De upplysta i Lund

”Vi ansåg oss veta allt bättre
– alla andra var korkade”

ej! Det här är inte sant! Är han tillbaka igen?”
Klara Weinberg minns mycket väl sin första tanke när hon gick på uppropet i klass 7A i Lerbäcksskolan i Lund.

Vem kom in genom dörren om inte Kent Ekeroth? Plågoanden från fjärde klass, en av tvillingarna som gjorde livet till ett litet helvete för henne. En av dem som brukade gnida in tigerbalsam i ögonen på sina klasskamrater, som hittade på ständigt nya, förnedrande och kränkande öknamn till allt och alla. De två små elaka tyrannerna!

Och nu kom en av dem åter in i klassrummet, bara två år efter att han, till Klara Weinbergs stora lättnad, flyttat till Halmstad.

”Jag blev helt paff”, minns hon. ”Jag tänkte bara: Åh nej, ska vi ha skiten igen? Ska det börja igen?”

Men Klaras farhågor besannades inte. Det var en annorlunda Kent Ekeroth som kom tillbaka till sin gamla klass. Två år av mobbning, utsatthet och ensamhet hade förändrat honom. Skolans tidigare kanske störste pennalist var nu en tyst, försynt, reserverad pojke. Han höll sig mest för sig själv, satte sig alltid längst fram till vänster i klassrummet, och sedan tycktes han försvinna ut i intet.

Ofta satt han och ritade invecklade geometriska mönster, som snöflingor. Hans teckningar innehöll hundratals, ibland tusentals pedantiskt ritade millimeterstora streck och punkter, det ena bredvid det andra, i intrikata mönster där varenda detalj var placerad på exakt rätt plats.

”Han var verkligen förändrad. Han höll sig mest för sig själv. Han var tillbakadragen, lite kufig”, minns Klara Weinberg.

Efter en tid började Kent så sakta knyta kontakter i sin nygamla skola. Han vågade åter närma sig andra barn och kom så småningom att börja umgås med en mindre grupp av elever, som tillsammans bildade ett löst sammansatt gäng. Det som förenade dem var tre saker: intresset för datorer, ointresset för idrott – och känslan av utanförskap.

”Vi var nördarna i skolan”, berättar Fredrik Appelkvist. ”Vi pratade mest datorer, om klassiska skjutaspel som ”Duke Nukem”. Vi skröt om fuskkoder som vi skaffat och diskuterade om Amiga var bättre än Nintendo – såna saker.”

Lerbäcksskolan hade, som många andra skolor i denna dataålderns nya tidevarv, ett speciellt datorrum. Där stod en enda, för hela skolan gemensam dator. Den blev det nya nördiga gängets tillhåll. Ingen annan var speciellt kunnig, eller intresserad av de nya maskinerna, varken lärare eller elever. Och bibliotekarien, som egentligen var ansvarig för datorn, visste knappt hur den fungerade.

”Datorn blev snart vår egen”, minns Fredrik Appelkvist. ”Vi använde den jämnt, spelade Masken eller andra spel, la in egna program eller saboterade det som fanns i datorn så ingen annan skulle kunna använda den.”

Efter ett tag började datorintresset i gänget kompletteras med en allt större fascination för rollspel. Några av killarna hade börjat redan i mellanstadiet med ”Ensamma vargen”, ett rollspel baserat på en bok där deltagarna bläddrade fram olika scenarion.

I högstadiet växte intresset, men nu var det ”Drakar och demoner”, det första svenska rollspelet, som gällde. Killarna i gänget blev som besatta: ”Vi spelade hela tiden”, berättar en annan av vännerna med ett skratt. ”Vi lyckades till och med lura till oss rollspel som fritt valt arbete, så då räknades vårt spelande som skoltid.”

Rollspelet lärde deltagarna vikten av manipulation, att leva sig in i sin roll och kunna lura sin omgivning. Och ju mer spelandet fortgick, desto mer började gränserna för tonårspojkarna mellan rollspelet och det verkliga livet att suddas ut. Att ”manipulera”, att få någon att göra något som denne egentligen inte ville, blev inte bara viktigt i spelet utan också i vardagen. Att ”lura” någon, lärare eller elev, blev inte bara en spännande lek, utan gav också prestige till den i gänget som lyckades.

Och precis som i rollspelets värld gällde det inte bara att manipulera, att luras, utan också om att skaffa hållhakar på de andra spelarna som ett medel för dominans och prestige, både i spelets värld och i den omgivning som omgav pojkarna.

”Kent kunde ringa upp folk och spela in vad de sa på telefon på sin bandspelare. Sen skröt han om det för oss andra och sa att han nu hade hållhakar på oss”, berättar en av vännerna.

Vid ett annat tillfälle utförde Kent ett ”trick” med en vikarie, som alla visste var dålig på att upprätthålla disciplinen. Medan de andra i klassen stojade, skrek och sprang runt satt Kent, som alltid, längst fram till vänster i klassrummet och skrev i smyg ner exakt vad alla gjorde och sa i sin anteckningsbok. När lektionen var klar lämnade han över anteckningarna till läraren.

”Sen skröt Kent för oss andra om hur smart han varit”, minns Fredrik Appelkvist. ”Han hade inte bara lyckats ställa sig in hos läraren, vilket skulle ge honom högre betyg än oss andra, han hade också fått en hållhake på samtliga i klassen genom att skriva ner vad de hade gjort.”

När järnrörsskandalen exploderade hösten 2012, nästan tjugo år efter tiden på Lerbäcksskolan, blev Fredrik Appelkvist inte speciellt förvånad. ”Jag kände igen allt i hans beteende. Det var precis som när vi höll på med våra rollspel i skolan. När han och de andra två la ifrån sig järnrören och gick fram som små oskyldiga lamm till polisen för att få dem att gripa den som de själva bråkat med, var det som att stiga in i högstadiets klassrum igen. Det var som en märklig känsla av déjà vu. Jag kände igen precis hela Kents beteende.”

en från början så stukade och tystlåtne Kent kom – för varje år på högstadiet – allt mer tillbaka till sitt tidigare, orädda, utåtagerande jag. Han verkade anstränga sig för att alltid vara värst. Kent spelade nu inte bara rollspel med de jämnåriga kompisarna, han hade också hittat några äldre pojkar som lät honom spela med dem.

På de klassiska Toddydagarna sköt Kent inte bara ärter på studenter ur plaströr, en lika udda som självklar tradition i lärdomsstaden Lund, han kastade också ägg, gärna ruttna.

Efter ett tag började flera i kompisgänget att spela paintball, oftast på banan i Löddeköpinge några kilometer nordväst om Lund. Här tillbringade de helg efter helg. De kunde spela i timmar, ligga i bakhåll för varandra, skjuta i smyg. Eller gå till regelrätta, öppna anfall.

”Både Kent och Ted var förvånansvärt sansade när de spelade. Jag har aldrig sett dem så lugna”, minns en kamrat och tillägger med ett skratt:
”Jag tror att det var Kent som vid ett tillfälle låg under en gran under hela matchen, i säkert flera timmar, helt koncentrerad. Och något sånt brukade ju inte hända så ofta annars.”

Den tidigare så nära vänskapen med tvillingbrodern Ted verkade däremot vara över. Syskonen umgicks knappt. När någon av de andra killarna i gänget var på besök var tvillingarna noga med att hålla sig i var sitt hörn av bostaden.

Ibland kunde de ryka ihop i våldsamma slagsmål.

”Jag uppfattade Ted som betydligt lugnare än Kent på den här tiden”, minns en av vännerna. ”Nu var det en rejäl syskonrivalitet som gällde och de kunde hamna i riktiga slagsmål med varandra.”

För pojkarnas mamma, Janina, var tiden som ensamstående mamma i Lund allt annat än enkel. Under några år bodde familjen i en lägenhet, något som var ovanligt bland de andra barnen i skolan.

”Jag var ofta hemma hos dem”, berättar en av vännerna. ”De bodde i lägenhet. Det var lite udda, alla andra bodde ju i villa eller radhus.”

Precis som under tiden i Rosengård i Malmö, där det mesta av Janina Ekeroths tid gick åt till kampen för att lära sig svenska och bli läkare, handlade livet i Lund nu om att etablera den nya privata läkarklinik hon startat.

”Jag som ensam kvinna med 3 små barn och ny i Lund 1994 hade det verkligen tufft. Jag hade nästan inga kontakter och satsade allt och alla dvs. min familj när jag startade kliniken”, kom hon senare att skriva till Skattemyndigheten, som gjorde en rutinkontroll av läkarmottagningar.

Läkarkliniken, där Janina utförde ultraljudsundersökningar, låg först i Cityklinikens gamla lokaler på Kävlingevägen 16, i samma hus där familjen bodde. Efter några år dog den gamla värden och kontraktet sades upp.

Ungefär samtidigt blev en fastighet runt hörnet ledig.

Det var ett av de största husen i Lund, en pampig röd tegelbyggnad i tre våningar, med sneda tegeltak i olika höjder, en stor terrass med stenbalustrad och en egen, ståndsmässigt grusad infart bakom en från nyfikna ögon annars skyddande grön häck. Den 540 kvadratmeter stora ytan fördelades på ett femtontal rum – korridorer, toaletter och kök oräknade.

Janina tänkte länge och bestämde sig till slut för att arbeta ännu hårdare, satsa ännu fler av dygnets timmar på jobbet och köpa huset via sitt bolag. ”Jag var livrädd att ändra adressen. Jag hade precis kommit igång och människor började hitta till mig”, skrev Janina senare till Skatteverket. ”Då blev fastigheten till salu. Det var ont om lokaler som var i närheten. Jag hade inget val. Efter kontakt med landstinget, revisor och otaliga vakna nätter köpte bolaget fastigheten.”

e närmaste åren handlade Janina Ekeroths liv i princip enbart om den nya fastigheten och hennes företag. ”Jag röker inte, dricker inte sprit och äter inte mycket”, skrev hon till Skatteverket. ”Sedan starten av kliniken har jag ingen privat liv, allt kretsar kring arbete.”

Janina Ekeroth hade tagit det sista, avgörande steget på sin klassresa.

Från livet som asylsökande flykting, med enbart det bagage hon lyckats bära med sig, hade Janina Ekeroth på tjugo års tid lyckats avancerat till den klass och den livskvalité hon ansåg sig berättigad till: med läkarlegitimation, egen firma och dessutom ägare till en av Lunds största och vackraste fastigheter.

Janina Ekeroth kände att hon äntligen var i mål, att de tusentals och åter tusentals timmar hon lagt ner på studier och arbete lönat sig.

Men det dröjde inte länge förrän hon möttes av en ny känsla från omgivningen: den så omtalade svenska avundsjukan. Och det var det gigantiska, ståtliga huset, som Janina själv av någon anledning kallade för ”ruckel”, som stack i ögonen på folk.

”En bekant sa till mig att det är detta ruckel alltså huset som sticker folk i ögonen. Att jag en invandrare, en liten kvinna, som har något som de inte har. Så enkelt är det nog”, skrev Janina Ekeroth senare till Skatteverket, efter att någon, anonymt, anmält henne, just med hänvisning till den pompösa, gigantiska byggnaden.

De vänner och bekanta till familjen Ekeroth som jag pratar med beskriver Janina som en bestämd, ganska dominant person, beredd att kämpa för det hon vill ha. Likt många andra flyktingar från de forna kommunistländerna bakom järnridån kände hon, efter sina erfarenheter av att leva i en enpartidiktatur, en stor misstänksamhet, ja närmast ett hat, mot såväl myndigheter som allt annat som på något sätt hade med staten att göra.

Dessutom tyckte hon – i likhet med flera andra egenföretagare – att staten tog en alltför stor del av hennes hårt ihoparbetade pengar, något hon ofta och gärna framförde till alla i sin omgivning.

Janina Ekeroth kände sig direkt motarbetad av skattemyndigheterna. För henne var Skatteverket inte en myndighet som försökte få in medel till det allmännas bästa, utan ett verk vars tjänstemän snarare hyste ett personligt riktat hat mot henne.

Hur det kunde låta runt köksbordet hos familjen Ekeroth i mitten på 1990-talet framgår av det stora antal brev och inlagor som Janina Ekeroth kom att skicka till skatteverket i samband med en granskning av hennes bolag.

”Jag uppfattar att Skatteverket eller snarare deras tjänstemän ville skada mig personligen och mitt företag. Jag tyckte de var avundsjuka och hatiskt inställda till mig personligen”, skrev Janina.

I ett annat brev menade Janina Ekeroth att Skatteverket borde lämna henne i fred i fortsättningen, eftersom hon ansåg sig ha betalat tillräckligt med skatt i sitt liv och att det nu fick vara nog: ”Jag tycker att ni borde sluta att förfölja mig och sluta påstå att jag är skattskyldig. Jag tror att ni redan har kollat hur myckert skatt jag betalar. Säkert mer än hela Wallenbergfamiljen. Det som ni skissar i ert brev är orimligt och jag undrar vad är ert syfte? Skall jag sälla mig till den halva av Sverige som lever på socialbidrag?”

Kent Ekeroths mamma påstod att det handlade om politik. Hon var övertygad att hennes företag endast skulle överleva om de borgerliga partierna hade makten. Om socialdemokraterna vann valen skulle detta betyda slutet för henne som företagare:
”Min arbetssituation var och är ytterst osäker. Det finns stor oro för min arbetsplats som är beroende av färgen på politiker som sitter i de beslutande instanser. Med den stressen har jag levt sedan starten. Oerhört psykiskt påfrstande att veta att kliniken, mitt arbete och möjlighet till försörjning kan äventyras av oansvariga politiker som har ingen aning om små medborgarnas behov. Som tar inte hänsyn till nerlagt arbete och investeringar. Tur att det finns patienter, deras tacksamhet har hjälpt mig överleva.”

anina Ekeroths många timmar av hårt arbete och de ständiga utfallen mot skattemyndigheterna, socialdemokraterna och alla andra som hon inte ansåg förstod en egenföretagares villkor, påverkade också hennes barn.

I skolan började Kent tala allt mer om att tjäna pengar, helst genom att köpa aktier eller via bidrag. Det viktiga var att ha pengar, inte att jobba hårt.

”Att bli rik blev något av Kents favoritsamtalsämne”, berättar en av kompisarna. ”Själv tyckte jag inte att det var så intressant. Min pappa hade ju företag, så jag kunde ta pengar därifrån, men för Kent var det väldigt viktigt.”

Kent började prata om att låna pengar och köpa aktier. Han föreslog sina då 14–15-åriga kompisar att de skulle starta företag, för att kunna direktimportera datorer och dataspel från USA och – framför allt – kunna dra av och därmed slippa momsen.

”Det var väl ingen av oss som visste vad moms var för något, inte ens Kent tror jag”, skrattar en av vännerna. ”Men han pratade ändå jämnt om hur vi skulle kunna slippa den där jävla momsen.”

”Kent pratade inte bara om att slippa moms, han verkade ha hyfsad koll på bidragsfusk i allmänhet”, berättar en annan kompis. ”Han ville till exempel också att vi skulle söka bidrag för vårt rollspel, från både Sverok (Riksorganisationen för rollspel) och kommunen. Det finns gratis pengar att få, brukade Kent säga.”

n form av överlägsenhet, en diffus känsla av utvaldhet, började sakta sprida sig i kompisgänget, inte minst hos Kent. I de andras ögon på skolan var de fyra–fem lite bortkomna, tysta, tillbakadragna vännerna ett gäng nördar som hellre pratade om datorer än stötte på tjejer. I sina egna ögon växte de sig däremot större och större, viktigare och viktigare, smartare och smartare. Omvärlden blev idioter, jämfört med de intelligenta unga männen.

Det blev de mot resten av världen.

”Det utvecklades någon konstig elitism bland oss”, berättar en av vännerna. ”Vi ansåg oss veta allt bättre själva. Alla andra var korkade. Vi i gänget började kalla oss De upplysta. De andra, de som inte var lika smarta, som inte visste hur man skulle utnyttja systemet, var korkade. Det blev en grej hos oss. ’Är du upplyst’, kunde någon av oss fråga, och när den andra bekräftade detta så nickade vi till varandra i tyst samförstånd.”

Det här blev något av kompisgängets hälsningsfras. En av dem berättar att Kent, när de flera år senare råkade springa på varandra i Lund, långt efter att de hade slutat att umgås, förtroligt nickade åt honom och med allvarlig min frågade: ”Är du upplyst?”

Det kan viftas bort som några tonåringars dagdrömmar, som en önskan bland dem som inte syns att bli synlig, att vara någon, att inte längre tillhöra dem som de andra ser ner på, eller ännu värre, inte ens bryr sig om.

Men samtidigt kom denna världsbild, med egot i centrum, snart att prägla det mesta av kompisarnas synsätt, i stort och smått. Kent kunde öppet försvara stölden av en klasskamrats pennskrin, eller plånbok, genom att hänvisa till att det ju var korkat att glömma kvar den och att vederbörande fick skylla sig själv. Likadant var det med den som glömt att låsa sitt skåp, då var det fritt fram att ta det man ville ha.

Uppfattningarna blev allt mer extrema ju mer gruppens medlemmar bekräftade varandra.

Det dröjde inte länge innan Kent menade att det också var okej att bryta sig in i ett elevskåp, eftersom innehavaren ju ändå var en korkad idiot som förtjänade att få inbrott i sitt skåp. Inställningen blev allt mer ” jag kan göra vad jag vill”.

Och som vanligt skulle Kent vara värst. Han kunde helt öppet berätta för sina vänner att han ansåg det vara helt moraliskt riktigt att lura staten, om nu staten eller kommunen var så korkade att de lät sig luras. Då fick de faktiskt skylla sig själva.

Allting blev tillåtet för De utvalda.

De korkade, idioterna, de svaga, de icke upplysta förtjänade allt som drabbade dem. Kent kunde exempelvis sitta i timmar och ivrigt planera hur de skulle få en klasskamrat, som Kent för tillfället ogillade, att dricka laxermedel.

ngen av de klasskamrater jag pratar med har något minne av att Kent någonsin sa ett ord om sin pappa. De flesta i klassen, även de där papporna av skilsmässa eller någon annan anledning försvunnit ur deras liv, nämnde åtminstone sina pappor någon gång. I positiva eller negativa ordalag. Precis som de gjorde med sina mammor. Men inte Kent.

Tystnaden, som blev allt mer påfallande, satte igång vilda rykten bland de fåtal vännerna. Pappan kanske dog i Förintelsen, trodde en. Pappan var säkert tysk soldat i andra världskriget, det är därför Kent aldrig nämner honom, var en annan teori, som snabbt föll när någon i kompisgänget påpekade att pappan knappast kunde ha varit nazist, eftersom mamman var judinna.

Och eftersom Kent aldrig sa något, kändes ämnet så infekterat att ingen heller frågade. Och ryktena och spekulationerna fortsatte.

I diskussioner och samtal började Kent bli alltmer säker på sin sak, allt mindre benägen att lyssna. Redan i högstadiet berättade han gång på gång att det inte fanns någon gud, och att alla som trodde på att en gud existerade var korkade. De var absolut inte upplysta. Inte värda att ta på något som helst allvar.

”Jag blev otroligt förvånad när jag hörde att han blivit politiker”, berättar en av de gamla vännerna. ”Som politiker måste man ju kunna diskutera och argumentera. Men hans argumentationsteknik var ju värdelös. Han började med att idiotförklara den som tyckte annorlunda, för att sen säga samma sak med högre och högre röst, argare och argare, tills den andre gav sig.”

Vid folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU 1994 var Kent Ekeroth klassens ivrigaste EU-motståndare. Hans argument var att medlemskapet skulle ge en möjlighet, framför allt åt danskar, att ta sig över till Skåne och ”stjäla våra jobb och bostäder”.

Annars pratade kompisarna inte speciellt mycket eller ofta om politik. Ingen av dem jag pratar med såg, eller tänkte på, Kent som en person som senare skulle kunna bli medlem i Sverigedemokraterna, ett parti vars medlemmar de här åren sprang omkring med höjda högerarmar, vrålande sieg heil, på sina demonstrationer.

”Jag minns inte honom som en person med extrema åsikter. Jag minns honom som elak, men det betyder ju inte att man behöver bli sverigedemokrat”, berättar Klara Weinberg.

Men samtalstonen kunde bli ganska hätsk, precis som på många andra skolor landet runt. Ny demokrati satt i riksdagen, Lasermannens mordserie fanns tydligt kvar i minnet och mängder med attacker hade riktats mot landets flyktingförläggningar. Sverigedemokraterna samlade många av de unga skinnhuvuden som redan anslutit till den rörelse som lockat tusentals tonåringar i hela landet.

Uppdelningen i ”svenskar” och ”invandrare” började märkas också på Lerbäcksskolan. Det fanns elever som ropade ”blatte”, ”bög” eller ”stick hem” till de med ”invandrarbakgrund”, varpå de vanligtvis omedelbart fick svaret ”jävla nasse”.

Kent tillhörde dem som brukade skrika ”blatte”, eller ”stick hem” till ”invandrarna”, något som flera i skolan reagerade på.

”Med Kent blev det lite konstigt”, berättar en klasskamrat. ”När han skrek ’jävla invandrare’ eller ’stick hem’ till någon och fick till svar det vanliga, ’din jävla nasse’, brukade han svara: ’Jag kan inte vara nasse, min mamma är ju judinna.’ Det var fler än jag som tyckte att det var jättekonstigt.”

En av dem som reagerade på att Kent skrek ”jävla blatte” åt elever som hade exakt samma bakgrund som han själv var Klara Weinberg: ”Jag minns när jag en gång frågade hur just han kunde prata om invandrare, när han ju själv var en, så svarade han. Nej, men det räknas inte. Min släkt utsattes för etnisk rensning, så vi kan inte räknas som vanliga invandrare. Det var första gången jag hörde något liknande. Det var mycket märkligt.”

Vid ett tillfälle, när Kent gick i nionde klass, hamnade han i ett vilt slagsmål i matsalen med en av killarna med ”invandrarbakgrund”. Kent skulle senare, gång på gång, återberätta historien. Varje gång påstod han att den andre eleven, ”invandraren”, hade attackerat honom för att han var ”svensk”.

Nästan tjugo år senare kommer en av dem som var med vid slagsmålet mycket väl ihåg hela händelsen. Och hans minnesbild är tydlig. Bråket handlade inte alls om varifrån slagskämparna kom, utan mer om att den andre killen, som bara gick i sjuan, inte visade den underdånighet som Kent ansåg sig förtjäna som sistaårselev: ”Kent tyckte att den andre killen var alldeles för kaxig och krävde att han skulle visa respekt. Och då tog motparten och kastade sitt glas mjölk över Kent som blev vansinnig. Vi andra fick dra bort honom.”

Slagsmålet blev det stora samtalsämnet i skolan i dagar och veckor.

Ingen annan i nördgänget hade ens kommit på tanken att ge sig in i ett slagsmål. ”Ingen av oss andra tog till fysiskt våld, vi kunde på sin höjd brottas eller knuffas lite”, berättar en av vännerna. ”Men Kent hade gått ett tag på judo eller karate i mellanstadiet. Och han använde sig av sina kunskaper – om han kände att det var nödvändigt.”

ren på högstadiet svetsade samman ”nördgänget”.
De växte upp tillsammans, delade åsikter, tankar och funderingar med varandra. Men det fanns ett ämne som vännerna aldrig berörde eller tog upp: tjejer.

Under tre viktiga, för många avgörande år i ungdomen, när många blev kära för första gången, eller kanske till och med debuterade sexuellt, var tjejer ett icke-ämne bland Kent och hans vänner. Det fick helt enkelt inte plats bredvid allt prat om rollspel, datorer, paintball, eller de evigt återkommande försäkringarna till varandra om den egna förträffligheten, klokskapen och smartheten jämfört med alla de ”korkade” klasskamraterna som omgav dem.

”Vi använde ingen alkohol, ingen av oss rökte. För sånt höll ju bara korkade missbrukare på med. Vi var ett väldigt slutet gäng där allt handlade om att vara upplyst. Ingen av oss hade exempelvis någonsin en flickvän, eller ens antydan till det. Vi pratade aldrig ens om tjejer … eller … jo förresten. Vid ett tillfälle var det en i gänget som försa sig. Han hade till och med använt någons tjejs initialer och skrivit dem någonstans. Och det fick han ju skit för. Vi började nästan mobba honom. Men ingen av oss tyckte att det var konstigt. Vi tyckte alla att det var okej att ge sig på honom – om han nu var så dum att han visade sina känslor.”

Efter tre år på Lerbäcksskolan, den 6 juni 1997, på Sveriges nationaldag, gick Kent Ekeroth ut högstadiet. Hans slutbetyg var relativt bra, utan att därför höra till de bättre i klassen. I de flesta ämnen fick han fyror, det då näst högsta betyget. Han hade tre femmor; i historia, samhällskunskap och teknik. I två ämnen, barnkunskap och hemkunskap, fick han treor.

Nu väntade ännu en lång sommar.

Och därefter gymnasiet – utan vännerna i högstadiets ”nördgäng”.

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”