Nya folkmord i Europa

”Ni slöt förbund med ondskan”

Torsdag 6 juli 1995

e kom i gryningen, först försiktigt, långsamt klättrande nedför de branta bergssidorna. Sedan övergick de till en fullskalig attack, med granatkastare och tung kulspruteeld.

Det var den 6 juli 1995 och inom några dagar skulle Europas största massmord sen andra världskriget vara ett faktum. Srebrenicas muslimska försvarare anade vad de hade att vänta. De slogs för sina liv.

Staden hade varit omringad av bosnienserbiska trupper sen början av kriget. Redan efter några månader var situationen desperat. En rapport från UNHCR beskrev läget den 19 februari 1993: ”De har inte haft någon mat på månader. De överlever på sädeskorn och rötter. Varje dag dör människor av hunger och utmattning.”

För att försöka rädda Srebrenica utropade FN staden till en skyddad zon, samtidigt som de slöt ett avtal om vapenstillestånd med den bosnienserbiska armén.

Trots detta anföll serberna. Den holländske FN-översten Ton Karremans, som med sina 350 man skulle hjälpa till att skydda Srebrenica mot de cirka 10 000 serbiska soldaterna, kallade desperat på flygunderstöd. FN och Nato satt i möte efter möte, men kunde inte enas. När de efter flera dagars tvekan väl skickade ett fåtal plan var det försent – slaget om Srebrenica var över.

När serberna intog staden var den så gott som övergiven.

En soldat i den serbiska armén berättar: ”Bara gamla människor fanns kvar. Vi hade order att säga till dem att gå till stadion. Vi träffade på en man i 35-årsåldern. Löjtnant Pelovic gav order till Zoran, en av männen i min enhet, att skära halsen av honom. Det gjorde han.”

Majoriteten av Srebrenicaborna, cirka 25 000 människor, flydde till den närbelägna FN-basen i Potocari. Men redan samma dag var general Ratko Mladic, bosnienserbernas militäre ledare, där. Bilden när Mladic klappar en liten pojke på kinden och säger till de skräckslagna flyktingarna ”var inte rädda, ingen kommer att göra er något ont” kablades ut över världen.

Sedan släcktes tv-kamerorna och mördandet började.

Kvinnor och barn sattes i bussar för att köras till bosnienkontrollerat område. Många av dessa kvinnor blev våldtagna. För männen väntade ett annat öde.

I byn Kravica fördes upp mot 2 000 av dem in i en lada, sen öppnade serberna eld med granatgevär och automatvapen mot dem. Hakija Huseinovic var en av de få som överlevde: ”Jag skyddade mig genom att dra två döda kroppar över mig. Jag låg under liken i 24 timmar.”

Ungefär 1 000 personer kördes till fotbollsstadion i Nova Kasaba. Dagen därpå såg två holländska FN-soldater mellan 500 och 700 döda kroppar längs vägen utanför fotbollsplanen.

En grupp på cirka 10 000 Srebrenicabor, de flesta män, beslöt sig för att med vapen i hand försöka slå sig fram till bosniskt territorium. Knappt hälften klarade det. Många sköts ihjäl under flykten. Tusentals gav upp och överlämnade sig till de serbiska trupperna. Många av dem som kapitulerade sköts på plats, andra fördes till uppsamlingsläger likt det i Kravica eller Nova Kasaba, där de avrättades.

Dödandet var välorganiserat och skedde med militär precision.

På bara några dagar hade cirka 7 000 människor utsatts för en slutgiltig ”etnisk rensning”, den bosnienserbiska ledningens omskrivning för ordet folkmord.

rygt tio år senare, den 19 april 2004, slog Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien fast – i överklagandet mot general Radislav Krstic i den bosnienserbiska armén – att de massmord som begicks i Srebrenica var ett folkmord, med ”målsättningen att förgöra en del av den bosniskmuslimska befolkningen som en nationell, etnisk eller religiös grupp.”

Radislav Krstic, som nekade till anklagelserna, fälldes för medhjälp till folkmord och för brott mot krigets lagar. Han dömdes till 35 års fängelse.

Det var första gången sedan Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget som en internationell domstol slog fast att ett folkmord begåtts i Europa. Då var det Europas judiska befolkning som var målet. Nu var det en annan religiös minoritet som gärningsmännen valt ut för att försöka förinta, helt eller delvis: Europas muslimer – i det här fallet de muslimska män och pojkar som bodde i eller råkade befinna sig i staden Srebrenica.

I domslutet slog rätten fast att ”de som planerar och genomför folkmord söker frånta mänskligheten den mångomfattande rikedom som dess olika nationaliteter, raser, etniciteter och religioner innebär. Det är ett brott mot alla människor, och skadar inte bara de tilltänkta målen för tillintetgörandet, utan hela mänskligheten.”

När domen avkunnats vände sig rättens ordförande direkt till den anklagade: ”I juli 1995, general Krstic, slöt ni förbund med ondskan.”

Hundratusentals och åter hundratusentals bosnier flydde kriget. Drygt 100 000 av de sammanlagt över två miljoner flyktingarna sökte sig till Sverige.

Trots folkmordet, trots de etniska rensningarna, massvåldtäkterna och de koncentrationslägerliknande fånglägren var motståndet mot att ta emot flyktingarna mycket starkt på sina håll.

Hårdast i tonen var kanske Sverigedemokraterna. De beskrev flyktingarna från krigets Bosnien som ockupanter som våldförde sig på Sverige och dess befolkning – och uppmanade till kamp mot dem.

Vårnumret 1995 av partitidningen SD-Kuriren hade rubriken ”Sverige är vårt” på omslaget. I en av tidningens större artiklar menade en anonym skribent, att Sverige knappast hade något att göra med det som hände några hundra kilometer längre söderut i Europa.

”Frågan är om Sverige ska behöva ta något ansvar för detta. Ett land i södra Europa, med främmande kulturer och språk, annan folkstam etc. Att lägga resurser på att ta hit stora grupper leder bara till att vi på sikt riskerar att gå samma utveckling tillmötes med inbördeskrig även här.”

Följande nummer av partitidningen utkom några månader efter massakern i Srebrenica. I den manade en skribent, i en insändare med rubriken ”Sverige våldtas”, att flyktingströmmen måste stoppas med alla till buds stående medel:

”Vi måste öka kampen. Krossa invasionen. Visa vad vi tycker och sätta inkräktarna på plats … Detta kan bara ske genom repatriering och födelsekontroll – eller ett inbördeskrig. Svenskarna har inte fått säga sin demokratiska mening och kommer inte att få säga den utanför Sjöbo. Då finns ingen annan väg tillbaka än den lokala motståndskampens väg. Leve den!”

Källhänvisningar till alla delar