedelbart först på partiets lista i riksdagsvalet.
”Det är sunda och trevliga människor i Sverigedemokraterna”, förklarade Sten Andersson sitt byte av parti.
Men Sverigedemokraterna lyckades inte den här gången heller. De fick visserligen över en procent av rösterna i riksdagsvalet och gjorde starka inbrytningar i kommunalvalen, med spektakulärt höga siffror, upp till nio procent, i kommuner som Landskrona och Kävlinge i nordvästra Skåne. Men som helhet var resultatet en besvikelse.
Till skillnad mot Dansk folkeparti och Fremmskrittspartiet i Norge var Sverigedemokraterna inte ens i närheten av att sätta dagordningen i valkampanjen.
Sverigedemokraterna var och förblev ett marginaliserat parti.
Den så kallade ”invandringsfrågan” fick visserligen stort utrymme i valrörelsen, men inte på grund av Sverigedemokraterna, utan efter Folkpartiets utspel om språkkrav, som blev lika omdebatterat som kritiserat. Folkpartiet och dess ledare Lars Leijonborg, som misslyckats i två val i rad, anklagades för att flirta med de invandrarkritiska rösterna.
”Om man är rasist och röstar på oss är man dum i huvudet”, svarade Leijonborg och hävdade att ingen kunde ha missat att partiet var fortsatt för en liberal invandringspolitik.
Valet 2002 kom till slut ändå att avgöras av den så kallade ”invandringsfrågan”. Det blev det första valet i Sverige där denna fråga kom att spela en helt avgörande roll, men inte riktigt på det sättet som Sverigedemokraterna hade hoppats.
Veckan innan valdagen, den 10 september, sände ”Uppdrag granskning” ett program där de, utrustade med dold kamera, hade pratat med de olika partiernas företrädare i valstugor landet runt.
Ett partis ledamöter skilde ut sig; Moderaterna. I samtal efter samtal sa partiets kandidater en sak när kameran var på – och något helt annat när de trodde sig prata privat.
”Jag gillar inte den restriktiva hållning som Danmark har visat upp i flyktingpolitiken”, sa kommunalrådet i Kristianstad Christer Ewe när han intervjuades framför kameran. När tv-teamet inte fanns på plats lät det helt annorlunda.
”Muslimer är fantastiskt bra på två saker, att föda barn och utnyttja systemet”, förklarade Christer Ewe och passade också på att hylla Dansk folkeparti: ”Pia Kjaersgaard har helt rätt. Det är inte fel det man gör i Danmark.”
Ulf Björkman, kommunfullmäktiges ordförande i Solna, passade på att dra några ”roliga” historier: ”När jag bodde i Afrika brukade vi skämta om hur man skiljer en apa från en svart. Sträcker man fram en banan tar apan den med foten”, sa Björkman.
Valresultatet blev moderaternas sämsta på flera årtionden. Partiet tappade närmare var tredje väljare och sjönk från 22,9 procent i valet 1998 till 15,2 procent hösten 2002.
Närmast identiska uttalanden om ”muslimer” och ”invandrare” hade gett Dansk folkeparti en helt avgörande position i den danska politiken och i det offentliga samtalet. Liknande uttalanden hade också bidragit till det norska Fremskrittspartiet framgångar. I Sverige blev de ett blytungt sänke som drog ner Moderaterna till partiets sämsta resultat på nästan trettio år.
Någonting i Sverige skilde sig från grannländerna.
Svenska folket verkade inte redo för ett utpekande av muslimer som kriminella, barnafödande, fundamentalistiska terrorister. Det var ett budskap som helt enkelt inte gick fram.
Åtminstone inte hösten 2002.