Bokbålet

Jimmie Åkesson går med
i ett parti grundat av nazister

Lördag 1 juni 1996

on stod iklädd full naziuniform.
Brungul skjorta med slips och ett brunt läderkoppel, svarta ridbyxor och knähöga svarta läderstövlar. Bakom henne hängde två flaggor, den blåa svenska med ett gult kors i mitten, bredvid den nazisternas röda med en svart svastika på en rund, vit botten.

Kvinnan i uniformen höjde högerhanden i en nazisthälsning innan hon inledde sitt tal. ”Vi kan med gott samvete föra kampen mot mänsklighetens gift: marxister, liberaler och framför allt mot den sionistiska ockupationsarmén. Som den ohyra de är ska de krossas som löss”, ropade Tina Hallgren Bengtsson.

De sjuttiotalet åskådarna framför henne svarade extatiskt ”SIEG HEIL, SIEG HEIL!”

Bredvid Tina Hallgren Bengtsson stod hennes man Jan Bengtsson. Också han klädd i naziuniform, med läderkoppel och hakkorsbindel på armen.

Framför paret, bland vajande flaggor med blågula svastikor brann en eld.

Jan Bengtsson började sakta kasta böcker in i flammorna, en efter en, innan han tog till orda: ”Låt denna starka symbolhandling bli ett minne för livet”, sa han med allvarlig stämma innan han höjde rösten till ett skrik: ”ADOLF HITLER! Sträck ut din hand från Valhall och visa oss den enda och sanna vägen. SIEG HEIL!”

Svarsropen ekade återigen från deltagarna i bokbålet:
”SIEG HEIL, SIEG HEIL!”

et var en gråmulen sommardag i den lilla skånska orten Prästtorp utanför Höör. Det hade gått 63 år sedan de tyska nazisterna anordnade de omtalade bokbålen av ”otysk litteratur” efter sitt maktövertagande 1933.

Höjdpunkten den gången var den spektakulära och gigantiska elden på Opernplatz, mitt i huvudstaden Berlin, längs med stadens största och mest betydelsefulla paradgata Unter den Linden.

Bland dem vars böcker nazisterna brände fanns författare och dramatiker som Franz Kafka, Bertolt Brecht och Ernest Hemingway, politiker och filosofer som Karl Marx, psykologer som Sigmund Freud och forskare som Albert Einstein.

Nu brändes det åter böcker, men inte av nazister i Tyskland, utan av ledande Sverigedemokrater i Sverige.

De båda arrangörerna, Tina Hallgren Bengtsson och Jan Bengtsson, hade ett långt förflutet inom partiet. Båda hade suttit i partistyrelsen, Tina Hallgren Bengtsson så sent som 1995, bara några månader innan bokbränningen. Hon hade också varit partiets vice ordförande vid sidan av Anders Klarström åren 1993 till 1995, och dessutom vunnit ett av partiets första historiska, kommunala mandat i Höör i valet 1991.

Tina Hallgren Bengtsson och Jan Bengtsson var inte vilka som helst i partiet, de tillhörde en elit, en del av den absoluta partitoppen, de var helt enkelt gräddan, crème de la crème bland Sverigedemokraterna.

Och de var inte ensamma vid bokbålet. En av dem som syns på den film som några år senare dök upp i offentligheten är Anders Westergren, fullmäktigeledamot för Sverigedemokraterna i Höör. Tillsammans med Tina Hallgren Bengtsson matar Westergren lågorna med böcker. Bokbålet anordnades dessutom alldeles i närheten av Westergrens hus, på av honom arrenderad mark, som han upplåtit till arrangörerna.

Anders Westergren var vid detta tillfälle andre vice ordförande i Sverigedemokraterna.

I närheten av Westergren stod Jerker Magnusson, en av de åtta personer som några år tidigare hade grundat partiet. Även han kastade ivrigt in böcker i den brinnande elden.

Nazisterna hade framför allt valt ut böcker av författare av judisk börd, för att – som de hävdade – symboliskt rena den tyska kulturen. Även Sverigedemokraterna som samlats på fältet i Skåne sex decennier senare hade tagit med sig böcker av ”judiska” författare. Bland dem fanns ”A-6171: Ett judiskt levnadsöde” av Ferenc Göndör.

Symboliken var, som Jan Bengtsson skrek när han åkallade Adolf Hitlers ande, mycket stark. Ferenc Göndör hade överlevt Förintelsen och kommit som flykting till Sverige. Här började han ett nytt liv, först som tekniker på Sveriges Radio, senare som en uppskattad föreläsare om sina erfarenheter av Förintelsen.

Ferenc Göndör hade undkommit Auschwitz gasugnar. Men nu skulle i alla fall hans böcker symboliskt förtäras av elden, på en skånsk äng, inte långt från Höör, i en eld anlagd av ledande Sverigedemokrater. Samtidigt som sotflagorna singlade genom luften åkallade de vrålande Adolf Hitlers ande från Valhall och tillsammans med deltagarna skanderade de: ”SIEG HEIL, SIEG HEIL!”

Ingen av deltagarna i bokbålet uteslöts av Sverigedemokraterna. Anders Westergren, som lånade ut sin mark för bokbränningen, stannade kvar som ledare för Sverigedemokraterna i Höör fram tills han själv valde att avgå 2015, drygt tio år senare.

Tidskriften Expo konfronterade Westergren år 2005, i samband med att filmen från bokbålet offentliggjordes. Han hävdade att han blivit förd bakom ljuset av sina partikamrater och påstod att han inte hade en aning om vad som pågick bara några hundra meter från hans hus, trots att han tydligt syns på filmen från bokbränningen.

Inte heller Jan Bengtsson blev utesluten, men valde senare i likhet med Tina Hallgren Bengtsson att lämna partiet. Våren 2013 återvände han till Sverigedemokraterna och fick omgående en plats i den lokala partistyrelsen i Höör.

När tidskriften Expo ringde även honom för att fråga om det var lämpligt att en person som anordnat bokbränningar satt i en styrelse för Sverigedemokraterna bad han reportern ”köra upp tidningen i röven”, varpå han slängde på luren.

et var till det här partiet – och under samma tid som bokbränningen i Skåne – som den blivande partiledaren Jimmie Åkesson sökte sig i mitten av 1990-talet. De första han träffade i Sverigedemokraterna, hans absolut första personkontakter inom partiet, var ledningen från Höör – samma personer som deltagit i bokbålet.

I sina memoarer beskriver Åkesson mötet hösten 1995.

”Närmaste lokalavdelning fanns i skånska Höör, knappt en timmes bilresa från Sölvesborg. Därifrån kom den första sverigedemokrat jag träffade, Anders Westergren. Det var i september 1995 och vi sågs kort vid järnvägsstationen i Sölvesborg. Då, liksom nu, var han aktiv i kommunpolitiken och satt i kommunfullmäktige.”

Bara ett halvt år efter mötet med Jimmie Åkesson lånade Anders Westergren ut sin mark till sina partikamrater i Höör, som iklädda nazistuniformer anordnade det bokbål han själv deltog i.

Innan dess hade Westergren också hunnit med att hjälpa den blivande partiledaren att starta Sverigedemokraternas första lokalförening i Sölvesborg:
”Den 1 november återkom Anders Westergren och ytterligare några från partiets Skånedistrikt till Sölvesborg. Det var dags att bilda lokalavdelning, den första SD-avdelningen i Blekinge”, skriver Åkesson i sina memoarer.

Anders Westergren brände inte bara böcker.

Under valkampanjen 1994 blev Westergren omskriven både i lokala medier och i rikspressen. Då, anställd av kyrkan i Höör, tipsade han polisen om två utvisningshotade flyktingfamiljer som kyrkan gömde. För säkerhets skull ritade Westergren också en detaljerad karta till polisen. Med hjälp av informationen hittade poliserna de gömda flyktingarna som sen utvisades.

”Det här är inget jag skäms för. Jag skulle göra det igen”, berättade Westergren stolt för Expressen.

Anders Westergren och Jimmie Åkesson skulle ha ett nära samarbete de kommande åren. I Åkessons memoarer framgår hur imponerad han blev av Anders Westergren: ”De följande åren blev det många resor till Medborgarhuset i Höör för att få möjlighet att se en riktig politiker från mitt eget parti i aktion”, skrev Åkesson i sina memoarer.

Jimmie Åkesson har gång på gång, i intervju efter intervju, sagt att han inte såg några tecken på intolerans eller rasism i det parti han gick med i på mitten av 1990-talet. Han såg åtminstone inte något som var så allvarligt att han övervägde att lämna partiet – eller något som påverkade hans beslut att gå med i Sverigedemokraterna.

I sin bok ”Satis polito” nämner Åkesson att de nya partikamraterna, åtminstone de han träffade på sitt första distriktsmöte i Malmö 1995, verkade lite annorlunda. Det är en av få rader som andas en viss kritik. Men värre än så var det inte:
”Jag minns förvisso att den samlade skaran kring bordet, cirka femton personer, bestod av företrädesvis udda figurer. Det var dock ingen som sa något konstigt och ingen verkade vara extremist.”

Det är möjligt att Jimmie Åkessons förste mentor i partiet, Anders Westergren, aldrig berättade för honom om bokbränningen vid sitt hus, anordnad av hans partivänner iklädda naziuniformer. Det visar i så fall på närmast uppseendeväckande skillnader i de olika identiteter och ansikten denna politiker visade upp. Å ena sidan en god demokrat och ”riktig politiker”, för att citera Jimmie Åkesson. Å andra sidan – utan att nämna ett ord om detta – en person som på sin fritid deltar vid ett bokbål i sin trädgård.

verigedemokraternas ungdomsförbund, som bildades 1992 och där Åkesson senare engagerade sig, skilde sig inte nämnvärt från moderpartiet. De var snarare än mer radikala.

Vid firandet av första maj i Stockholm 1993 grep polisen ungdomsförbundets ledare Robert Vesterlund tillsammans med ytterligare två skinnhuvuden och den tidigare ledamoten i partistyrelsen Niklas Irberger. De fyra greps i Kungsträdgården i centrala Stockholm, bara några meter från den plats där Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman strax efteråt skulle hålla sitt tal.

I en väska, som de fyra männen hade med sig, hittade polisen en skarp handgranat.

Några månader senare valdes Vesterlund, trots detta, till ledamot i Sverigedemokraternas viktiga arbetsutskott.

Kopplingarna var de första åren många, nära och täta mellan Sverigedemokraternas ungdomsförbund och öppet nazistiska grupper som Nationalsocialistisk front och Stockholms unga nationalsocialister, SUNS.

Vesterlund var till exempel under sin tid som ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund även aktiv inom Unga nationalsocialister. Han engagerade sig senare i det militanta nynazistiska nätverket kring tidskriften INFO-14.

Att vandra fram och tillbaka mellan nazistiska grupperingar och Sverigedemokraternas ungdomsförbund var inte ovanligt i mitten på 1990-talet, då Jimmie Åkesson gick med i partiet.

”Man träffar samma personer här och där. Man hoppar lite hit och dit”, berättade Tina Hallgren Bengtsson, som själv lämnade Sverigedemokraterna 1996 för att ansluta sig till Nationalsocialistisk front.

Banden mellan medlemmar i Sverigedemokraternas ungdomsförbund och olika öppet nazistiska grupperingar fanns kvar långt efter att Jimmie Åkesson blev medlem i partiet. Till exempel greps ungdomsförbundets ordförande Jimmy Windeskog, tillsammans med flera kända nazister, i samband med ett gatubråk 1996.

Jimmy Windeskog lämnade över ordförandeklubban i ungdomsförbundet till Jimmie Åkesson sommaren 2000. I sin sista ledare i förbundets tidning Demokraten, med en leende Åkesson och Windeskog på omslaget, skrev Windeskog att kampen för ett svenskt Sverige måste fortsätta och avslutade med orden:

”Landet tillhör oss!!! SVERIGE ÅT SVENSKARNA”

verigedemokraterna var i mitten av 1990-talet – när Jimmie Åkesson valde att lösa medlemsavgift – ett parti med ett nära förflutet i nazistiska och rasistiska organisationer. Delar av dessa nätverk levde fortfarande kvar. Dessutom hade en mycket stor andel ledamöter på ledande poster ett kriminellt förflutet.

I Anders Klarströms sista styrelse, som styrde partiet när Jimmie Åkesson kontaktade partiet, var nästan hälften av ledamöterna dömda för brott. Var tredje hade pågående eller tidigare nära band och kopplingar till olika nazistiska grupperingar.

Med utgångspunkt i dessa fakta beskrevs Sverigedemokraterna av medierna under denna tid som ett ”högerextremt” och ”främlingsfientligt” parti.

Det var ett parti med få medlemmar och ett mycket svagt väljarstöd. I valet 1994 fick partiet inte ens 14 000 röster i landet. I procenttal uppgick stödet till 0,25 procent av väljarna.

Med undantag av fem kommunala mandat saknade partiet alla former av inflytande i landets politiska församlingar.

Det sociala trycket mot partiet och dess medlemmar var mycket starkt. I de flesta samhällsgrupper, oavsett social eller ekonomisk ställning, ansågs det inte vara rumsrent att ha några som helst kontakter med partiet, än mindre att vara medlem.

Den som ändå valde att gå med riskerade att förlora vänner och arbetskamrater, socialt anseende och trovärdighet.

Det innebar att endast den med en mycket stark personlig ideologisk övertygelse, samt beredskap och vilja att betala ett högt personligt och socialt pris för sin tro, var beredd att gå med i partiet.

En av dem var Jimmie Åkesson.

Och han var inte ensam. Under samma tid gick ytterligare tre ungefär jämngamla unga män med i partiet: Björn Söder, Mattias Karlsson och den något äldre Richard Jomshof.

De skulle inom några år ta över partiet och bli kända som de fyras gäng. Det var en parafras på den nedsättande benämningen på de fyra högt uppsatta partifunktionärer i Kinas kommunistiska parti, bland dem Maos änka, som påståtts ha försökt ta makten i en statskupp och därför fängslats.

För de fyras gäng i Sverigedemokraterna gick det bättre. De lyckades till slut ta makten över partiet 2005 då Jimmie Åkesson – under kuppartade former – valdes till ny partiledare.

Det kunde naturligtvis ingen av de fyra unga männen veta när de blev medlemmar. De valde alla att ägna sina liv åt ett parti som av det övriga samhället beskrevs och behandlades som politisk paria.

e fyras gäng lärde känna varandra i Lund, där de tidvis alla studerade på universitetet. De blev snart en väl sammansvetsad kvartett som tillsammans bland annat startade den ”nationalistiska” studentorganisationen Nationaldemokratiska studentföreningen.

Den ”fantastiska fyran”, som de först kom att kallas internt i partiet, lyckades sätta avtryck långt innan maktövertagandet. Jimmie Åkesson avancerade snabbt. I november 1995 blev han ordförande i den av honom själv grundade kommunföreningen i Sölvesborg. Året därpå valdes han till sekreterare i Skånedistriktets styrelse och fick även delta på sitt första riksårsmöte. Där lärde han känna stora delar av partiledningen, med Mikael Jansson i spetsen.

Samma år lärde han också känna Björn Söder.

Björn Söders namn dök upp i officiella sammanhang runt 1995, bland annat i en artikel i ungdomsförbundets tidning Demokraten där han utvecklade sina tankar om dödsstraffet.

Björn Söder var en hängiven förespråkare av dödsstraff, med den något udda motiveringen att endast den som är för dödsstraff respekterar livet till fullo. Genom att en stat avrättar den som mördat, visar staten i själva verket sin stora respekt för livets okränkbarhet. ”Ett land som har dödsstraff säger till omvärlden: Här värderar vi människan så högt som möjligt. Att döda någon kostar och priset kan bli det egna livet”, skrev Björn Söder.

Söder skulle senare bli känd i – och även utanför partiet – för sin syn på sexualitet. Han menade att allt utom samlag mellan man och kvinna var djupt onaturligt, perverst och bisarrt. ”Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att bi- homo- och transpersoner skall normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala”, skrev Björn Söder i sin blogg.

nför valrörelsen 1998 var förväntningarna högt ställda. Det var den förste där alla i de fyras gäng; Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Björn Söder, deltog fullt ut. Nu var det äntligen dags för partiets stora genombrott.

Sista numret av SD-Kuriren före valet pryddes av rubriken: ”SD mot riksdagen”. I ungdomsförbundets tidning skrev de hoppfullt: ”SD:s chanser till genombrott ser väldigt goda ut.”

Som draghjälp åt partiet och dess entusiastiska medlemmar bjöd Sverigedemokraterna, på samma sätt som inför valet 1991, in den tidigare nazisten och SS-veteranen Franz Schönhuber – en av grundarna till det tyska högerpartiet Republikanerna.

Schönhuber hade en lång karriär bakom sig på den högerextrema scenen i Tyskland. Hans pappa, slaktare till yrket, gick med i nazistpartiet redan 1931, två år innan Hitlers maktövertagande. Sonen Franz, född 1923, anslöt sig först till Hitlerjugend, därefter gick även han med i nazistpartiet.

Efter sin studentexamen i München anmälde sig Schönhuber som frivillig till Waffen SS, den tyska regimens mest fruktade och blodbesudlade organisation. Han deltog i flera operationer under kriget och avancerade till Unterscharführer, en SS-grad motsvarande furirs rang i armén.

Schönhuber sökte också till en av de mest eftertraktade tjänsterna i den nazityska hierarkin, Hitlers personliga livvaktsstyrka, Leibstandarte SS Adolf Hitler.

För sina insatser belönades Franz Schönhuber med järnkorset av andra graden, en av den nazityska regimens mest prestigefyllda ordnar.

Efter kriget gjorde Schönhuber en framgångsrik karriär som journalist. Den avbröts tvärt när han publicerade sina memoarer om andra världskriget med titeln ”Ich war Dabei”, ”Jag var med”, där han både försvarade och närmast hyllade SS-truppernas insatser.

Schönhuber inledde i stället en politisk karriär. Han var en av grundarna till partiet Republikanerna, som snabbt hamnade under det tyska författningsskyddets vakande ögon på grund av sin starkt nationalistiska och högerextrema hållning. Partiet ansågs utgöra en direkt fara för den tyska demokratin.

Efter diverse inbördes strider i Republikanerna gled Schönhuber allt längre ut i den högerextrema miljön. I valet 1998, samma år som han blev inbjuden till Sverigedemokraterna, ställde han upp som kandidat för det högerextrema DVU, Die Deutsche Volksunion. Detta gick senare ihop med Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD, som betraktas som den ideologiska arvtagaren till Adolf Hitlers Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP, Nationalsocalistiska tyska arbetarpartiet.

När Franz Schönhuber gick upp på scenen i en hyrd skolbiograf i Järfälla möttes han av rungande applåder från de cirka 150 närvarande sverigedemokraterna. Applådåskorna övergick snabbt till gapskratt och jubelrop när den tidigare SS-ledaren inledde sitt anförande med orden: ”Hello, I am the bad man from Germany!”

Franz Schönhuber var inte ensam talare på mötet i Järfälla. Efter honom äntrade Yvan Blot, EU-parlamentariker för franska Nationella fronten scenen. Hans föredrag var emotsett med stort intresse. ”Mest nyfikna var vi kanske på Yvan Blot”, skrev SD-Kuriren efteråt.

Nyfikenheten var förståelig.

Yvan Blot hade en lång karriär bakom sig som en av de viktigare ideologiska förebilderna i den nya europeiska nationella högern. Under pseudonymen Michel Norey hade han byggt upp den fascistiska franska studiegruppen GRECE. Den predikade bland annat vikten av en indelning mellan de grupper som bidrog till samhällets utveckling och de som snarare utgjorde ett hinder. ”Det behövs slavar för att en ny aristokrati ska kunna uppstå”, konstaterade Yvan Blot.

I en av den nationella högerns mer ansedda tidskrifter, Etudes et Rescherches, sammanfattade Yvan Blot sina tankegångar om skapandet av den nye medborgaren: ”Rastillhörighet och dressering är de två grunderna för skapandet av en överlägsen mänsklighet.”

Sverigedemokraterna var mycket nöjda med föredraget. Precis som Schönhuber fick också Yvan Blot rungande applåder: ”Med ett engelskt tal som textades på svenska via overheadprojektor gjorde han stor succé”, konstaterade partitidningen SD-Kuriren.

Både före och efter mötet var det många Sverigedemokrater som ville växla några ord med de två talarna. En av dem som passade på att få en närmare kontakt med Franz Schönhuber var Björn Söder. Han bad också en av sina kamrater att ta en bild på mötet.

På fotot står en leende Björn Söder och håller om den tyske högerextremistiske politikern och tidigare nazisten och SS-soldaten, som under andra världskriget anmälde sig som frivillig i Hitlers personliga livvaktsstyrka.

Sexton år senare skulle Björn Söder utses till riksdagens andre vice talman, en av de mest prestigefyllda rollerna i det svenska parlamentariska systemet.

alnatten den 20 september 1998 blev en stor besvikelse för Sverigedemokraterna. Resultatet innebar inte alls den succé som många partimedlemmar hade förväntat sig.

Visserligen gick stödet för partiet upp, men bara marginellt, från 13 954 till 19 624 röster. Det innebar att inte ens 0,4 procent av det svenska folket valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna.

”Nehej … inte den här gången heller alltså! Så kan man väl snabbt och koncist analysera valresultatet”, sammanfattade en besviken Jimmie Windeskog, ungdomsförbundets ordförande.

Men Sverigedemokraterna kunde, trots motgångarna på riksplanet, ändå glädja sig åt vissa framgångar lokalt. Andelen mandat i landets kommunfullmäktige fördubblades nästan, precis som vid förra valet. Nu från fem till åtta platser. Det var fortfarande inte mycket – men det var ändå en stark framryckning.

Och det hade gått väldigt bra för De fyras gäng.

Jimmie Åkesson kunde, som en av landets yngsta kommunpolitiker någonsin, sätta sig i kommunfullmäktigeförsamlingen i Sölvesborg.

I Höör firade Björn Söder en liknande framgång.

När ledamöterna i kommunfullmäktige i Höör åter samlades efter valrörelsen kunde en nyvald och stolt Björn Söder, bara några veckor efter att han lyckligt leende kramat om SS-mannen Franz Schönhuber, vandra in i salen.

Han gick sida vid sida med Anders Westergren, den politiker som hjälpt Jimmie Åkesson med att starta en lokalförening i Sölvesborg. Samme Westergren som bara två år tidigare upplåtit sin mark till sina partikamrater från Höör, som iklädda naziuniformer, vrålande sieg heil, under vajande hakkorsflaggor, bränt böcker av överlevande från Auschwitz.

Källhänvisningar till alla delar