Kent Ekeroth radikaliseras

Tiden på elitskolan:
”Då sållades packet ut”

atedralskolan i centrala Lund är inte bara en av Sveriges bästa gymnasieskolor, det är också den äldsta skolan i Skandinavien. Grundad på medeltiden, år 1085, kan skolan luta sig mot närmare tusen år av traditioner, lärdom och kunskap.

Här finns, och har alltid funnits, studiemotiverade barn till forskare, akademiker och professorer. Eller som skolan uttrycker det på sin hemsida i dag: ”Vi har välutbildade och entusiastiska lärare och en stimulerande studiemiljö.”

Det var här Kent och Ted Ekeroth hamnade hösten 1997, i var sin klass på det naturvetenskapliga programmet.

Tvillingarna hade gjort en lång resa från det socialt utsatta bostadsområdet Nyhem i Halmstad, med sina höghus från 1960-talet, som Kent föraktfullt avfärdade som ett ”mångkulturellt halabalo” till akademiker- och medeltidsstaden Lunds kullerstensgator, små gränder, prång och idylliska torg.

Och det var ingen tvekan om var Kent ansåg att han hörde hemma, eller som han själv uttryckte det i en radiodokumentär: ”Jag gick natur, på en lite bättre skola. Och då sållades packet ut!”

Men precis som tidigare var Kent något av en enstöring även här, en ”bifigur” som en av de nya klasskamraterna uttrycker det. Han förblev lika mycket av en ”kuf” som i högstadiet. Hans klasskamrater, som jag pratar med, minns hans ensidighet, konstiga åsikter och återkommande gränslösa vredesutbrott: ”Han var som en kastrull som står och småputtrar hela tiden, för att sen bara explodera”, berättar en av klasskamraterna.

”Han stack ut redan då”, berättar en annan i klassen. ”Han var konstig redan när han började gymnasiet. Han hade väldigt specifika åsikter, han var väldigt självsäker och brusade snabbt upp. Han kändes inte social, det var som om han inte ville umgås med oss andra.”

”Han kom ofta i affekt och bara exploderade”, berättar ytterligare en klasskamrat. ”Han kunde bli väldigt, väldigt arg. Och han idiotförklarade alla som inte tyckte som han själv.”

Kent höll sig mest för sig själv, men hade – på liknande sätt som på högstadiet – ett fåtal personer som stod honom närmare, som han umgicks med relativt regelbundet. Och de tecknar en något annorlunda bild av honom.

”Kent är en dubbel karaktär”, menar Niklas Lovén, en av de skolkamrater som brukade umgås med honom. ”Han är en väldigt rättfram person, ärlig och säger vad han tycker. Jag uppfattade honom som en bra vän, någon man kan lita på. Han var också väldigt artig och vänlig, ganska social och hade lätt att prata med folk, även om han inte hade några nära vänner. Han var helt enkelt lätt att ha att göra med.
Sen fanns den andra sidan: det konfrontativa. Han var väldigt debattglad och intresserad av politik och gillade att testa åsikter och att provocera. Och jag tror att många upplevde det här som väldigt dubbelt – och också svårt att ha att göra med.”

Kent och Niklas tillbringade många av sina raster och håltimmar i skolans bibliotek. De kunde diskutera i timmar, om allt från politik till etik- och moralfrågor, om vad som är rätt och fel, godtagbart eller ej, önskvärt eller inte. Många av samtalen var uppföljningar av lektionerna i svenska eller samhällskunskap. Vännerna gick igenom vad läraren sagt, utvecklade sina egna ståndpunkter, kritiserade och kommenterade.

Niklas beskriver Kent som en person som kunde ta en diskussion i de flesta ämnen. Dock inte i alla. Vissa frågor gjorde honom som förbytt. Då kom det hårda, oresonliga, attackerande vilda bemötandet snabbt fram.

Det ämne som oftast ställde till det var frågan om Israel och Palestina. I Kents värld var alla palestinier terrorister som stulit israelernas rättmätiga mark från dem och nu utgjorde ett dödligt hot.

”Han kunde inte visa ens en gnutta empati. För honom var alla palestinier terrorister. Han kunde inte se att det handlade om människor på båda sidor om konflikten, att det fanns lidande hos alla de drabbade. Han var totalt oresonlig. Jag tyckte att det var jobbigt. Och jag vet att många andra tyckte att det var ännu mer jobbigt”, berättar Niklas.

högstadiet hade Kent mest pratat med sina vänner i det lilla ”nördgänget”, det var inom denna lilla krets han delade sina tankar och åsikter. Nu berättade han öppet, för allt och alla, vad han tyckte och tänkte. Och han hade radikaliserats, framför allt i sin syn på dem han kallade ”muslimer”.

Hans ton var hård, oresonlig och hatisk. Kent kunde säga att ”muslimerna” tar våra resurser, att de borde lämna Sverige ifred och sticka tillbaka till länderna som de kom ifrån. Och han blev lika aggressiv varje gång temat kom upp.

Oftast riktades hans vredesutbrott angående islam mot palestinierna, men inte alltid. Vid ett tillfälle skulle klassen göra grupparbeten om den amerikanska medborgarrättskampen. Läraren delade in eleverna i grupper, några skulle skriva om Rosa Parks och hennes vägran att sätta sig i den svarta delen av de segregerade bussarna, en annan grupp fick till uppgift att teckna Martin Luther Kings liv och kamp, medan en tredje grupp skulle beskriva Malcolm X roll i kampen för medborgerliga rättigheter.

”Kent hamnade i Malcolm X-gruppen. Och då fick han återigen totalt frispel. Han skrek och gormade: Jag kan fan inte läsa om honom. Han var ju fan muslim, jag tänker inte göra nåt grupparbete om muslimer”, berättar en av klasskamraterna och tillägger, efter en stunds eftertänksam tystnad. ”Och då ska man komma ihåg att det här var en tid då ingen pratade om muslimer, det var över huvud taget inte ett tema. Så ingen av oss fattade någonting.”

De flesta i klassen satt – som oftast när Kent fick ett av sina utbrott – tysta.
Ingen sa någonting, ingen ifrågasatte honom, inte ens lärarna. De flesta tyckte bara att situationen var pinsam och jobbig.

Alla jag pratar med tar upp Kents hatiska inställning mot muslimer, men också hans starka aversion mot religioner i allmänhet.
Kent klargjorde, precis som på högstadiet, att religion bara var till för idioter, något som ingen vettig människa kunde tro på.
”Vi hade ju en massa olika skolbesök, bland annat kom det frireligiösa grupper. Och då stod Kent alltid längst fram, väldigt forcerad och högljudd. Han lät ungefär som han låter i riksdagen i dag, bara en yngre variant”, berättar en tidigare klasskamrat.

Ett av Kents utbrott återkommer i många av de forna klasskamraternas minnesbilder.

Vid ett tillfälle skulle en av tjejerna i klassen berätta om sin farmor, eller om det nu var mormor. Hon hade, precis som Kents mormor, överlevt Förintelsen. Klasskamraten hade förberett sig noga. Hon berättade nära och utlämnande om sin mormors upplevelser, om de första förföljelserna, deportationen i boskapsvagnar och ankomsten till nazisternas dödsläger Auschwitz. Alla i klassen satt helt tysta, djupt berörda.

Då plötsligt exploderade Kent.

”Han hoppade upp ur bänken, gormade och skrek: Ni pratar om Hitler! Men ni säger inget om Stalin! Det dog hur många som helst på grund av Stalin. Varför säger ni ingenting om det?”, berättar en av klasskamraterna. ”Han var helt i affekt. Han undrade skrikande vem som egentligen är jude. Han vrålade saker som: Är jag jude bara för att min mamma säger det? Är jag jude om min mamma är det?”

Det sänkte sig ännu en gång en pinsam tystnad över klassen.

”Det var helt förryckt. Det var som om han ville förringa vad tyskarna hade gjort”, berättar en av de gamla klasskamraterna.

”Det var fullständigt olämpligt”, säger en annan. ”Visst kan man diskutera vem som egentligen bör ses som jude, men det var inte det som den här timmen handlade om. Det var en av våra klasskamrater som berättade en djupt personlig historia om sin mormor. Det hela var väldigt märkligt. Det var som om han inte kunde uppfatta känslor. Han visade en fullständig och mycket märklig brist på empati. Det var som om den här historien triggade igång honom.”

Hatet mot kommunismen var ett annat återkommande tema hos Kent.

är skolvalet närmade sig och de olika politiska ungdomsförbunden kom på besök sökte Kent medvetet upp representanterna från Vänsterpartiet, men också Socialdemokraterna, ställde sig vid deras bord och hade högljudda diskussioner där han – ofta skrikande och vrålande – framförde sina åsikter.

”Han ogillade kommunismen, det var inget han hymlade med. Han störde sig på folk som var vänster och sökte ofta upp dem för att provocera. Han tyckte inte att kommunister, eller vänsteridéer över huvud taget skulle finnas. Och då skulle han konfrontera dem”, berättar hans vän Niklas Lovén.

Ibland blev Kents oresonliga inställning till kommunismen närmast komisk.

När klassen den sista terminen åkte till Prag, en resa som blev väldigt lyckad i de flestas ögon, skulle de vid ett tillfälle äta en gemensam middag. Restaurangen hade lämnat kvar den tidigare inredningen, med bilder på forna kommunistledare, röda stjärnor och plakat med politiska slagord, ett säkert sätt att locka turister på jakt efter känslan av det gamla – av järnridån tudelade – Europa.

De flesta hade hunnit sätta sig vid långborden när Kent kom in.

Han tittade sig runt i lokalen, såg länge på väggarna och började sedan skrika, alldeles röd i ansiktet: ”Hur FAAAN kan ni ens gå in här. Det är ju för FAAN fullt med kommunister på väggarna. Jag tänker aldrig äta här! Jag VÄÄÄGRAR!”

De flesta bland Kents gamla skolkamrater från gymnasietiden säger att de inte blev speciellt förvånade när han senare gick med i Sverigedemokraterna, både med tanke på hans åsikter om ”invandrare”, men också hans politiska inställning i stort.

De flesta uppfattade honom som långt ut på den yttersta politiska högerkanten.

”Jag såg honom som väldigt, väldigt höger. Han idealiserade USA och deras inflytande. Han var en stor Israelvän, eller rättare sagt vän av den israeliska högern, och han hade ungefär samma grundläggande åsikter i frågor om brott och straff som han senare kom att visa som sverigedemokrat. Hade han levt i USA så hade han beskrivits som en republikansk högerhök, vilket inte är så ovanligt och som många rycker på axlarna åt. Men i en svensk kontext på den tiden var han ganska ovanlig”, säger Niklas Lovén.

ents dåliga förhållande till tvillingbrodern Ted verkade fortsätta på gymnasiet. I högstadiet hade bröderna hamnat i våldsamma slagsmål, i gymnasiet umgicks de en del, men när Niklas Lovén var hemma hos Kent var det tydligt att de båda bröderna gjorde allt för att undvika varandra.

”De hade ett väldigt frostigt förhållande. De hejade knappt och höll sig i olika delar av huset”, berättar Niklas Lovén.
”Det var något som hade skurit sig. Kanske handlade det om den vanliga tvillingproblematiken, att de varit för nära varandra under för lång tid och nu behövde eget utrymme.”

Bröderna började glida åt olika håll.

Medan Ted verkade anstränga sig för att passa in, genom att bli mindre hetsig i diskussioner och tona ner sina mer extrema personlighetsdrag, verkade Kent inte det minsta intresserad av att ”bli som alla andra”, berättar Niklas Lovén. Kent stod kvar på samma plats som tidigare, eller drev snarare än längre bort i ytterligheternas virvlar.

Kent Ekeroths intresse för datorer fanns kvar, men nu hade han också hittat en ny sysselsättning: fotboll. Men inte spelet i sig, utan supporterdelen. Han började titta på allt fler matcher, framför allt i den italienska ligan. Så småningom, när de fick Sven-Göran Eriksson som tränare, valde Kent Lazio som sitt favoritlag.

Som med mycket annat gick intresset snabbt över i en form av besatthet.

Kent blev en ”nördig kalenderbitare”, som älskade att lära sig matchfakta och gamla laguppställningar utantill. Tillsammans med några av de fåtal vänner han umgicks med, började han spela ”Championship manager”. Han kunde hålla på i timmar och lägga oändlig tid på att fundera över laguppställningar, vilka nya spelare han skulle värva eller sälja, eller hur laget skulle formeras.

Men medan de andra vännerna mest spelade tillsammans, när de träffades, satt Kent ensam i timtal vid sin dator och spelade över nätet, ofta nätterna igenom.

Förutom en liten krets av vänner och bekanta umgicks Kent – precis som tidigare – väldigt lite med de övriga i klassen. ”Jag har aldrig haft någon form av small talk med honom”, berättar en av klasskamraterna. ”Man kunde prata med honom om skolarbete och sånt där, men att prata mer socialt, det var han inte så bra på”.

Flera av klasskamraterna tecknar en bild av en elitistisk människosyn. Den person som Kent Ekeroth verkade vara mest intresserad av var – Kent Ekeroth. Han idiotförklarade inte bara dem som tyckte annorlunda, han visade också öppet sitt förakt för alla de som han inte ansåg vara lika smarta som han själv.

”Han gillade att fuska, något som han öppet berättade om”, säger en av klasskamraterna. ”Han hade en ny miniräknare som han kunde skriva meddelanden i, utan att någon av lärarna förstod det. Och det var han väldigt stolt över. Han var jättenöjd. Och han hade inga problem att berätta om det. Det var som om han inte var intresserad av betygen i sig, utan mer om att kunna visa att han var smartare än systemet.”

ör många av Katedralskolans elever började gymnasietiden handla allt mer om förälskelser, relationer och kärleksaffärer. Men inte för Kent. Ingen bland klasskamraterna säger sig ha något minne av att han någonsin hade en relation.

”Det kändes inte som han ansträngde sig det minsta för att vara attraktiv, det verkade inte finnas på kartan för honom. Han brydde sig inte det minsta om sitt yttre. Han kunde ha exakt samma kläder på sig i en hel vecka”, berättar en klasskamrat.

Niklas Lovén var en av de få vänner som Kent anförtrodde sig åt. De diskuterade relationer vid flera tillfällen. Ingen av dem hade flickvän, eller hade haft det tidigare, men tankarna fanns där så klart, berättar Niklas. Vid något tillfälle berättade Kent att han var intresserad av en av tjejerna i klassen, han kände sig nästan lite förälskad sa han, men vågade eller ville inte säga det till henne.

”Det var en av de få tjejer han brukade prata med. Han var lite småkär i henne. Men så fick hon en pojkvän, så det blev inget mer med det. Då var det ju försent”, berättar Niklas Lovén.

Kent fortsatte att diskutera och högljutt debattera politik och samhällsfrågor. Mycket av diskussionerna handlade, precis som på högstadiet, om pengar. För Kent var frågan om pengar helt central. ”Pengar är faktiskt den faktor som motiverar mest”, konstaterade han i sin slutuppsats i gymnasiet.

Uppsatsen, med titeln ”Om jag vore arbetsmarknadsminister”, ger en tydlig bild av den nästan färdiga gymnasistens tankar och funderingar, inte minst visar texten hur inspirerad och påverkad han var av sin mamma.

Janina Ekeroth var utbildad läkare som bara några år tidigare hade startat sin egen, privata läkarklinik. I sin uppsats lyfte Kent fram just privata initiativ som lösningen på de flesta problem inom näringslivet. Och han hämtade sina exempel från sjukvården.

Redan som tonåring var Kent Ekeroth övertygad om att privat verksamhet, till skillnad mot statlig eller kommunal, var att föredra. ”Att privat verksamhet är mest lönande är det nog ingen som motsäger”, skrev Kent. Han lovordade alla de som startat egna företag och ställde dem mot de arbetslösa, som enligt honom enbart utgjorde en börda för samhället. ”Den arbetslöse tillför ingenting men kostar ändå pengar.”

Problemet är, skrev Kent, alla de skatter och pålagor som plågar egenföretagarna. Likt ett eko av sin mamma Janina, som kände sig närmast personligt förföljd av skattemyndigheterna, ville den 19-årige gymnasisten ”ändra eller ta bort vissa regler och skatter.” Han nämnde framför allt ”arbetsgivaravgiften och de sociala avgifterna” men tillade att ”det finns ytterligare massor med regler, skatter och avgifter som hindrar företag, framför allt småföretag, att anställa.”

Texten hade lika gärna kunnat vara skriven av Kent Ekeroths mamma. Det lät nästan ordagrant som de många brev hon några år senare skulle skriva till skattemyndigheterna i samband med en granskning av hennes företag.

Kent verkade ha en ganska speciell relation till sin mamma, berättar vännen Niklas Lovén. Janina Ekeroth ställde mycket höga krav på sina pojkar, samtidigt som hon, kanske som en del i deras frigörelseprojekt, hjälpte dem att få en egen lägenhet i en fastighet i centrala Lund.

Här påbörjade Kent ett eget vuxenliv under gymnasieåren, samtidigt som han verkade ha väldigt svårt för att frigöra sig från sin mamma.

”Samtidigt som han höll sin mamma högt, kunde han skämta om henne eller klaga på hennes eviga tjat om att han skulle skaffa sig bra betyg, ordna upp livet, bli läkare och äntligen skaffa sig en flickvän. Det blev en dubbel situation. Han försökte hålla sig ifrån henne så mycket som möjligt, samtidigt som han höll henne mycket högt som mamma.”

Medan Kent i sin slutuppsats i gymnasiet prisade fri företagsamhet och privata initiativ, valde Ted att ge sig på ämnet ”Jämställdhet i Sverige”. Han kom fram till slutsatsen att de förtryckta och maktlösa i samhället inte är kvinnorna – utan männen. ”I realiteten ser man en allt mer utbredd diskriminering mot män”, skrev Ted Ekeroth.

I den korta texten knöt Ted Ekeroth också an till den debatt som rasade om H&M:s lättklädda kvinnliga modeller, som förevisades på enorma reklamtavlor landet runt innan sommarens badsäsong.

Ted Ekeroth konstaterade att han inte kunde förstå sig på alla de som menade att modebilderna skulle vara ”förnedrande och kvinnoförtryckande”. Alla kunde ju se att de kvinnliga modellerna i själva verket var ”vackra och lättklädda”. Även här landade Ted i slutsatsen att det i själva verket var män, som bar kalsong, som var de mest diskriminerade.

”Din debattartikel är intressant”, noterade hans lärare med rödpenna, men tillade; ”[jag] saknar ditt eget budskap.”

ot slutet av de tre gymnasieåren på Katedralskolan började Kent förändras. Flera i klassen noterade att han – till deras förvåning – blev mjukare, mindre fyrkantig, lite mindre konfrontativ. Han började prata mer om sociala frågor och mindre om politik, ibland kunde han till och med nästan bli personlig.

Det var som om insikten att han snart skulle förlora det sociala umgänge som skolan erbjöd skrämde honom.
”Det kändes som om han verkligen försökte ta sig in, åtminstone på slutet”, berättar en klasskamrat.

Niklas Lovén tolkade vännens förändrade beteende som en form av kontaktsökande: ”Han ville gärna ha en flickvän. Men han hade så pass mycket självinsikt att han insåg att hans konfrontativa åsikter och stil inte lönade sig, det var kanske därför han ett tag försökte tona ner det.
Han var ju egentligen ingen svår person. Han kunde vara artig, skämta och vara social. Han hade alla saker för att passa in. Det var bara att han gick över gränsen. Han gick för långt i sina politiska diskussioner, annars var han ju bra!”

Och så var de tre åren plötsligt förbi.

Efter att gemensamt gång på gång skrålat; ”För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!” och lovat och försäkrat varandra att alltid hålla kontakten, skingrades klassen.

De flesta slutade helt att umgås, ungefär som i de flesta andra gymnasieklasser.
Till mångas stora förvåning var det Kent Ekeroth som föreslog och även började organisera en klassåterträff, bara några månader senare.

”Det kändes väldigt, väldigt konstigt”, berättar en av klasskamraterna. ”Att just Kent av alla människor arrangerade klassåterträffen. Jag såg honom verkligen inte som en festfixande person.”

Många i klassen dök ändå upp. Kent Ekeroth hade bjudit hem dem till sin lägenhet i centrala Lund, som han då delade med sin bror.

Men det var som om Kent inte riktigt visste hur man ordnar en fest. Han hade knappt köpt något tilltugg. Det fanns några få burkar öl och väldigt mycket starksprit, men nästan ingenting att blanda drinkar med. Det var som om han inte förstod hur man gör när man har gäster, berättar en av deltagarna.

Stämningen var till en början stel. Lägenheten ekade av tomhet. Det fanns nästan inga möbler, väggarna var så gott som kala. Det enda som bröt tomheten var en gigantisk israelisk flagga ovanför Kents säng.

”Du vet väl att jag är judisk”, sa han till gäst efter gäst som förvånat tittade på den gigantiska flaggan i sovrummet.

”Det var första gången han sa något personligt till mig på tre år”, berättar en av de gamla klasskamraterna. ”Det kändes konstigt. Det var som ett statement. Det kändes som om han sa det för att legitimera sitt hat mot muslimer. Jag fick inte ihop det. Han hade kanske berättat för andra i klassen om sin judiskhet, men jag visste det inte. För mig hade bilden stannat kvar när han skrek och gormade till vår klasskamrat som berättade om sin mormor i koncentrationslägret. Varför valde han inte att berätta sin egen historia då?”

En annan av klasskamraterna var inne på liknande tankegångar.

”Det var väldigt märkligt. Det var en person som inte hade gått att komma inpå livet tidigare. Det kändes som om han hade ett syfte med att berätta. Det var svårt att se att han skulle öppna sig för mig för att något var jobbigt. Det kändes beräknande, som om han hade ett syfte. Han tog plötsligt till sig sin judiskhet för att rättfärdiga sin hållning mot muslimer. Judarnas utsatthet funkade att använda när det fyllde ett syfte hos honom.”

esten ville liksom aldrig riktigt komma igång. Några smuttade på starkspriten, andra letade efter något att blanda spriten med. Kent gjorde sitt bästa för att få igång festen, han verkade verkligen anstränga sig för att visa en trevligare, mindre konfrontativ sida. Han försökte helt enkelt vara en god värd.

”Han blev lite småfull, han var lite mjukare än vad jag sett honom tidigare. Det var inte så att han började visa några empatiska drag, men han sänkte garden i alla fall en liten bit”, berättar en av klasskamraterna.

De flesta gick hem ganska tidigt. Till slut var det bara Kent och några få av de gamla klasskamraterna kvar. De satt där, utan att säga speciellt mycket, vid de kala väggarna, med spritflaskorna på bordet.

En av de sista bland de forna klasskamraterna som lämnade lägenheten berättade många år senare: ”Det kändes som om han försökte hålla kontakt med folk. Jag var inte särskilt intresserad, men han försökte.”

Niklas Lovén var en av de få som fortsatte hålla kontakt med Kent efter gymnasiet. Han beskriver vännen som villrådig. Niklas hade börjat studera på universitet, Kent visste inte vad han skulle göra med sitt liv. Han funderade på att kanske göra som hans mamma alltid önskat – läsa till läkare. Hans betyg var bra, men inte tillräckligt höga för att komma in på läkarlinjen i Sverige.

Kent pratade om att flytta till Polen för att läsa på läkarlinjen där.

”Jag upplevde honom som en sorgsen person. Han frågade sig vad man ska göra med livet? Det fanns inget han brann för, inget som engagerade honom. Jag tror han började läsa ekonomi på universitetet, inte för att han ville, utan för att det var något man skulle göra för att tjäna pengar. Han blev cynisk på ett sätt som jag inte sett tidigare. Och det var inte en trevlig sida.”

Kompisarna började glida isär. Niklas träffade en flickvän. Kent var fortfarande singel. Han träffade några nya vänner, eller ytliga bekantskaper, som han spelade poker med – om pengar.

Kent Ekeroth verkade allt mer gå in i en värld dominerad av konspirationsteorier och en allt mer fördömande och hatisk inställning mot muslimer. Han skickade mejl till några i klassen, där han beskrev muslimer som ett hot mot västvärlden. Det verkade som om det var ett sätt för honom att upprätthålla någon form av kontakt, men de flesta reagerade helt motsatt. De tyckte att det var obehagligt, nästan lite motbjudande.

”Jag kände inte att han utvecklades efter gymnasiet”, säger Niklas Lovén. ”Det var sorgligt. Jag trodde att han skulle förändras, men han snöade in i sin världsbild. Jag tyckte att han började bli jobbig. Det slutade med att jag inte längre hörde av mig.”

Kontakten bröts.

På omvägar hörde Niklas Lovén att hans tidigare vän hade blivit medlem i Sverigedemokraterna.

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”