Tornen och tvillingarna

Attackerna som förändrade allt

Tisdag 11 september 2001

et första planet träffade World Trade Centers norra torn exakt klockan 08.46 lokal New York-tid. Träffytan var fem våningar, från den 93 till den 97 av tornets sammanlagt 110 våningsplan.

Smällen blev närmast obeskrivlig. Kollisionen mellan byggnaden och det kapade planet, American Airlines flight 11, skedde i 790 kilometer i timmen. Flygplanskroppen slet sönder allt i sin väg: väggar, möbler och människor. Tiotusentals liter jetbränsle från planets halvfulla tankar exploderade i ett gigantiskt eldklot. Inom bråkdelen av sekunder utvecklades en massiv brand vars rök snabbt spred sig uppåt i byggnaden.

Samtidigt som planet klöv sig fram genom tornet befann sig mer än tusen personer på våningarna ovanför. De överlevde kraschen, men fångades i en dödlig fälla, rakt ovanför en våldsam brand vars svarta, kvävande rök snabbt steg uppåt. Skakiga tv-bilder och privata filminspelningar visade hur desperata människor slog sönder glasfönster och kastade sig rakt ut, bort från den kväljande heta röken, mot en säker död mer än hundra meter längre ner. En efter en slängde de sig ut: familjefäder, mödrar, söner, döttrar, syskon och barn. Vissa hoppade själva, andra i grupp. Några tog varandras händer och tog språnget krampaktigt förenade, hand i hand, under de drygt tio sekunderna det tog innan de krossades mot marken.

Deras död bevittnades av tusentals vittnen – som inget kunde göra.

”Vi såg folk hoppa. Först trodde vi att det var föremål från olyckan, sen såg vi att det var människor som hoppade”, berättade en kvinna för en av tv-reportrarna på plats. Sedan bröt hon ihop, kastade huvudet bakåt, skakande av gråt, i krampaktiga försök att få luft. Reportern tittade först på henne, sedan släppte han sin mikrofon och omfamnade kvinnan i en varm, tröstande, stödjande kram.

Så stod de kvar länge, gråtande i varandras armar.

Det som många först trodde var en olycka visade sig snart vara del av ett större, välplanerat och riktat angrepp.

Knappt tjugo minuter efter den första kollisionen, klockan 09.03, flög United Airlines flight 175 in i det södra tornet. Även här utbröt en intensiv brand gödd av jetbränslet, även här försökte förtvivlade överlevande i de översta våningarna förgäves ta sig ut.

En av tornets trappor var oskadad, men endast 18 personer lyckades hitta den sista räddande vägen ut ur det brinnande infernot. Närmare 700 personer dog i det södra tornet.

Till skillnad mot det första planets nerslag direktsändes den andra kraschen av mängder av tv-stationer. Mediateamen hade hunnit få upp sina kameror, tv-bolagen startat sina direktsändningar och tittarna hittat till tv-skärmarna. En hel värld, för att använda en sliten klyscha, såg förstörelsen, kaoset och massdöden i realtid.

En knapp timme efter kraschen i det södra tornet, klockan 09.58 lokal tid, föll byggnaden ihop. Klockan 10.28 rasade även det norra tornet.

En tromb av rök och aska fyllde de närliggande gatorna. Flygande föremål från tornen, allt från papper till glassplitter, virvlade runt i luften. Polis- och brandbilars sirener tjöt och överallt rusade skrikande, skräckslagna människor för sina liv.

Bara några år tidigare hade miljoner människor sett den amerikanska katastroffilmen Armageddon. Nu var det som om scenerna från jordens undergång upprepade sig igen – med den stora skillnaden att det nu var på riktigt.

”Det är som en film”, nästan skrek tv-bolaget NBCs reporter på plats. ”Jag har aldrig sett något liknande. Planet bokstavligt talat sprängde sig rakt in i World Trade Center.”

Mer än 2 600 personer dog i World Trade Centers tvillingtorn.
Två andra plan kapades och kraschade i militärhögkvarteret Pentagon och på ett fält i Somerset County i Pennsylvania.
Sammanlagt uppgick dödstalet till drygt 3 000 människor.
En och samma mening återkom hos kommentatorer i land efter land, i tidning efter tidning, i tv-sändning efter tv-sändning: Världen har för evigt förändrats. Varken vi eller den blir densamma efter händelserna den 11 september 2001.

amtidigt som de två tornen i World Trade Center föll ihop i New York firade ett par tvillingbröder i Lund sin 20-årsdag. Bland dem som gratulerade, antingen på plats, eller genom telefonsamtal, brev och vykort, fanns tvillingarnas mormor Irene Sinkiewicz. Hon hade överlevt nazisternas folkmord sex decennier tidigare genom att fly från sitt hemland Polen till Sovjetunionen. Där fanns också brödernas mamma, Janina Ekeroth, som flytt till Sverige för att undkomma de förföljelser och trakasserier som drabbade Polens judar i slutet av 1960-talet.

Så värst många fler släktingar fanns det inte bland gratulanterna, åtminstone inte från mammans sida. De flesta av Kent och Ted Ekeroths polsk-judiska släktingar mördades i Förintelsen: i Auschwitz gaskammare, av tyska soldater eller av deras polska samarbetsmän.

Med andra ord var det en ganska vanlig invandrarfamilj i Sverige, med gedigna personliga erfarenheter av flykt och förföljelse, som firade att två av barnen lämnade tonåren och tog det symboliska steget in i vuxenvärlden.

Torsdagen den 20 september, nio dagar efter attacken, förklarade president George Bush, i ett tal inför den amerikanska kongressen, ”krig mot terrorismen”. Samma dag ställde han också ett ultimatum till Afghanistans regering: lämna ut Usama bin Ladin, ledare för terrororganisationen al-Qaida och huvudmisstänkt för terrordådet den 11 september. Den afghanska regeringen, ledd av talibaner, svarade med att kräva bevis av USA på bin Ladins skuld och förklarade att om detta presenterades, så skulle de ställa honom inför rätta i Afghanistan.

USA svarade med att återupprepa sitt krav. Kriget närmade sig.

Det hjälpte inte att 1 000 muslimska ledare från hela Afghanistan bad sin regering att lämna ut bin Ladin och samtidigt ”uttryckte sin sorg över de dödade i USA”. Talibanregeringen vägrade.

Det utspelades en maktkamp i den afghanska ledningen.

Landets andliga ledare förklarade att de ”hoppades att USA inte skulle attackera”, men förklarade samtidigt att de skulle bekämpa varje ockupant i ett ”heligt krig”.

Söndagen den 7 oktober 2001 inledde USA och Storbritannien flyganfall mot Afghanistan. Kriget hade börjat. Talibanregeringen i huvudstaden Kabul föll en dryg månad senare. I mars 2003 anföll USA och dess allierade även Irak.

De två krigen skulle skörda tusentals dödsoffer. Enligt Iraq Body Count Project dödades under de första fem åren av stridigheter närmare 100 000 människor – enbart i Irak.

Terrorangreppet mot New York, utfört av 19 män från al-Qaida som hävdade att de agerade i Guds namn, ledde inte bara till blodiga krig. Det blev också startpunkten för ett uppblossande hat mot allt som hade med islam att göra, åtminstone hos de som inte kunde se skillnad mellan en attack utförd av en enskild organisation och en världsomfattande religion med mer än en miljard utövare.

Muslimer i USA och runt om i världen blev misstänkliggjorda och utmålades som terrorister. Trots att det fanns många amerikanska muslimer bland de som dödades den 11 september, blev de i stället för offer snarare utpekade som medskyldiga.

Amerikanska muslimer trakasserades och förföljdes. De blev utsatta för allt från misstänksamma blickar från grannar till direkt fysiskt våld. Enligt FBI ökade grova hatbrott mot landets muslimer, från 28 fall under hela år 2000 till 481 fall de första månaderna efter den 11 september, en ökning med 1 600 procent.

En undersökning av en grupp amerikanska muslimer i New York visade till exempel att var fjärde person i gruppen hade blivit utsatt för verbala övergrepp. En av fem ansåg sig ha blivit diskriminerad på sin arbetsplats, en av fem hade blivit gripen och förhörd av olika myndigheter och lika många, var femte i undersökningen, hade blivit misshandlad och attackerad fysiskt.

”Det påstås saker om araber och muslimer i medierna som inte hade accepterats eller sagts om någon annan grupp”, konstaterade professorn i psykologi Mona M. Amer, ”Du får ständigt höra att du tillhör en grupp av terrorister, obildade och förtryckande människor.”

Amers egen forskning visade prov på de stämningar som skapats. Några år efter 11 september-attacken publicerade hon en forskningsrapport som visade att många amerikanska muslimer drabbats av stressymptom och depressioner, som en följd av sin utsatthet. Efter publiceringen fick hon en rad dödshot.

”Jag såg artiklar på nätet där man sa att om de [muslimerna] är deprimerade, så visar det bara att de är galna och inte borde vara här över huvud taget.”, berättade hon.

En av dem som höll med om att islam och muslimer inte har något att göra i vare sig USA eller i Sverige var Kent Ekeroth. ”Islam står för allt jag är emot och jag vill ha bort det”, deklarerade han några år senare i en intervju.

Ekeroth förklarade att han inte var speciellt förvånad över den misstänksamhet och det hat som drabbade världens muslimer efter terrorattacken den 11 september. Han var snarare överraskad, att det inte hade hänt tidigare.

”Jag tycker det var sent”, sa han och påpekade att han personligen insett islams sanna ansikte långt, långt tidigare. ”Jag såg ju i skolan hur de beter sig …”

När Kent och Ted Ekeroth firade sin 20-årsdag den 11 september 2001 var Sverigedemokraterna fortfarande ett parti som hade en huvudfiende: judarna. Antisemitismen var en grundpelare hos Sverigedemokraterna från dag ett. Flera av dem som startade partiet 1988 hade en bakgrund i Nordiska rikspartiet. Bland dem fanns Sverigedemokraternas förste partiledare Anders Klarström, dömd för att en sen natt ha ringt den folkkäre teaterdirektören och revyförfattaren Hagge Geigert:

”Du ska passa dig jävligt noga. Du kommer inte att leva så många dagar till” väste partiledaren i telefonen. ”Vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga lilla judesvin!”

Fem år efter terrordådet i New York valde Kent och Ted Ekeroth – vars släktingar mördats i Auschwitz – att gå med i just detta parti.

ör den breda allmänheten blev Kent Ekeroth känd först hösten 2012, två år efter Sverigedemokraternas historiska intåg i riksdagen. Då avslöjade Expressen den så kallade järnrörsskandalen, med en av de mest sedda filmsekvenserna i den svenska politiska historien. Filmen visar hur Kent Ekeroth, tillsammans med sina partikolleger Erik Almqvist och Christian Westling, trakasserar komikern Soran Ismail och påstår att han varken är svensk eller har i landet att göra. De kallar en kvinna för hora och fitta, knuffar in henne i en bil och – slutligen – beväpnar de sig med järnrör.

Allt filmades av Kent Ekeroth.

Lördagen den 17 oktober 2015 ställde sig Kent Ekeroth på Rådhustorget i Trelleborg. Han var klädd i en kort svart skinnjacka och bruna byxor. Bakom honom fanns ett ”partytält” i den svenska flaggans färger. Två dagar tidigare hade Sverigedemokraterna meddelat att de skulle upphöra med sitt arbete i riksdagen för att i stället ge sig ut bland ”vanligt folk”, på gator och torg runt om i Sverige.

Kent Ekeroths framträdande i Trelleborg var ett av de första i denna nya strategi. Och det var många som hade sett fram emot det, inte minst Sveriges extremhöger. Organisationen Motgift manade exempelvis alla sina medlemmar att möta upp:

”Demonstrationen mot massinvandringen äger rum lördagen den 17 oktober, klockan 12, på Rådhustorget i Trelleborg. Alla nationella i södra Sverige MÅSTE samordna sig och åka dit och visa sitt stöd! Det kvittar om man gillar SD eller inte. Detta är för Sveriges skull, för vårt folk, för våra barn och för vår framtid!”

Trots att Kent Ekeroth blev nästan en timme försenad, planet från Stockholm hade svårt att landa i det dåliga vädret, stod flera hundra personer kvar på torget och väntade. Bland de många Sverigedemokratiska supportrarna, väljarna och en och annan nyfiken, fanns också ett stort antal personer från den svenska extremhögern, bland dem den tidigare ledaren för Svenskarnas parti, tidigare Nationalsocialistisk front. I publiken fanns också uniformerade medlemmar från den nazistiska gruppen Nationell framtid.

Mötet var välplanerat. Hösten 2015 hade dominerats av en fråga: flyktingkrisen.

Hundratusentals människor hade sökt sig till Europa, på flykt undan krig och förföljelser i länder som Syrien och Afghanistan i de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget.

Kent Ekeroth var tydlig med sitt budskap. Flyktingarna måste stoppas – till varje pris. Det handlade inte om de flyendes överlevnad, utan om Sveriges framtid: ”För Sverige innebär detta vår undergång. Det innebär på ganska kort sikt slutet för Sverige som en svensk nation!”, ropade Ekeroth.

Publiken jublade och applåderade.

Ekeroth riktade sig direkt till åskådarna som hade samlats framför honom, han ömsom vädjade, ömsom berömde dem. ”Vi är en motståndsrörelse och ni är den spjutspets som behövs för att ta vårt land tillbaka”, sa Ekeroth och förklarade att det inte längre räckte med att sitta hemma och klaga, nu måste alla svenskar göra sin plikt.

”Vi har ingenting att skämmas för längre”, ropade Ekeroth i mikrofonen.

”Ni måste gå ut på gator och torg. Ni måste gå man ur huse varje dag, varje dag och visa dem att vi inte accepterar det här längre.”

”Svenska folket har en lång stubin”, sa Ekeroth och gjorde en teatralisk konstpaus innan han ropade: ”Men när den stubinen har brunnit klart, då smäller det! Vi ska visa dom nu, att nu är det dags. Nu smäller det!”

”Jaaa!!!” vrålade publiken till svar.

Natten till den 18 oktober, bara några timmar efter Kent Ekeroths tal, tände någon eller några eld på ett planerat asylboende i Furulidsskolan söder om Kungsbacka i Halland. Manskap från tre stationer, sammanlagt ett 20-tal brandmän, bekämpade elden som skadade stora delar av byggnaden.

Två dagar senare, den 20 oktober, brann ett asylboende i Munkedal i Bohuslän.

Det var varken de första, eller sista, anlagda bränderna i planerade eller fungerande asylboenden hösten 2015. Under de två sista veckorna i oktober – under Sverigedemokraternas nya utomparlamentariska kampanj – attackerades sammanlagt 14 förläggningar och asylboenden landet runt, det handlade om allt från mordbränder till kastade molotovcocktails.

Mitt i denna våg av terror tog sig Anton Lundin Pettersson, beväpnad med ett svärd, in på Kronans skola i Trollhättan. Han högg ihjäl två personer och skadade ytterligare en så svårt att denne senare dog. Polisen lyckades stoppa Pettersson med ett dödande skott. Han hade valt sina offer utifrån deras hudfärg.

Samma dag som morden i Trollhättan, den 22 oktober 2015, passade Ted Ekeroth på att publicera en lista på samtliga planerade flyktingförläggningar i Lunds kommun.

”Det är oerhört dåligt omdöme”, kommenterade en skakad Björn Abelsson, socialdemokratisk kommunalpolitiker i Lund. ”De går nazisters och främlingsfientligas ärenden när det gäller att försöka göra det extremt publikt vart det föreslås flyktingboenden.”

Till och med migrationsministern reagerade. På Twitter skrev Morgan Johansson:

”I en tid när flyktingboenden sätts i brand, lägger SD alltså ut adresser och kartor på planerade boenden. Avskyvärt!”.

När Kent Ekeroth talat färdigt i Trelleborg gick han som vanligt in på sin Facebooksida. Klockan 18.29 länkade han till en artikel i Svensk åkeritidning med rubriken ”EU-emigranterna håller på att ta över rastplatserna”.

Det dröjde inte länge förrän kommentarerna började trilla in.
”Anticimex måste ha röven full i dessa OHYRE tider …” skrev Anders.
”För jävligt helt enkelt!”, menade Linnea.
”Vadå EU-migranter? Jävla ohyra är namnet”, fyllde Bo i.

Kent Ekeroth lät kommentarerna ligga kvar.

et här är historien om det svenska hatet. Och om några av dess huvudpersoner. Det är en historia om de som har gått i första ledet, om de som har utfört våldshandlingar, spänt på sig bombbälten, beväpnat sig för raskrig med vapen – eller med ord.

Det är historien om ett kvartssekel som förändrade Sverige.

Det är en berättelse om hur misstro mot islam och muslimer fått fotfäste i det offentliga samtalet och hur två aktörer, till synes varandras motpoler, i själva verket i nära samverkan bidragit till detta hat: militanta islamister och de som pekar ut en hel religion och dess utövare som ett dödligt hot.

Ett namn återkommer i denna berättelse; Kent Ekeroth. Ibland tillsammans med sin tvillingbror Ted, oftast ensam. Kent Ekeroth har stått bland skuggorna, han har ofta agerat i kulisserna. Men de senaste tio åren har han spelat en avgörande roll i ett parti som utåt ansträngt sig för att visa en bild av respektabilitet, som ett riksdagsparti bland alla andra. Inåt, bortom allmänhetens blickar och mediernas granskande kameror och mikrofoner, uppvisar de ett helt annat ansikte.

Den 11 september 2001 störtade tvillingtornen i World Trade Center i New York samman efter den värsta terrorattacken av en enskild organisation någonsin i historien. Skräckslagna människor jämförde förödelsen och infernot med filmer om jordens undergång.

Femton år senare talar ett par tvillingbröder i Sverige gång på gång om samma harmageddon, om civilisationers undergång. Budskapet är att vi alla måste inse att vi står inför den slutliga, avgörande striden:

”Vårt land riskerar på sikt att drabbas av inbördeskrig om inte Sverigedemokraternas ord tas på allvar”, säger Kent Ekeroth.

”Vår civilisation hotas av undergång. Vi kan välja att ta strid eller gå under i en stilla suck.”

Källhänvisningar till alla delar

Kent Ekeroth svarar: ”Bilden som målas upp av mig stämmer inte”