Från mobbare till mobbad

”Det var alla mot honom”

terkomsten till Halmstad blev något av en katastrof, åtminstone tyckte den då elvaårige Kent detta. De två åren som följde har han beskrivit som de värsta i sitt liv. Det började redan första dagen i hans nya skola.

”Vid den tiden var jag ganska blyg, och var inte sådär jättesocial. Så jag hade första lektionen, som var klockan tio, sen hade vi tiorasten på 20 minuter”, berättade Kent för några år sedan i radiodokumentären ”Kent och Abir”.
”Det var den första rasten jag hade på den skolan. Och då hade jag en bok med mig, så jag gick ut och satte mig och började läsa … Och då kom de fram och började kaxa liksom, helt utan anledning. Jag satt och läste en bok liksom – sen så var det bråk i två år.”

När jag kontaktar Kent Ekeroths gamla skolkamrater från Östergårdsskolan i Halmstad är det flera som bekräftar hans minnesbild av en tyst, blyg kille, som snart blev klassens – och kanske hela skolans – största mobboffer.

Den sprallige, orolige pojken med spring i benen, som ständigt ”funderade på vad han skulle hitta på härnäst”, kunde utsätta sina klasskamrater för vad de upplevde som rena trakasserier i Lund. Trots det hade han mötts med stöd och förståelse av skolans personal. De hade lagt ner kraft och energi på att få relationen att fungera mellan Kent och de andra barnen. Här, i ett av Halmstads mer socialt utsatta områden, fick han ett helt annat bemötande.

”Han kom in sent i klassen och hade svårt att acklimatisera sig. Han höll inte på med sport heller, som nästan alla andra killar i skolan”, berättar en av hans gamla klasskamrater. ”Kent gillade film, det hjälpte ju inte heller. Han blev mobbad, svårt mobbad.”

”Det var envägsvåld. Det var alla mot honom. Det var väldigt beklagligt om man tänker på det i dag”, förklarar en annan klasskamrat. ”Det var våldsamt, det var inte brutna ben, men han fick stryk. Det blev många käftsmällar, inte så att han behövde åka till sjukhus, ärren blev nog mer psykiska.”

På något sätt kom det också fram att Kents mamma var judinna, vilket blev ytterligare en anledning att ge sig på den lille tyste killen i klassen. Och det var ganska grova påhopp, berättar en klasskamrat. ”Alla fattade väl inte riktigt vad det vi sa betydde. Men det pratades öppet om Auschwitz och sånt, det var inga subtila gliringar, det var raka rör.”

Ibland kunde också Ted råka illa ut, trots att han gick i en annan skola. Vid något tillfälle, berättar klasskamraten, tog några av dem ”som tänkte spöa upp Kent” fel på honom och hans tvillingbror. ”Så då var det Ted som fick stryk i stället, bara för att de såg så lika ut.”

”Jag har ofta tänkt på varför vi egentligen mobbade honom”, säger en annan före detta elev i klassen. ”Men jag kan inte hitta någon riktig anledning. Vi var rätt dumma på den tiden. Vi mobbade utan anledning.”

Kent umgicks nästan inte med någon i klassen, eller rättare sagt, nästan ingen ville umgås med honom. En av få i klassen som trots allt tillbringade tid tillsammans med Kent berättar att de brukade byta Amiga-spel, som då var populära, samt diskutera film som de båda var intresserade av. Men också han drog sig snart undan. ”Man ville inte riskera att synas för mycket ihop med Kent”, berättar den tidigare klasskamraten. ”Man var rädd att man då själv skulle kunna bli mobbad.”

Kent blev allt mer tyst och inbunden. Mest satt han hemma och spelade olika spel på familjens dator, berättar den tidigare klasskamraten som ibland följde med honom hem: ”Vi hade en rätt okej relation, även om den sen försämrades. Men det var ändå svårt att bilda sig en bild av honom. Han var tillbakadragen och man stötte snabbt på patrull när man försökte närma sig honom. Han blev misstänksam mot folk, till slut tror jag att han kände att han inte kunde lita på någon.”

ör fem, sex år sedan, när klassen hade återträff, kom Kents namn upp i många av samtalen, även om han själv valde att inte delta. Mer än en i klassen kopplade Kent Ekeroths politiska utveckling till åren på Östergårdsskolan.

”Jag är helt övertygad om att hans struliga bakgrund lett till att han blivit den han blev”, säger en av klasskamraterna. ”Åh fan, har jag tänkt. Man kanske har bidragit till att forma en av de mest extrema politikerna i Sverige i dag. Jag har haft dåligt samvete i vissa lägen. Man är inte alltid stolt över det man gjort som barn.”

Kent Ekeroth är själv inne på liknande tankegångar.

LYSSNA (klipp från SR:s dokumentär ”Kent och Abir”)

I radiodokumentären ”Kent och Abir” säger han att det var under skolåren, framför allt tiden i Halmstad, som han insåg att olika grupper inte kan leva tillsammans. Kent Ekeroth nämner knappt den mobbing han utsattes för, däremot upprepar han gång på gång hur många och bråkiga ”invandrarna” på hans skola var. Han säger att den slutsats han drog var att olika grupper inte kan existera sida vid sida, resultatet blir en ”mångkulturell härdsmälta” – och anledningen till detta är ”invandrarna”, förklarar Ekeroth.

Den sverigedemokratiske politikern påstår också att han var en av ytterst få ”svenskar” i sin klass. ”Östergårdsskolan i Halmstad [var en] väldigt invandrartät skola. Det var typ två, tre svenskar i min klass.”

Ekeroth hävdar att ”dom” – invandrarna – ”bråkade” hela tiden och att dessa ständiga konfrontationer med ”invandrare” inte upphörde förrän familjen flyttade tillbaka till Lund och han fick börja på naturvetenskaplig linje på gymnasiet.

Först då slapp han äntligen turkar och andra invandrare.

”Jag gick natur, på en lite bättre skola – och då sållades packet ut”, säger han med betoning på varje stavelse.
”Varför använder du det ordet? Packet?”, undrar reportern Amanda Glans efter en stunds eftertänksam tystnad.
Svaret från Kent Ekeroth kommer snabbt: ”Jag tycker det sammanfattar ganska bra vad jag tycker om dem!”

Men stämmer verkligen Kent Ekeroths påstående att det bara fanns ”två, tre svenskar” i hans klass och att skolans elever främst bestod av ”invandrargrupper från Afrika och Mellanöstern”?

När jag ringer kommunarkivet i Halmstad för att begära ut Östergårdsskolans klasslistor från 1992 till 1994, åren då Kent Ekeroth gick där, behöver jag inte titta i dem speciellt länge för att inse att Kent Ekeroths påstående inte är med sanningen överensstämmande.

Den sverigedemokratiske riksdagsmannens klassfoto från sjätte klass är en gemensam bild av klasserna 6A och 6B. Den visar tydligt att en majoritet av eleverna, runt 60 procent, har namn som Patrik, Joakim, Per, Maria och Sara och därför, för att använda Kent Ekeroths egen definition, är ”svenskar”.

Kent Ekeroths påstående stämmer helt enkelt inte.

Det fanns inte bara ”två, tre svenskar” i hans klass. De som Ekeroth kallar ”svenskar” utgjorde i själva verket en majoritet av eleverna.

Den minoritet, ungefär en tredjedel av eleverna, som kunde ha utländsk bakgrund, återigen utifrån sina efternamn, kom nästan samtliga från europeiska länder som Ungern, Rumänien och Polen. Det innebar att de hade exakt samma bakgrund som Ekeroth själv.

Här någonstans blir Kent Ekeroths resonemang väldigt svårt att följa.

Han avfärdar en stor del av sina klasskamrater som ”invandrare”, samtidigt som han kallar sig själv ”svensk”, trots att i princip alla Ekeroth kallar ”invandrare” har exakt samma bakgrund som han själv.

Precis som Kent har ”invandrarna” i hans klass en eller två föräldrar som är födda utanför Sveriges gränser. De har alla – precis som Kent Ekeroths mamma, moster och mormor – sökt ett nytt liv i Sverige, antingen på grund av politiska förföljelser eller i jakten på ett bättre liv. De har alla kämpat för att lära sig ett nytt språk, nya sociala koder och umgängesformer, precis på samma sätt som Kent Ekeroths familjemedlemmar.

Och ändå kallar Kent vissa av dem för ”invandrare”, medan han beskriver sig själv som ”svensk”.

Det är svårt att få det hela att gå ihop.

Även Kent Ekeroths påstående att en stor del av skolans elever tillhör ”invandrargrupper från Afrika och Mellanöstern” visar sig vara felaktigt.
Skolkatalogerna visar tydligt att endast ett fåtal av Östergårdsskolans elever har utomeuropeisk bakgrund. En av dessa elever är dessutom Kent Ekeroth själv.

Med en mamma född utanför Europas gränser, i Kazakstan i Centralasien, räknas Kent Ekeroth i all offentlig statistik som en andra generations invandrare med utomeuropeisk bakgrund.

De elever med rötter utanför Europas gränser som Kent Ekeroth påstår utgjorde en stor, dominerande grupp på hans skola bestod i själva verket bara av ett fåtal elever, där han själv utgjorde ett av dessa få undantag.

Det är kanske inte så konstigt att hans gamla skolfröken från lågstadiet – som Kent Ekeroth ringde efter järnrörsskandalen för att fråga om han någonsin slagit henne – berättar hur hon förvånat utbrast när Kent började prata om ”invandrare”. ”Men kära barn! Din mamma är ju inte heller från Sverige. Jag kan inte förstå dig och ditt tänkande.”

ent Ekeroth är inte den ende framträdande sverigedemokrat som har beskrivit sitt politiska uppvaknande i ”invandringsfrågan” som en följd av egna, personliga negativa erfarenheter av ”invandrare”.

I valrörelsen 2014 vittnade partiledaren Jimmie Åkesson om sina traumatiska barndomsupplevelser i Sölvesborg. I tv-programmet ”Nyfiken  på partiledaren” redogjorde han för terapeuten Poul Perris, inte utan dramatik, om en barndom fylld av hårda motsättningar mellan ”svenska” barn och gäng av invandrare, en stark ”polarisering” mellan ”olika grupperingar”, om ”fysiska konflikter” och om en ständigt återkommande ”rädsla”.

”Jag upplevde” säger Åkesson, ”den splittring och de problem som det skapar om det kommer väldigt många invandrare till ett och samma bostadshus under väldigt kort tid. Jag fick uppleva de konflikterna.”

Det var dessa, traumatiska barndomsupplevelser som la grunden till hans senare politiska engagemang, sammanfattade Åkesson.

Även den gången begärde jag ut gamla skolkataloger, även den gången visade det sig att verkligheten inte stämde med de påståenden som Åkesson hade framfört.

När Jimmie Åkesson började i första klass i Falkviksgårdens skola, hösten 1986, hade han inte en enda ”invandrare” i klassen. På hela skolan, från årskurs ett till fyra, fanns bara en pojke, David, som verkade kunna ha utländskt påbrå, att döma av hans polska efternamn. Det var allt. De andra barnen hade namn som Per, Henrik, Therese, Lina och Mattias.

Det fanns endast tre utländskt klingande förnamn på hela skolan: Jim, Jimmy och Jimmie. Alla tre hade dock efternamn som slutade på -son.

Sex år senare hade Jimmie Åkesson fyllt 13 år och gick i årskurs sex, läsåret 1991–92. Då var bilden liknande. Nu fanns det en pojke i hans klass med rumänsk bakgrund. Dessutom fanns en sjuårig pojke i klass 1B med jugoslavisk bakgrund, samt en åttaårig pojke i klass 2A med ungersk bakgrund. Fler var ”dom” inte.

Av klasslistorna framgår det tydligt att det inte kan ha funnits en ”polariserad” uppdelning i ”svenskar” och ”invandrare” på Falkviksgårdens skola. Det kan inte heller ha funnits några våldsamma invandrargäng, eftersom det helt enkelt inte fanns tillräckligt många ”invandrare” i skolan för att bilda några gäng.

Om Åkessons minnesbild av gäng stämmer, bestod ”invandrargänget” läsåret 1986–87 av den ensamme, åttaårige David. Och sex år senare skulle det våldsamma gäng, som ”skrämde” Jimmie till den grad att han senare anslöt sig till Sverigedemokraterna, i så fall ha bestått av en jämnårig tonårig klasskamrat till Jimmie, uppbackad av en sjuåring och en åttaåring.

Det skulle således ha varit dessa tre barn som slogs och bråkade med den övriga skolans sammanlagt 134 elever.

lla de som jag pratar med från Kent Ekeroths gamla skola i Halmstad kommer ihåg den mobbning och pennalism han utsattes för, där skiljer sig inte minnesbilderna åt.

Men orsaken till att Kent Ekeroth blev utsatt var inte för att han var ”svensk” och de som gav sig på honom var ”invandrare”. Det var på grund av de hundratals, eller tusentals, eller ofta inga uppenbara skäl alls, som får barn att likt rovdjur i flock ge sig på sina för tillfället utvalda offer.

”Jag vet faktiskt inte varför han blev mobbad”, är ett svar som återkommer.

En av Kent Ekeroths klasskamrater berättar att han för några år sedan till och med bestämde sig för att kontakta Kent och be om ursäkt.
Först skrev han ett meddelande på Facebook, sedan pratade de på telefon.

”Kent tog emot min ursäkt. Du var inte värst, sa han. Men du var delaktig, påpekade han och sa att det hade varit en jobbig tid för honom.”

På samma sätt som med sin lärarinna i lågstadiet sökte Kent också kontakt med sin klassföreståndare i mellanstadiet på Östergårdsskolan. När han blev riksdagsman för Sverigedemokraterna ringde han till henne vid flera tillfällen.

”Som klasslärare är det oerhört positivt när gamla elever vill ha kontakt, för då betyder det att jag varit viktig för honom. Och det vet jag att jag har varit”, säger Kents gamla lärare, som inte heller vill att hennes namn ska stå i reportaget.

”Jag kan säga så här mycket. Under de två år som jag hade Kent kunde jag inte på något sätt se att han skulle hamna i det här politiska häradet. Jag själv står inte alls för de här värderingarna. Jag har jobbat på en mångkulturell skola och även ägnat fritiden åt internationella aktiviteter. Och jag har ju gått på honom ganska rejält. Men samtidigt finns där ju en liten gosse som jag också kan förstå.”

fter två år insåg Janina att försöket att leva ihop med barnens far inte skulle lyckas. Det var dags att gå vidare i livet. Hon tog med sig pojkarna och flyttade tillbaka till Lund.

Året hade hunnit bli 1994.

Pernilla Wiberg vann OS-guld i slalom i Lillehammer, kriget i Bosnien fortsatte, lika blodigt som tidigare och i Rwanda inleddes ett av världshistoriens största folkmord.

Men det var knappast dessa krig eller internationella händelser som upptog den då 13-årige Kent Ekeroths tankar. För honom handlade hösten 1994 om att äntligen kunna lämna Halmstad och sina plågoandar.

Han skulle inte sakna någon av dem, eller som han själv uttryckte det ett tiotal år senare i en radiodokumentär, han ”slapp äntligen packet!”.

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”